När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, intercession – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och ministry – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.
Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.
Beeson Divinity School, Samford University hade den 5 februari 2014 sina årliga Biblical Studies Lectures med Gary Habermas och Craig Keener. Ta dig tid att lyssna igenom dessa. De är mycket bra.
Nu har Kalla faktas påstådda ”granskning” av oss hemska karismatiker sänts. Programmet innehöll inget nytt eller förvånande. Den här sortens usla journalistik har jag sett förut, men den är ändå nödvändig att kommentera.
Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för ”charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.
Vad pratar vi om?
Jag tror vi först borde byta ord. Ren benförlängning, där det ena benet är fysiskt kortare än det andra, kan förekomma. Francis MacNutt berättar om en kvinna som genom genomsyrande förbön fick sitt ena ben förlängt med 1½ decimeter i boken Helandets Mysterium, som tyvärr bara kan köpas begagnat på svenska. (Köp den och läs, den är riktigt bra!) När John Wimber första gången besökte England inträffade ett liknande mirakel när han och vännen David Watson bad för en kvinna i Davids församling i York. Helandet var första gången som Wimber såg något liknande mirakel och trots att han var förebedjaren, stod han bredvid och sa gång efter annan ”I don’t believe this!”
Men i det här inlägget talar jag om när ben till synes växer ut mellan en och några centimeter. Ungefär som i detta klipp där Mark Marx från Causeway Coast Vineyard i Nordirland visar hur det går till:
Vad det handlar om är att ibland kan skolios yttra sig på ett sådant sätt att benen (eller armarna) verkar vara olika långa. Det som sedan sker är att när ryggen blir bättre så blir benen också ”lika långa”.
Lägg märke till att den unga kvinnan som blev botad i klippet ovan inte har skor på sig. Jag återkommer till det.
Mitt första läkarverifierade helande
År 1987 var jag hjälpledare på ett konfirmationsläger som anordnades av den församling där jag växte upp, Sjömarkens missionskyrka. Under de närmast föregående åren hade vi sett många, speciellt ungdomar, komma till tro, fyllas av Anden och också några helanden. Från lägren -85 och -86 kom de flesta konfirmanderna tillbaka med en kristen tro och en vilja att leva med i församlingens liv. Inför 1987-års läger när jag (äntligen!) fick vara med som ledare var förväntningarna stora.
Verkligheten blev en annan. Konfirmanderna var ointresserade, andakterna oinspirerade, deltagandet på frivillig andakt lågt, stämningen betydligt mer dämpad än tidigare år. Vi ledare slet och bad, men det gick trögt.
En av lektionerna undervisade jag om Anden. Jag nämnde nådegåvorna och tog ett exempel på varje, inklusive helande. Efter den lektionen kom en av konfirmanderna, Maria, till mig och berättade om sin skolios. Sjuksköterskan på skolan hade undersökt henna, konstaterat skolios och varnat henne att fortsatt tennisspelande kunde ge henna långvariga skador. Hon älskade tennis och det var ett hårt slag. Hon fick också en remiss till läkare för vidare undersökning, men det visste inte vi om. Maria frågade om vi kunde be för henne? ”Jovisst”, svarade jag, ”vi tar det på en frivillig andakt.”
Idag hade jag antagligen bett för henne direkt, men på den tiden ville jag ha en bättre inramning. Ett ödesdigert beslut ur den aspekten.
Det gick några dagar. Lägret var roligt, men den andliga temperaturen låg. Midsommarhelgen kom, och med den besökare som inte direkt gjorde situationen bättre. Sömnbristen hos deltagarna var påtaglig. När helgen var över var stämningen usel, vår pastor bortrest för deltagande i en annan församlings konfirmationshögtid, vår anställda ungdomsledare febersjuk. En konfirmand hade ett ordentligt vredesutbrott, ett par pratade om att de inte ville vara kvar på lägret. Kvällsandakten var bedrövlig. Ingen konfirmand sjöng med i sångerna, ingen lyssnade på mina ord, ingen deltog i bönen.
Andakten tar slut, en av de konfirmander som hade mest avvisande attityd ställer sig upp och frågar om vi kunde be för Maria nu? Hela mitt inre ropade nej, när som helst men inte nu! Men jag svarade ”ja, om du vill det Maria?” Och så blev det.
Nyfikenheten gjorde att intresset för frivillig andakt blev rekordstort. Alla utom två deltog. Den gjorde också att deltagande i sångerna blev bättre, men rummets atmosfär kunde knappast sägas vara trosfylld när det blev dags att be för Maria.
När det till sist blev dags att be för Marias rygg tog jag ledarrollen. Hon satt på en stol och jag höll upp hennes ben. Hon hade bara strumpor på sig, så det var svårt att bedöma den exakta skillnaden mellan hur långt benen stack ut. Den var dock tydlig och gissningsvis runt 1½ centimeter.
(Idag hade jag jämfört benen genom att titta på fotknölarna som Mark Marx gör i klippet ovan, men det visste jag inte då att man kunde göra.)
Jag ber den som vill vara med och be för Maria att lägga en hand på henne. Hon blir begravd under en massa händer, så jag ber några ta bort sina. Ledarna och de konfirmander jag kunde misstänka hade en tro tar bort sina. De som markerat under veckan mot tron har kvar sina. Min trosvisshet sjunker om möjligt än mer under nollpunkten.
Nu ber jag enligt den modell jag lärt mig av John Wimber. Jag bjuder in Guds Ande att komma över Maria, välsigna henne och att bota. Jag ber med öppna ögon, som jag lärt mig, också det av John Wimber. Jag hinner knappt avsluta mina korta meningar innan benet till synes växer ut i mina händer!
Jag är så förvånad att jag inte vågar tro att det hänt. Jag fortsätter be en stund. Jag ser mig omkring. Allas ögon är nu slutna i bön, för så har de ju lärt sig att man ska göra i Missionskyrkan. Ingen verkar ha reagerat. Jag funderar på vad jag ska göra. Benet har ju justerats. Jag ser ingen skillnad hur mycket jag än tittar, men vågar inte tro att det är sant. Jag hade förväntat mig en lång stunds bönekamp innan något kanske kunde ske.
