Twitter är kanske världens sämsta plats att samtala om stora frågor med många aspekter. Formatet är begränsande. Och själva uppdateringarna och att läsa andras uppdateringar sker sporadiskt hos oss som har saker att göra utanför nätet. Sedan har vi trollen, de som slår sönder samtalet som form och de finns i olika skepnader och inom alla läger. Nu hamnade jag i en sådan diskussion, trots allt och väldigt oväntat. Ämnet var Guds aseitet, att Gud finns i sig själv (a se), att ingen har skapat Gud, att Gud är evig, utanför skapelsen och att Guds existens därför inte kan diskuteras på samma sätt som existensen av en människa, en galax, en kvark och inte heller som existensen av änglar, andemakter eller gudaväsen inom polyteistiska föreställningsvärldar.

Jag snubblade in i diskussionen den här gången genom en tweet från Joel Halldorf. Du kan börja med att läsa den och titta på den korta filmen som han tipsar om och sedan läsa Joels tweet.

Gillar normalt inte religionsfilosofi, men det här var ett bra svar på en fråga som många ställer https://t.co/4IE673KCNF

— Joel Halldorf (@joelsh) December 9, 2022

I klippet talar Kent Hovind. Jag har skrivit om honom på bloggen förut. Han är en kreationist som gör sitt jobb så dåligt att andra kreationister gjort listor på argument som inte bör användas. Det är till största delen Hovinds argument de listar där. Men inte nog med detta. Hans affärspraktik omges av flera skandaler med kulmen i ett fängelsestraff för skattebrott. Trots att han är en utpräglad fundamentalist har han varit gift tre gånger och två av hans fruar anklagar honom fört att ha fysiskt misshandlat dem, vilket han också dömts för. Han är manipulativ och ohederlig.

Det gjorde mig därför förvånad att just han skulle dyka upp i en tweet av Joel Halldorf. Deras omloppsbanor om den kristna tro är på så långt avstånd från varandra att jag inte såg deras skepp mötas. Nu är just detta klipp med Hovind att betrakta som en skyttel som spridits i fler kretsar än där han brukar bli hörd, så visst, omöjligt var det inte. Jag twittrade därför detta:

Saker man aldrig trodde skulle hända. @joelsh twittrar ett inlägg där Kent Hovind medverkar!

(Det Hovind säger just här är bra, men detta är sannerligen undantaget som bekräftar regeln.) https://t.co/JVtWqR8Sga

— Lars Gunther (@itpastorn) December 9, 2022

Detta enskilda klipp med Hovind lever alltså ett eget viralt liv. Det är från en gammal debatt, före hans fängelsevistelse. Jag har sett det förut,och kollade inte igenom det innan jag twittrade. Det borde jag gjort för att fräscha upp minnet på detaljerna. Mer om det nedan.

Nu sköt Joel från höften och twittrade som han gjorde, eftersom det finns en sak som Hovind säger i detta klipp som både Joel och ja tycker är bra. Personligen hade jag ändå inte valt att dela det, eftersom bagaget är så stort, men det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Som Joel skrev i en efterföljande förklaring, sedan han lärt sig något om vem det var han twittrat om, att Wagner skrev bra musik, vad vi än tycker om honom och hans åsikter i övrigt. Också blinda hönor som Hovind kan hitta korn.

Utifrån Joels tweet uppstod (minst) två diskussionstrådar. En direkt under den och en annan under min citat-tweet. Jag kommer här enbart att utgå från diskussionen där jag har deltagit, men de är ganska snarlika.

Frågans betydelse

I klippet svarar Hovind på en enda fråga. Den frågan får man som pastor varje år av sina konfirmander. Den dyker också upp i diskussioner med militanta ateister och då ofta med en stark underton av triumf. Som att jag och andra kristna inte tänkt på den och även om vi tänkt på den så saknar vi vettigt svar. Och därmed skulle vårt intellektuella försvar av den kristna tron inte hålla. Låt mig formalisera den logiken:

1. För att på ett intellektuellt hederligt sätt kunna tro på Gud måste man ha tänkt igenom alla aspekter av frågan.
2. Eftersom vi förmodas sakna svar på frågan saknar vi denna intellektuella hederlighet.

En annan variant av detta är önskan om att stänka in en replik i debatter som är så stark att man kan känna efteråt eller få det att verka som inför åhörare att man vunnit debatten. Detta är ett oskick, speciellt i politiken, där nutida partiledare hellre försöker hitta oneliners att sprida efter debattens slut än på allvar reda ut argument och motargument. Att dessa oneliners sprids på sociala media när debatten är över bidrar till problematiken.

