Etikettarkiv: prövning

Pröva profetiska budskap, inte budbäraren

Publicerat av
6

Prövning av Birger Skoglunds profetia, efterskrift.

När man prövar profetiska budskap måste man skilja på sak och person. När jag nu gått igenom innehållet i Birger Skoglunds profetia från Smålandskonferensen vill jag stanna upp och förtydliga den principen i än större detalj, även om jag kom in på den redan i första inlägget. Jag skriver denna artikel så att den kan vägleda också dig som inte har en koppling till den aktuella diskussionen. Jag använder min diskussion från sommaren 2018 som utgångspunkt och exemplifiering av principer för prövning av profetia som kommer att vara aktuella också för alla andra budskap.

När jag tar del av den efterföljande diskussionen om Skoglunds profetia, ser jag att det inte alls är ovanligt att hänvisa till hans goda karaktär som försvar för budskapets innehåll, eller rent av att vilja undvika diskussion helt, med hänvisning till att en så god broder som Skoglund inte bör ifrågasättas.

Jag läste exempelvis nedanstående kommentar på Facebook. Till ett inlägg av Peter Ljunggren har Tommy Dalman ställt en fråga. Dalman tycker nämligen att det råder en onödig ängslighet kring att offentligt diskutera Skoglunds budskap. En av de apostroferade, Göran Duveskog, svarar.

Peter Ljunggren, från den nämnda videon

Jag har infogat bokstäver i parenteser med punkter som jag tänker kommentera längre fram.

I våra predikningar och profetiska tilltal så färgas det vi säger av vår personlighet. Det gudomliga och det mänskliga. Det är väl därför Paulus säger ”pröva allt och behåll vad gott är”. (a)

Detta gäller även min vän Birger Skoglund. Det var med kärlek och nöd i sitt hjärta han bar fram budskapet på lördag kvällen. (b)

Det var ett varningens ord till Sverige och svensk kristenhet. Jag tror att han hade fått detta budskap från Gud. (c)

Jag tror inte varje formulering var ofelbar. (d)

Var och en har rätt att pröva det som sas. Bibeln säger också, ”förakta inte profetiskt tal”. Jag tycker dock inte att predikanter skall mästra varandra på Facebook. En Herrens tjänare skall inte vara stridslysten. (e)

Det som också är avgörande när en Herrens tjänare bedöms, är ”vilka motiv drivs han av, finns det bitterhet och självhävdelse etc. ”. Drivs han av kärlek och ett rent uppsåt. (f)

De flesta människor som besöker mötena har den förmågan att känna in detta. Och skall varje ord och mening kritiskt nagelfaras så får vi nog alla problem, även Tommy och Peter. (g)

Ha det gott broder. Jag har inget mer att tillägga I detta. Både du och Peter kan ju själva prata med Birger. Han är inte längre bort än ett telefon-samtal och han är er broder. (h)

Här ser vi alltså dels att Duveskog tänker sig att prövningen av budskapet ska ske i tysthet. Deltagarna i mötet kan ”känna in” vad som är gott och inte (g), och det som de ska känna in är just karaktären på den som frambär budskapet (f). Allt därutöver beskrivs i detta inlägg som ”kritiskt nagelfarande” och att vilja ha ett samtal kring profetians budskap misstänkliggörs som att ”mästra varandra” och att vara ”stridslysten” (e).

Duveskogs sätt att undvika diskussion i sakfrågan är inget annat än ett förtäckt personangrepp. Ljunggren, Dalman med flera, och implicit också jag – Duveskog har nog inte hört talas om mig – misstänkliggörs som mästrande och stridslystna, trots att ingen av oss har ifrågasatt Skoglund som person, hans motiv eller ärlighet.

Jag ifrågasätter inte heller att Duveskog har en ärlig vilja att göra det rätta när han skriver som han gör, men på denna punkt ifrågasätter jag hans råd och hans omdöme. Detta är en mycket farlig attityd, vilket jag tänker argumentera för nedan.