Till slut fattar jag att jag inte kan fortsätta be för något som redan skett. Man jag vågar ju inte tro att det skett, så jag ber Maria ställa sig upp och så försöker jag titta på hennes höfter om de är raka. En dum idé. På det viset ser man ingenting av värde. Nåväl, nu kan jag inte göra något mer, så jag säger till Maria att jag uppfattade det som att benet kom ut när vi bad för henne.
Då exploderar rummet. Maria faller av utmattning och/eller Guds Andes kraft tillbaka i stolen. (Ingen rörde henne.) Hon börjar storgråta och bästa kompisen håller då om henne. Runt omkring blir alla utom sig och säger i munnen på varandra saker som ”jag kände det, jag kände det, benet blev alldeles varmt” eller ”jag kunde känna under min hand hur benet rörde sig, men eftersom ingen annan verkade reagera så sa jag inget”.
Resten av lägret hade vi en helt annan koncentration på lektionerna, fullt deltagande på frivillig andakt och vi fick be för flera av konfirmanderna om både helande och frälsning.
Efter sommaren hade vi en återträff. Maria berättar då att hon strax efter lägret var på Borås lasarett för sin skolios. Läkaren undersökte henne en gång. Läste remissen. Undersökte henne en andra gång. Läste remissen igen. Undersökte henne en tredje gång så noggrant han kunde. Sedan säger han till henne ”det står här att du har skolios, men jag kan inte se någon. Du är frisk.”
Jag träffade Maria en sex-sju år senare. Hennes rygg hade fungerat perfekt hela tiden. Under ett par år spelade hon en massa tennis.
Sedan dess har jag bett för många med skolios och nästan alltid sett Gud ta bort symptomet att benen verkar vara olika långa. Jag har varit med när andra har bett och sett det hända hundratals gånger.
Varför är benförlängning omtvistat?
Också bland kristna är benförlängning kontroversiellt. Långt ifrån alla som hör mitt vittnesbörd om Marias helande jublar. Skepticismen är utbredd, Varför är det så?
En första förklaring är att vi som ber för sjuka i perioder beter oss dåligt. Några enskilda faktorer sticker ut:
Inramningen. Om helande sker ihop med överdriven fokusering på enskilda predikanter, där dålig teologi förkunnas och/eller där det finns ett osunt fokus på pengar, så ses hela hanteringen suspekt. Just den här sortens helande är tacksamt för predikanter som vill framstå som exceptionellt brukade av Gud, som ett argument för att vi andra ska ge pengar till deras ”ministry”. Med blotta ögonen ser vi ju något ske. Det är sällan fallet i när vi ber för andra sjukdomar. Dessa helandens tydlighet gör dem tacksamma för rena charlataner och leder också lätt till nästa punkt.
Överbetoningen. Det har funnits tillfällen då jag känt att det blivit ett överdrivet fokus på skoliosen, där Gud troligen velat att vi fokuserade på annat och där den förbönssökande definitivt hellre velat att vi bad för något annat. Återigen är det helandets konkreta tydlighet som gör att vi frestas överbetona det. När Gud botar på det här viset känns det gott (fattas bara annat) och vi får se bönesvar. Det för stunden viktigare leder ofta ”bara” till bönesvar som syns först över tid.
Överdrifter. Någon månad efter att Maria berättat om sitt läkarbesök är jag med min Läsa mera-grupp och har ett möte i Fristads missionskyrka. Jag ber en av killarna, som också var med på konfalägret berätta om helandet. Hans redogörelse liknade min ovan, men nu var skillnad i hur långt benen stack ut 2-3 centimeter. Den påtagliga dramatiken vi hade känt under lägret var så stark att bara någon dryg centimeters förlängning kändes lite klent.Detta är inte enda gången jag hört vittnesbörd om benförlängning anta samma dynamik som fiskehistorier. Antalet centimeter växer lätt för var gång det berättas.
(Jag gick in och korrigerade fakta för åhörarna, trots att det skämde ut min kompis något, för jag värderade integriteten i berättelsen högre. Den kvällen bad vi för – och såg Gud bota – flera som led av skolios och i något fall var det närmare 3 centimeters skillnad mellan benens längd.)
Ibland när vittnesbörd om den här sortens helande berättas verkar det som att man faktiskt tror att benet vuxit ut, att det inte skulle röra sig om en korrigering i ryggen, utan att ett kreativt mirakel inträffat. Jag uppmanar alla att vara mycket noga med att inte ge det intrycket. Det solkar ner vårt vittnesbörd!
Själv är jag noga med att inte kalla detta för ett under eller ett mirakel, utan ett helande. Bibeln gör oftast den distinktionen och det är både bättre teologi att vi upprätthåller den och bättre för vår trovärdighet.
Det verkar ”fungera” jämnt. Alla vi som regelbundet ber för sjuka vet att helande inte alltid kommer omedelbart. Vi vet att helande är både kamp och mysterium. Men det finns perioder när och personer för vilka det alltid verkar ”funka”. Det har inte alltid varit fallet för mig, men sett över tid har det ”fungerat” åtminstone fyra gånger av fem. I förnyelsetider ”fungerar” det alltid också för mig.
Detta är provocerande! Varför botar Gud skolios, men struntar i cancer? Och varför utplånar han inte IS och Boko Haram?Detta är frågor för andra inlägg. Jag vill här poängtera den psykologiska aspekten, själva provokationen. Jag förstår den. Jag blir också provocerad. Men jag låter Gud vara Gud. Vem är jag som skulle förbjuda Gud att verka?
