Kategoriarkiv: teologi

Andens gåvor: Biblisk och historisk bakgrund (GT)

Publicerat av
Svara

Lite grann från min uppsats som jag skriver på. Håll till godo.

We are “already”, but “not yet” and the only way we can so live is by the power of the Spirit. (GEP 895)

Begreppet andens gåvor eller nådegåvor näst intill uteslutande hos Paulus. (Enda undantaget är 1 Petr 4:10.) Paulus skriver dock inte i ett vakuum, så det är värt att titta på några aspekter av Andens verk i övrig litteratur först. Här tecknas inte en allmän pneumatologi, utan fokus ligger på aspekter av Andens verk som är av viktigast betydelse för diskussionen av Andens gåvor.

Det finns två standardverk inom exegetiken om Anden. Det är dels Jesus and the Spirit, av James Dunn (1975), som tillsammans med hans första, tunnare, bok, Baptism in the Holy Spirit (1970) förde in pneumatologin på den exegetiska agendan (Dunn et al, 2004: passim). Det andra standardverket är GEP, God’s Empowering Presence av Gordon Fee (1995), som har fördelen att kunna bygga på två decenniers intensiv exegetisk forskning om Anden, jämfört med Dunns bok.

Gamla testamentet

När det finns en tankegång som fortsätter in i NT, så behandlas den också under denna rubrik.

Ruach

Ordet för ande i hebreiskan är ruach, vilket också kan översättas vind eller andedräkt. Även i betydelsen vind som naturkraft, så handlar det i sitt sammanhang oftast om en stark eller våldsam vind (Dunn, 2006: 5). Som mänsklig andedräkt/livsande så kan “anden” störas, vara stark eller svag och väckas till liv på nytt (Dunn, 2006: 6). Dubbeltydigheten mellan ruach som vind, livskraft och Guds ande är ofta en något som de bibliska författarna utnyttjar för att skapa en poäng (Dunn, 2006: 6). Detta återfinns också i NT (Joh 3:8 och 20:22).

Som bärare av mänskligt liv och livskrafter i skapelsen, så spelar ruach-motivet en stor roll för nutida pneumatologi inom icke evangelikala och icke-pentekostala traditioner, och då presenterat som ett alternativ till traditionell förståelse (se exempelvis Wallace: 244f). Inom ett sådant teologiskt program finns det få möjligheter att göra en teologi kring Andens gåvor.

Av intresse för teologin om Andens gåvor är att individer i Gamla Testamentet ibland gör erfarenheten av att Anden kommer över dem, faller över dem eller fyller dem (se bilaga xyz). Ett parallellt uttryck är att Guds eller Herrens hand kom över profeten. Dessa erfarenheter av Anden syftar till att personen ska fullgöra ett uppdrag som ledare och krigare (Otniel, Gideon, Jefta, Simson) eller för att personen ska meddela ett profetiskt budskap (Elisa, Asarja, Hesekiel) (Congar I: 5). Genom denna momentana andeuppfyllelse, så har dessa individer för en kortare tid förmågor, drivkraft och mod, utöver vad de annars skulle ha haft.

Också de hantverkare och konstnärer som tillverkar förbundsarken och de dräkter och den utrustning som ska användas av prästerna beskrivs i Moseböckerna som fyllda med ruach, som ger insikt, förmåga och kunskap och Gud har lagt i deras hjärtan (leb) att lära andra. (2 Mos 35:30-36:2). Här beskrivs tydligt Gud som givaren av förmågorna, genom Anden, men i sammanhanget kopplas inte detta samman med en momentan andeuppfyllelse.

Längtan efter eskatologisk profetisk andeutgjutelse

Även om Andens uppfyllelse i GT knyts till många förmågor, så är det framför allt den profetiska dimensionen som återkommer och betonas starkast. När profeten Joel (2:28-29) beskriver den (för honom) kommande universella utgjutelsen av Anden, i samband med Herrens dag, så betonas det profetiska:

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

I denna utsaga, så har den önskan Mose uttryckte i 4 Mos 11:24-29 blivit ett profetiskt löfte.

Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!

När Petrus på pingstdagen citerar Joels profetia, som han menar gått i uppfyllelse, så skjuter han in frasen “och de ska profetera” (Apg 2:14-21) också i profetians andra led, om slavar och slavinnor. Kopplingen mellan att Anden kommer över alla och och deras flöde i profetisk uppenbarelse görs alltså än tydligare i Lukas skildring.

Det är mot denna bakgrund inte underligt att Paulus ständigt återkommer till den profetiska gåvans primära ställning eller att den av honom beskrivs som en för alla tillgänglig gåva:

Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. (1 Kor 14:31)

Vad är Andens gåvor: Frågeställning för min uppsats på THS

Publicerat av
Svara

Nästa inlägg om Amos Yong drar ute lite på tiden. För att fylla tomrummet kommer här mitt första utkast till ingress för den uppsats jag skriver i vår på THS.

Andens gåvor också kallade nådegåvor (karismer), som Paulus skriver om i 1 Kor 12-14, har förts fram till teologins frontlinjer, såväl som församlingars och troendes praktik, främst tack var den stora framgången för klassiskt pentekostala och neo-pentekostala rörelser, men också genom att de uppmärksammats inom församlingstillväxtrörelsen. Detta har lett till att det nu finns många akademiska teologer som talar om de andliga gåvornas generella funktion och väsen. Däremot saknas det undersökningar om vari en mer specifik innebörd skulle vara av de enskilda gåvorna, liksom en systematisk beskrivning av gåvornas natur eller väsen.

Vad säger olika traditioner om vad som menas med exempelvis den profetiska gåvan? Kunskapens ord? Trons gåva? Gåvan att styra?

Akademiska exegeter, främst James Dunn och Gordon Fee, har gjort noggranna exegetiska utläggningar av bibelord som behandlar Andens gåvor, men diskussioner om de enskilda gåvornas innebörd saknas exempelvis i den systematiske teologen Congars monumentalverk om Anden, dess 727 sidor till trots. Undervisning finns i ämnet, men främst av homiletisk art. Detta betyder inte att det som sägs behöver vara ogenomtänkt eller felaktigt, men jag ser ändå ett värde av att föra upp diskussionen på agendan för den akademiska teologin.

Dessutom råder det en de facto förvirring bland troende och även kristna ledare, när olika besked ges, utan att någon gjort några jämförelser eller framfört argument. Vad man får i sin hand är material typ Som fisken i vattnet (Bubna/Willow Creek) eller Gåvornas tre färger (NFU), men åker man sedan på en konferens med talare från Vineyard/New Wine-traditionen, så kan man få en ganska så radikalt annorlunda undervisning.

Karl Barth definierade teologins uppgift som att pröva förkunnelsens innehåll. Denna uppsats är ett försök att utföra en sådan prövning av förkunnelsen om andens gåvor. Eftersom ämnet är Andens gåvor, inom vilken ram Paulus återkommer till behovet av att pröva profetiskt tal (och annan förkunnelse), inte bara för att sålla bort det osunda, utan också för att på bästa sätt tillvarata det goda, så anser jag detta teologiska tillvägagångssätt vara extra lämpligt.

