Gud har inget förbund med Sverige

En prövning av Birger Skoglunds profetia del 3, och något om 7:14-rörelsen. Dessutom övergripande reflektioner kring vad det innebär att vara trogen bibelordet. Jag kommer att driva följande teser:

  1. Birger Skoglunds profetia utgår från att Sverige och vårt lands ledare har en förbundsliknande relation till Gud som gör oss som kollektiv straffbart när våra ledare som ytterst ansvariga inte följer Guds vilja på ett antal punkter. Det är fel. Någon sådan förbundsrelation till Sverige har inte Gud.
  2. Bibelord som syftar på det judiska folket inom det gamla förbundets ramverk tillämpas ofta utan någon rimlig tolkning (hermeneutik) på nutida länder eller församlingen. Att åberopa 1 Krön 7:14 rakt upp och ner för att be för vårt land är ett exempel på sådan dålig hermeneutik.
  3. Alla vi som vill vara trogna bibelordet och som bekänner oss till en hög bibelsyn måste följa upp denna bekännelse med noggrann exeges. Det innebär bland annat att våga ifrågasätta invanda tolkningar och gå på djupet med texternas historiska kontext, grammatik och tolkningshistoria.

När profeterna i Gamla Testamentet uttalade domar var det inte godtyckligt. Folket hade brutit förbundet och profeterna manade dem att att återvända till trohet mot det. När nutida förmodat profetiska ord uttalas med hot om dom eller löften om välsignelse över nationer tycks det mig som att profeten förutsätter att ett liknande förbund också gäller nationer idag. Det mest häpnadsväckande är hur de helt utan möda placerar den egna nationen på det judiska folkets plats, samtidigt som de i andra sammanhang är väldigt tydliga med att ta avstånd från ersättningsteologi. Jag får inte ihop det.

Medeltida man i kort skägg och turban, med en medaljliknande orden runt halsen.
Maimonides (1138—1204) är en av de främsta och mest betydelsefulla judiska rabbinerna. Hans tänkande inspirerade såväl muslimer som kristna teologer. Han föddes i vad som idag är Spanien, men flydde och blev personlig läkare till Saladin. Jag kommer nedan argumentera för att vi idag också bör lära av rabbinerna i vår syn på hur Gud förhåller sig till andra än det judiska folket.

Ett mycket ofta citerat bibelord för att mana till bön för en nation, inklusive USA och Sverige, är 2 Krön 7:14:

och om då mitt folk, som mitt namn är utropat över, ödmjukar sig och ber och söker sig till mig och lämnar sina onda vägar, då skall jag höra det i himlen och förlåta dem deras synd och bota deras land.

Det illustrerar problemet. Kan det sägas om Sverige eller USA, eller något annat land, att

  • Gud kallar folket sitt eget, ”mitt folk”?
  • Herrens namn är utropat över dess folk?

Trots att det är en uppenbar ersättningsteologi att tillämpa denna vers på någon annan nation än den judiska så görs det ofta. Lite spydigt kan jag konstatera att nästföljande verser inte brukar tas med:

Ja, jag skall öppna mina ögon och öron och höra de böner de ber på denna plats. Ja, jag har utvalt detta hus och gjort det till en helig plats, där mitt namn skall vara för evigt. Mina ögon och mitt hjärta skall alltid vara vända dit. (2 krön 7:15f, min kursivering)

Sammanhanget är tempelinvigningen. Salomo har bett Gud speciellt uppmärksamma det som sker på just platsen för templet. Av alla löften som finns i Bibeln om bönesvar, är inte just detta ett av de mest svåranvända?

Nu kanske någon invänder att det inte handlar om att Sverige eller något annat land läses in i versen, utan att det är de kristna i Sverige som tilltalas. Och då svarar jag:

  1. På vad vis är inte det ersättningsteologi?
  2. Hur får ni ihop exegesen med allt som står runt omkring?

Svaret på den andra frågan är att det inte finns något exeges värd namnet. Det brukar bli att stapla några andra lika lösryckta bibelord i en hög och säga att ”skrift förklarar skrift”. Det är en god princip, men den måste genomföras på ett icke-godtyckligt sätt! De verser som väljs ut behöver också exeges och sedan behöver de tolkas inom ramen för den övergripande uppenbarelsen som möter oss i Bibeln.

Respekt för bibelordet

Inte sällan pratar vi nu om människor som i övrigt uppmanar till stor respekt för Bibelordet. Så här kommenterade Göran Duveskog det budskap som Birger Skoglund bar fram på 2017 års konferens:

– Birger fick summera ett budskap som gått som en röd tråd genom hela konferensen och som vi upplevt som ett Guds tilltal. Det handlade om att svensk kristenhet behöver omvända sig och ödmjuka sig inför Guds Ord, att inte kompromissa med bibliska sanningar utan söka Gud för ett andligt genombrott i landet. (Min kursivering)

I detta inlägg går jag igenom ett par problematiska bibeltolkningar. De utgör bibelteologisk grunden för Skoglunds profetia i år (2018). Det är en ironi att denna slarviga bibeltolkning kommer ett år efter uppmaningen till bibeltrohet. Att slarva med tolkning är väl raka motsatsen till den attityd mot bibelordet som efterlyses?

Få saker intresserar mig mer än att få alla oss som håller Bibeln för sann och ser den som rättesnöre att uttrycka den övertygelsen genom flitigt och noggrant studium av texterna. Att bekänna sig till bibeltro utan att göra god exeges är som att kalla sig trädgårdsmästare, men aldrig rensa ogräs, programmerare, men aldrig fixa buggar. Bibeltro måste uttryckas på fler sätt än hur vi pratar om Bibeln. Det viktigaste är att lyssna noggrant till vad texten säger, och att se vad den inte kan säga.

En äkta respekt för Bibelordet innebär också att profetiska budskaps sakinnehåll prövas mot den samlade bibliska uppenbarelsen. Budskapen ska inte enbart prövas intuitivt. De ska inte prövas mot lösryckta verser, så kallad ”proof texting”. De ska prövas mot hela Bibeln.