Helandena är inte alltid kompletta eller så blir det återfall. Det är inte en medicinsk exakt bedömning som vi kan göra genom att hålla ut benen eller armarna. Läkare använder andra metoder. Det vi lekmän får är en fingervisning, inte mer. Vad vi ser i förbönen är hur ett symptom på skolios försvinner. Det är inte detsamma som att ryggen blivit helt frisk. Dessutom krävs det ofta träning eller andra stödjande åtgärder för att ryggen ska förbli frisk. Det är inget konstigt med det, så fungerar det också när ryggar korrigeras genom kiropraktik eller annan medicinsk behandling.
Återfall och kvardröjande andra symptom kan tolkas som att helandet inte var riktigt. Det är en onödig slutsats. Så länge som vi inte överdriver vårt sätt att tala om det som skett eller uppmanar den botade att hålla fast vid sitt helande med en krampaktig och nedbrytande ”tro”, är det ingen fara med detta. Det är bara att fortsätta be tills helandet är komplett och stabilt.
Ingen ifrågasätter skolmedicinen för att den ibland ger lindring i stället för permanent och komplett botande. Jag och många med mig tackar Gud för dess landvinningar och tar del av dem med glädje. Att det finns gradvisa helanden eller återfall från ett helande behöver inte behandlas annorlunda alls.
Både ateister och vissa kristna tycks mena att ett gudomligt helande måste vara komplett och permanent för att räknas. Någon slags filosofiskt resonemang används för att leda den tesen i bevis, men då lämnar vi den kristna trons världsbild. I Bibeln är kampen mot sjukdom ett krig, där det går fram och tillbaka, en del av den dualism som finns mellan Gud och det onda. Aristoteliska idéer om begreppet allsmäktighet smög sig in i den kristna teologin långt efter Jesus och apostlarna var verksamma, och det är den världsbilden som ligger bakom det felaktiga antagandet att ett helande ska vara allt eller inget.
Bortförklaringar
När Gud botar skolios på detta sätt är det som sagt provocerande. Det måste bortförklaras eller accepteras. Här finns inga gråzoner, just eftersom helandet syns. Har du stått bredvid och sett hur ben rör på sig måste du antingen acceptera att du sett ett gudomligt ingripande eller att något skumt är i görningen.
I ingressen nämnde jag Samuel Varg Thunberg. Han går här i James Randis fotspår. Randi är känd för sina böcker och program där han avslöjar och ifrågasätter allt paranormalt och övernaturligt. Randi har ett antal fjädrar i hatten där han dragit ner brallorna fullständigt både på förmenta helandepredikanter i kristna sammanhang och på kända gestalter inom nyandligheten. Mig veterligen är James Randi den förste som förklarar hur man kan fejka en benförlängning genom att dra i skorna på det sätt som Samuel Varg Thunberg visar i TV4:s klipp.
Nu är det dock en väsentlig skillnad på att avslöja en falsk sedel och att leda i bevis att alla sedlar är falska. Tvärtemot vad man kan tro i medias rapportering förekommer helande inte främst på plattformar där olika predikanter, goda såväl som suspekta, huserar. Helande och annan karismatik utövas främst av människor som är fjärran från att blanda in pengar eller försöka sälja sig själva som upphöjda gudsmän. Det sker i bönegrupper, i hem och på gator. Det sker i gudstjänster där vanliga medlemmar finns med i förbönstjänst.
Jag har som sagt sett skolios justeras genom helande i Jesu namn några hundra gånger. Det har för det allra mesta skett fjärran från estrader, kollekttal och andliga superstjärnor. (Jag kan lova att jag heller inte är någon sådan.)
Dessutom finns det en tydlig undervisning i Bibeln om att Gud kan verka också genom felande, fallna och falska profeter. Äkta helanden kan ske även där den som påstår sig tjäna Gud har orena motiv, men det är också ett ämne för ett annat inlägg.
Är detta något unikt?
Första gången jag sett ben ”växa ut” – jag använde fortfarande det språkbruket – var jag imponerad. En klasskamrat på gymnasiet tog ner mig på jorden snabbt. Han påtalade att för en kiropraktor var detta vardagsmat. Det som hände var varken unikt eller svårförklarat, menade han.
På den tiden led jag av vanföreställningen att om Gud gjorde något övernaturligt, var det per definition också något som aldrig kunde ha skett också genom naturliga processer. Men poängen var ju att de ben jag sett växa ut hade gjort det när någon bad för dem, utan att dra i dem, utan att använda kiropraktiska metoder på ryggen, utan att någon skolmedicinsk behandling applicerades. En kiropraktor kan göra samma sak, javisst och jättebra, men någon kiropraktor hade inte funnits på plats när helandena inträffade.
Jag har själv suttit i stolen som den som får förbön. Att fejka det som händer är mycket svårt. Det är mycket möjligt att någon med lite träning kunde lära sig fejka helandet, men återigen, poängen är den att det inte är människor som tränats att fejka som vi ber för. Somliga är ateister, andra agnostiker, åter andra av obestämbar trosinställning. (Jag frågar inte efter den.)
Thomas av Aquino talar om olika grader eller typer av övernaturliga gudsingripanden. Den enklaste nivån är när Gud gör något som också sker i naturen, men genom Guds ingripande går det extra fort. En andra nivå är när det som sker inte kunde ha skett förutom genom Guds övernaturliga makt, men på sätt som håller sig inom naturens regelbundenhet. En tredje nivå är när denna lagbundenhet tycks vara helt upphävd.
Om jag förstått min Bibel rätt är helandens nådegåvor (dubbel pluralis i grundtexten) manifesterade främst på de två första av Aquinos nivåer och det som renodlat sker på nivå 2 och 3 att kalla för under, tecken och mirakler (tera, semeion och dynameis).
I förrgår bad vi i den konfirmandgrupp där jag just nu är en av ledarna för en av deltagarna. Han hade huvudvärk. Efter bönen, i tre omgångar, menade han att den hade reducerats med ca 70 %. Kunde inte en Alvedon gjort samma sak? Jovisst, och jag använder Alvedon ibland, men just då bad vi och Gud verkade på ett annat sätt.
Att påstå att helande inte kan ske i de fall då botande skulle kunna ha skett genom skolmedicin är lika ologiskt som att påstå att man inte kan ta bilen till Göteborg därför att det också går att resa dit med tåg.