Konkreta frågor

  1. Är Andens gåvor primärt att se som rent övernaturliga och transrationella manifestationer av Guds Ande eller ska de ses primärt som förstärkta naturliga talanger, en turboladdning av det skapelsegivna? Uttrycks gåvorna i det extraordinära eller i det ordinära? Eller finns det här ett både-och? Denna fråga kommer att diskuteras med två begrepp hämtade från matematiken:
    1. Förhåller sig Andens gåvor ortogonalt till naturliga tanger?
    2. Och/eller förhåller sig Andens gåvor som en förlängning av de naturliga talangerna utmed samma axel?
  2. När och hur ges gåvorna till den troende individen och församlingen? Sker det i och med omvändelsen, i och med dopet i Ande (om det ses som en enskild, från omvändelsen distinkt upplevelse), i samband med en för att förmedla nådegåvor specifik handpåläggning eller ges de i ögonblicket de behövs, situationistiskt?
  3. Är gåvorna givna en gång för alla, så att de är något man “har” på ett permanent sätt, eller kommer de och går? Fråga två och tre är alltså besläktade och ställer tillsammans någon slags konstitutionell syn, mot en situationistisk syn.
  4. Ska man särskilja mellan gåva i betydelsen förmåga, från uppdraget i vilket denna förmåga brukas? Detta för oss in på frågor kring allmänt prästadöme kontra avskiljda tjänster (ministries) och ämbeten (offices).

Utifrån dessa frågor, speciellt den första, så kommer denna uppsats också försöka besvara hur vår världsbild påverkar synen på Andens gåvor, eller annorlunda uttryckt, hur teologin kring Andens gåvor illustrerar en bakomliggande världsbild.

Evangelikaliserad pentekostalism eller pentekostaliserad evangelikalism?

Publicerat av
4

Teser

I detta inlägg kommer jag driva två teser. (Bli inte förskräckt av de svåra orden.)

  1. Det har skett en evangelikalisering av pentekostalismen och den är delvis bra, delvis dålig.
  2. Det har skett en pentekostalisering av evangelikalismen och den var bra, men behöver fullbordas genom att teologin utmanas på en bredare bas.

Vad jag menar är att pingströrelserna (pluralis) under 1900-talets andra hälft kom att överta mycket av den evangelikala rörelsens tolkningsmetoder, läromässiga uppfattningar och hjärtefrågor. Kort sagt man anammade evangelikalernas hermeneutik (hur bibeltexter tolkas), deras slutsatser och deras fokusfrågor. Det har givit en sundhet åt pentekostalismen, som gör att risken minskar för överdrifter eller urspårning. Vissa grupperingar eller predikanter inom de pentekostala rörelserna både historiskt och idag är inte sunda i sin undervisning och några har ju gått käpprätt åt skogen.

Jag menar också att den evangelikala rörelsen på ett till största delen sunt och nödvändigt sätt öppnade sig för Andens kraft och gåvor i och med den så kallade tredje vågen av andlig förnyelse. Men jag menar också att denna öppning för en praxis av bruk av Andens gåvor och nya sätt att sjunga lovsång inte är nog. Också en mer genomgripande teologisk påverkan från pentekostalismen vore nyttig för evangelikaler. Fortsätt läsa →

Amos Yongs teologi om religionsdialog som ett lackmustest

Publicerat av
Svara

Efter förra inläggets långa utläggning om vad pentekostal teologi är, så borde det finnas ett underlag för att bedöma värdet av sådan teologi. Mikael Karlendal (MK) valde däremot ett het annat tillvägagångssätt. Han hittade några specifika texter av Amos Yong i ämnet religionsdialog, och utifrån vad han läste i de texterna, så gjorde han en bedömning av pentekostal teologi som begrepp.

Frågan är alltså om det finns ett värde i att göra pentekostal teologi. Följdfrågan, utifrån MK:s inlägg (del 1, del 2, del 3 och slutsats) är om Amos Yongs teologi kring religionsdialog utgör ett lämpligt lackmustest som besvarar den frågan?

Lägg nu märke till mitt inläggs ärende. Jag tänker inte här tala om Yongs teologi om religionsdialog i sig, utan om den teologin är ett bra beslutsunderlag för att värdera pentekostal teologi som begrepp.

Jag skrev i förra inlägget att Yong håller på att jobba på en systematisk teologi som utgår från Assemblies of Gods Statement of Faith. Vill man utvärdera just Yong som teolog, så vore det kanske värt att vänta på att den boken publiceras.