I värsta fall reduceras kallelsen att ödmjuka sig inför Guds Ord till att ha rätt åsikt i ett litet antal sakfrågor, abort, homosexualitet, Israel, synen på muslimer, Adam och Eva och kanske någon till. Då blir tolkningen fundamentalistisk. Problemet med fundamentalism är inte att den manar oss att tro på bibelordet, utan att den stipulerar hur en sådan tro ska gestaltas genom en kodifierad bekännelse. Allt som hamnar vid sidan av den bekännelsen blir ointressant och allt som hamnar inom den bekännelsen blir omöjligt att modifiera, även om det kan finnas goda invändningar mot tolkningens riktighet.

Inom fundamentalistiska kretsar i USA har man gjort en sådan kodifiering av eskatologin till bekännelsefrågor och pumpat ut böcker på löpande band utifrån den godkända hållningen. Uppenbarelseboken har ett budskap som är en skarp kritik av kejsarmakt och civilreligion, där tron blir en del av ett lands uttryckssätt och där statsmakten ses som en makt att upprätthålla denna religiositet. Men fundamentalister läser Uppenbarelseboken utan hänsyn till textens genre och historiska kontext. De blir ofta anhängare av civilreligion. Det förekommer att nattvardsbordet draperats i den amerikanska flaggan!

Podcasten Rapture Drill är en god utgångspunkt för att studera eskatologi på ett sunt sätt.

Den konstantinska vändningen

Ingen läser Bibeln i ett vakuum. Allra minst den som är omedveten om sin egen tolkningshorisont. Genom att synliggöra de faktorer som påverkar tolkningen kan bibelläsaren i någon mån kompensera för sin egen förförståelse. Att studera hur Bibelns texter tolkats genom kyrkans historia (receptionshistoria) och vilka olika tolkningar som är i omlopp i nutiden hjälper till att minska hemmablindheten.

En mycket vanlig hemmablindhet är att tolka Bibeln utifrån Europas tradition att bygga ”kristna” länder. Före 300-talet såg sig den kristna församlingen som ”gäster och främlingar”. De betjänade sin omgivning, när de inte flydde undan den förföljelse som drabbade dem just eftersom de vägrade att blanda sin tro med Roms civilreligion. Men de drömde inte om att göra riket ”kristet”. Detta förändrades när kejsar Konstantin och hans barn och barnbarn ändrade kristendomens ställning fundamentalt. 70 år efter att de kristna slutade förföljas hade de själva dödat andra som inte ville följa deras tro.

Kejsaren med krona och vacker mantel håller en borg med höga vallar
Kejsar Konstantin avbildad i Hagia Sofia, Konstantinopel/Istanbul.

Judar drabbades också. En ”kristen” mobb brände en synagoga i Milano och biskop Ambrosius skrev till kejsaren att denne inte skulle bekosta dess återuppbyggnad. Ambrosius ansåg det visserligen fel att byggnaden bränts, men att ge judarna en sådan upprättelse vore att ge dem en jämlik ställning, och det vore ett större fel, enligt Ambrosius.

Det är märkligt hur kristna som tagit ställning starkt för det judiska folket är blinda för den civilreligion som lett till 1700 år av förföljelser av dem.

Inom teologin talar många i John Howard Yoders efterföljd om den konstantinska vändningen, det konstantinska skiftet. Under kyrkans första trehundra år skedde missionen främst underifrån, med tecken och under. Efter omställningen kom missionen gradvis att ske ovanifrån. Regenterna såg politiska fördelar i att låta sig kristnas och de gynnade sedan kristendomen eller rent av beordrade sina undersåtar att bli kristna. Steget över till svärdsmission och tvångsdop var inte långt. (Goda undantag fanns naturligtvis!)

En konsekvens av detta skifte var att regenterna under medeltiden kom att göra anspråk på att vara smorda till sitt uppdrag av Gud, likt David i Gamla Testamentet. Det gav dem en legitimitet som var lockande och det var ytterligare en pådrivande faktor i kristnandet.

Reformationen, i varje fall den anglikanska och den lutherska, förstärkte kopplingen mellan stat och kristendom. Statskyrkor och regeringsmakt utvecklade en stark symbios.

Både före, under och efter reformationen var väckelserörelserna den konstantinska impulsens största motståndare. Det var brittiska puritaner och deras avknoppning baptisterna som initierade den demokrati som somliga idag tackar sekulariseringen för. Sekulärfilosoferna lärde av väckelsefolket, inte tvärtom! Det var pietisterna som uppfann den moderna idén om tolerans. Sedan kom sekulärfilosoferna och härmade dem.

Vad väckelsens folk hävdade var, med få undantag, att uppdraget att göra alla folk till lärjungar ska ske underifrån. Ett folk som av överheten dresseras att följa budorden har inte kommit närmare det sanna livet i Jesus Kristus. Det har bara fått åtbörder, religionen som en kulturell fernissa. Inte lagen i hjärtat!

Så länge som väckelserörelser befinner sig i sina tillkomst- och tillväxtfaser är de sällan frestade att alliera sig med den politiska makten, men när väckelserna börjar avta tycks många av dem tappa en del av sin tillit att sann framgång kommer i Andens kraft. Lite hjälp av Caesar skadar väl inte?

Civilreligion är inte utan sina fördelar. Utan dem skulle den aldrig kunna utgöra någon lockelse. Att se bortom dem kräver andlig urskillning!

Gammaltestamentligt mindset

Ordet mindset översätt enklast tänkesätt, men det svenska ordet är inte lika rikt som det engelska. Ett mindset är attityd, tankemönster, grundläggande antaganden, ofta dolda för oss själva. Mindset formas över tid genom de berättelser som vi lever med.

Våra starkaste övertygelser är inte de som vi tänkt igenom mest noggrant, utan de som vi bara tar för givet.

Det som utmärker Birger Skoglunds budskap på Smålandskonferensen är att det vilar på antaganden om hur Sverige relaterar till Gud, antaganden som krävs att man accepterar för att budskapet ska bli rimligt. Men faller dessa antaganden blir det orimligt.

Hur Skoglund hamnat där han gjort kan jag bara gissa. Att han lever i en miljö där det fokuseras mycket på Guds förbundsrelation till det judiska folket spelar nog en stor roll. Sättet att tänka som genomsyrar stora delar av Gamla Testamentet präglar också Skoglunds budskap.