Självklart finns det också de som ställer frågan av ren nyfikenhet och intresse. Som mina konfirmander 🙂

Saker jag ogillar i klippet (1): Konfliktmodellen

Samma önskan om att vilja stänka in den där repliken som tystar motståndarna finns i klippets introduktion på Twitter, i den Tweet som Joel i sin tur anfört: ”Scientist left speechless”. Jag skulle tro att denna fras fick blodet att koka på min kusin Maria, vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter. Frasen är dum av flera skäl.

1. Den uttrycker just denna infantila önskan om att tvåla till sina meningsmotståndare, att komma med ett knock-out-svar i debatten.
2. Den bygger på att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan de troende och vetenskapsmännen (och kvinnorna). Konflikttesen från Draper och White, från nutida ateister som Dawkins och Jerry Coyne, fast i omvänd form (ordvits!).
3. Frågan som ställs är inte till sin art vetenskaplig, utan filosofisk. Det fattade Joel och det var därför han twittrade som han gjorde. Naturvetare kan vara goda filosofer och de kan vara usla filosofer. De har inget företräde i filosofiska spörsmål i kraft av sina vetenskapliga insikter. Att ”vinna” över en naturvetare i en filosofisk debatt är därför ingen speciell merit.

Undantaget från den tredje punkten är om naturvetarna själva drivs av en filosofisk övertygelse som säger att allt som finns måste ha en materiell förklaring och tror att vetenskapen som projekt kräver ett sådant förhållningssätt. Det är inte helt ovanligt, i min erfarenhet. Det är en dålig filosofi men det är just filosofi och måste därför backas upp med filosofiska argument, inte bara tas för givet. När vetenskapens företrädare inbillar sig att vetenskapen har alla svar och att filosofi inte behövs, vilket jag hört också ledande företrädare för nyateismen säga, då finns problemet åt båda hållen. Då har begreppet vetenskap vuxit utanför sin egentliga domän och blivit filosofi. Scientism.

Bonustips: Joel Edmund Anderson har skrivit en utmärkt genomgång av Jerry Coynes scientism.

Saker jag ogillar i klippet (2): Exegesen

Hovind är fundamentalist. För honom duger det inte med ett religionsfilosofiskt svar på en religionsfilosofisk fråga. Vidare anser han att Bibeln ger en så heltäckande bild av vår värld att man bör kunna hitta svar på frågor också inom naturvetenskapens område mellan Bibelns pärmar. När Hovind ska svara på frågan om varifrån Gud kommer eller vem som skapat Gud börjar han därför på kreationistiskt manér med att först försöka visa hur bara tron på en skapare förklarar att det finns rum, tid och materia. Alla tre måste komma till samtidigt, menar han, och kopplar sedan dessa tre till de första verserna i Bibeln.

I begynnelse (där har du tiden), skapade Gud himmel (där har du rymden) och jord (där har du materia).

Hovinds utläggning av 1 Mos 1:1 i klippet

Detta är usel exeges av texten. Jag lämnar den aspekten där, eftersom den för stunden inte är vår tvistefråga.

Hovind fortsätter med att missbruka det teologiska begreppet treenighet. Han talar om ”en treenighet av treenigheter”. Tid är dåtid, nutid, framtid. Rymd har bredd, höjd och djup. Materia finns som gas, vätska och fast form. Utläggningen är förvirrad, även om Hovinds uppträdande utstrålar självsäkerhet. Materia kan exempelvis också finnas som plasma och nutida fysik räknar med fler dimensioner av tre. Jag förstår att min kusin är föga imponerad av detta!

Det jag ogillar i klippet (3), jämförelsen mellan känslor och andlig kraft

Frågan till Hovind hade två delar, dels varifrån Gud kommer men också hur Gud som är ande kan påverka en fysisk värld. Jag har hört frågan i fler sammanhang. Hovind jämför frågan med hur känslor som kärlek, hat, avundsjuka och svartsjuka kan påverka världen.

Svaret är dåligt, det är ett kategorifel och på den punkten har Hovind inte alls vunnit debatten. En andlig kraft är inte detsamma som en emotion och även om jag inte tror att emotioner kan förklaras med fysisk reduktionism till att enbart vara kemi i våra hjärnor så är det skillnad mellan hur de påverkar människors handlingar och hur andlig makt påverkar världen när det sker ett mirakel.

