Fördjupning om olika sätt att be om helande

I mitt förra inlägg talade jag om tre olika sätt att agera kring helande: Önskemålsbönen (vädjan till Gud), befallning på Guds vägnar och proklamationen av att det är ett faktum. Strax efter att jag publicerade det inlägget skrev David Wellstam ett par läsvärda inlägg i sin serie om Andens gåvor. Jag tycker att våra respektive inlägg illustrerar de nyansskillnader som finns mellan undervisningen hos John Wimber och den undervisning som idag ges i Bethel, vilken i sin tur har påverkat svenska New Wine.

Jag ser inte dessa skillnader som allvarliga eller svårhanterade. Jag skulle gärna låta David undervisa om helande på en sammankomst som jag har ansvaret för. Jag gissar att han skulle göra motsvarande. Det jag däremot märkt är att det uppstår en del funderingar kring vissa detaljer och de tänker jag därför diskutera.

Lägg märke till att detta mynnar ut i en diskussion som handlar om något djupare än bara frågan om hur vi ber. Om du skummar igenom denna artikel, så läs det som står under den sista rubriken mest noggrant!

Jag skrev om tre grundtyper av helande bön och det gör David också, fast i en annan ordning. Jag tänker diskutera det han skriver i hans ordning.

Tavla där Jesus botar sjuka

Befallande bön

”Bli hel”, ”Smärta lämna i Jesu namn”, ”Knän bli helade i Jesu namn” osv. Jesus har inte bara gett oss uppdraget att bota sjuka, utan också auktoritet att göra det i hans namn (Luk 9:1).

David exemplifierar befallande bön och motiverar dess grundförutsättningar på exakt samma sätt som jag. Men sedan skiljer vi oss åt:

Detta är faktiskt den enda slags bön vi ser i Nya Testamentet.

Jag menar att det av mitt förra inlägg torde vara uppenbart att det finns andra sätt att be än den befallande bönen i NT. Här vill jag därför ge David en liten bakläxa. Jag tänker återkomma till detta mer i detalj nedan.

De som ser mycket helande runt om i världen ber generellt på detta sätt.

När man redigerar artiklar på Wikipedia ser man ofta påståenden som skulle kunna vara korrekta, men de behöver styrkas. Det finns en mall för detta: Källa behövs. Detta är ett typexempel på när den mallen skulle vara till nytta. Jag menar att det knappast finns faktaunderlag för ett sådant kategoriskt påstående.

Jag hade ett samtal med Andreas CuccaGå ut mission i nyår, då han var talare på Teamevangelisations nyårsfestival i Bengtsfors. I den kontext han verkar menar han att det allra bästa tillvägagångssättet är att i mötet låta varje deltagare själv vända sig till Jesus i bön om helande. I Bangladesh är det nämligen vanligt att gå till heliga män för botande, och risken är överhängande att missionären blir sammanblandad med ett sådant tankesätt om hon eller han ber för de sjuka själv. Det vore alltså direkt ovist att vara den förmedlande och befallande kristne i det sammanhanget.

Och just detta är min poäng. Om jag ska befalla eller inte beror på hur Gud leder med sin vishet och Andens ingivelser. Jesus demonstrerar en fantastisk variation i sitt tillvägagångssätt. Han jobbar aldrig enligt standardmall. Befallande bön är biblisk, men tillämpningen bör inte vara statisk.

Auktoritet och intimitet

Förespråkare för denna slags bön [befallande bön] brukar dela följande liknelse: Du jobbar på ett företag, och VD:n har gett dig ett antal uppgifter. Till chefens och alla andras förvåning går du upp till huvudkontoret och ber VD:n att göra dina arbetsuppgifter! Jesus har gett dig uppdraget att bota sjuka (Matt 10:8), vilket du gör när du lägger händerna på människor och befaller sjukdomar att lämna och proklamerar hälsa å Jesu vägnar. Om du istället ber Jesus att bota sjuka, så tar du ett steg tillbaka och ber honom att göra din uppgift.

Liknelsen har en god poäng. Jag använder liknande bilder själv ibland för att illustrera vår auktoritet. Problemet är dess andra hälft, att vi implicit skulle vara förbjudna att be Jesus om helande. Det är missvisande.

Naturligtvis sker inte helande i vår kraft, men det är vår handpåläggning och befallande böner som förlöser Guds kraft. Vi är satta som Guds förvaltare på jorden, och det är församlingen som med Andens hjälp och Jesu delegerade auktoritet är Jesu kropp på jorden. I väst har vi i hundratals år blivit matade med teologi som undergräver vår identitet i Kristus, så detta tänkande kan upplevas både som främmande och skrämmande.