Nu invänder kanske någon att också Gamla Testamentet är Guds ord. Det tror jag också helhjärtat. Min fråga är hur vi tolkar dessa delar av GT, i jämförelse med andra delar av GT och utifrån Nya Testamentet. Jag vill lyfta upp vad jag menar är Skoglunds grundantaganden i ljuset.

Detta handlar alltså inte om att vrida och vända på enstaka formuleringar i Skoglunds budskap, för att kritiskt nagelfara ordval och nyanser. Här talar jag om budskapets fundament.

Det deuteronomistiska historieverket

Femte Mosebok är en sammanfattning av allt som sker i samband med uttåget och ökenvandringen. Den kallas därför den andra lagen, deuteronomium. Deuter = andra, nomium = lagen. Det som tillförs i denna bok jämfört med de tre föregående är främst en serie välsignelser och förbannelser som ska drabba det judiska folket beroende på deras efterlevnad av lagen. Några exempel:

Om du lyssnar till Herren, din Gud, och troget följer alla hans bud, som jag i dag ger dig, skall Herren, din Gud, upphöja dig över alla andra folk på jorden. Alla dessa välsignelser skall nå dig och komma över dig, när du lyder Herren, din Gud:

Välsignelse över dig inne i staden och välsignelse ute på åkern.

Välsignelse över de barn du får, den skörd du bärgar och de djur som föds, kornas kalvar och tackornas lamm.

Välsignelse över dina korgar och dina baktråg.

Välsignelse över dig när du kommer och välsignelse över dig när du går.

Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig:

Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern.

Förbannelse över dina korgar och dina baktråg.

Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm.

Förbannelse över dig när du kommer och förbannelse över dig när du går.

(5 Mos 28:1-6, 15-19)

De flesta historiskt berättande böcker i Gamla Testamentet följer sedan upp denna principiella undervisning med konkreta exempel. Folket följer Gud, det går dem väl. De glömmer Gud, det går dem illa. Teologen Martin Noth räknade Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Konungaböckerna ihop med Deuteronomium som en sammanhållen enhet, det deuteronomistiska historieverket (DH), ett namn Noth myntade 1942. Välsignelse- och förbannelseteologin som finns i DH kallar jag här DH-modellen.

Noth och andra försökte rekonstruera en möjlig tillkomstsituation av dessa böcker på 500-talet, och eftersom det luktar liberalteologi med ett så sent datum frestas konservativa teologer att ignorera också de hjälpsamma poängerna Noth och hans efterföljare gjort. Det går att lägga Noths försök till redaktionskritik åt sidan och fokusera på de beskrivningar som finns av det gemensamma teologiska temat.

En lärare jag hade under min pastorsutbildning menade att profeten Jeremia var motorn bakom DH. Så långt går inte alla forskare. Men vad var och en kan se är att Jeremia är det allra tydligaste exemplet bland profetböckerna på DH-modellen. (Nu använder jag terminologi från kristen tradition. I judisk tradition kallas också de historiska böckerna för profeter, exempelvis hos Jesus och Paulus.)

Inom denna övergripande ram ingår också att ge kungen ett speciellt ansvar. Egentligen borde folket inte ha någon kung, vilket inte bara uttryckte en syn på byråkrati och förvaltning, utan i samtiden var kungamakten alltid en del av religionen. Kungen representerade gudarna inför folket och var ansvarig för sann tillbedjan. Det framgår exempelvis om man läser Hammurabis lagar. Och när folket ber om att få en kung är det ett misslyckande. De anpassar sig till deras sätt att fungera, av krass nödvändighet. Därifrån gäller det att göra det bästa av en icke-idealisk styrelseform.


Antik relief. Babylonisk kung sitter på sin tron och har en undersåte framför sig.
Hammurabi

När en kung införs görs denne till ansvarig för folkets tillbedjan. Det är en eftergift från Guds sida och inte ett ideal. Men gud kan vända allt till något gott. Gud tar denna situation och vrider den till något större och bättre genom att låta kung Davids dynasti få en speciell roll att spela och speciellt genom inom den ramen utlova en kommande Messias.

Det konstantinska skiftet innebar dock att denna övergripande tolkning av relationen till Gud och regenter dominerat under Europas kristna historia, minus tanken på att jordisk kungamakt var en eftergift förstås. I stället såg man det egna riket som jämförbart med det gammaltestamentliga judiska riket. Och man såg sig själv som jämförbara med den davidiska dynastin. Trots att såväl det judiska folkets utkorelse och Davids roll i Bibeln beskrivs som unika.

Inombiblisk utvärdering av den deuteronomistiska modellen

Hur väl står sig synsättet att Gud välsignar och förbannar inom en förbundsrelation, om vi läser resten av Bibeln? Svaret är att detta perspektiv trots den mängd sidor det upptar i Bibeln ändå är högst begränsat. Det finns nämligen andra förklaringsmodeller som kompletterar och korrigerar synen i DH.

För att vara biblisk i sina ståndpunkter räcker det inte att stapla några bibelord efter varandra. Att citera fler texter som ansluter sig till DH-modellen är inte detsamma som att göra en biblisk prövning. Summan av Guds Ord är sanning (Ps 119:160).

1. Det finns många undantag

Vishetslitteratur, främst Psaltaren och allra utförligast Jobs bok påpekar undantagen från regeln. Rättfärdiga lider och ogudaktiga lyckas. Något mer måste vara i görningen. Och Gud svarar ur stormvinden och säger om vännerna som ivrigt försvarat DH-synen att de haft fel. ”Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job.” (Job 42:7b) Jobs vänner var utmärkta teologer, men deras teologi gällde inte Job.

DH-modellen står alltså inte oemotsagd i Bibeln.

2. Det dualistiska perspektivet tar över mer och mer

Min slutuppsats under pastorsutbildningen var en genomgång mellan monistiska och dualistiska motiv i Bibeln. I detta sammanhang betyder monism att Gud ensam styr världen och dualism att Gud kämpar mot onda makter, främst djävulen själv.

Bibeln ger en fortskridande uppenbarelse om hur världen fungerar. Först måste det klargöras att Gud ensam är just Gud, att ingen annan makt eller kraft är lik Gud. Därför är de dualistiska motiven först ganska återhållsamma. När dessa motiv introduceras är det klart att Gud bestämt de yttre parametrarna inom vilka de onda makterna får verka och att det inte är en kamp mellan jämbördiga parter. Men successivt växer bilden fram av Gud i kamp med det onda.