Gör det själv!
Om det finns något jag ogillar med ”benförlängning” på estrader, så är det när man ger intrycket, frivilligt eller ofrivilligt, att det krävs en exceptionell andlig utrustning för att detta ska kunna ske. När de som finns runt omkring låter sig imponeras av predikanten, på grund av egen omognad eller på grund av att de leds att tänka på det sättet.
Det bästa sättet att hålla det falska och fejkade på avstånd är att se till att det äkta överflödar. Vill du som pastor hålla dina medlemmar fria från risken att otillbörligt låta sig imponeras och förledas av osunda predikanter, så lär dem att be för sjuka själva. Vill du undvika att de dras med till grumliga vatten, så låt det rena vattnet flöda!
Alla kristna kan själva be för sjuka, inklusive dem som lider av skolios. När du nästa gång har ett samtal med någon som har ont i ryggen fråga om du får pröva en sak. Sätt personen i en stol, så rakt som möjligt, med höften intill ryggstödet. Håll ut benen, med hälarna intill varandra och tårna i jämnhöjd. Om personen ifråga inte har skor på fötterna så jämför fotknölarna enligt klippet ovan. Har hon eller han iläggssulor för att kompensera för skillnaden mellan benen i upplevd längd, så tag av skorna.
Ser du en skillnad säg att det verkar som att det finns en snedhet i ryggen som ger detta symptom och fråga om du får be för honom eller henne. Om du inte ser någon skillnad fråga samma sak, men gå till väga på vanligt sätt.
Om svaret är ja inbjud Guds Ande att komma över personen, med välsignelse och frid. Bevara en avslappnad atmosfär. Höj inte rösten, det stressar bara upp. Be inte högt i tungor (om inte Anden manar dig att göra det med tolkning efteråt.) Finns det någon mer på plats kan den personen lägga sin hand på axeln, om det är OK med den som får förbön.
Inbjud sedan Anden att vägleda din bön. Lyssna efter Andens maningar. Öppna sedan ögonen så att du ser vad som händer. Om du inte får någon speciell vägledning så be om helande. Konkret. ”Räta upp ryggen Gud”, ”Låt benen bli lika långa” (Gud vet vad vi menar), ”Ta bort skoliosen”. Eftersom Gud har uppmanat oss att inte bara be för, utan att faktiskt bota de sjuka, så som ett ombud för Gud kan du befalla att helandet ska inträffa: ”Skolios försvinn i Jesu namn”, ”Rygg bli frisk i Jesu namn”, ”Ben, kom ut i Jesu namn”. Var inte rädd för att kriga!
Det finns de som också rycker och drar i benen i det här läget. Undvik det! Det kan kännas som att det underlättar för den känslomässiga trosvissheten, men det är en vanföreställning om trons natur som ligger bakom den tanken. Tro är att vara stadig, trots sina känslor, snarare än en känsla. Genom att rycka och dra i benet är det risk att helandet fejkas eller uteblir genom att man ger upp sin bön i förtid.
Om inget hänt inom ett par minuter bed Gud om vägledning för hur ni ska be i stället. Ibland kan något blockera, ibland finns det något som är mer angeläget att be för.
Om skoliosen ger vika och ett ben börjar ”växa”, fortsätt tills de tycks vara lika långa.
Be sedan för ryggen som helhet, om ett fullbordat helande och på nytt att personen i fråga ska bli välsignad. Det kan finnas mer att be om, detta symptom är inte hela sjukdomen eller hela sjukdomsproblematiken. Fråga om du kan få be för detta om du är osäker. Om ni agerar med respekt och visar omsorg och kärlek blir detta alltid en positiv upplevelse, oavsett om det synliga helandet kom genast eller inte.
Fråga hur det känns, både allmänt och specifikt i rygg och ben. Blev det någon skillnad? Hade personen några förnimmelser (”kraft”, värme, etc)? Det är OK att inte känna något!
Ibland kan svaren leda till ytterligare bön, annars bör du uppmuntra till att söka mer förbön i framtiden, för detta eller något annat.
Tala rätt om det efteråt. Ordet ”benförlängning” blir lätt en jargong. Använd den med försiktighet. Det handlar som sagt om skolios, inte att skelettet i benen förlängs.
Säg hellre att ett symptom på skolios är borta, och undvik att använda begreppet ”helad” på ett sätt som ger intrycket att skoliosen är helt borta om så inte är fallet.
Följ upp om du kan. Det kan bli återfall som jag skrev ovan, be igen i så fall. Förklara att det inte är konstigt och absolut inte ett tecken på att personen ifråga brister i tro. Andra gången kan vara svårare att be, eftersom personen genom återfallet kan börja tro att Gud inte vill. Försök uppmuntra honom eller henne att bara lägga sådana tankar åt sidan och ta emot. Fixera inte på bristande känslor av tro.
Berätta om det som hänt, utan krusiduller och överdrifter. Vittnesbörden ärar Gud, bygger upp de troende och väcker intresse.
När dessa vittnesbörd delas om vad Gud gör genom vanliga troende på vanliga möten, i småsamlingar och i vardagen, skapar vi en kultur där gudsingripanden är något normalt, inget sällsynt eller förbehållet en liten skara specialister. Kort sagt, vi sprider nytestamentlig, ursprunglig kristendom!
Hur kan Andens gåvor bli en upplevd verklighet i församlingars och enskilda troendes liv? Det är ämnet för min uppsats, med titeln Att aktivera Andens gåvor. Uppsatsen lades fram på THS i januari 2014, men efterarbetet har dröjt en del.
(Jag släpar lite med vissa delar av mina akademiska studier. Kärleken har kommit emellan.)
