Gud har inget förbund med Sverige

En prövning av Birger Skoglunds profetia del 3, och något om 7:14-rörelsen. Dessutom övergripande reflektioner kring vad det innebär att vara trogen bibelordet. Jag kommer att driva följande teser:

  1. Birger Skoglunds profetia utgår från att Sverige och vårt lands ledare har en förbundsliknande relation till Gud som gör oss som kollektiv straffbart när våra ledare som ytterst ansvariga inte följer Guds vilja på ett antal punkter. Det är fel. Någon sådan förbundsrelation till Sverige har inte Gud.
  2. Bibelord som syftar på det judiska folket inom det gamla förbundets ramverk tillämpas ofta utan någon rimlig tolkning (hermeneutik) på nutida länder eller församlingen. Att åberopa 1 Krön 7:14 rakt upp och ner för att be för vårt land är ett exempel på sådan dålig hermeneutik.
  3. Alla vi som vill vara trogna bibelordet och som bekänner oss till en hög bibelsyn måste följa upp denna bekännelse med noggrann exeges. Det innebär bland annat att våga ifrågasätta invanda tolkningar och gå på djupet med texternas historiska kontext, grammatik och tolkningshistoria.

När profeterna i Gamla Testamentet uttalade domar var det inte godtyckligt. Folket hade brutit förbundet och profeterna manade dem att att återvända till trohet mot det. När nutida förmodat profetiska ord uttalas med hot om dom eller löften om välsignelse över nationer tycks det mig som att profeten förutsätter att ett liknande förbund också gäller nationer idag. Det mest häpnadsväckande är hur de helt utan möda placerar den egna nationen på det judiska folkets plats, samtidigt som de i andra sammanhang är väldigt tydliga med att ta avstånd från ersättningsteologi. Jag får inte ihop det.

Medeltida man i kort skägg och turban, med en medaljliknande orden runt halsen.
Maimonides (1138—1204) är en av de främsta och mest betydelsefulla judiska rabbinerna. Hans tänkande inspirerade såväl muslimer som kristna teologer. Han föddes i vad som idag är Spanien, men flydde och blev personlig läkare till Saladin. Jag kommer nedan argumentera för att vi idag också bör lära av rabbinerna i vår syn på hur Gud förhåller sig till andra än det judiska folket.

Ett mycket ofta citerat bibelord för att mana till bön för en nation, inklusive USA och Sverige, är 2 Krön 7:14:

och om då mitt folk, som mitt namn är utropat över, ödmjukar sig och ber och söker sig till mig och lämnar sina onda vägar, då skall jag höra det i himlen och förlåta dem deras synd och bota deras land.

Det illustrerar problemet. Kan det sägas om Sverige eller USA, eller något annat land, att

  • Gud kallar folket sitt eget, ”mitt folk”?
  • Herrens namn är utropat över dess folk?

Trots att det är en uppenbar ersättningsteologi att tillämpa denna vers på någon annan nation än den judiska så görs det ofta. Lite spydigt kan jag konstatera att nästföljande verser inte brukar tas med:

Ja, jag skall öppna mina ögon och öron och höra de böner de ber på denna plats. Ja, jag har utvalt detta hus och gjort det till en helig plats, där mitt namn skall vara för evigt. Mina ögon och mitt hjärta skall alltid vara vända dit. (2 krön 7:15f, min kursivering)

Sammanhanget är tempelinvigningen. Salomo har bett Gud speciellt uppmärksamma det som sker på just platsen för templet. Av alla löften som finns i Bibeln om bönesvar, är inte just detta ett av de mest svåranvända?

Nu kanske någon invänder att det inte handlar om att Sverige eller något annat land läses in i versen, utan att det är de kristna i Sverige som tilltalas. Och då svarar jag:

  1. På vad vis är inte det ersättningsteologi?
  2. Hur får ni ihop exegesen med allt som står runt omkring?

Svaret på den andra frågan är att det inte finns något exeges värd namnet. Det brukar bli att stapla några andra lika lösryckta bibelord i en hög och säga att ”skrift förklarar skrift”. Det är en god princip, men den måste genomföras på ett icke-godtyckligt sätt! De verser som väljs ut behöver också exeges och sedan behöver de tolkas inom ramen för den övergripande uppenbarelsen som möter oss i Bibeln.

Läs mer