Naturkrafter ges en mytologisk inramning. ”Väldigare än de stora vattnens brus, väldigare än havets bränningar, ja, väldig är Herren i höjden.” (Ps 93:4) Kosmiska makter som kämpar mot Gud beskrivs som mytologiska odjur, Leviatan, Behemoth, Rachav. Andra maktkamper syns tydligt om man har lite bakgrundskunskap. Egyptens plågor innebär exempelvis att Gud besegrar Egyptens gudar, där farao själv var den viktigaste.

I Psalm 74 blandas motiven. När Gud delar havet för folket att marschera genom är det inte bara ett naturunder. Det är en seger över de onda makterna.

Gud, min konung från urtiden,
du som vinner segrar på jorden!
Du delade havet med din makt,
du klöv drakarnas huvuden på vattnet.
Du krossade Leviatans huvuden
och gav honom som föda åt öknens djur.

(Psalt 74:12-14)

I Nya Testamentet inordnas all undervisning i en övergripande idé, Guds rike. Läs exempelvis Markusevangeliet. Jesus kämpar med och vinner över sjukdom, demoner, död, skriftlärde och till sist också Rom, men inte genom brutal styrka, utan genom självutgivande kärlek.

3. Det gamla förbundet fungerade inte

Vid en utvärdering av DH-modellen finns det en punkt som inte kan ignoreras. Den fungerade inte. Gud själv underkänner modellen. Den hade en pedagogisk roll att spela, men ett förbund som genom en lag ålägger ett folk att följa dess villkor, under ledning av sin kung, ses som ett förbund som behöver förvandlas till en annan slags förbund.

Om man gjorde en lista på vilka texter i GT som är viktigast för NT skulle definitivt Jeremia 31:31ff komma på topp tre, på andra plats efter Jesaja 53 om du frågar mig.

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

När denna text talar om att alla ska känna Herren, från den minste till den störste, är det så långt ifrån modellen med en prästerlig konung man kan komma. Också Joels profetia talar om samma tanke. Lägg märke till dess socialt utjämnande tema.

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

(Joel 2:28f)

Lagen i hjärtat, allas likvärdiga ställning inför Gud och jämställda tillgång till Guds Ande är starkt betonade teman. Hebreerbrevet kommenterar Jeremias profetia med denna mening:

Genom att tala om ett nytt förbund har han gjort det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna.

(Heb 8:13)

Tips: Peter Halldorf har en lysande artikel med rubriken Andens ledarskap i senaste numret av Teologi och Ledarskap. (Jag medverkar med en artikel om det profetiska.)

Återigen saknas tid och plats att utreda relationen mellan det gamla och nya förbundet i detalj. Själv har jag förtroende för den nutida jesus- och paulusforskning som visar att det råder ett större mått av kontinuitet än vad huvudfåran inom reformatorisk och katolsk teologi påstått. Men det innebär inte att man kan gå på i ullstrumporna som att inget nytt alls kommit med det nya förbundet. Det finns viktiga och avgörande skillnader.

Gud skapar och störtar riken

Att fortsätta läsa bibelord som uttrycker DH-modellen utan hänsyn till denna inombibliska progressiva uppenbarelse är alltså inte att rekommendera. Det gäller också liknelsen om krukmakaren i Jeremia 18, den som slutar med följande tolkning:

Herrens ord kom till mig: Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem.

(Jer 18:5-10)

Här ser vi Gud som skapare, upprätthållare, välsignare, domare och förstörare av riken och folk. Detta tillämpas på många olika riken i Gamla Testamentet. Små stater som Edom, Moab och Libanon. Och det gäller stora välden som Assyrien, Babylon, Medien-Persien, Alexander den stores grekiska välde och Rom.

Utvikning: Bibelord om hur Gud upphöjer folk och ger dem land används ibland som stöd för nationalism. Men samma bibelord gäller också de mångkulturella rikena. Ett riktigt tydligt exempel är Kyros (Kores i äldre översättning). Gud ger honom ett rike som inkluderar drösvis av olika etniska grupper, språk och kulturella sedvänjor. Att säga att Gud har skapat Sverige och därför ska vi vara emot EU är bibelteologiskt nonsens. Enligt samma bibelord har Gud också skapat EU. Dessa texter ger helt enkelt ingen preskriptiv vägledning för vad som är lämpliga typer av statsbildningar.

Gud som historiens Herre är ett motiv som når sin gammaltestamentliga kulmen i Daniels bok. Men där sker en märklig dubbelexponering. Å ena sidan ses Gud som härskare över jordiska riken:

Denna dom är avkunnad av väktarna och detta rådslut uttalat av de heliga, för att de som lever skall inse att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till härskare.

(Dan 4:14)

Och samtidigt beskrivs dessa riken som styrda av gudsfientliga andemakter:

Jag måste nu återuppta striden med Persiens änglafurste, och när jag drar ut kommer Greklands änglafurste.

(Dan 10:20b)

Motivet blir tydligast här i Daniels bok, och det mer än antyds också i 2 Sam 5:22-25, men det finns med för det tränade ögat genom hela GT. (Därför är det en god idé att lyssna på lärda exegeter!) Gud besegrar de andra folkens gudar, det vill säga Gud besegrar de demoniska makterna som råder över dessa folk och behärskar dem i form av avgudar. (Läs gärna en fördjupning om detta skriven av Mark Mathur.)

God at War. The Bible and Spiritual Conflict.
Greg Boyds bok God at War är en grundlig
genomgång av krigföringsmotivet i Bibeln.
Utförlig, men lite väl mycket upprepningar.

När vi ställer oss frågan om jordens länder är Guds eller den ondes blir det märkliga svaret både och! Den enda syntes jag tycker är rimlig av detta är att Gud är den som ytterst råder över jorden, men att jordens riken i deras dagliga drift står under den onde. Guds suveränitet visar sig i slutändan främst på följande sätt:

  1. Gud stipulerar villkoren för kampen mellan Gud själv och det onda. Spelplanen är Guds.
  2. Gud sätter bortre gränser för vad det onda kan åstadkomma. Gud tillåter inte varje ond handling, enligt min mening, men ondskans spelrum är begränsat.
  3. Gud tar det som är ont och låter det tjäna sina goda syften. Onda andemakter och onda mänskliga motiv blir inte ursäktade, men alla deras onda anslag blir till sist en del av Guds plan. ”Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt.” (Apg 4:27f).
  4. Gud har i Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse, vunnit den avgörande segern och kommer att fullborda det med en slutlig seger i vilken all ondska en gång för alla upphör.