Fortsätt läsa →

Gud har inget förbund med Sverige

Publicerat av
7

En prövning av Birger Skoglunds profetia del 3, och något om 7:14-rörelsen. Dessutom övergripande reflektioner kring vad det innebär att vara trogen bibelordet. Jag kommer att driva följande teser:

  1. Birger Skoglunds profetia utgår från att Sverige och vårt lands ledare har en förbundsliknande relation till Gud som gör oss som kollektiv straffbart när våra ledare som ytterst ansvariga inte följer Guds vilja på ett antal punkter. Det är fel. Någon sådan förbundsrelation till Sverige har inte Gud.
  2. Bibelord som syftar på det judiska folket inom det gamla förbundets ramverk tillämpas ofta utan någon rimlig tolkning (hermeneutik) på nutida länder eller församlingen. Att åberopa 1 Krön 7:14 rakt upp och ner för att be för vårt land är ett exempel på sådan dålig hermeneutik.
  3. Alla vi som vill vara trogna bibelordet och som bekänner oss till en hög bibelsyn måste följa upp denna bekännelse med noggrann exeges. Det innebär bland annat att våga ifrågasätta invanda tolkningar och gå på djupet med texternas historiska kontext, grammatik och tolkningshistoria.

När profeterna i Gamla Testamentet uttalade domar var det inte godtyckligt. Folket hade brutit förbundet och profeterna manade dem att att återvända till trohet mot det. När nutida förmodat profetiska ord uttalas med hot om dom eller löften om välsignelse över nationer tycks det mig som att profeten förutsätter att ett liknande förbund också gäller nationer idag. Det mest häpnadsväckande är hur de helt utan möda placerar den egna nationen på det judiska folkets plats, samtidigt som de i andra sammanhang är väldigt tydliga med att ta avstånd från ersättningsteologi. Jag får inte ihop det.

Medeltida man i kort skägg och turban, med en medaljliknande orden runt halsen.
Maimonides (1138—1204) är en av de främsta och mest betydelsefulla judiska rabbinerna. Hans tänkande inspirerade såväl muslimer som kristna teologer. Han föddes i vad som idag är Spanien, men flydde och blev personlig läkare till Saladin. Jag kommer nedan argumentera för att vi idag också bör lära av rabbinerna i vår syn på hur Gud förhåller sig till andra än det judiska folket.

Ett mycket ofta citerat bibelord för att mana till bön för en nation, inklusive USA och Sverige, är 2 Krön 7:14:

och om då mitt folk, som mitt namn är utropat över, ödmjukar sig och ber och söker sig till mig och lämnar sina onda vägar, då skall jag höra det i himlen och förlåta dem deras synd och bota deras land.

Det illustrerar problemet. Kan det sägas om Sverige eller USA, eller något annat land, att

  • Gud kallar folket sitt eget, ”mitt folk”?
  • Herrens namn är utropat över dess folk?

Trots att det är en uppenbar ersättningsteologi att tillämpa denna vers på någon annan nation än den judiska så görs det ofta. Lite spydigt kan jag konstatera att nästföljande verser inte brukar tas med:

Ja, jag skall öppna mina ögon och öron och höra de böner de ber på denna plats. Ja, jag har utvalt detta hus och gjort det till en helig plats, där mitt namn skall vara för evigt. Mina ögon och mitt hjärta skall alltid vara vända dit. (2 krön 7:15f, min kursivering)

Sammanhanget är tempelinvigningen. Salomo har bett Gud speciellt uppmärksamma det som sker på just platsen för templet. Av alla löften som finns i Bibeln om bönesvar, är inte just detta ett av de mest svåranvända?

Nu kanske någon invänder att det inte handlar om att Sverige eller något annat land läses in i versen, utan att det är de kristna i Sverige som tilltalas. Och då svarar jag:

  1. På vad vis är inte det ersättningsteologi?
  2. Hur får ni ihop exegesen med allt som står runt omkring?

Svaret på den andra frågan är att det inte finns något exeges värd namnet. Det brukar bli att stapla några andra lika lösryckta bibelord i en hög och säga att ”skrift förklarar skrift”. Det är en god princip, men den måste genomföras på ett icke-godtyckligt sätt! De verser som väljs ut behöver också exeges och sedan behöver de tolkas inom ramen för den övergripande uppenbarelsen som möter oss i Bibeln.