Här har David en viktig poäng. Att vi som lärjungar till Jesus ska utföra Rikets gärningar i delegerad auktoritet är korrekt och en i allra högsta grad försummad sanning inom stora delar av kristenheten. När jag undervisar om förbön får ofta deltagarna därför träna sig på att uttala befallningar som smärta, försvinn i Jesu namn eller axel, bli frisk i Jesu namn. Men det har också funnits strömningar som på ett osunt sätt överbetonat denna auktoritet och menat att den kan och ska appliceras mekaniskt. I kölvattnet av sådan undervisning uppstår ofta svårbearbetade själsliga sår.

Jag lyssnade häromveckan till ett utmärkt föredrag av Greger Andersson med titeln Att tro på helande utan att förneka lidandet. (Det är också ungefär undertitel på en antologi i ämnet som han sammanställt där lärare från Örebro Teologiska Högskola bidrar med varsitt kapitel.) Jag höll inte med om allt – det gör man ju sällan – men han hade en viktig poäng. När vi skapar en berättelse om hur våra liv ska vara utifrån en teologisk förståelse av Bibeln och sedan gör smärtsamma upplevelser som inte ryms inom ramen för den berättelsen, så kan två saker hända. Antingen bearbetas berättelsen eller så överges den helt och hållet. (Fördjupning: Sjukdom och lidande och den kristna berättelsen – en biblisk och hermeneutisk analys, Greger Andersson, Scandinavian Journal for Leadership & Theology, 1, 2014)

Det har undervisats om helande på ett sådant sätt att människor inte bara far illa, utan så att de övergett tron som sådan.

Nu säger David på andra ställen många kloka saker om när helande uteblir, och jag ser inte att hans undervisning som helhet skulle vara skadlig. Däremot vill jag påpeka denna tendens.

Oavsett vad, så är befallande böner standard både för Jesus och den första kyrkan när det gäller helande.

Jag antar att David menar att den första kyrkan avser det vi läser i Apostlagärningarna. Just där hittar vi ett av de tydligaste exemplen på vädjande bön om helande (Paulus på Malta, Apg 28:8). Breven är helt tysta om vilken form av bön som används. Kyrkofäderna talar om helande som ett resultat av vädjande bön. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes att jag läst något annat exempel än just detta, men jag har inte lusläst dem alla.

Hur som helst, det jag vill hävda är inte att det finns en annan standardbönetyp, utan att Jesus just demonstrerar avsaknaden av en standardtyp!

Det är helt korrekt att vi har en grundläggande auktoritet i Kristus, men det är också viktigt att se hur den praktiseras utifrån en intimitet med Gud. Jag har i min uppsats om Andens gåvor påpekat hur pingstpionjärer som Howard Carter, Donald Gee och Smith Wigglesworth betonar att samarbetet mellan Gud och människa bygger på en finkänslighet för Andens ledning. Smith Wigglesworths undervisning om tro och hur vi ser Andens kraft manifesteras bygger i häpnadsväckande liten utsträckning på statiska metoder, häpnadsväckande med tanke på hur hans renommé missbrukats inom trosrörelsen för att legitimera dess statiska syn på tron. Det finns också ett annat spår, med W.E. Kenyon och F.F. Bosworth som viktigaste namn under pingströrelsens pionjärår. Det spåret dominerade under 50-talets helandeväckelse, men pendeln slog tillbaka med den syn på helande som Kathryn Kuhlman modellerade och som går igen i undervisningen hos Francis MacNutt och John Wimber.

Överbetonas intimiteten som nyckelfaktor kan det leda till handlingsförlamning. Man sitter då och väntar på ledning in absurdum. Överbetonas auktoriteten riskerar vi i stället att göra människor illa eller rent utav att bli olydiga mot Gud.

Proklamation

David tolkar ordet proklamation på ett helt annat sätt än jag. Han skriver kort och gott följande:

”Hälsa”, ”Balans”, ”Ingen smärta” osv. Man talar ut över personen det man vill se, eftersom bön har en förlösande kraft att förverkliga Guds vilja i personens liv.

Jag har svårt att se att detta skulle vara något annat än en light-version av befallande bön. Det jag på mitt håll kallar proklamation berör David inte över huvud taget.

(Jag hoppas inom överskådlig tid återkomma med ett fördjupande inlägg om proklamerande bön. Ämnet är långt ifrån uttömt.)

Vädjande bön

David använder inte ordet vädjan. Jag väljer det ordet för att tydliggöra vad vi diskuterar. Notera först och främst att vädjande bön i Bibeln aldrig är fin i kanten eller ett krälande i stoftet. Den är påstridig, uppfordrande, argumenterande och bitvis närmast oförskämt fräck mot Gud! Vädjande bön är långt ifrån detsamma som att vara försiktig i bönen.