En snabb sammanfattning:
Att helande, profetia, och andra andliga gåvor bör vara en upplevd verklighet är ett ideal inom pentekostal-karismatisk kristendom. Men alltför ofta förblir detta ideal något som bara sägs, inte något som görs. Sedan en förnyelserörelse gått igenom sin startfas där Andens verk bara tycks ske med enkelhet, så kommer en fas då en rörelse behöver fundera över hur samarbetet mellan Gud och människa faktiskt går till. Vad är Andens gåvor egentligen och vad för initiativ kan vi ta för att se dem fungera ibland oss?
I uppsatsen granskas bland annat rörelsen mellan plattformens stjärnpredikanter och everybody gets to play-visionen som formulerats allra tydligast av John Wimber. Jag går igenom teologin om Andens gåvor i följande rörelser:
Den första generationens pingströrelse, företrädd av Donald Gee, Howard Carter och Smith Wigglesworth.
Efterkrigstidens helandeväckelse.
Latter Rain.
Den karismatiska väckelsen, företrädd av bland andra Dennis Benett, Derek Prince och Bob Mumford.
De neokarismatiska rörelsen, främst företrädd av John Wimber.
Jag ser hur det inom dessa rörelser fokuserats olika på saker som Guds suveränitet kontra mänskligt initiativ, betydelsen av kunskap om gåvorna, tro och träning. Jag beskriver en progression som jag funnit genom dessa rörelser. Jag beskriver också en skillnad mellan två poler som jag beskriver som finkänslighet för Andens ledning (Gee, Wimber) och att agera utifrån en mer statisk syn på tron (helandeväckelsen).
En förvånande slutsats för många är att Smith Wigglesworth beskriver trons dynamik i förhållande till Andens kraft på ett sätt som är väsentligen annorlunda än hur man undervisade inom helandeväckelsen och dess efterdyningar inom trosrörelsen.
I två tillägg, vilka inte fanns med i den akademiskt granskade versionen av uppsatsen, så ger jag min personliga syn på skillnader värda att undersökas mellan Wimber och dagens New Wine, med sina starka influenser av Randy Clark och Bethel Church, samt vad som skiljer pentekostal-karismatisk syn på Andens gåvor från den mer statiska syn som finns inom församlingstillväxtrörelsen och de material som kommit till Sverige med dess synsätt (Som fisken i vattnet/Willow Creek och Gåvornas tre färger/NFU).
Runt omkring mig på nätet så skriver vänner om den pågående konflikten, liksom de vanliga rösterna som alltid uttalar sig. Argumenten är desamma som alltid, parterna som uttalar sig likaså.
Finns det något jag kan säga som inte redan är sagt? Något som för diskussionen framåt. Jag tror det. Möjligen.
Övertygelse är inte enögdhet
Jag har två vänner som jag ibland diskuterar med, Micael Grenholm och Tommy Dahlman. Båda dessa vill stå för en sund tro, radikal efterföljelse av Jesus och verka i karismatisk ande och kraft. Men i frågan om den nuvarande konflikten kunde de inte stå längre från varandra. Och jag är föga imponerad av vad vare sig den ene eller den andre skriver.
Jag noterar nämligen att vad de båda uttrycker är inte övertygelse utan oförståelse. De har svårt att fatta hur någon kan tänka annorlunda än de själva. Detta tror jag är symptomatiskt för den aktuella frågan. Genom att ständigt umgås med meningsfränder så blir det till sist omöjligt att förstå den andres position.
Nu kan jag höra båda i mitt huvud protestera högljutt, de umgås visst med dem som inte tycker likadant. Så låt mig förtydliga. Umgås du med dem som personer eller sätter du dig in i deras tankar, föreställningar och hör du vad de säger?
För ett par år sedan hörde jag en pro-palestinsk aktivist intervjuas i radio om hur hennes engagemang yttrade sig. Svaret blev att hon bojkottade de vanliga nyheterna och enbart lyssnade till de mest pro-palestinska nyhetskanalerna hon kunde hitta. Engagemanget yttrade sig i hennes inflöde av information. Inte i hennes utflöde av aktivitet.
Visst kan man reta sig på dåliga argument. Personligen retar jag mig oftast mest på dåliga argument som påstås stödja min egen åsikt. (Om jag hade varit ateist skulle jag skämts som en hund över Richard Dawkins.) Men att sluta ta den andres övertygelse på allvar skvallrar mer om bristande kunskaper än om sann övertygelse, enligt mig.
Fördömer du…?
En annan stapelvara i diskussionen (och nu tänker jag mer allmänt än på Micael och Tommy) är kravet på att den andre ska fördöma den ”egna” sidans övergrepp. Anklagelsen att man blundar för Israels övergrepp eller Hamas terror är vanlig. Spelet är ömsesidigt. Till det hör de återkommande bedyrandena att man viss fördömer och ”tar avstånd från” allt våld mot civila. Det blir lite sandlåda över det hela. ”Jag har visst tagit avstånd från… Du läste inte vad jag skrev…”
Visst finns det personer som är totalt oreflekterade och alltid bortser från den egna sidans brister, men att argumentera med dem är som att spela fotboll utan att det finns ett motståndarlag. Den som tar exempelvis Henning Mankell (”nu dödar Israel urskiljningslöst”) på allvar är nog bortom reson i alla fall.
Den springande punkten är inte om man ”tar avstånd”, utan hur man analyserar händelsernas orsak och verkan. Är Hamas enbart resultatet av Israeliskt förtryck och således kommer Hamas att bli en ignorerbar faktor om Israel ändrar sitt beteende? (Är de en reaktion på något.) Eller är Hamas en rörelse vars ideologi driver dem, som Mosab Hassan Yousef, son till en av rörelsens grundare, säger. (De är enligt denna syn aktörer, inte symptom.)
Det är ingen slump att högersympatier politiskt enklare förenas med den senare synen. Mänskliga handlingar ses där mer som något individen ansvarar för, medan vänsterpolitik snarare ser människan som fast i yttre strukturer. Identifiera gärna din egen grundhållning och ställ sedan kritiska frågor till din egen värderingsprocess.
Höger eller vänster hjärnhalva?
