Kategoriarkiv: ths

Föredrag om den amerikanska väckelserörelsen

Publicerat av
1

Jag var inbjuden till THS för att föreläsa under rubriken den amerikanska väckelserörelsens teologiska etik. Men för att kunna tala om den behöver man först definiera vad som är den amerikanska väckelserörelsen. Inte minst i dessa dagar då begreppet evangelical har fått så utpräglade politiska associationer.

Jag försökte beskriva hur teologin och etiken var intimt förknippade med varandra och hur den rört sig fram och tillbaka mellan två poler, den bevarande och den innovativa. Jag använde Aimee Semple-McPherson som ett exempel på den innovativa kraften.

Det är svårt att göra ett så stort material rättvisa. Det är också svårt att förstå allt bara utifrån mina slides, men här kommer de i alla fall. Ladda gärna ner PowerPointen som helhet för att läsa mina manusanteckningar. Ställ frågor i kommentarsfältet.

Att aktivera Andens gåvor (kandidatuppsats)

Publicerat av
1

Hur kan Andens gåvor bli en upplevd verklighet i församlingars och enskilda troendes liv? Det är ämnet för min uppsats, med titeln Att aktivera Andens gåvor. Uppsatsen lades fram på THS i januari 2014, men efterarbetet har dröjt en del.

(Jag släpar lite med vissa delar av mina akademiska studier. Kärleken har kommit emellan.)

En snabb sammanfattning:

Att helande, profetia, och andra andliga gåvor bör vara en upplevd verklighet är ett ideal inom pentekostal-karismatisk kristendom. Men alltför ofta förblir detta ideal något som bara sägs, inte något som görs. Sedan en förnyelserörelse gått igenom sin startfas där Andens verk bara tycks ske med enkelhet, så kommer en fas då en rörelse behöver fundera över hur samarbetet mellan Gud och människa faktiskt går till. Vad är Andens gåvor egentligen och vad för initiativ kan vi ta för att se dem fungera ibland oss?

I uppsatsen granskas bland annat rörelsen mellan plattformens stjärnpredikanter och everybody gets to play-visionen som formulerats allra tydligast av John Wimber. Jag går igenom teologin om Andens gåvor i följande rörelser:

  1. Den första generationens pingströrelse, företrädd av Donald Gee, Howard Carter och Smith Wigglesworth.
  2. Efterkrigstidens helandeväckelse.
  3. Latter Rain.
  4. Den karismatiska väckelsen, företrädd av bland andra Dennis Benett, Derek Prince och Bob Mumford.
  5. De neokarismatiska rörelsen, främst företrädd av John Wimber.

Jag ser hur det inom dessa rörelser fokuserats olika på saker som Guds suveränitet kontra mänskligt initiativ, betydelsen av kunskap om gåvorna, tro och träning. Jag beskriver en progression som jag funnit genom dessa rörelser. Jag beskriver också en skillnad mellan två poler som jag beskriver som finkänslighet för Andens ledning (Gee, Wimber) och att agera utifrån en mer statisk syn på tron (helandeväckelsen).

En förvånande slutsats för många är att Smith Wigglesworth beskriver trons dynamik i förhållande till Andens kraft på ett sätt som är väsentligen annorlunda än hur man undervisade inom helandeväckelsen och dess efterdyningar inom trosrörelsen.

I två tillägg, vilka inte fanns med i den akademiskt granskade versionen av uppsatsen, så ger jag min personliga syn på skillnader värda att undersökas mellan Wimber och dagens New Wine, med sina starka influenser av Randy Clark och Bethel Church, samt vad som skiljer pentekostal-karismatisk syn på Andens gåvor från den mer statiska syn som finns inom församlingstillväxtrörelsen och de material som kommit till Sverige med dess synsätt (Som fisken i vattnet/Willow Creek och Gåvornas tre färger/NFU).

Håll till godo!

 

John Wimbers syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Fortsätt läsa →

Donald Gees syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).

Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:

In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.

Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.

Donald Gee – The Apostle of Balance

The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)

Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).

Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.

Fortsätt läsa →

Nytestamentlig profetia, helande och mirakler hos de tidiga kyrkofäderna, del ett

Publicerat av
1

Bakgrundsmaterial för min uppsats.

Sidhänvisningar och översättningar hämtas från Ante-Nicene Fathers Volume 1 (PDF).