Vanliga böner. ”Tack Gud för att du älskar [personens namn]”, ”Jag välkomnar dig helige Ande över…”Jesus, hela personen.”  — jag inleder ofta med att välkomna Anden och att tala ut Guds kärlek över personen.

Här verkar vi ha precis samma praxis, David och jag. Jag beskriver den mer i detalj i mitt förra inlägg.

I den bortklippta delen av citatet går vår skillnad i synsätt dock i dagen:

Det finns som sagt inget exempel i NT på detta sätt att be för helande. Därför ber jag ytterst sällan ”Jesus, hela personen”.

Jag har gett exempel på detta, som sagt. Jag undrar också över hur David resonerar när han gör inskränkningar i löftet från Fil 4:6. Kanske får jag ett svar i denna mening, längre fram i hans text.

Jag utesluter förstås inte att Gud kan hela genom ”vanliga” böner, men hävdar att befallande böner är mer logiskt, bibliskt korrekt och förlöser mer.

Den springande punkten tycks vara att befallande bön helt enkelt fungerar bättre. I sitt fördjupningsinlägg diskuterar David varför helande ibland uteblir. Där har han – bland många andra poänger – följande kommentar:

Vi ber ofta alldeles för ofta på distans för helande. Vi ser få helanden ske via distansbön i Nya Testamentet. Det sker en gång, och då anmärker Jesus att detta var ett fall av extraordinär tro. Den bibliska modellen för helande är befallande bön och handpåläggning. Många gånger ber kyrkan i väst varken befallande eller med handpåläggning.

Här tycker jag att David slarvar med exegetiken. Det vi ser är faktiskt ett proklamerande ord – på distans. Jag förutsätter att David talar om den romerske officeren som vädjade till Jesus, men inte ansåg det nödvändigt att Jesus skulle komma hem till den sjuke tjänaren. Jag kan hitta några exempel till. Den syrisk-fenikiska kvinnan, som vädjade för sin dotter. Återigen proklamerar Jesus bönesvaret. Andra som blir helade på distans är de tio spetälska.

Däremot tror jag att David här har en stor poäng. Vi ber på tok för sällan riskfyllda böner. Och på väckelsemöten på Hönökonferensen bjuds det till förbön varje kväll. I ett tält med tusentals åhörare finns det hundratals som skulle kunna söka sig till förbönen, men en vanlig kväll är det bara en handfull som kommer för sina sjukdomars skull.

Greger Andersson gjorde en annan intressant poäng i sitt föredrag. Fram till 60-talet gick en vanlig pingstvän först till Gud med sina krämpor, och till läkaren sedan. (I värsta fall inte alls till läkaren.) Under 60-talet började Gud bara få de vars sjukdomar läkaren inte rådde på, de hopplösa fallen. Då inser jag lätt att ju färre vi ber för, desto färre blir också helade. Och när det sedan är dags att be för de svårt sjuka står så oerhört mycket på spel. Risken för besvikelser ökar naturligtvis och det leder lätt till en negativistisk spiral.

Dessutom är det så att vi har fått helandens gåvor av Anden, för att betjäna varandra. Brukar vi inte Guds gåvor, ser vi inte heller Guds verk ske ibland oss!

Men detta räcker inte för att underkänna den vädjande bönens legitima plats i helandetjänsten.

Jakobs brev

David skriver:

Somliga menar att Jak 4:14 [ska vara 5:14] talar om denna sortens bön för helande. De äldste ska smörja med olja och be böner över honom. Det står ju dock inte vilken slags böner de äldste ska be, så troligen rör det sig även här om befallande böner.

Här menar jag att exegetiken är direkt undermålig. Låt oss läsa hela sammanhanget:

13Får någon av er lida skall han be [proseuchéstho (1)]; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. 14Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner [prosevxásthosan (1)] över honom. 15Deras bön [euchè (2)] i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. 16Bekänn därför era synder för varandra, och be [eúchesthe (2)] för varandra att ni skall bli botade.

Den rättfärdiges bön [déesi (3)] har kraft och gör därför stor verkan. 17Elia var en människa som vi, men när han bönföll [proseuché (1) + proseúxato (1)] Gud om att det inte skulle regna kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. 18Sedan bad [proseúxato (1)] han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa.