Fortsätt läsa →

En prövning av Birger Skoglunds budskap, del 1

Publicerat av
2

I mitt förra inlägg skrev jag att den verksamma ingrediensen i profetiska budskap är uppenbarelse från Guds Ande, men att denna uppenbarelse alltid kommer att blandas samman med våra egen person och dess begränsningar. Konsekvensen är att nytestamentlig profetia aldrig ska accepteras rakt av och att en prövning av budskapet inte är detsamma som att underkänna den person som framfört budskapet.

Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Första Korinthierbrevet 14:29 enligt Bibel 2000.

I detta inlägg tänker jag göra just en sådan prövning av det budskap Birger Skoglund framförde på Smålandskonferensen. Jag har ingen anledning att tro att Skoglund hade annat än ärliga motiv eller att han inte skulle vara brukad av Gud för övrigt.

Nu har det framgått att det inte alls varit ovanligt de senaste veckorna att se också saklig kritik av innehållet i Skoglunds budskap som ett personangrepp. Inte sällan har det kompletterats med just personangrepp åt andra hållet. Vem är du som ifrågasätter en så ödmjuk/överlåten/andesmord Herrens tjänare?

Detta är en extremt farlig väg att slå in på! De kristna ledare som försvarar Skoglunds budskap på det här sättet förväntar sig i praktiken att vi ska ta till oss profetiska budskap rakt upp och ner, utan att bearbeta innehållet. Så skapas inga mogna kristna. I bästa fall formas de som lyssnar till dem på ett ytligt plan hängivna efterföljare, en hängivenhet som ofta förväxlas med sann andlig mognad. I värsta fall leds människor käpprätt åt skogen.

Den som vill tysta prövningen av budskapet utifrån sådana här överväganden diskvalificerar sig från att vara en andlig ledare, i min mening.

Däremot kan vi självklart ha avvikande åsikter om sakinnehållet. Och just genom att utbyta tankar kring profetiska budskap hjälps vi att nå slutmålet för prövningen, att ta vara på det goda. Samtalet gynnar detta slutmål. Det är inte farligt, så länge som det förs med värdighet och respekt.

Uppmaningar att sluta diskutera, som om en saklig diskussion bara förbryllar, är överandliga och kan ignoreras.

Fortsätt läsa →

Trosförkunnelse och framgångsteologi del noll

Publicerat av
11

Porträtt av Calvin

Jean Calvin spelar en stor teologihistorisk roll för utvecklingen av nutida framgångsteologier.(Bild från Wikipedia)

Jag har tänkt skriva en serie bloggposter om trosförkunnelse och framgångsteologi. Främst för att större delen av all diskussion kring detta handlar om att brännmärka eller rentvå individer och rörelser. Vi gör det för lätt för oss med en sådan ytlig debatt.

Men innan jag avslöjar för mycket så skulle jag uppskatta att få frågor. Inte främst dina åsikter, utan just frågor, är alltså vad som efterlyses i detta blogginlägg. För att hjälpa dig fråga så börjar jag med några definitioner och teser.

Jag har läst en del diskussioner om ämnet på svenska bloggar i sommar, men det är inte orsaken till denna serie. Den hade kommit i alla fall. Möjligen kan man säga att kvalitén på debatten i kommentarerna på exempelvis Tommy Dahlmans blogg har påskyndat mitt skrivande. Fortsätt läsa →

Paulus program för andlighet och karismatik

Publicerat av
8

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

19Släck inte anden, 20förakta inga profetior 21men pröva allt. Ta vara på det som är bra, 22och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior
  3. Pröva allt
  4. Ta var på det som är bra
  5. Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med ”släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med ”avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Fortsätt läsa →