I slutändan här finns det inte mycket utrymme kvar till profetiska budskap utifrån synsättet att Gud i det nya förbundets tidevarv i någon form av aktivt rådande och direktverkande styr nationer och välsignar eller bestraffar dem efter deras ledarskaps lydnad.

Birger Skoglunds budskap

Allt står inte väl till i Sverige. Det finns kriminalitet, utanförskap, främlingsfientlighet och rasism, islamism, orättvisor, utbrändhet och dysfunktionella familjer. Det finns goda skäl att be för det som sker i vårt land. Det finns ett behov av att mana Guds församling att leva värdigt sin kallelse.

Jag tror dock att det är viktigt hur kallelsen till bön och andlig iver utformas. En maning till bön och omvändelse som bygger på en dålig bild av Gud och ensidig teologi skapar problem.

Det finns de som missförstått min prövning av Skoglunds budskap, som att jag inte vill mana till omvändelse eller tror att allt är väl. Då har man missförstått mig. Allt är inte väl. Men det är viktigt att vi talar om det som är dåligt på sätt som inte bidrar till att skapa nya problem. Skoglunds budskap förutsätter att Gud verkar i världen enligt DH-modellen. Jag menar att det är dålig teologi. Det stämmer inte med Bibelns samlade vittnesbörd.

(Här skulle mitt inlägg kunna vara slut. Men jag lägger till ett utlovat stycke om rabbinernas syn på hednafolkens relation till Gud.)

P.S. Vad Gud ogillar

Det tog fyrahundra år för folket i Kanaan att fylla sina synders mått. Homosexuella handlingar var förbjudna i Sverige till 1944. homosexualitet var sjukdomsklassat till 1979. Frigörelsedagen startade 1977 och blev frigörelseveckan 1979 och den har efter ytterligare namnbyten blivit Pridefestivalen. Svensk omsvängning i israel-palestinafrågan påbörjades under 80-talet.

Gud hade tålamod med kananéerna i 400 år, men med Sverige inte ens i 40, enligt Birger Skoglund. Tålamodet skulle ju ha tagit slut ”för länge sedan”.

Jag har en traditionell syn på äktenskapet och är tämligen israelvänlig, men att Gud för dessa båda frågors skull så kraftfullt skulle döma Sverige är inte rimligt, inte ens inom DH-modellen.

När rabbinerna läste texterna om hur Gud dömer andra folk än det judiska ställde de sig frågan på vilken grundval? Om de själva dömdes utifrån förbundet med Abraham och Moses, var stipulerades de lagar de icke-judiska folken skulle leva efter?

Det svar som togs fram sig i judisk tolkningstradition är Noa-förbundet. Vilka regler skulle enligt det förbundet de icke-judiska folken leva efter, för att uppfylla sin del av det? Den rabbinska traditionen tog fram sju punkter. Tänkandet kring dem påbörjades redan före Jesu tid. Hos ovan nämnde Maimonides under medeltiden fick de status som grundval för frälsning. Icke-judar sågs rent av som förbjudna att följa alla delar av den mosaiska lagen, men på grundval av Noas sju lagar kunde de också få del av den kommande världen.

De sju lagarna är:

  1. Att inte dyrka avgudar.
  2. Att inte förbanna Gud.
  3. Att ha domstolar.
  4. Att inte mörda.
  5. Att inte begå äktenskapsbrott eller sexuell omoral.
  6. Att inte stjäla.
  7. Att inte äta köttet från levande djur.

Om Gud händelsevis ska döma Sverige menar jag att listan ovan i sin helhet utgör en betydligt bättre grundval, än de enskildheter som Birger Skoglund plockat fram. Och angående punkt 5: Runt var tionde svensk har under några år av sitt liv flera lösa sexuella förbindelser. Siffran är ganska konstant över tid. Borde inte deras omoral vara lika mycket skäl för Guds dom som homoerotiken?

Själv är jag betydligt mer oroad över porren i telefonerna än Pridefestivalerna på våra gator. Där har vi ett av vår tids största moraliska problem och kanske vårt allra värsta folkhälsoproblem. För att inte tala om alla våldtäkter, all prostitution och all annan mänsklig förnedring som följer i porrens spår.

Men jag tror inte att gud aktivt behöver döma oss för porren. Syndens inneboende negativa effekter är dom nog.

P.P.S. Exemplet Rom

Om nu just sexuell omoral är vad Gud dömer riken efter, varför dröjde det flera hundra år innan Rom gick under? Och varför gick Rom under när den sexuella lössläpptheten genom statligt sanktionerad kristendom minskat betydligt?

Roms vandring att bli en stormakt tog fart på allvar genom det första puniska kriget som slutade 241 f.v.t. Framåt mitten av 100-talet f.v.t. har Roms makt österut blivit så stor att de besegrar Seleukiderna, till de judiska mackabéernas stora beundran. Runt år 50 f.v.t. har romarna lagt under sig samtliga kuster runt Medelhavet och i en extremt blodig kampanj erövrat Gallien. Efter 20 år av inbördeskrig blir Augustus den förste kejsaren. 75 år senare har romarna invaderat södra Storbritannien (England). Odjuren Claudius och Nero är kejsare i mitten av det första århundradet. Kristna börjar förföljas. Expansionen fortsätter. Judiska uppror slås ner 66-70 (templet förstörs), 115-117 i Kyrene (Libyen) och 132-135 i Galilén. 400 års expansion når sin kulmen.

Rom förblir en stormakt i ytterligare 250 år. Västrom skiljs från Östrom (Bysans) för gott år 395. År 476 brukar räknas som Västroms slutliga upplösning. Bysans består till 1453.