Jag bedömer MK:s metod, som att han letat efter de mest kontroversiella delarna av vad Yong säger, och utifrån denna yttersta extremitet från en enskild teolog, som är erkänt kontroversiell också bland andra pentekostala teologer, så bedöms värdet av pentekostal teologi som helhet. Fortsätt läsa →

Pentekostal teologi – del 2: Innehåll

Publicerat av
2

I detta inlägg så ska vi – äntligen – börja titta på den egentliga innebörden i begreppet pentekostal teologi.

Amos Yongs föredrag fokuserade på akademisk teologi, och det är dess utveckling vi ska följa. Men låt mig betona att det självklart funnits pentekostala teologer ända sedan 1900-talets början. Asuza Street väckelsen föddes ur teologiskt arbete, med frågan om vad som är andedopets tecken. Lärare som Donald Gee var just teologer och han gjorde förvånansvärt god exeges, med tanke på de mänskliga förutsättningarna, enligt Gordon Fee (God’s Empowering Presence, sid 164, i texten till fotnot 294). Fortsätt läsa →

Pentekostal teologi – del 1: Bakgrund

Publicerat av
2

Från förra inläggets introduktion vill jag gå över till den egentliga frågeställningen: Vad är pentekostal teologi och behövs den? Just det var ämnet för Amos Yongs föredrag på THS, som jag här sammanfattar och tolkar. Det blir två inlägg om detta, för att hålla nere längden något…

Vilka är pentekostalerna?

Yong började med att skissa vad den pentekostala rörelsen utgörs av:

  1. Klassisk pingströrelse som utgår från eller är besläktad med väckelsen på Asuza Street.
  2. Karismatiska väckelsen /neo-pentekostala rörelser inom gamla samfund eller som har startat helt nya kyrkor.
  3. Inhemska och oberoende kyrkor av “pingst-typ” i Asien, Afrika och Latinamerika. Inom denna grupp finns det stor spännvidd och kopplingar till de första grupperna i mycket varierande grad.
  4. Och en fjärde, mer kryptisk grupp: Post denominational, independent and transnational church networks and movements

I jämförelse med den traditionella syn på Asuza Street-väckelsen, som återges i Wikipedias artikel, så är den här bilden alltså betydligt mer diversifierad. (Vilket visar på en av Wikipedias tillkortakommanden…)

Teologiska rötter

Pentekostalismen, i vart fall i den nordamerikanska tappningen (som också kom till Sverige via T. B. Barrat och Lewi Pethrus) uppstod främst ur helgelserörelsens mylla, varifrån man helt naturligt hämtade större delen av sin teologi. Till den lade man tankar som betoningen på Jesus som densamme idag som på Bibelns tid och naturligtvis andedopet och Andens gåvor.

Till Yongs resonemang vill jag bifoga en kommentar: Evangelikalismen som egen rörelse hade ännu inte uppstått, men striden mellan modernister och fundamentalister rasade som intensivast. (Och ordet fundamentalist hade ännu inte blivit en nedlåtande term.) Även om pingstvännerna liknade de senare i många delar, så kom de aldrig att inkluderas i deras led. Avståndstagandet mot pingströrelsen var minst lika starkt från de bibeltroendes sida, som från modernisterna. När det gäller bruk av starka ordalag gick de bibeltroende definitivt längre G. Campbell Morgan kallade det som skedde på Asuza Street the last vomit of Satan. R. A. Torrey sa att pingströrelsen var emphatically not of God, and founded by a Sodomite. Exemplen kan mångfaldigas.

Akademisk teologi uppmärksammar pingströrelsen och Anden

Efter att ha kritiserats eller ignorerats så börjar det ske en vändning mot slutet av 50-talet. Henry P. van Dusen, vid det prestigefulla Yale Theological Seminary skrev 1958 en artikel Life om The Third Force in Christendom (9 June 1958). Van Dusen var en reformert teolog, väl inläst på Barth. Just Barths senare verk innehöll öppningar för pneumatologi som van Dusen tog fasta på.