Frågan är dock också dålig, eller kan vara det. Det som vanligen efterlyses med den frågan är en interaktionsmodell som liknar de som finns i fysiken. Annorlunda uttryckt, man vill ha en beskrivning av ett gränssnitt mellan den andliga världen och den fysiska, vilket i slutändan blir ett cirkelresonemang eftersom den interaktionen i sin tur måste gå att observera med fysikens instrument, som om den vore helt inom fysikens egna domän.

För den som verkligen vill fundera på denna fråga rekommenderas läsning av John Polkinghorne. Det finns också några kapitel som berör frågeställningen i The Blackwell Companion to Science and Christianity.

Till slut, efter alldeles för långa utläggningar i onödan, landar Hovind i ett vettigt svar på frågan. Om Gud är Gud, universums skapare, hur skulle Gud inte kunna verka i sin skapelse, också mirakulöst? Vad slags gudsbegrepp vore det? Gud är inte ett diffust spöke som seglar omkring i en parallell dimension. Frågan förutsätter en liten gud, inte universums skapare. Mer om det nedan.

Det som är halvbra i klippet, om vi kan lita på vår rationalitet

Det uppstår jubel när Hovind kommer in på nästa del av svaret. Om vår rationalitet enbart är en produkt av evolution, hur kan vi då veta att det går att nå riktiga svar genom att vara rationella?

Pionjären för att ställa den frågan är Alvin Plantinga. I Plantingas version utgör den inte ett försvar av kreationism. Plantinga menar att det inte finns några goda invändningar mot biologisk evolution för den som tror, att det motsatsförhållandet är onödigt och felkonstruerat. Men han menar också att renodlad materialism i sig inte kan vara grunden för att rationalitet fungerar. Läs hans bok Where The Conflict Really Lies. Eller Micael Grenholms sammanfattning.

Döm inte ut resonemanget innan du studerat det mer än i Hovinds kortfattade utläggning.

Hur som helst är också denna del av Hovinds utläggning ett sidospår. Det ger måhända till retoriska poäng och publikens jubel, men det bidrar inte till att svara på frågan, oavsett om han (och Plantinga) har rätt eller fel.

Gud som påverkande och påverkad

Hovind beskriver också Gud som helt opåverkad av det som sker i världen. Hans svar är så kort att jag inte exakt vet vad som avses. Det är inte omöjligt att han åsyftar doktrinen om Guds impassibiltet. Det är en doktrin som jag personligen inte omfattar. (Om du inte vet vad jag pratar om just nu kan du bara hoppa över det här stycket.) Huruvida jag är överens med Hovind just här eller inte beror på hur man definierar ”affected” (påverkad). Handlar det om Guds eviga väsen eller handlar det om Guds medkänsla? Jag lämnar frågan. Detta är ett sidospår ytterligare.

Behåll det goda

Jag har alltså sagt att Hovind är en man med usel karaktär, sämsta sortens kreationist och att hans svar till stora delar består av ovidkommande dåliga utläggningar, så hur kan det då finnas något här att rekommendera? För att svara på den frågan behöver jag påminna om den här pyramiden. Alla sina fel och brister till trots och alla dåliga inslag i svaret till trots så lyckas faktiskt Hovind träffa huvudet på spiken längst upp i toppen på denna pyramid!

Fråga Hovind fick handlade främst om vem som skapat Gud eller varifrån Gud kommer. Den utgick från idén att Guds existens kan diskuteras på samma sätt som existensen av ting i rummet. Hovind svarar att Gud är obegränsad (infinite) och därför finns Gud inte i skapelsen på samma sätt som det skapade.

Jag fyllde på detta på Twitter genom att hänvisa till den religionsfilosofiska idén om Guds aseitet. Begreppet är från medeltiden, men idén är en del av det ursprungliga hebreiska tänkande som återfinns i hela Bibeln, all monoteistisk idétradition och som jag menar är en del det vi lärt oss genom Guds självuppenbarelse genom historien. Gud finns i sig själv. Gud är. Det har aldrig funnits en tid då Gud inte fanns. Det kan inte finnas en slags värld där Gud inte finns, för då pratar vi inte längre om Gud, utan något annat.

Jag gjorde på Twitter en jämförelse med en cirkel. Det hör till dess idé att vara perfekt rund. På samma sätt hör det till monoteistisk gudsuppfattning att Gud är oskapad och evig.