Inledande kommentarer om profetia hos de tidiga kyrkofäderna

Generell anmärkning: Kyrkofäderna argumenterar konsekvent utifrån Skriften, inte utifrån ny “profetisk uppenbarelse”. Detta leder till att nästan alla referenser som finns till profeter eller profetiska budskap handlar om Gamla Testamentets profeter, vilka har förutsagt Kristus, varit föredömen i vandel eller förföljts för sina obekväma budskap. Dessa referenser är inte intressanta för ett studium av hur kyrkofäderna ser på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Det finns också flera referenser till “den profetiska Anden”, närmast som ett egennamn, där teologer idag skulle säga den helige Anden. Kyrkofädernas koppling till profetia som Andens kanske viktigaste verkan är intressant, men ger oss ingen ytterligare förståelse för deras syn på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Däremot kan det vara intressant att se vad kyrkofäderna säger om den gammaltestamentliga profetians natur. (I vanliga fall kommenterar de budskapens innehåll.) Följande citat är intressant:

But when you hear the utterances of the prophets spoken as it were personally, you must not suppose that they are spoken by the inspired themselves, but by the Divine Word who moves them. For sometimes He declares things that are to come to pass, in the manner of one who foretells the future; sometimes He speaks as from the person of God the Lord and Father of all; sometimes as from the person of Christ; sometimes as from the person of the people answering the Lord or His Father, just as you can see even in your own writers, one man being the writer of the whole, but introducing the persons who converse. Justinus Martyrens första apologi, kapitel 36 (Sid 462)

Profeten är alltså någons språkrör, men kan så att säga anses vara talesman ömsom för Fadern, ömsom för Sonen och ömsom för folket. I vart fall är profetens ord inte från honom själv, utan inspirerade.

Noterbart är också att ibland kan Sibyllorna, Platon, Homeros eller någon annan författare den grekiska kultursfären också kallas profet. Fortsätt läsa →

Smörjelse i GT och NT

Publicerat av
1

Ett utdrag till ur min uppsats:

Övergripande källor:

  • IB (Illusterat bibellexikon): olja, smörja
  • Powell T. Anointing with Oil, i NIDPCM (New International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements)
  • Martin F. (Gift of) Healing, i NIDPCM
  • Adamson: The Epistle of James: 196ff
  • TDNT: chrísma, élaion – [ej klart]

En av de viktigaste symbolerna för Anden i både GT och NT är oljan och inom många pentekostala traditioner talas det om Andens “smörjelse” på ett sätt som liknar beskrivningarna av Andens gåvor.# Av det skälet redovisas här en snabb genomgång kring smörjelsen i Bibeln. De bibelord som anges är exempel på det som sägs, och inte en fullständig förteckning.

Bruket att avskilja något till Gud genom att smörja dem med olja beskrivs som att det fanns redan under patriarkernas tid (1 Mos 18:18; 31:13; 35:14).

Moses smorde Aron och prästerna (2 Mos 28:41; 30:26:30; 40:12-15) men även kläder och föremål (2 Mos 29:7; 29:21; 30:26-29; 40:9-11) och offer (2 Mos 29:36; 3 Mos 2:15; 7:10). Den rituella smörjelseolja som Moses använde hade försetts med kryddor (2 Mos 24:6; 30:23-25; 37:29), och åtföljdes av en befallning att blandningen ska vara helig genom alla släktled (2 Mos 30:31-33). Kungarna i GT invigdes ofta till tjänst eller genom att de blir smorda med olja, helst av en profet (Dom 9:7ff; 1 Sam 9:16; 10:1; 16:1-12; 1 Kung 1:32-40; 2 Kung 9:1-13). Av detta skäl kallas kungen ofta rätt och slätt den smorde (1 Sam 2:10; 12:3; 2 Krön 6:42; Psalt: passim).

Elisa blir smord till profet av Elia (1 Kung 19:16) (IB: olja), men det finns inga fler exempel på detta (IB: smörjelse).

Den som är smord av Gud ges en speciell skydsstatus. Att bära hand på denne (1 Sam 24:7; 26:9-11; 2 Sam 1:14) eller att förbanna honom (2 Sam 19:21) ses som en extra grov förbrytelse (IB: Messias).

I Nya testamentet så används att smörja med olja också som en hedersbetygelse (Luk 7:38:36ff;).

Att smörja sig med olja, på kroppen eller i håret, för hygienen, som parfym och/eller ett skönhetsmedel var också vanligt förekommande under hela den gammaltestamentliga perioden (ex Rut 3:3; 2 Sam 14:2. Ps 104:15; Dan 10:3; Judit 10:3; 16:7; Se också Matt 6:17). Dessutom användes olja för att baka bröd (1 Kung 17:12-16) och som bränsle i lampor (2 Mos 25:6; Jämför Matt 25:1-12).

