Min skapelseteologi, del ett, varför Gud skapar

Min skapelseteologi börjar och slutar med Jesus Kristus!

Mångfalt viktigare än de första kapitlen i Första Mosebok är Johannesprologen och Kolosserbrevets första kapitel. Min skapelseteologi är nämligen kristen, inte allmänreligiös och för Nya Testamentets författare är den stora fråga hur skapelsen hör ihop med Jesus Kristus.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

jOH 1:1-5

Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

kOL 1:15-20

Den Gud som skapat världen i Jesus Kristus och till Jesus Kristus är den Gud som verkar i världen och leder den mot dess bestämda mål, Jesus Kristus. För att åstadkomma detta har Gud, i Jesus Kristus, blivit en del av den värld Han själv skapat, och genom att lida och dö på ett kors, fysiskt, har Gud vunnit en evigt giltig seger över alla onda makter och detta har stadfästs genom att Jesus kroppsligen uppstod från de döda och på så vis blev den förste att träda in i den nya skapelsen, som när den kommer i sin helhet ska återställa och fullkomna hela Guds skapelse.

Detalj från Sixtinska kapellet. Guds finger möter Adams finger.

Detta är min skapelseteologi i ett nötskal. Men låt mig också göra en punkt för punkt utläggning om den i större detalj. Jag kommer hålla mina formuleringar kortfattade och hoppas att det inte skadar läsförståelsen alltför mycket.

Fortsätt läsa

Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Fortsätt läsa

Gud verkar på många sätt – en golfliknelse

Att Gud verkar på många sätt är en av de viktigaste aspekterna att förstå om vi ska kunna diskutera inte bara kreationism och teistisk evolution, utan också få en sund och balanserad syn på karismatik och hela det kristna livet. Jag inleder min utläggning om detta med en historia som jag tycker är en utmärkt illustration av två av Guds sätt sätt  att verka. Det liknar kanske golf?

Utslag i golf

Tre golfspelare står vid utslagsplatsen på ett svårt par 6 hål. Banan har flera vattenhinder och böjer av så att greenen är dold bakom höga träd. Mitt i böjen finns det en damm vid ena sidan och strax innan dess korsas banan av en bäck. Spelarna förväntas slå ut ganska långt och lägga sig före bäcken, om de ska klara par.

Den första spelaren, en skäggig gammal man, slår ut. Ett långt slag. Bollen ser dock ut att landa rakt i bäcken, men då sträcker spelaren ut sin klubba och vattnet delar sig! Bollen studsar i bäckens nu torrlagda botten och lägger sig snyggt och fint, mitt på fairway. Detta ger en bra chans för en birdie, med ett perfekt inspel på green kan det kanske bli en eagle.

Den andra spelaren vänder sig till den första och säger:

– Snyggt slag, Moses!

Han slår sedan själv ut, faktiskt ännu längre, och bollen drar sig mot böjen på banan. Men där fanns ju en damm och golfbollen verkar vara på väg rakt ner i den. Då lyfter spelaren sin klubba och sina armar mot skyn och tittar upp, vädjandes. Bollen studsar vattnet och lägger sig 50 meter ännu närmre flaggan än den första bollen. Här borde det bli en eagle, och med ett perfekt inspel på green en albatross!

Den förste spelaren gratulerar den andre:

– Snyggt slag, Jesus!

Den tredje slår ut. Han får en fruktansvärd snedträff, bollen är på väg att lämna banan helt, över en väg vid sidan av banan, men den förhindras att hamna out of bounds eftersom den studsar på sidan av en oljelastbil som råkar passera. I stället hamnar den i ruffen precis jämte en stor tall. Men innan bollen stannat helt upptäcks den av en ekorre som blivit gammal och förlorat mycket av sin syn. Ekorren tror att den är en nöt och börjar glatt rulla den mot sitt krypin i tallen. Men ett par hundra meter ovanför får en tornfalk syn på ekorren och dyker mot den. Ekorren fångas upp av tornfalkens starka klor, men skam den som ger sig. Inte släpper ekorren sitt livs största nöt. Tornfalk och ekorre och boll flyger iväg. Bollen kommer troligen aldrig mer att hittas.

Tidigare samma dag hade en servicetekniker på storflygplatsen i grannlandet fått ett SMS, just när det var dags att spola avisningsvätska på det plan som råkade flyga nära golfbanan strax innan den tredje spelaren slog ut. En liten fläck på planets ena vinge missades när teknikern blev distraherad och där bildades det lite is, som föll av, ungefär samtidigt som den tredje spelare slog sitt bedrövliga slag. Isen träffar nu falken, falken tappar ekorren, ekorren tappar bollen, bollen faller ner mot en sandbunker precis intill green, där träffar den en bunkerkratta och studsar upp på greenen och rullar ner i hålet! Världshistoriens första hole-in-one på ett par 6 hål är ett faktum.

Den förste spelaren vänder sig då till den andra och säger:

– Och där ser du anledningen till varför jag hatar att spela golf med din farsa!