Pro-palestinsk aktivism sker som jag bedömer det främst med hjälp av bilder. Det finns en väl utbyggd infrastruktur som på nolltid kan kabla ut de mest hjärtskärande bilder till miljontals människor, och sedan vidare till nyhetsbolag världen över.
Att producera den här sortens bilder är idag något av en industri i sig. Ibland förekommer det rent fejk. Men tillräckligt många bilder är äkta för att de ska vända sig i magen på de flesta.
Bilder väcker starka känslor till liv. Att bemöta dem med rationella argument framstår lätt som den yttersta hjärtlösheten. Och hjärtlösa människor behöver man väl inte lyssna till?
Men jag tror att en diskussion om en konflikt likt denna behöver föras på båda hjärnhalvornas villkor. Utan empati blir tankarna rena skrivbordsprodukter, som inte leder till någon handling. Utan rationalitet rusar vi iväg och blir aktivistiska enbart för att döva våra egna samveten. Den sortens aktivism göder snarare än motverkar precis den ondska man vill bekämpa.
Ett svar till Tommy
Jag är en av dessa ledare och teologer som du säkert tycker ”slirar” på frågan. Jag tror att det som sker är komplext. Jag är varken ersättningsteolog eller särskilt ”anti-israelisk”. De flesta uppfattar mig nog som en Israelvän.
Men vad jag anklagas för av dig är att inte vara nog tydlig. (Jo, jag vet att det inte var mig personligen du tänkte på, men i ditt sätt att formulera din kritik känner jag mig inkluderad.)
Jag tror inte att stöd för Israel måste ske onyanserat. Jag tror tvärtom att den sortens stöd gör mer skada än nytta. Den som inte redan tycker som jag lär inte imponeras av uttalanden som bara visar att jag aldrig ens förmått mig tänka tanken att det ligger något i vad andra säger. Att beskriva det som en kristen ledares skyldighet att hålla inne med all tänkbar israelkritik kan bara leda till ett enda resultat. Alla andra ledare utmålas som att de inte håller måttet. de är inte värda att följas. De är inte rätt män (och kvinnor?) för sina uppgifter.
Ingen är påverkad i sak av kraften i argumenten, men den som tycker som du får än mer skäl att isolera sig från andra kristna. Det är sorgligt. Man samlar på detta sätt kring sig själv en skara likasinnade människor som misstror andra. Du bränner broar med detta Tommy, och du, mer än någon annan känner jag som just en brobyggare. Låt inte din retorik förstöra det du så länge jobbat för att uppnå.
Kort sagt, jag tror att en vän till Israel mycket väl kan leva efter denna devis:
Vännens örfil är ärligt menad,
fiendens kyssar vill bedra.
(Ords 27:6)
Ett svar till Micael
I en kommentar på din blogg skrev jag de tankar som är början på detta inlägg. Jag beskrev att det visst kan finnas skäl att misstro människorättsorganisationer och andra Non Governmental Oranizations (NGO:er). Det faktum att du ställde dig helt frågande till detta är vad jag menar är din oförståelse. Du tycks inte ha läst på vari kritiken består. Du verkar inte känna till att den bygger på väl underbyggda analyser och på efterforskning. Låt mig därför förtydliga än en gång.
Grundfrågan i ditt inlägg är varför sådana som jag inte litar på människorättsorganisationer? Mitt svar är att deras metodik ofta är undermålig och att de gång efter annan bevisligen för fram felaktig information. Exempelvis kallar PCHR den här personen, Amjad Zaher Hamdan för civil, trots att han inte är det. Efter operation Gjutet bly 2008 granskades listorna som publicerats av människorättsorganisationerna namn för namn, och en enkel faktakontroll kunde visa att de var groteskt överdrivna. Ofta bestod denna kontroll i en så enkel sak som att läsa hur terrorgrupperna själva beskrev sina fallna medlemmar på sina arabiska webbplatser.
Den här gången har Hamas lärt sig läxan och hemlighåller namnen på sina döda. Instruktionerna till alla i Gaza är tydliga. Alla ska kallas civila. Punkt. Och journalister är antingen partiska från början, serveras en skev bild eller hotas att rapportera selektivt. Den italienske journalisten Gabriel Barbati skriver om detta först sedan han lämnat Gaza.
Låt mig ta fler exempel på saker som Hamas kanske gjort de senaste två veckorna: En demonstration mot Hamas i Gaza slutade med att 20 demonstranter dödades. Risken är stor att deras namn kommer dyka upp på listor över civila som dödats av Israel. 50 misstänkta kollaboratörer dödades av Hamas. Samma sak lär hända med deras namn. Ett stort antal raketer har slagit ner i Gaza och palestinier dödats eller sårats. Det skylls på Israel.
Jag har ännu inte sett en enda NGO ens anse att dessa incidenter är värda att utredas. Har du det? I ett krig likt detta är det svårt att se vad som är vad, rykten florerar, händelser tolkas partiskt och rapporteras selektivt. Men om Amnesty, PCHR, ISM, HRW, etc inte ens anser att dessa incidenter är värda att undersökas, hur kan de då anses vara opartiska?
På samma sätt använder dessa organisationer, precis som du själv, Goldstonerapporten som om den innehöll klarlagda sanningar. Metodiken bakom rapporten var att samla in incidenter av påstådda krigsförbrytelser. Sådant som förtjänade att utredas. På juridikspråk, förundersökning borde inledas. Gång efter annan har jag sett rapporten användas som att den i stället enbart innehöll domsutslag, deklarationen ”skyldig” sedan undersökningen gjorts färdig och opartisk rättegång hållits.
Goldstone själv säger att Israel på ett noggrant sätt utrett allt som kan krävas av dem och att han därmed är i stort sett nöjd med dem. Men inte med Hamas, som inte utrett något alls. Om Goldstone hade trovärdighet när han sammanställde sin rapport, så bör han väl också betraktas som trovärdig när han fortsätter uttala sig om den i efterhand?
Ledare för vissa ansedda NGO:er har rent av anklagat Mossad för att ha utövat sådana hemska påtryckningar mot Goldstone att han har svängt av fruktan för sitt och sin familjs liv. Där har du konspirationsteorier värda namnet, Micael!