Att sakna olja ses som en tragedi eller ett guds straff (5 Mos 28:40; Mika 6:15) medan Guds välsignelse ofta liknas vid att oljan flödar (5 Mos 32:13; 33:24; Job 29:6; Psalt 23:5; 133; Pred 9:8; Joel 2:24). Oljan var värdefull, vilket är bakgrunden till Elisas oljeunder, när olja mirakulöst förmerades för att hjälpa en änka (2 Kung 4:1-7). Oljan skänker glädje (Ords 27:9; Jes 61:3).

En specifik bakgrund till bruket i den tidiga församlingen att smörja de sjuka med olja är att den också brukades i medicinskt syfte (2 Krön 28:15; Ps 92:11; Jes 1:6; Hes 16:9; Luk 10:34) (IB: olja, Powell) men också rituellt i samband med ett offer, för att återinrätta spetälska i gemenskapen (3 Mos 14:17f).

Jesaja 61 introducerar tydligt sambandet mellan att vara smord och att vara fylld med Anden:

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig…

I Sakarja 4 så ser profeten en syn med ett lampställ och här blir kopplingen mellan olja och Anden också tydlig.

När Jesus kallas Den smorde (Messias/Kristus) så är det inte utifrån en rituell smörjelse med olja, utan eftersom hans efterföljare identifierade honom som smord med Andens kraft ( (Luk 4:18; Apg 4:27; 10:38; Heb 1:9). (Marshall: 153)

Det är också utifrån att Anden har väglett perserkonungen Kyros, som han kallas smord i Jesaja 45:1. [xyz källa behövs]

I kontrast till det språkbruk som beskrivs under rubriken xyz, så finns det däremot inga speciella sorters smörjelse till tjänst beskrivet för de troende. Att de är smorda innebär att de fått Anden som ett sigill och underpant (2 Kor 1:21-22) (GEP 291). Alla kristna har smörjelsen (grek: chrisma), som hjälper dem att välja sanningen framför antikrists lögner (1 Joh 2:20, 27). I sammanhanget är det heller inte troligt att uttrycket syftar på en genomgången ritual med olja (Marshall: 153). Begreppet smörjelse i denna mening är inte centralt för NT:s författare. Paulus använder det bara en gång, och då troligen som en ordleken med “christos”/”chrisma”, och utan emfas (GEP 292) och Johannes kan vara påverkad i sitt ordval av gnostiska meningsmotståndare och/eller av ordleken “anti-christos”/”chrisma” (Marshall: 153f).

Som fysisk ritual, så förekommer att smörja med olja enbart i samband med bön för helande i NT (Mark 6:13; Jak 5:14-16). Att smörja med olja för att förmedla andeuppfyllelse som sådan är troligen ett lån från icke-kristen religion som kom i bruk under andra eller tredje århundradet (Marshall :153-154). Bevarade ritualer för att avskilja olja för detta ändamål finns från 300-talet (Adamson: 204-205)

I vart fall så syftade texten i Jakobs brev ursprungligen tydligt på fysiskt helande, som ett resultat av bruket av olja ihop med bön. Att oljan skulle ha någon betydelse för syndernas förlåtelse är en idé som det inte finns spår av före 700-talet (Adamson: 204). Att just Jakob, med sin tydliga förankring i det judiska arvet, anbefaller att smörja med olja för sjuka förvånar inte. Rabbinerna använde ofta olja i medicinskt syfte (Adamson: 197), men i Jakobs skildring så är det tydligt att bönen är den mest verksamma ingrediensen.

Francis Martin (NIDPCM: 696f) menar att man enkelt kan göra en tydlig distinktion mellan de äldstes bruk av olja och bön för den sjuke och Paulus ord om helandens gåvor i 1 Kor 12. Martin utgår ifrån att någon charisma inte nämns i texten, utan att hänvisningen sker till “the community of faith” (NIDPCM: 697). Mot detta kan invändas att Jakob knappast skulle ha använt det paulinska ordet charisma, men att ett helande i samband med att olja används av de äldste mycket väl kan kallas för ett framträdande (phanérosis) av Anden.

(Not för den som inte är van vid grekiska ord: Charisma = nådegåva och chrisma = smörja (med olja) är två ord som liknar varandra, men de är helt obesläktade.)