Pyramiden ovan hjälper mig att förklara varför jag tycker detta är ett bra svar på den fråga som Hovind fick. Jag skulle möjligen vilja göra ett tillägg till pyramiden, nämligen att lägga till frågan om att man helt korrekt kan attackera svaga punkter i en utläggning utan att för den skull ha motsagt det centrala argumentet. Då ligger man på den näst högsta nivån, med skillnaden att man inte hittat misstaget i bestämd form singularis, utan ett misstag i allmänhet. Allvaret beror på om det är bärande, stödjande eller ovidkommande för det centrala argumentet.

Teologers kompetens

Här tror jag en annan skillnad går i dagen mellan Joel och mig och vissa andra i denna typ av diskussioner. Som teologer jobbar vi ständigt med texter och textanalys. I vår utbildning ingår att göra exeges och nutida exeges är till stor del uppbyggd kring frågan om resonemang, hur de olika delarna samverkar och leder fram mot centrala poänger.

Dessutom bygger teologin väldigt mycket på Paulus maxim om att pröva allt och behålla det goda. Det hör kanske till vårt sätt att närma sig ett klipp som detta av Hovind att vi inte förväntar oss perfektion och att vi ganska snabbt kan släppa det som är mindre bra. Det är också så som jag läser Joel Halldorf själv. Vi är inte ense om allt, men ibland skriver han saker som är lysande. Han läser nog inte så mycket av det jag skriver, men tror att hans grundinställning är densamma om mina texter. Det händer för övrigt titt som tätt att Joel delar texter som jag vet innehåller saker som han själv inte håller med om, för samtalets skull.

En annan sak vi teologer är vana vid är att hantera tankar från andra teologer som visat sig vara mycket bristfälliga. Thomas av Aquino förordade att heretiker skulle dödas (men inte av kyrkan direkt utan av de världsliga myndigheterna). Luther var antisemit. Liksom nästan varenda en av kyrkofäderna. Martin Luther King uppträdde ibland vidrigt mot kvinnor och var notoriskt otrogen mot sin fru. Grova moraliska felsteg har uppdagats hos teologer inom alla olika teologiska inriktningar. (Liksom hos många naturvetenskapliga forskare, många filosofer, många inom humaniora, och så vidare.)

Jag tänker att det kanske är så att med åren övar personer som Joel och jag upp oss i kompetensen att hantera syndfullhet, förhoppningsvis både den egna och andras. Vi är vana att hantera människors dubbelhet, som Guds avbilder och syndare. Det är kanske därför vi vågar säga något gott om saker som kommit också ur en mun som Hovinds? Jag lämnar frågan öppen. Men jag tycker mig se att vårt samhälle håller på att utveckla en senmodern sekulariserad renhetskultur. Där det inte finns någon synd att bekänna, någon domare att bekänna inför eller någon bot att utföra för att främja ett förändrat leverne, där blir kravet på oss alla att vara perfekta. Och det finns ingen nåd för den som inte är det. Tvärtom krävs det att vi ständigt kommenterar andras fel. Den som inte fördömer andra kan anklagas för att samtycka med dem! Den som delar en länk med någon som säger en enda bra sak får stå till svars för allt annat den personen sagt och gjort.

Så tänker alltså inte jag. Jag kan säga att Hovind hittat ett korn av sanning utan att för den sakens skull implicit mena att allt hans säger och gör i övrigt är gott. Och jag kan se något gott exempelvis i en församling som Bethel Redding eller i den ekumeniska kommuniteten där Joel Halldorf är med, utan att köpa hela paketen med hull och hår.

Invändningar

Min kusin Maria och flera andra förvånade sig över att Joel och jag kunde tycka att det Hovind sagt var bra. Jag hoppas att jag bemött de flesta av de frågorna, men vill förtydliga ett par saker till.

Inom argumentationstekniken finns det något som kallas argumentum ad logicam, mer känt under dess engelska namn, The Argument from Fallacy, eller The Fallacy Fallacy. Det är snarare ett retoriskt knep än äkta argumentation. Om en meningsmotståndare säger flera olika saker så kanske ett par av dem är lättbemötta. De båda punkterna kan jag ganska lätt argumentera mot. Vad jag då kan göra (och bakåt i tiden ofta gjort, innan jag visste bättre) är att jag för debattens skull siktar in mig på de punkterna och sedan försöker få det att framstå som att jag därmed motbevisat samtliga punkter.

Meningsmotståndarens åsiktsuppsättning antas vara ett korthus. Om en enda punkt kan anses vara fel tänker jag mig – eller vill att det inför åhörarna ska framstå som – att hela korthuset rasar.