Min gissning är att du helt enkelt inte känner till något av detta, att det är nya uppgifter för dig. Jag tror inte du skulle hänvisa till Goldstonerapporten annars. Min gissning är därför att du skriver som du gör för att du helt enkelt inte läst på vad som hänt sedan rapporten skrevs. Antagligen för att de som berättar om denna händelseutveckling kan avskrivas som ”Israelvänner”. Min gissning är att du uttrycker din övertygelse genom att låta bli att på allvar lyssna till dem som inte tycker som du. Jag hoppas jag har fel.
Nedan följer fler exempel som jag skulle kunna bestyrka med länkar. Om du, eller någon annan läsare som har relativt pro-palestinska åsikter, inte känner till vad jag pratar om utan skulle vilja ha just länkar som styrker vad jag säger, då är det en stark indikation på just vad jag säger. Engagemanget har då uttryckts genom bristande inflöde av information.
Nu frågan om hur mycket bruket av mänskliga sköldar påverkar ansvarsförhållandet.
Du citerar ett antal röster som menar att Israel är skyldiga att avstå från att attackera enligt internationell rätt, när nu Hamas m.fl. bryter mot förbudet att använda dessa mänskliga sköldar.
Jag skulle enkelt kunna stapla upp ett antal röster av internationellt erkända experter på människorätt som säger motsatsen, men att spela citat-pingis brukar sällan leda någonvart. Låt mig granska dina resonemang i stället.
Först motsäger du dig själv när du försöker lindra Hamas skuld genom att hänvisa till att FN-skolorna där raketer upptäckts varit folktomma. Vad jag kan förstå är dessa platser då att betrakta som legitima måltavlor, eller hur? (Enligt internationell rätt.) Likadant med sjukhus, ambulanser, bostäder, etc. Om Hamas skuld lindras av att en byggnad är tömd på folk, så måste Israels skuld lindras i samma utsträckning, annars används dubbla måttstockar.
Om syftet inte vara att lindra Hamas skuld, varför över huvud taget nämna att skolorna var folktomma – vad spelade då upplysningen till oss läsare för roll?
Om Israel attackerar militära mål efter att först ha givit civilbefolkningen varningar att tömma området, så ser jag att man vidtagit en större aktsamhet än vad krigets lagar kräver.
Lägg därtill att exempelvis Genevekonventionen inte äger laga kraft i en konflikt där motparten inte också förbundit sig att följa den. Gång efter annan ser vi idag konflikter där den ena parten trots det väljer att följa den för egen del, trots att det inte är något man är skyldiga att göra. Det leder till en viss förvirring, dock.
Om Israel attackerade på måfå, så skulle köns- och åldersfördelningen bland de dödade och sårade följa befolkningens åldersfördelning i övrigt. Gaza är ett av de områden i världen där det finns flest barn. Befolkningen har mångdubblats sedan 1967. Kort sagt, det kryllar av barn. Och hälften av alla som bor på Gaza är kvinnor.
Ändå är det så att män i stridför ålder är kraftigt överrepresenterade bland de döda och sårade. Kvinnor och barn är kraftigt underrepresenterade. Detta är en stark indikation på att militära mål prioriteras. Människorättsorganisationerna är dåliga på att identifiera män i stridför ålder som kombattanter, eftersom de inte själva gör det undersökande jobbet. De för bara vidare den status som Hamas kallar dem.
Så varför dör då civila? Det finns flera skäl.
Alla som uppmanas dra sig bort från en plats gör det inte. De vill eller tvingas vara mänskliga sköldar.
Förvarningen sker inte i tillräckligt god tid. Detta är militärt en delikat balansgång. Går det för lång tid emellan kan Hamas också utrymma sin vapenarsenal.
Sekundära explosioner förstärker kraften på ett sätt som inte kan beräknas. Ett större område skulle behöva utrymmas.
Israel har fått ett felaktigt spaningsunderlag. Man misstar civila mål för att vara militära.
Soldater gör felbedömningar eller tappar sitt lugn.
Hamas uppträder inte sällan i civil utstyrsel. De transporterar sig själva i ambulanser. Osv. Om en civilperson närmar sig en israelisk soldat så kan han därför aldrig vara helt säker på att det inte är en förklädd militant. Detta gör felbedömningarna ännu vanligare.
Hamas och annan milis försåtminerar hus och annan infrastruktur. Under Gjutet bly 2008 försåtminerades djurparken! Detta är något av det mest svårhanterliga som finns i strid i urban miljö. Civila kan dö av försåtmineringen i sig och de kan dö när IDF väljer att bomba ett hus hellre än att riskera sina soldaters liv till denna minering.
Båda parter missar. Inga vapensystem i världen träffar rätt varje gång, definitivt inte i händerna på människor. Israeliska granater slår inte alltid ner på rätt plats. Hamas raketer landar inte sällan i Gaza.
Alla arméer innehåller rötägg, personer som bryter mot den egna organisationens uppförandekod.
Krig gör att deltagaren efter ett tag förlorar de spärrar som normalt skulle hindrat honom från att agera omänskligt. Ju längre striderna varar, eller ju oftare de återkommer, desto större risk att detta sker.
Rent militärhistoriskt räcker dessa skäl mer än väl för att förklara de civila dödsfallen. Om man jämför med Rysslands framfart i Georgien (för att inte tala om Tjetjenien) eller hur Turkiet ibland bekämpar kurder, så är det en glasklar sanning att IDF är ytterst försiktiga. Och det argumentet bygger inte på att det är olika varmt i skilda delar av helvetet, att det finns ett värre ont någon annanstans (även om det faktiskt skulle i si vara värt att dra upp), utan det är till för att illustrera att IDF de facto beter sig så rättskaffens som man rimligen kan begära av en militärmakt. Det är militärhistoriskt unikt med så få civila dödsfall i förhållande till konfliktens storlek, som vi nu ser.