Jag har gjort denna genomgång av Roms historia för att exemplifiera ett rike som Gud enligt Skoglunds logik borde ha dömt till undergång många gånger om. Romarriket var nämligen extremt sexuellt lössläppt. Den officiella moralen tillät fria män att ha sex med alla kvinnor utom sådana som var gifta med någon annan. De var ju dennes egendom. En gift man som låg med prostituerade, sina slavar eller andra, begick enligt denna moral inte äktenskapsbrott. Gifta kvinnor däremot var mannens egendom. De fick bara ligga med sina män, officiellt. De religiösa kulterna runt omkring i riket hade ofta tempelprostitution. Sex utövades öppet. Allsköns varianter som ofta räknas som perversioner förekom flitigt.

Det är kanske inte så konstigt att Nya Testamentet gång efter annan varnar för otukt.

När kejsar Konstantin gjorde kristendomen till officiell religion började också den offentliga sexualmoralen successivt ändras. Mot slutet av 300-talet hade kristendomen blivit obligatorisk, bordeller stängts i mängd, avgudatempel tömts och tempelprostitutionen försvunnit.

I den vevan satte rikets nedgång in på allvar. År 406 korsar vandaler, alaner, suebi och andra stammar floden Rhen. År 410 intar Visigoterna Rom. År 455 gör Vandalerna detsamma och de skövlar staden grundligt.

Det är väldigt svårt att se hur Romarriket skulle kunna beskrivas enligt DH-modellen. Det är än svårare att se att riket dömdes för den sexuella omoralens skull. (Däremot kan de interna striderna och det snabba sönderfallet ganska väl stämma in på Daniels beskrivning av järn blandat med lera.)

This entry was posted in eskatologi, exegetik, karismatik, nationalism and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Gud har inget förbund med Sverige

  1. Hej Lars!
    Vill egentligen inte träta om detta. Du vet att jag respekterar dig, och att vi även håller med varandra om mycket. När det gäller denna artikel har jag dock två invändningar:
    1) Det är helt sant att delar av kristenheten på ett slarvigt sätt för över löften (och hot …) till Israel på kyrkan och/eller den egna nationen. Men orsaken till att jag inte har lika lätt att avfärda Skoglunds grundpremisser är att Gud i GT så ofta talar till de icke-israelitiska folken – även där både med löften och hot. Din argumentation träffar därmed inte rätt, i alla fall inte utifrån min argumentationslinje. Vidare tycker jag att du tar onödigt lätt på att samma mönster upprepar sig i Uppenbarelseboken, där Gud mycket tydligt signalerar att han är hela jordens Herre och att de plågor som kommer över världen i form av sigill, basuner och skålar faktiskt är en form av domshandlingar – därtill med det uttalade målet att leda hednafolken till omvändelse (se t ex Upp 9:20–21).
    2) Sen märker jag att jag har en annan förståelse av domens natur än många som deltar i detta samtal. Jag ser i GT, men ännu mer i NT, domen som i första hand Guds bortvändhet eller tillbakadragande. Det är alltså inte främst aktiva domshandlingar vi talar om, utan att Gud tar sin hand ifrån ett land eller ett folk. Du nämner Israels domshandlingar mot kanaaneerna, som mycket riktigt skedde efter minst 400 års möjlighet till omvändelse. Men a) detta kan inte göras till mall för alla Guds domshandlingar (självaste Apg innehåller ju två exempel på omedelbara domar, först över Ananias och Safira och sedan över Herodes) och b) Guds indirekta domar kan i många lägen fungera enligt en annan logik (mer av typen ”synden straffar sig själv”, jfr också Rom 1 där det talas om hur människor drar på sig Guds vrede och därmed också dom).
    Sist men inte minst tänker jag att Skoglunds tilltal – om det nu är helt eller delvis gudagivet – ska läsas av mot bakgrund av den svenska folkväckelsen. Ponera att Sverige ända sedan denna har åtnjutit en proportionellt sett HÖGRE grad av välsignelse. Om Sveriges folk nu vänder Gud ryggen, innebär detta då att grunden för denna extra välsignelse tas bort (även om Skoglund säger att den har bevarats pga förebedjare som i omsorg om vårt land har fördröjt Guds dom), vilket helt enkelt innebär att domen skulle innebära att Gud drar bort något av sin favör/särskilda beskydd över vårt land. Detta enligt Bibelns primära förståelse av vad Guds dom innebär, och helt i linje med vårt lands andliga historia. Varför Gud skulle behöva vänta 500 år för att ”få” verkställa en sådan dom kan jag faktiskt inte förstå?
    Och, för att vara övertydlig: jag har fortfarande inte tagit ställning till Skoglunds profetia i sig. Jag talar bara om den grundläggande förståelsen av dessa fenomen.

    • itpastorn says:

      Hej Olof

      (0) Detta är väl inte att träta. Som du säkert läst menar jag ju att samtalet i sig har ett värde och att vi inte ska vara rädda för det.

      (1)

      (a) Jag börjar bakifrån. Upp 9:20f är en av de verser jag tänkte på när jag i det förra inlägget menade att det var en underlig bild av Gud om framträder om Guds tålamod skulle ta slut innan den mänskliga förhärdelsen är total. Det som beskrivs i just dessa verser är ju hur människor inte omvänder sig. Grundfrågan i Uppenbarelseboken är ju martyrernas fråga om varför domen dröjer och det lite märkliga svaret svaret är att det måste bli fler martyrer först. Ondskan har inte gått långt nog för domen att komma. Jag har därför svårt att se dessa domar som korrigerande tuktan. Uppenbarelseboken som helhet är ju heller inte riktad till det politiska ledarskapet, utan en tröstebok för de som blir förföljda.

      (b) Jag ser inget i Uppenbarelseboken som verkar bekräfta vad jag kallar DH-modellen. Den vers som kommer närmast är 18:3, Ty för hennes otukts skull har alla folk fått dricka vredens vin, men inte ens där talas det om att folken döms som distinkta enheter, utan bara om att räckvidden på Guds dom är att den når alla folk. Jag ser inget i Uppenbarelseboken som får mig att tro att DH-modellen har en kontinuitet. Mönstret (dom över folken som diskreta enheter) upprepar sig alltså inte, vad jag kan se.

      (c) Det jag argumenterat mot är just en dom mot Sverige som en kollektiv enhet för Gud att döma på grundval av våra ledares inställning, därtill i ett fåtal frågor. Min inställning är som sagt att orden om dom över enskilda folk ifrån GT av oss idag måste läsas i ljuset av att Gud stipulerat nya förbundsvillkor och gett oss en mer fullödig uppenbarelse om Guds rike. Och här är reformatorisk teologi lite haltande, då den ger oss ett kors utan riket. (Och, som Tom Wright påpassligt sagt, idag verkar somliga vilja ha riket utan korset.)