Jag misstänker att när naturvetare kommer in i diskussioner förväntar de sig att en utläggning ska vara korrekt i alla delar. Så fungerar oftast naturvetenskapen, Ett mätfel eller ett metodfel som görs i början av en undersökning fortplantar sig sedan hela vägen. Och det är än värre inom programmeringen. En liten bugg kan krascha hela systemet, oavsett vad som står i de andra miljonerna rader kod. Jag har själv ett ben i vardera lägret, om än inte längre professionellt. Jag tycker mig se denna skillnad i mentalitet när man hamnar i diskussioner som denna.

Under alla omständigheter är det inte logiskt korrekt att anse att ett helt resonemang är felaktigt bara för att somliga delar av det resonemanget innehåller fel. Det räcker inte att hänvisa till förekomsten av fel, utan för att stjälpa hela resonemanget behöver man också visa att de fel som gjorts är så allvarliga att resonemanget står och faller med dem.

En annan invändning kom via en för mig okänd twittrare som krävde att jag först skulle bevisa för honom att Gud finns, innan vi kunde börja diskutera huruvida Gud kan anses ha aseitet eller inte. Jag gillar rak och skarp debatt, men snart insåg jag att det inte ens gick att göra mig förstådd hos honom. Men någon kanske undrar om han inte hade rätt.

För att förklara den deldebatten behöver vi titta på två aspekter av ett svar:

1. Uppnår det sitt mål?
2. Vad har det inte för avsikt att förklara?

Låt mig börja med ett exempel från annat håll. En vanlig invändning mot den naturliga teologins gudsargument är att de inte bevisar förekomsten av en god, bönhörande och frälsande Gud. Det är helt korrekt. De har inte för avsikt att ge oss en full gudsbild. Det är inte bevisat att det förekommer primtal mellan 1000 och 2000 när jag bevisat Pythagoras sats. Det innebär inte att ett gott bevis för Pythagoras sats är felaktigt. Det ligger utanför dess räckvidd.

Den fråga som ställdes till Hovind i klippet var inte om han kunde ge några positiva argument för Guds existens. Nu smög han visserligen in ett litet försök att ge ett sådant också genom sin inlåning av Plantingas argument om rationalitet och evolution men det var inte vad som frågades efter och det var inte Hovinds centrala tes i sitt svar.

Den invändning Hovind bemötte handlade om Guds tillblivelse, vem som skapat Gud. Genom att svara på just den invändningen har Hovind inte gett oss ett positivt argument för Guds existens. Att Gud existerar bevisas inte av att förklara vad slags existens som det är vi talar om. Men genom att förklara att Gud är evig, icke-skapad, av ett annat slag än andemakter i allmänhet, polyteismens gudar eller ting i det fysiska rummet, så har en invändning mot Guds existens blivit bemött. Just den invändningen är därmed inte längre giltig. Andra skulle kunna vara det och då får de invändningarna diskuteras med argument anpassade för just de diskussionerna. Inte detta.

Här faller också de invändningar mot Guds aseitet som menar att det skulle vara ett cirkelargument som framförts. Ingen har i denna diskussion sagt att Gud finns för att han finns. Det säger inte Hovind i klippet och det sa varken jag eller Joel i diskussionen på Twitter. Vi har försökt reda ut gudsbegreppets natur på ett sådant sätt att det bemöter den specifika invändningen om vem som skapat Gud. Vi har ifrågasatt den underliggande idén om att allt som finns måste ha en början och att man inte kan motbevisa existensen av en evig Gud genom att hänvisa till en icke-förklarad tillblivelse hos denne Gud.

Jag upprepar mig. ursäkta om det blir tjatigt. Tyvärr brukar detta ofta behöva sägas mer än en gång.

Finns Gud då?

Skulle jag kunna ge positiva argument för Guds existens? Ja, det kan jag, men det är en annan diskussion.

Skulle jag kunna ge ett positivt argument för Guds existens baserat på Guds aseitet? Det vill säga skulle jag kunna göra ett positivt argument för Guds existens enbart genom att hänvisa till vad slags Gud det är vi tänker oss inom monoteistisk tradition? Det har gjorts sådana försök. De brukar kallas det ontologiska gudsbeviset. Anselm var den förste att försöka. Listan kan fyllas på med namn som Descartes, Leibnitz och Hegel. William Lane Craig använder Alvin Plantingas version. Kurt Gödel använde formallogik:

Själv tror jag på en evigt existerande skapande Gud, men ser det ontologiska argumentet som ett tankeexperiment. Jag har hört om sådana som blivit övertygade av det, men det är väldigt få, vågar jag lova. För min tro betyder det i praktiken inget alls.