Steelmanning handlar om att lyfta fram den motsatta sidans argument om möjligt bättre än vad de själva förmår göra, och först därefter föra fram sin egna motargument. Jag påbörjade en utläggning om ämnet i mitt förra inlägg. Här kommer fortsättningen.
I detta inlägg kommer jag ta upp följande aspekter:
Kompletterande förhållningssätt och begrepp.
Vikten av att göra exegetik (metodiskt medveten och noggrann tolkning) av meningsmotståndares ord.
Steelmanning handlar om att lyfta fram den motsatta sidans argument om möjligt bättre än vad de själva förmår göra, och först därefter föra fram sin egna motargument. I min serie om den kambriska explosionen tänker jag tillämpa detta extra tydligt, men principen bör gälla alla diskussioner.
Jag tänker att det är så viktigt att strukturera debatter att detta ämne förtjänar ett par inlägg. Detta kommer att innehålla:
Introduktion av begreppet. Namnet Steelmanning är nytt men konceptet har gamla anor.
Kopplingen till min aktuella diskussion om skapelse och evolution.
Rörelsekultur kontra enskilda övertramp. Kulturen som indikation på en rörelses grundläggande trovärdighet.
Skillnaden mellan en rörelses trovärdighet och den logiska giltigheten av ett enskilt argument. Varför detta inte är personangrepp (ad hominem) eller the fallacy fallacy (argumentum ad logicam).
I kommande inlägg kommer följande tillägg:
Kompletterande förhållningssätt och begrepp.
Vikten av att göra exegetik (metodiskt medveten och noggrann tolkning) av meningsmotståndares ord.
Missförstånd om steelmanning.
När steelmanning inte bör användas.
Mina inlägg om steelmanning har också betydelse för de artiklar jag skriver om boken Fyra kristna diskuterar skapelse och evolution. I boken säger jag på ett par ställen att mina argument inte blivit bemötta, bland annat på sidan 219:
Jag hoppades att denna bok skulle bli annorlunda, att vi noggrant skulle läsa vad de andra skriver och ge saklig respons utifrån det. Jag vill fråga dig som läst svaren på mitt kapitel: Anser du att detta blev fallet? Jag gör tyvärr inte det fullt ut.
Trots att jag påpekade just detta har hittills all respons som jag sett på mina texter i boken från kreationistiskt håll fortsatt ignorera mina argument, och fortsatt bygga på halmgubbar och vantolkning av mina ord.
I somras diskuterade jag profetians natur i tidningen Dagen i debatt med Patrik Hagman. Tyvärr talade Hagman helt förbi mig i den artikel som kom att bli debattens slutpunkt, och mitt tänkta svar till honom publicerades aldrig. Diskussionen kom därför att bli missvisande. Här kommer därför mitt första inlägg på nytt, med kommentarer av mig själv. Och på slutet en detaljerad analys av Hagmans första inlägg.
Den som inte är bekant med vår dialog kan läsa följande artiklar i Dagen:
”Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?” frågar Patrik Hagman (Dagen 3 augusti). Tyvärr ger han ett dåligt svar. Definitionen av profetia är inte en klarsyn som ”blottlägger de lögner vår värld bygger på” utifrån förmågan att ”kunna förstå och analysera det samhälle och den kultur vi lever i”. Jag invänder inte att sådana analyser skulle vara onödiga. Tvärtom välkomnar jag dem och försöker själv bidra med dem ibland. Men detta är inte vad Paulus eller övriga nytestamentliga författare kallar profetia. Hagmans bibeltolkning är styrd av en snäv världsbild, den är anakronistisk och ofullständig (läs gärna 1 Kor 14).