I texten (interlinear) används alltså följande ord för bön:

  1. Verbet proseúchomai och substantivet proseuché. Dessa ord betecknar bön i allmänhet (att vara med Gud) och ibland vädjande bön. De används aldrig om vädjande människor emellan i NT. De betecknar aldrig befallande bön. Notera att orden används i såväl vers 13, 14, 17 och 18. (Substantivet och verbet används invid varandra i vers 17 för att betona intensiteten i Elias bön. Orden upprepas på liknande sätt i Ef 6:18. Tyvärr syns inte dessa nyanser i översättningen.)
  2. Substantivet euchè och verbet eúchomai. Dessa ord betyder sammanhanget vädjande bön, men substantivet kan också översättas med löfte (Apg 21:23). Orden är inte nödvändigtvis använda om bön till Gud, exempelvis kan verbet också stå för en allmän önskan (exempel Apg 27:29 och Rom 9:3). Att dra ordets betydelse till befallande bön är extremt långsökt.
  3. Substantivet déesis. Detta ord står ofta tillsammans med ett synonymt ord bredvid för att skapa en förstärkt effekt. Det betecknar bön i allmänhet, vädjande bön och ibland starkt känsloladdad bön. [Jesus] uppsände med höga rop och tårar enträgna böner…. Återigen befinner vi oss långt ifrån den befallande bönen i valör på ordet.

Texten har också tydliga paralleller med 1:5-6 och 4:2-3. Verbet för bön i dessa båda avsnitt är aitéo (att be om något).

Med denna ordanalys som grund, vill jag påstå att Jakobs brev absolut inte kan tolkas på något annat sätt än att det uppmanar till bön av den vädjande typen, bön riktad till Gud för att den sjuke ska bli frisk.

Vilka roller är möjliga att ha kring helande

I påfallande många berättelser om helande finns det fyra tydliga roller:

  1. Den sjuke.
  2. Ombud för den sjuke. Officeren som ber för sin tjänare, mamman som ber för sin dotter, pappan som ber för sin son, vännerna som firar ner sin lame vän genom taket, etc.
  3. Jesus, som förmedlar helandet.
  4. Fadern, som Jesus verkar i intim samklang med, i Andens kraft.

Att läsa Bibelns texter om helande handlar om mycket mer än att bara studera hur Jesus och apostlarna gick till väga. Det var ett viktigt genombrott för undervisningen omkring helande när John Wimber och hans medarbetare som de första (mig veterligen) gjorde den sortens studier, men texterna rymmer så många fler lärdomar än så.

Ett av de bästa sätten som finns för att internalisera Bibelns undervisning är att leva sig in i texten, att kliva in i den och själv ta till sig en av dess roller. Lev dig in i texten, tills texten lever i dig! Ett lika viktigt steg är att sedan också leva ut texten i sitt dagliga liv.

I detta sammanhang vill jag tydligt uppmuntra dig till att frimodigt ta alla de tre första rollerna! Du är ju inte Gud, så den fjärde rollen är inte så lämplig… Du får frimodigt ta till dig vilken annan roll som helst!

  1. Är du sjuk och inte orkar be själv? Låt någon annan bära dig till Jesus!
  2. Är du vän med någon sjuk? Bär denne till Jesus!
  3. Är du intill någon som är sjuk? Förmedla frimodigt helande från Fadern, i Andens kraft och Jesu namn!

När jag undervisade om helande på 80-talet, bland vänner som vuxit upp i kyrkan så var det oerhört svårt att få dem att se sig i den tredje rollen. Jag möter fortfarande sådana. Jag ser också många exempel på teologi som förnekar att vi kan ha den uppgiften. Och som sagt, jag tränar ofta människor att uttala befallningar i samband med helandetjänst. Men låt oss för allt i världen inte springa över vägen från ett dike till ett annat!

Paulus befann sig vid (minst) ett tillfälle i situationen att en av hans medarbetare blev sjuk på ett dödshotande sätt. Han skriver i Fil 2:27f:

26Han [Epafroditos] har längtat efter er alla och har varit olycklig över att ni hörde att han hade blivit sjuk. 27Och sjuk var han verkligen, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, så att jag skulle slippa uppleva sorg på sorg.

Hur bad Paulus för Epafroditos? Ser du honom bredvid sjuksängen befallande att sjukdomen ska lämna? Kanske gjorde han det, men när man på detta sätt befinner sig i den mest dramatiska kampen kring ett helande, då blir det synnerligen underligt om man som förebedjare inte får plocka fram hela den arsenal som finns av stämningslägen i bönen, om man inte skulle kunna få tömma sitt hjärta som vatten inför Herren. Och det vore i sanning märkligt om Paulus, som genom sin rabbinska skolning troligen kunde större delen av Tanak (Gamla Testamentet) utantill, inte skulle ha bett böner som Herre, skynda till min hjälp (Ps 38:23, hämtat ur en hel psalm som är en sjuk människas klagan).

Jesus är den klaraste uppenbarelsen vi har om Gud och hans vilja, men det innebär varken att resten av NT eller GT skulle vara utan värde för att förstå hur vi kan förhålla oss till sjukdom och helande.

This entry was posted in helande and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *