Vikten av … Väckelse (Rebloggat)

Publicerat 2015-08-21 av itpastorn

På sin egen blogg och på Pionjärbloggen berättar Hans Sundberg om den andliga väckelse som drog fram på Fjellstedtska skolan 1972-73. Detta är väsentlig kyrkohistoria som påverkat långt mer än den närmaste kretsen. Hans själv, Håkan Sunnliden, Hans Lundahl, och Linda Bergling var berörda av eller instrumentella för denna väckelse. De har sedan fått vara med i många andra sammanhang. Svensk förnyelserörelse skulle se annorlunda ut om det inte vore för det som hände på Fjellstedtska de här åren.

Jag återpostar hela inlägget och tar mig friheten att göra texten tydligare uppdelad med rubriker och stycken. Dessutom tar har jag lagt till bilder och egna kommentarer. Jag ser nämligen ett stort behov av att kartlägga den svenska karismatiska väckelsen. Den är i princip ignorerad på akademisk nivå i Sverige. Pingströrelsen är bra på att akademiskt skriva om den egna historien, men ingen bevakar så att säga karismatikens stora betydelse i andra samfund.

Mina kommentarer finns inom hakparentes eller som kursiverade stycken.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan åren 1972 och 1973

Idag utgörs bloggen [Hans Sundbergs blogg] av en samling historier från väckelsen på Fjellstedtska Skolan. Dessa historier har tidigare varit publicerade i Fjelldtedtskas årskrift 2015.

Fjellstedtska skolan idag

I Fjellstedtska skolans årskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner en särskild händelse som kom att bli oerhört betydelsefull för många, en väckelserörelse som svepte fram över skolan 1972 -73. I Malmbergs text framställs denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Vi som greps av och uppskattade denna rörelse vill här delge vår version av det som hände. Vi gör det i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss.

Här syns ett typiskt drag i all andlig förnyelse och väckelse. Det är sällsynt att den inte skapar brytningar och slitningar av olika slag.

Vi sex som skrivit kommer alla från olika bakgrund, somliga av oss växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan. Först ut är Sture Ahnlund.

Väckelsen präglade oss

Jag kom inte som en personligt kristen till skolan. Min mor som var ensamstående hade skickat dit mig. Hon behövde hjälp med min uppfostran. Fjellstedtska hade ju ett gott rykte. På sommaren hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes spännande. Även skolans samhälls- och u-landsprofil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar.

Min gudstro var ”allmän”, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte först kändes introvert och formell. Jag satt hellre i rökrummet och löste livsfrågor och hjälpte till med att föra världsfreden ytterligare ett steg framåt. Det dracks en del bland eleverna. Fritidsmiljön på skolan var ganska torftig. Det fanns få elevaktiviteter på regelbunden basis.

Efter en del personliga kriser växte mitt själsliga/andliga tomrum mer och mer. Det kunde varken alkohol eller annat bota eller bedöva. Musiken blev min tillflykt och gav mig den energi som jag behövde för att inte gå under. Jag kom mig inte för att prata med någon vuxen på skolan. Vid några tillfällen sökte en pater upp mig för att samtala med mig angående ordningsregler och vid ett tillfälle blev jag tillfrågad om hur jag mådde. Då befann jag mig i fritt fall. Jag minns att ett par lärare/personal engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.

Hans Lundaahl blev en inspirerande och omtyckt förkunnare inom många sammanhang.

Under läsåret 1971/72 slutade Hans Lundaahl plötsligt i vårt rockband och vi blev mäkta förvånade för vi hade fått många spelningar i Uppsala. Han kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna kristna tro. Då väcktes något inom mig. Lundaahl var en person som jag såg upp till. Han kändes äkta i alla lägen. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade min bror blivit kristen och det påverkade mig förstås också.

Jesusfolket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. De gjorde djupa intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till. Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på Fjellstedtska under 1972/73.

I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg. m.fl. Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets. Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen ”besserwisser-mentalitet” någonstans.

Jag följde direkt med ut på gatan och evangeliserade. Vi bad tillsammans, innerligt och personligt. Den Heliga Andens gåvor var i bruk. Jag minns inte om det fanns några uttalade ledare i gemenskapen, kanske var det Lennart Pettersson? Vi åkte till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssnade i tre timmar på Harry Greenwood. Efteråt satt vi länge och samtalade. Jag kände direkt igen den familjära, andliga atmosfären från de karismatiska sammanhang jag levt i under mitt USA-år. Många blev personligt troende under den här perioden, även i Uppsala.

Under sommaren åkte flera av oss ut och evangeliserade inom Svenska Kyrkans ”sommarkyrka”. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och under en period arbeta på heltid i en församling.

Klart är att väckelsen präglade individer och många valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.

När förnyelse möter motstånd är det lätt att dess anhängare blir anklagande i tonen mot övriga kristna. Det skrämmer mer än det hjälper. Det tycks ha funnits en Andens fräschhet över väckelsen på Fjellstedtska som gjorde att en sådan attityd inte hade utvecklats. John Wimber sa ofta att den i Anden förnyade delen av kyrkan hade som en av sina viktigaste uppdrag att älska hela kyrkan, inte bara de likasinnade.

Gud har så oändligt mycket mer att ge

Solveig är gift med Svante Rumar och de blev ett pastorspar på Livets Ord.

Så här beskriver Solveig Rumar, som kom till skolan hösten 1973, hur hon upplevde sin tid på Fjellstedtska skolan:

Jag åkte till Fjellstedtska utan större förväntningar. Eftersom det var en kristen gymnasieskola med internat tyckte både mina föräldrar och jag att det var en bra idé att åka till Uppsala. I annat fall hade jag ändå fått bo ensam en bra bit hemifrån.

När jag kom till Fjellstedtska trodde jag att alla var djupt kristna, precis som hemma. Jag kom från en väckelsebygd som präglades av stark Gudstro. Snart insåg jag att så inte var fallet. Men jag träffade några personer som hade något över sig som verkade livaktigt och kristet. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud att ”det dom har vill jag också ha”. Svaret på den bönen tog mig ut på mitt livs resa. Jag upplevde en förnyelse i den Helige Ande och såg att Gud har så oändligt mycket mer att ge än vad jag sett tidigare.

Jag är väldigt glad och tacksam för att få ha fått ta del av den karismatiska väckelse som spreds på Fjellstedtska skolan under min gymnasietid. Jag umgicks med laestadianer och svenskkyrkliga och vi var nära vänner. Väckelsen ledde inte till att jag bröt med mina vänner, men har inneburit att jag fått en stadga i mitt kristna liv och en stadig grund att stå på som har hjälpt mig hela livet.

Det var avgörande att väckelsen inträffade i den tid i livet när man gör sina livsval. Jag fick en inre trygghet som inte är en självklar för alla. Den har gett mig ett rikt och meningsfullt liv.

Det som hände på Fjellstedtska skolan förvandlade mitt liv.

Peter Jonsson skriver:

Jag kommer från Malmö och är uppväxt i ett akademiker-/företagarhem. Att jag började på Fjellstedtska berodde på svårigheter i relationen med min far och ett behov av större fokus i mina studier. Jag förväntade mig bra lärare och krav på studierna. Det uppfylldes. Vad gällde gemenskapen och livet på en internatskola hade jag inga egentliga förväntningar.

Jag förvånades över att skolan var indelad i en ”troende” (hel- och halvklassiker) och en sekulär ”grupp” (samhällsvetarna) vilka i stort inte umgicks med varandra. Den kristna tron präglade skolan genom obligatoriska morgonböner och bön inför måltider men framförallt genom de ”troendes” sätt att vara. Min uppfattning var att det för de flesta av dem handlade mer om from attityd än kristet liv.

Jag hade en Gudstro när jag kom till Fjellstedtska men ingen Gudsrelation. Skolan då förändrade tyvärr inte det förhållandet. Och jag umgicks enbart med samhällsvetargänget.

På vårterminen strax före sommarlovet i andra ring (1972) hade jag utegångsförbud. Jag fick reda på att en tidigare elev, Hans Lundaahl, skulle hålla ett anförande i biblioteket om sin nyfunna ”frälsning”. Jag tyckte hans omvändelse med åtföljande medlemskap i pingstkyrkan var svårt att förstå och var nyfiken. På samlingen berättade han och Linda, numera Bergling om deras tro. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag frågade Hans efteråt hur jag kunde lära mig mer om detta. Han gav mig ett NT och föreslog att jag skulle läsa det och börja tala med Gud.

Sommarlovet kom och jag var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.