Samma år, 1958, kom han ut med boken Spirit, Son, Father. Lägg märke till att den traditionella ordningen nu är omvänd! Van Dusen ville göra en teologi där man tittade på pneumatologin först och lät den informera de övriga trosartiklarna, i stället för att utgöra en slags efterskrift, bakom det egentligt intressanta.

Lägg också märke till att tidpunkten också sammanfaller med den karismatiska väckelsens utbrott i de gamla protestantiska kyrkorna. (Bland evangelikaler syns ännu inga märkbara spår av karismatik.) Vid samma veva börjar David du Plessis, Mr Pingst, sin kontakt med Kyrkornas Världsråd.

Den akademiske teolog som mer än någon annan plockar upp pneumatologin blir Jürgen Moltmann och han följs av sin student Michael Welker. Yong nämnde inte i sitt föredrag exegeten James Dunn, men jag vill utöka listan med hans namn, trots att han är exeget. Han har nämligen betytt minst lika mycket före studiet av Anden och öppnat upp fältet på just exegetisk nivå och påvisat hur radikalt annorlunda de första kristna beskrev sin upplevelse av Anden jämfört med såväl katolsk som protestantisk tradition.

Tidig akademisk utbildning av pingstpredikanter

De första generationens predikanter inom pingströrelsen saknade nästan alltid akademisk utbildning. Det sågs rentav som en merit och rädslan för att akademin skulle leda till livlöshet sågs som stor. Men behov fanns och de som började utbilda sig gick till evangelikala skolor och de egna skolorna använde deras material. Något annat stod inte till buds!

I ett senare inlägg ämnar jag beröra det som kallats the evangelicalisation of pentecostalism, som blev ett resultat av detta.

Yong tog exemplet med sin egen utbildning i unga år, där litteraturen lärde cessationism, dvs. tanken att Andens gåvor upphörde efter urkyrkans tid. Efter tredje vågens förnyelse från slutet av 70-talet och framåt, så finns det en stor grupp evangelikaler som inte är cessationister, men fram till dess så var det uppfattningen hos en överväldigande majoritet bland dem.

Behov möter förutsättningar

Barth, van Dusen, Moltmann, Dunn och sedermera Welker så att säga krattar manegen för en teologi som görs i medvetenhet om Andens centrala roll. Ingen av dem är dock pentekostaler. Samtidigt så inser just allt fler pentekostaler behovet av utbildning och börjar känna hur den befintliga evangelikala inlånade teologin skaver mot vad man själv tror och håller för viktigt. I detta sammanhang föds (akademisk) pentekostal teologi, vilken vi ska ta en titt på i nästa inlägg.

Behövs pentekostal teologi?

Publicerat av
2

En känd pentekostal teolog, Amos Yong, har besökt Sverige och i olika sammanhang presenterat just pentekostal teologi. Frågor han försöker besvara är exempelvis: Vad är pentekostal teologi för något, vad spelar den för roll för befintliga pingstvänner och karismatiker? För oss inom “tredje vågen”/”empowered evangelicals” (Wimber/New Wine)? Och vad är en sådan teologis bidrag till teologin i stort?

En aktiv bloggare inom pingströrelsen, Mikael Karlendal (MK), har avfärdat nyttan med pentekostal teologi helt och hållet. Någon funktion fyller den inte och de försök som gjorts att skapa en sådan teologi har inte fallit väl ut, det är kontentan av MKs resonemang, som han redovisat i fyra inlägg på sin blogg.

  1. Amos Yong – är detta en pentekostal teologi vi vill eftersträva? – Del 1
  2. Amos Yong – är detta en pentekostal teologi vi vill eftersträva? – Del 2
  3. Amos Yong – är detta en pentekostal teologi vi vill eftersträva? Del 3
  4. Sund och äkta evangelikal och inte konstlad ”pentekostal” (Amos Yong-seriens sista del)

Jag kan sympatisera med MK. Hans texter känns som något jag själv kunde ha skrivit för några år sedan men med risk för att det ska låta som personlig förhävelse, så vill jag ge ett alternativt svar. Min känsla är nämligen att MK inte riktigt förstått – eller ens verkar vilja förstå vad en pentekostal teologi skulle kunna innebära.