Andens gåvor: Biblisk och historisk bakgrund (GT)

Publicerat av
Svara

Lite grann från min uppsats som jag skriver på. Håll till godo.

We are “already”, but “not yet” and the only way we can so live is by the power of the Spirit. (GEP 895)

Begreppet andens gåvor eller nådegåvor näst intill uteslutande hos Paulus. (Enda undantaget är 1 Petr 4:10.) Paulus skriver dock inte i ett vakuum, så det är värt att titta på några aspekter av Andens verk i övrig litteratur först. Här tecknas inte en allmän pneumatologi, utan fokus ligger på aspekter av Andens verk som är av viktigast betydelse för diskussionen av Andens gåvor.

Det finns två standardverk inom exegetiken om Anden. Det är dels Jesus and the Spirit, av James Dunn (1975), som tillsammans med hans första, tunnare, bok, Baptism in the Holy Spirit (1970) förde in pneumatologin på den exegetiska agendan (Dunn et al, 2004: passim). Det andra standardverket är GEP, God’s Empowering Presence av Gordon Fee (1995), som har fördelen att kunna bygga på två decenniers intensiv exegetisk forskning om Anden, jämfört med Dunns bok.

Gamla testamentet

När det finns en tankegång som fortsätter in i NT, så behandlas den också under denna rubrik.

Ruach

Ordet för ande i hebreiskan är ruach, vilket också kan översättas vind eller andedräkt. Även i betydelsen vind som naturkraft, så handlar det i sitt sammanhang oftast om en stark eller våldsam vind (Dunn, 2006: 5). Som mänsklig andedräkt/livsande så kan “anden” störas, vara stark eller svag och väckas till liv på nytt (Dunn, 2006: 6). Dubbeltydigheten mellan ruach som vind, livskraft och Guds ande är ofta en något som de bibliska författarna utnyttjar för att skapa en poäng (Dunn, 2006: 6). Detta återfinns också i NT (Joh 3:8 och 20:22).

Som bärare av mänskligt liv och livskrafter i skapelsen, så spelar ruach-motivet en stor roll för nutida pneumatologi inom icke evangelikala och icke-pentekostala traditioner, och då presenterat som ett alternativ till traditionell förståelse (se exempelvis Wallace: 244f). Inom ett sådant teologiskt program finns det få möjligheter att göra en teologi kring Andens gåvor.

Av intresse för teologin om Andens gåvor är att individer i Gamla Testamentet ibland gör erfarenheten av att Anden kommer över dem, faller över dem eller fyller dem (se bilaga xyz). Ett parallellt uttryck är att Guds eller Herrens hand kom över profeten. Dessa erfarenheter av Anden syftar till att personen ska fullgöra ett uppdrag som ledare och krigare (Otniel, Gideon, Jefta, Simson) eller för att personen ska meddela ett profetiskt budskap (Elisa, Asarja, Hesekiel) (Congar I: 5). Genom denna momentana andeuppfyllelse, så har dessa individer för en kortare tid förmågor, drivkraft och mod, utöver vad de annars skulle ha haft.

Också de hantverkare och konstnärer som tillverkar förbundsarken och de dräkter och den utrustning som ska användas av prästerna beskrivs i Moseböckerna som fyllda med ruach, som ger insikt, förmåga och kunskap och Gud har lagt i deras hjärtan (leb) att lära andra. (2 Mos 35:30-36:2). Här beskrivs tydligt Gud som givaren av förmågorna, genom Anden, men i sammanhanget kopplas inte detta samman med en momentan andeuppfyllelse.

Längtan efter eskatologisk profetisk andeutgjutelse

Även om Andens uppfyllelse i GT knyts till många förmågor, så är det framför allt den profetiska dimensionen som återkommer och betonas starkast. När profeten Joel (2:28-29) beskriver den (för honom) kommande universella utgjutelsen av Anden, i samband med Herrens dag, så betonas det profetiska:

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

I denna utsaga, så har den önskan Mose uttryckte i 4 Mos 11:24-29 blivit ett profetiskt löfte.

Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!

När Petrus på pingstdagen citerar Joels profetia, som han menar gått i uppfyllelse, så skjuter han in frasen “och de ska profetera” (Apg 2:14-21) också i profetians andra led, om slavar och slavinnor. Kopplingen mellan att Anden kommer över alla och och deras flöde i profetisk uppenbarelse görs alltså än tydligare i Lukas skildring.