      (2)

      Att jag inte tror att DH-modellen är en grund för att tala om dom idag innebär inte att jag slutat tala om dom. Under punkt 2, där du inte lika tydligt apostroferar mig, verkar vi ha ett betydande mått av samsyn.

      (a) (Min punkt a, inte din.) Vi är helt överens, du och jag, och för den delen Greg Boyd, att Guds primära sätt att döma är att ge ondskan spelrum nog att förstöra sig själv, det jag i mitt inlägg kallar i tidigare teologers efterföljd för syndens effectus. Som grundval för hur vi ska förstå Guds dom överlag är detta en viktig iakttagelse, men min kontext är ju just Skoglunds profetia, formulerad som att Guds tålamod vore slut.

      (b) Min poäng med kananéerna tycker jag upprepas just i berättelsen om Ananias och Sapfeira, nämligen att deras dom blir så drastisk eftersom de med berått mod kommit överens om att lura/utmana Anden, dvs. de utgör ett exempel på förhärdelse, inte ett exempel på människor som döms trots att omvändelse fortfarande är möjlig. Poängen är alltså inte den långa tiden, utan förhärdelsen. Att förhärda sig genom att synda verkar ta tid. Att förhärda sig genom att smaka Anden och Ordet, men sedan vända Gud, ryggen verkar däremot kunna gå snabbt, därav Hebreerbrevets varningar.

      (c) Om poängen är att folkväckelsen gjorde Sverige välsignat, så att säga över medelvärdet i Europa, och att bedjare idag håller denna välsignelse kvar, så kan jag delvis instämma. Bön gör skillnad! Men jag ser inget utrymme att motivera sådan bön utifrån de gammaltestamentliga orden om att stå i vägen för Guds vrede. Inte på den här sidan av Kristushändelsen, lika lite som vi idag offrar tjurar och bockar. Och om domen i profetian endast är en minskad grad av välsignelse, är den inte lite väl drastisk?

  2. Yes. Samtal är vad det är – där vi vrider och vänder på argument, och ibland gör samma och ibland olika tolkningar både av de profetiska orden, av människors respons på dessa och vad Skriften faktiskt ger täckning för.
    (1a) Det finns flera perspektiv på domen i Upp. Helt klart är att fokus ligger på den yttersta domen, men det finns också ett mönster av Guds domshandlingar genom historien. Dessa är både korrigerande och straffande. Jfr de två vittnena i Upp 11, som får makt att göra samma under/plågor som Elia och Mose. Allra viktigast är dock Jesu sändebrev i bokens början, som tydligt talar om en dom här och nu – fast då främst över falska profeter och församlingar som skyddat dessa. Summa summarum: Jag ifrågasätter inte att NT:s huvudperspektiv kring domen rör den yttersta domen. Frågan är om det också finns andra typer av dom – och där verkar vi åtminstone ha olika approach. (Och vad Upp:s primära målgrupp – förföljda kristna – har med saken att göra förstår jag faktiskt inte; det vi nu diskuterar är väl den generella teologi som vi kan extrahera ur denna och andra bibelböcker?)
    (1b) Här håller vi nog med varandra.
    (1c) Jag håller som sagt med om att Gud inte har något förbund med Sverige som nation. Däremot har han ett ”förbund” med alla folk som deras Skapare – så helt kan vi inte lösgöra hednafolken från relationen till Herren. Detta menar jag att både GT och NT lär oss. (Jfr hur Gud dömer kanaaneerna, trots att de är hednafolk och trots att de ”fyllde sina synders mått” INNAN Gud hade ingått förbund med israeliterna, 1 Mos 15:16; 3 Mos 18:24–25; 5 Mos 18:9–12.) Sen tycker jag mig se en inkonsekvens i ditt resonemang, då du påpekar att Gud inte har ingått något DH-förbund med hednariken som Sverige – men han har ju faktiskt inte heller ingått Jesusförbundet med hednarikena, utan med dem som tror på hans son Jesus Kristus! Slutligen uppfattar jag att hela Bibeln har en högre syn på ledarskap än vi i Sverige tenderar att ha, så till vida att en ledare ofta ses som en representant för det rike han (eller hon) styr över – vilket innebär att Gud i vissa lägen nog ändå kan gå till rätta med en hel nation pga dess ledarskaps synder/andliga blindhet.
    (2a) Yes. Och angående Guds tålamod, se min tidigare kommentar angående Apg. Vi kan ju även slänga in 1 Kor 11:29–32, men det kanske bara komplicerar saken. ☺
    (2b) Intressanta poänger. Men än en gång (som i 1a): har du verkligen täckning för denna svartvita uppdelning i förhärdelse vs allmän syndighet? Känns lite spekulativt, faktiskt. Och än en gång kan man ju faktiskt se ett förhärdelseperspektiv om min hypotes stämmer att vårt land har vänt Gud ryggen trots att folkväckelsens frukter borde ha gett oss insikt om Guds välsignelse – för den som har ögon att se med borde ju detta leda till ett annat agerande.
    (2c) Min erfarenhet från bönens värld – och du har ju läst min bok Djupare in i Guds närhet – är att det är fler andliga principer från GT som fortfarande är relevanta än vi ofta har trott. Jag vill nog hålla öppet för att detta är sant även om denna princip (som ju egentligen formuleras tydligast i Hesekiels bok, både utifrån hans väktaruppdrag i kap 3 och de berömda orden i Hes 22:30). Men jag medger att det inte är helt lätta frågor, detta!

    • itpastorn says:

      Hej igen Olof

      (1a) Det jag påstod var att det inte finns någon dom av nationer som kollektiva enheter i Uppenbarelseboken, inte att det inte fanns några domar alls före yttersta domen. Det är en viss skillnad.

      Generellt läser vi nog apokalyptiska texter (Upp, Dan, delar av Hes, etc) med olika exegetiska metoder. Jag har tagit stora intryck av den bibelforskning som tar stor hänsyn till texternas genre och historiska kontext, och det gör skillnad. Jag ser exempelvis beskrivningen av de två vittnena som helt igenom symbolisk. På så vis slipper jag växla mellan tolkningsmetoderna när jag läser versen Om någon vill skada dem kommer det eld ur deras mun och förtär deras fiender.

