Att skriva den här boken är glädje. Ämnet är fascinerande och jag blir gång efter annan påmind om tillfällen när Anden har varit mäktigt verksam i historien och mitt eget liv. Men det är också en vånda. Jag påminns om gånger när det blivit fel och jag har i min efterforskning tagit del av fler enskilda öden än jag kan hålla räkning på, där människor farit illa och tagit skada för livet. Resultatet har blivit att jag känner nöd för karismatikens plats och utformning i våra gemenskaper. Vi behöver sannerligen inte fler Knutby, fler Anaheim Vineyard eller fler Karisma Center, för att ta exempel i närtid. Skulle jag lägga till historiska exempel skulle det bli en lång, lång lista.
Men hur och varför låter Gud sådant ske? Varför har Gud låtit den profetiska rörelsen bli så osund? Vad innebär det för oss att Gud dömer sitt folk? Det är frågorna för detta kapitel.
Om vi inte själva håller ordning på våra egna led, kommer världen göra det åt oss. (Jamie Buckingham)
Citatet kommer från den stående spalt som Jamie Buckingham hade i tidningen Charisma när jag prenumererade på den. Det var under den tid när den ene TV-evangelisten efter den andre avslöjades med sexuell och ekonomisk omoral. De blev inom ett par år sinnebilden för hyckleri, girighet och manipulation. Utanför kyrkans led var attityden mot dem förakt. De hånades obarmhärtigt.
Buckingham var också starkt kritisk till dessa fallna Herrens tjänare. Hans tillrättavisningar var tydliga, allvarliga och väl avvägda. Samtidigt var han den som blev själavårdare för många som föll, oavsett om de var kända från TV eller vanliga pastorer. Buckinghams tillrättavisningar berodde inte på att han ogillade karismatik eller var kärlekslös mot dem det gällde. Han var en personifikation av Ordspråksboken 27:6:
Vännens örfil är ärligt menad,
fiendens kyssar vill bedra.
Buckingham var en veteran inom den karismatiska förnyelsen, nära vän med många av dess pionjärer. Han hade sett fler avigsidor än de flesta, men önskade fortfarande få se mer av Andens verk. Buckinghams unika röst i samtiden var att han inte bara talade om vikten av en god karaktär hos tjänstegåvorna, utan också om allas ansvar. Det är vanliga kristnas ansvar att inte följa och stödja olämpliga ledare. Det är våra sammanhangs gemensamma ansvar att pröva, tillrättavisa och vid behov hålla ofärdiga, fallna, fejkade och falska tjänare borta från positioner och plattformar. Guds beskydd av oss fungerar inte infantiliserande. Gud håller inte ensam det osunda borta från oss bara för att vi är hängivna och överlåtna i allmänhet. Vi måste också urskilja vad som är gott och vad som är ont – och låta det få konsekvenser! Men eftersom Gud själv är mån om att de som tjänar som ledare, profeter och lärare i församlingen lever och förkunnar så som det krävs för uppdraget, så kommer Gud till sist att se till att det får konsekvenser när vi inte gör vårt jobb. Och då blir det smärtsamt!
Om vi gick till rätta med oss själva skulle vi slippa bli dömda. (1 Kor 11:31)
Gör vi inte vårt jobb när det gäller prövning kommer Gud se till att någon annan gör jobbet. Och då blir det smärtsamt. Buckinghams poäng – upprepad flera gånger – var att det som hände var en nödvändig tuktan från Gud. Och att det skulle bli värre om inte Guds folk tog till sig läxan.
Buckingham framstår i efterhand som en Jeremia eller en Mika. En budbärare med ett allvarsord som ingen annan tycktes säga och som få ville höra. Det var ett nyckelögonblick i den pingstkarismatiska rörelsens historia, och i alltför stor utsträckning blev det ett förspillt tillfälle, en strategisk lydnadspunkt där alltför många valde olydnadens väg.
Detta är introduktionen av ett kapitel i min kommande bok. Det är avsett att väcka frågor. Det kommer efter ett kapitel med en lång genomgång av den profetiska rörelsen som löftesrik början och dess urspårning.