När höstterminen startade i augusti 1972 började jag umgås med Lennart Pettersson och Hans Sundberg. Vi talade bara om Gud. I oktober hade jag återigen utegångsförbud. Hans Lundahl och Linda kom en gång till, till skolan och efter det mötet bad jag tillsammans med Hans Lundaahl. Jag upplevde ett starkt gudsmöte och blev omedelbart döpt i den Helige ande. Detta berättade jag för Lennart och Hans. Vi träffades ett par kvällar senare och bad för varandra. De blev också andedöpta. Sedan delade vi vad vi upplevt med resten av skolan.

För min del har jag allt sedan 1972 haft som ambition att leva för Gud och berätta för andra om hans kärlek och den glädje, frihet och sinnesro han kan ge. Jag började med att studera teologi i fyra år – dels ett år i Uppsala, dels i USA dels på egen hand. Parallellt med det startade jag med några vänner en församling i Rosengård i Malmö. Vi gav ut kristen litteratur, en månadstidning samt arrangerade många konferenser. Därefter läste jag juridik och blev advokat för att så småningom bli företagsledare. I allt detta har jag sökt att sprida evangeliet – fiska människor. Min hustru älskar Jesus och även våra fyra barn.

Upplevelsen av det som hände på Fjellstedtska skolan 1972 och 1973 förvandlade fullständigt inriktningen på mitt liv.

I en tid när väckelsekristendomen i Sverige ofta tappat tilliten till sin egen bärkraft och sneglar mot de kyrkor vars liturgier präglas av fastare former och mer prålig utformning är det en god påminnelse att se vad det var som hade kraft att ändra en människas liv. Andlig förnyelse ger förvandlade människoliv på ett sätt som en långsam ”träning att leva kristet genom deltagande i mässan” aldrig kan göra.

Vi behövde en personlig erfarenhet av Anden

Hans har haft stor betydelse för Vineyard och därmed all karismatisk förnyelse i Sverige.

Hans Sundberg beskriver sina upplevelser och vilka konsekvenser de fick för honom på följande sätt:

Min tacksamhet till Fjellstedtska Skolan är mycket stor. Här fick jag grundläggande kunskaper som hjälpt mig genom livet. Studiet av de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska har varit ovärderliga för min vidare gärning. Detta gäller även de övriga ämnena vi fick förmånen att studera. Som sagt skolan, hårda studier och fina kamrater var goda erfarenheter. Men viktigast blev den andliga väckelse som 1972 kom att prägla skolåret.

Min erfarenhet av kristen tro började i och med konfirmationen några år tidigare. Min konfirmationspräst förmedlade en levande tro och under lektionerna växte en insikt fram att Gud existerar och att prästen kände Gud personligen. Det gjorde inte jag.

Jag började be och blev så småningom en bekännande kristen. Därför sökte jag till Fjellstedtska Skolan. Jag tänkte att här kan min kallelse att predika Jesus fördjupas. Andaktslivet på skolan svarade på behovet av ett uthålligt och kontinuerligt böneliv i Tidegärdsbönerna. Men efter några år växte insikten om att Gud ville mer.

En avgörande impuls var det växande syndamedvetande som innebar att jag inte kunde nalkas Gud utan att ha bekänt uppenbar och dold synd för Honom, men också till andra. Samma sak hände med fler. Vi fick be varandra om förlåtelse. Relationer blev upprättade.
Den 6 november 1972 möttes jag och mina bönekamrater Peter Jonsson och Lennart Petterson till bön, något vi gjorde nästan dagligen denna höst.

En karismatisk förnyelse som tappar perspektivet av syndanöd och helgelse kommer bli ytlig och riskerar att skapa det mest skadliga som finns för väckelsen: Människor vars karisma är stark, men vars karaktär är dålig. (Läs mer i den utmärkta boken Changing on the Inside, av John White.)

Vi hade läst några böcker från Jesusfolket och den karismatiska förnyelsen. I dessa fann vi att vi behövde en personlig erfarenhet av Anden. Här kallades det ”andedop” men är egentligen samma sak som andra kristna kallar ”andeuppfyllelse”. Vi bad om denna erfarenhet med handpåläggning.

Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan. Apostlagärningarnas beskrivning om ”tecken och under” som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna.

Tungotal, profetia och en fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga ”tecken” på Guds verk. Peter och Lennart fick också göra personliga erfarenheter av Anden, likaså Håkan Sunnliden vars rum låg vägg i vägg med vårt bönerum. Men inte bara vi. Många fick under det läsåret möta Jesus Kristus som en levande verklighet. Jesusfolkets väckelse fick också på detta sätt ett uttryck i Sverige. På Fjellstedtska och i många församlingar spreds denna Andens förnyelse. Överallt möttes troende över samfundsgränser till tillbedjan och bön.