      Hur som helst blir tolkningen annorlunda om man läser Uppenbarelseboken som en tröstebok för martyrer än som en manual för yttersta tiden.

      Om jag får påminna om min stora poäng var den att i Upp ropar martyrerna efter dom, men får reda på att de måste vänta, medan i Skoglunds profetia var det bedjarna som höll domen borta.

      (1c) Min poäng med att Gud inte har ett förbund med Sverige byggde naturligtvis inte på att jag tror om Skoglund eller andra att de hävdat att det finns ett sådant konkret förbund eller att de övriga folken på GT:s tid inte hade en relation till Gud besläktat med det förbund som Gud ingått med Israel. (Ska vi vara lite petiga hade ju Abrahamsförbundet upprättats, men det spelar ingen roll för min poäng.)

      Min poäng är att den övergripande modellen med folk som döms som kollektiv utifrån sina synder och speciellt utifrån ledarnas synder, är en modell som redan inom Bibelns blad balanseras upp av andra perspektiv och sedan överges.

      När somliga sedan tar specifika Bibelord som gällde just Israel och tillämpar dem på Sverige blir feltänket ännu större. Men där är vi ju överens.

      (2b) Ja, jag tycker att jag har täckning för min tolkning. Inte minst utifrån bilden av Gud som i Jesus på korset gör det yttersta för att vinna oss alla. Skulle en sådan Gud döma oss medan fortfarande hopp finns?

      Och jag stödjer mig på alla de texter som talar om varför domen på tvären mot mänskliga förväntningar dröjer.

      Visst kan man här anta att Gud har kontrafaktisk kunskap och vet att ytterligare väntan inte skulle leda någon vart. Men den tråden tar jag inte upp nu.

      Min poäng med förhärdelse visavi Skoglund var att han i samma budskap talade om att Guds tålamod var slut och om Gud hade stora välsignelser på lut om vi omvänder oss. Definitionen av förhärdelse är att omvändelse inte längre är möjlig. Samvetet är bortbränt. Tror vi det om invånarna i vårt land? Jag gör inte det.

      (2c) Nej, det är inte helt lätta frågor. Jag nöjer mig så för stunden.

  3. Hej igen!
    Vi kanske börjar komma så långt vi ska i just det här samtalet. Har dock en känsla av att vi i vissa frågor talar lite förbi varandra … För att tydliggöra min egen ingång i det hela:
    Mitt syfte har inte – vare sig här eller på FB – varit att försvara Birger Skoglund i sig, och inte heller att ge någon djupgående exeges av någon särskild bibelbok (Upp inkluderad). I stället har jag velat utmana de röster som har påstått att Skoglunds hälsning står för:
    1) En felaktig bild av Gud.
    2) En felaktig förståelse av det profetiska.
    3) Ett i grunden o-nytestamentligt budskap.
    Utifrån dessa mer principiella frågor är det för mig betydligt mer som står på spel än en enskild förkunnares mer eller mindre inspirerade hälsning. Min grundhållning har i respektive fall varit:
    1) Det är fullt möjligt att NT:s Gud skulle kunna ligga bakom en hälsning av det slag vi här diskuterar. NT talar återkommande om domen och behovet av omvändelse – och även om Guds vrede – på ett sätt som enligt mig är förenligt med Skoglunds tilltal. Att jag själv bekänner mig till en objektiv försoningslära spelar säkert också in här. Jag uppfattar därtill en del av inläggen på FB som hyperevangeliska = som blinda för vissa centrala bibliska perspektiv.
    2) Detta är väl den fråga som du och jag har diskuterat mest, och jag uppfattar att vi både håller med varandra och inte. En viktig pusselbit handlar ju om att skilja mellan den profetiska gåvan och den profetiska tjänsten. Men jag har även påtalat att hållningen att den GT-liga profettjänsten skulle ha upphört är ett argument utifrån tystnad; själv menar jag att denna tjänst finns kvar, men att det inte längre finns några skriftprofeter.
    3) Detta tangerar förstås 1), men här syftar jag främst på det vi talar om i denna tråd: Kan en hälsning likt Skoglunds vara legitim inom det nya förbundets ramar?

    För att till sist avsluta min egen del i det nu pågående samtalet:
    (1a) Jag har över huvud taget inte uttalat mig om hur jag läser Upp i stort. Jag är därtill väl medveten om att Upp 11 är en av Bibelns mest svårtolkade texter. Dra därför inte för stora växlar på vad jag anser och inte anser om dessa texter (jag står generellt nära Mikael Tellbe i dessa frågor). Min poäng här är egentligen det jag påpekar i punkten 1 och 3 ovan: oavsett hur vi läser Upp ser vi i denna bok ett sätt att tala om dom här i tiden som ”makes sense” även till Skoglunds sätt att uttala sig. Sen var det ett bra förtydligande att Upp inte talar om dom över nationer; å andra sidan har jag aldrig hävdat att den skulle göra det – här bygger jag i stället min övertygelse på profettexterna i GT (och har väldigt svårt att se varför det nya förbundet skulle göra att Gud inte längre skulle kunna adressera [ledarskapet för] en geografisk nation).
    (1c) Här är vi som sagt till stora delar överens. Men som du väl också har noterat utgår vi från väldigt olika förståelse av domen kopplat till Skoglunds hälsning: du talar om en aktiv kollektiv domshandling mot Sveriges folk, medan jag talar om att Gud drar tillbaka ett tidigare oproportionerligt starkt andligt beskydd. Nu menar jag i och för sig att NT öppnar för båda dessa möjligheter, men det är alltså det senare jag ser som sannolikt utifrån Skoglunds hälsning. Vad han själv säger i frågan har jag dock ingen aning om. ☺
    (2b) Även här tror jag att vi delvis talar förbi varandra pga våra olika utgångspunkter enligt (1c).
    (2c) Yes.
    Tack för samtalet, Lars! Tror och hoppas att vi båda har fått utmanas att precisera våra åsikter såväl som våra utgångspunkter. Allt gott till nästa gång!

  4. Pingback: Gud har skapat EU lika mycket som Sverige | itpastorn.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.