Om ordet pentekostal

Behövs ordet pentekostal? Är det inte identiskt med ordet pingst? Jo, det är det säger MK, utifrån ett etymologiskt resonemang. Det är samma ord, fast det ena kommer via engelskan, som fått det från grekiskan. Ordet pingst är synonym på svenska och finns också på exempelvis tyska (pfingst). Alltså är ordet onödigt, säger MK, och väljer att fortsatt använda svenskans pingst.

Men sedan slår han på trumman för att vi bör ha en evangelikal teologi, trots att ordet etymologiskt är en exakt synonym till evangelisk. (Rättstavningen i Firefox föreslog faktiskt att jag skulle byta till evangelisk.) Här finns en uppenbar inkonsekvens i MKs språkbruk. Självklart är saken den att MK insett att de facto innehållet i ordet evangelisk skiljer sig från de facto innehållet i ordet evangelikal och att vi på svenska kan ha god nytta av att använda båda orden, för att uttrycka en nyans som faktiskt inte kan uttryckas på engelska!

Frågan är hur ordens innebörd kan förstås utifrån deras bruk, och då är evangelisk inte evangelikal, och inte heller år pingst identiskt med pentekostal. Den senare termen är vidare och omfamnar karismatiker i alla kyrkor, också de i majoritetsvärlden, vars teologi och praxis kan vara ganska långt från svensk pingströrelse. Läs Andersons bok Den världsvida pentekostalismen! (En recension som sammanfattar några av bokens huvudpoänger.)

Ankdammsperspektiv

MK definierar vidare pingst utifrån en mycket snäv svensk kontext. Utöver läran om andedopets tecken i form av tungotal, på engelskt fackspråk kallad initial evidence och tanken på den fria församlingen, så hade pingst ingen egen teologi. Allt annat lånades/delades med andra rörelser, och det var en god sak, enligt MK.

I internationell kontext är den svenska pingströrelsens syn på den fria församlingen dock föga typisk, utan en liten marginell företeelse. Vill man definiera sig själv som något annat än en liten gruppering i marginalen, som en del av en världsvid väckelse med hundratals miljoner berörda, ja då behöver man tänka till ordentligt om vad begreppet pentekostal innebär.

Inte heller håller tungotalet som initial evidence som definition. Då kommer en majoritet av världens pentekostaler, vilka ändå upplever en de facto-gemenskap med varandra, att vara utdefinierade. Min uppfattning är att också inom svensk pingströrelse, så har synen på andedopet modifierats. (Red: MK ser inte det som en slags förfall, vilket jag först spekulerade kring.) Sociologiskt är det ett faktum, som i vart fall borde föranleda en djupare reflektion kring frågan om vad som då definierar pentekostal erfarenhet och vilka dess teologiska konsekvenser är.

Snabba kommentarsregler

Jag kommer ha en mycket strikt policy för kommentarer. De ska konstruktivt bidra till diskussionen om det specifika innehållet i blogginlägget. Därför kommer följande slags kommentarer inte att godkännas:

  • Glada tillrop och vänliga ord av uppmuntran. Kul att du vill uppmuntra, men twittra (@itpastorn), fejsbooka (gunther.bibleteacher) eller mejla gunther at keryx punkt se i stället.
  • Information om vad någon sagt om något annat än det som diskuteras i det aktuella inlägget.
  • Guilt by association och argument ad hominem är totalförbjudet som argument på denna blogg! Skarpa sakliga ordval är däremåt mer än välkomna.

Frågor som ”kan du utveckla xyz” är tillåtna.

Lägg märke till att jag ännu inte har skrivit något om innebörden i pentekostal teologi eller något om Amos Yongs specifika åsikter. Dessa kan alltså ännu inte diskuteras. Den chansen kommer i senare blogginlägg.