Det är i och för sig ett bra argument mot allt krig. Det blir inte mindre hemskt än så här. Men den diskussionen spar jag till en annan gång. Och vill du föra den diskussionen så önskar jag att du inte blandar ihop frågeställningarna.
TL;DR: Problemet med trosförkunnelsen är det sätt på vilket den beskriver tron. Problemet med Equmeniakyrkans förkunnelse är det sätt på vilket den beskriver hoppet.
Personliga nyheter
Det var länge sedan sist! Förklaringen är enkel: Under nyårslägret med Teamevangelisation träffade jag någon, strax efter lägret blev vi tillsammans. Lång historia kort: Vi gifter oss i september! För mig personligen är detta en makalös lycka, för bloggen en katastrof. Kärleken tar all tid! Nu ska jag i vart fall försöka fortsätta där jag slutade.
Equmeniakyrkans andliga tillstånd
I förra inlägget så konstaterade jag att de karismatiska gåvorna (helande, under och tecken, Andens påtagliga kraft och ledning, profetiska budskap, etc.) är så sällsynta i den kyrka jag tillhör att bristen på andlig kraft har gjorts till ett normativt tillstånd. Predikan efter predikan förmedlar tröst till den vars sjukdom inte blivit botad, så till den milda grad att slutsumman blir enbart defensiv.
Få i min kyrkas led är rena rationalister som förnekar undret som teoretisk möjlighet, men precis lika få är aktiva utövare av de övernaturliga gåvorna. Jag har mött pastorskollegor som aldrig i hela sin gärning har sett en enda sjuk bli frisk efter handpåläggning, även om de tror att sådant kan ske. Fortsätt läsa →
Jag är fjärde generationens missionsförbundare. Farfars far och hans kompisar träffades i mitt barndomshem och startade den församling som idag heter Sjömarkens missionskyrka. Nu har vi samfundet slagits samman med baptister och metodister och fått namnet Equmeniakyrkan. Mitt gamla och mitt nya samfund är vid en ytlig diagnos framgångsteologins motsats. Visserligen fanns det också i våra led de som lät sig inspireras av Livets Ord på 80-talet och några som lite i skymundan fortfarande behåller trosförkunnelsens teologi, men de är inte många, inte dominerande och inte högljudda.
Ändå tror jag att vi har en alldeles egen slags framgångsteologi, okarismatisk och utan någon som helst betoning på helande eller ekonomiskt välstånd för individen. Jag tänker återkomma till den i nästa inlägg. Först vill jag teckna motbilden. Det är en fortsättning på mitt föregående inlägg, ett försök att skildra hur svensk antikarismatik ser ut i praktiken.
Jag är på träff för nya medarbetare i min region av Equmeniakyrkan eftersom jag i år återkommit i församlingstjänst efter några års uppehåll. Presentationsrunda: Säg vad du heter, var du jobbar och något roligt du varit med om i jobbet senaste månaden. När det blir min tur berättar jag om en grabb (ung man) som till synes blev helad på vår ekumeniska ungdomssamling, Omega. Jag gladde mig extra mycket eftersom förebedjaren berättade att för henne var det första gången hon hade varit med om att just hon fick förmedla helandet.
Efter förmiddagens program var avklarat så åt vi lunch och efter ett tag säger en av de andra att det var gott att höra mitt vittnesbörd, har du något mer? O, vad ska jag välja tänker jag. Det låter kanske övermaga, men år 2013 har varit ett år då jag själv blivit helad, fått förmedla ett antal helanden, befunnit mig på armlängds avstånd från än fler helanden och hört mängder av vad jag kallar första-generationsvittnesbörd om just helande. (Första-generationsvittnesbörd är när någon berättar som själv var närvarande på platsen då det hände. Om jag i min tur berättar om det för dig så blir det ett andra-generationsvittnesbörd.) Jag väljer att berätta om en tonårstjej ifrån Korskyrkan i Borås som blivit helad ifrån glutenallergi på deras läger i Munkaskog i början av sommaren. Tonåringarna ville be för varandra, hellre än att ha ett skoj-program, och Anden föll. Mina kompisar Mats och Katarinas grabb blev helad från laktosintolerans. Flera andra blev friska. Och en tjej helad så hon kunde börja äta bröd och annat som innehåller gluten. (Jag träffade ett par av tonåringarna som var med när det hände i somras.)
Jag undrar hur Gud gjorde undret? Har hennes tarmludd återskapats genom ett kreativt mirakel eller får hon dagligen hjälp av Anden så att symptomen hävs? Jag vet inte, men hon äter i vart fall normalt. Såväl helandeundrets karaktär som dess inramning, tonåringar som ber för varandra för att de vill, gjorde att jag valde det exemplet. Runt bordet reagerade mina kollegor positivt.
Utom en. En pastor som instinktivt genast förde fram frågan om varför inte alla blir helade och risken för att skuldbelägga, risken för att skapa orealistiska förhoppningar, risken att vi skulle hamna i trosförkunnelsens träsk. Det vore ojust att lämna ut fler detaljer från vårt samtal, men jag kan inte låta bli att berätta om hennes reaktion. Jag tror den är ganska vanlig.
Men hur stor är faran i vanliga frikyrkor för överhettad karismatik och osund utformning av trosförkunnelsen?
Den frågan kan låta enkel att besvaras. Nära noll, skulle jag vilja påstå.
Min bloggvän Micael Grenholm har skrivit två inlägg om Antje Jackelén och valet av ny ärkebiskop. På hans blogg skrev jag en kommentar. Här kommer en något utvidgad version av den.
Sedan har detta naturligtvis gått några vändor på Twitter och andra bloggar…
Tre reflektioner från någon som inte är ansluten till SvK
Mina föräldrar lämnade Svk innan jag föddes. Jag är pastor i Equmeniakyrkan och ser ingen anledning att dubbelansluta mig, mer än att rösta bort politikerna från beslutande organ i en systerkyrka…
Nåväl, håll i er för nu blir det ord och inga visor. Fortsätt läsa →