Det är mot denna bakgrund inte underligt att Paulus ständigt återkommer till den profetiska gåvans primära ställning eller att den av honom beskrivs som en för alla tillgänglig gåva:

Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. (1 Kor 14:31)

Vad är Andens gåvor: Frågeställning för min uppsats på THS

Publicerat av
Svara

Nästa inlägg om Amos Yong drar ute lite på tiden. För att fylla tomrummet kommer här mitt första utkast till ingress för den uppsats jag skriver i vår på THS.

Andens gåvor också kallade nådegåvor (karismer), som Paulus skriver om i 1 Kor 12-14, har förts fram till teologins frontlinjer, såväl som församlingars och troendes praktik, främst tack var den stora framgången för klassiskt pentekostala och neo-pentekostala rörelser, men också genom att de uppmärksammats inom församlingstillväxtrörelsen. Detta har lett till att det nu finns många akademiska teologer som talar om de andliga gåvornas generella funktion och väsen. Däremot saknas det undersökningar om vari en mer specifik innebörd skulle vara av de enskilda gåvorna, liksom en systematisk beskrivning av gåvornas natur eller väsen.

Vad säger olika traditioner om vad som menas med exempelvis den profetiska gåvan? Kunskapens ord? Trons gåva? Gåvan att styra?

Akademiska exegeter, främst James Dunn och Gordon Fee, har gjort noggranna exegetiska utläggningar av bibelord som behandlar Andens gåvor, men diskussioner om de enskilda gåvornas innebörd saknas exempelvis i den systematiske teologen Congars monumentalverk om Anden, dess 727 sidor till trots. Undervisning finns i ämnet, men främst av homiletisk art. Detta betyder inte att det som sägs behöver vara ogenomtänkt eller felaktigt, men jag ser ändå ett värde av att föra upp diskussionen på agendan för den akademiska teologin.

Dessutom råder det en de facto förvirring bland troende och även kristna ledare, när olika besked ges, utan att någon gjort några jämförelser eller framfört argument. Vad man får i sin hand är material typ Som fisken i vattnet (Bubna/Willow Creek) eller Gåvornas tre färger (NFU), men åker man sedan på en konferens med talare från Vineyard/New Wine-traditionen, så kan man få en ganska så radikalt annorlunda undervisning.

Karl Barth definierade teologins uppgift som att pröva förkunnelsens innehåll. Denna uppsats är ett försök att utföra en sådan prövning av förkunnelsen om andens gåvor. Eftersom ämnet är Andens gåvor, inom vilken ram Paulus återkommer till behovet av att pröva profetiskt tal (och annan förkunnelse), inte bara för att sålla bort det osunda, utan också för att på bästa sätt tillvarata det goda, så anser jag detta teologiska tillvägagångssätt vara extra lämpligt.

Konkreta frågor

  1. Är Andens gåvor primärt att se som rent övernaturliga och transrationella manifestationer av Guds Ande eller ska de ses primärt som förstärkta naturliga talanger, en turboladdning av det skapelsegivna? Uttrycks gåvorna i det extraordinära eller i det ordinära? Eller finns det här ett både-och? Denna fråga kommer att diskuteras med två begrepp hämtade från matematiken:
    1. Förhåller sig Andens gåvor ortogonalt till naturliga tanger?
    2. Och/eller förhåller sig Andens gåvor som en förlängning av de naturliga talangerna utmed samma axel?
  2. När och hur ges gåvorna till den troende individen och församlingen? Sker det i och med omvändelsen, i och med dopet i Ande (om det ses som en enskild, från omvändelsen distinkt upplevelse), i samband med en för att förmedla nådegåvor specifik handpåläggning eller ges de i ögonblicket de behövs, situationistiskt?
  3. Är gåvorna givna en gång för alla, så att de är något man “har” på ett permanent sätt, eller kommer de och går? Fråga två och tre är alltså besläktade och ställer tillsammans någon slags konstitutionell syn, mot en situationistisk syn.
  4. Ska man särskilja mellan gåva i betydelsen förmåga, från uppdraget i vilket denna förmåga brukas? Detta för oss in på frågor kring allmänt prästadöme kontra avskiljda tjänster (ministries) och ämbeten (offices).

Utifrån dessa frågor, speciellt den första, så kommer denna uppsats också försöka besvara hur vår världsbild påverkar synen på Andens gåvor, eller annorlunda uttryckt, hur teologin kring Andens gåvor illustrerar en bakomliggande världsbild.