Dessa erfarenheter har präglat mitt liv. Jag vet att Gud kan göra precis vad Han vill!

I mitt fall blev vägen annorlunda än jag tänkt mig. Ett personligt tilltal från Gud ledde mig att döpas som troende. Därefter kunde jag inte bli prästvigd. Baptistsamfundet gav mig förtroende att tjänstgöra hos dem som pastor och seminarielärare på Betelseminariet. Under dessa år slutförde jag mina doktorsstudier med en avhandling om Sven Lidmans teologi. Därefter återknöts kontakten med Jesusfolket genom John Wimber och Vineyardrörelsen. Min fru Lotta och jag startade den första Vineyardförsamlingen i Norden. Vi fick se många församlingar startas över Norden och Ryssland under vårt ledarskap. Det arbetet avslutades för vår del för fem år sedan.

Nu leder vi en nyplanterad huskyrka” Mosaik” i Uppsala. Vid sidan av detta arbetar vi med olika projekt som söker ge teologisk och biblisk fördjupning under en treårsperiod till nyblivna pastorer i Nepal och Indien. Livet är spännande…

Plötsligt small det bara till

Håkan Sunnliden blev en frimodig bärare av karismatisk förnyelse i Svenska kyrkan och uppskattad i många andra sammanhang.

Håkan Sunnliden beskriver här den upplevelse som blev avgörande för hans liv:

Det var sent på kvällen. Jag hade gjort mig i ordning för natten när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Den var så påtaglig att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam.

Skolan hade vid några tillfällen haft besök av tidigare elever. Det hade för flera av oss varit ett omskakande besök när de berättat för oss om hur de lärt känna Jesus Kristus som Guds Son. I slutet på 1960-talet hade också Sverige fått besök av en grupp ungdomar som kallade sig för ”Jesus-folket” och en grupp hade etablerat sig i Småland. Den blev upptakten till vad som några år senare kom att kallas den karismatiska väckelsen.

Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den Helige Andes verksamhet främst kom till uttryck i en mängd små bönegrupper. De växte upp som svampar ur jorden över hela vårt land. Deltagarna kom från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Det dröjde inte länge förrän denna rörelse nådde ut på gator och torg.

Vi hade talat om detta ganska mycket under några veckor och kanske hade det påverkat mig mer än jag först förstått när några av de äldre eleverna återvänt till skolan och berättat vad de ”sett och hört”. Deras vittnesbörd smittade av sig och jag började längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv. Jag hade redan i samband med konfirmationen 1965 mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag kommit till Fjellstedtska skolan.

Den här kvällen var Guds närvaro påtaglig. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad är det som pågår? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till ett heligt rum. Några av kamraterna befann sig i rummet bredvid. Jag visste att också de levde i samma längtan och med samma bön. Och jag visste att också de måste ha känt av Guds närvaro denna kväll. Var det inte till och med så att strömmen av helighet kom från deras rum?

Det var alldeles tyst i mitt rum. Mina sinnen var på helspänn då det plötsligt small i rummet bredvid. Det lät som om ett fönster eller en dörr slagits igen med en kraftig smäll. Det är det sista jag minns från den där kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt. Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre först under de närmaste dagarna.

Den där natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt. Under veckor och månader läste jag min Bibel, samtalade och diskuterade med mina vänner. Det handlade inte alls bara om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den Helige Ande. De började tala nya tungomål och be för sjuka. Det blev en del av mitt liv men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte tala om synen på ämbetet. Jag läste fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska syn på Kyrka och tro. [Gunnar Rosendahl var tillsammans med Yngve Brilioth pionjärerna för den högkyrkliga våg som under 1900-talet i princip förvandlade Svenska kyrkans gudstjänster till något som få kunde ana på 1800-talet och som reformatorerna direkt hade tagit avstånd från.]

Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga ingå i grundvalen för min snart 40-åriga tjänst inom Svenska kyrkan. Som om Guds omsorg om mig inte var nog fick jag sedan min första anställning inom det lågkyrkliga SESG. Jag delade den tjänsten som skolpräst med församlingsarbete inom Katarina församling, den församling i vilken jag en gång långt tidigare sett dagens ljus och tagit emot Honom i dopet. Så slöts cirkeln och grunden var lagd.

Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden.

Jag kom till Fjellstedtska skolan av en slump

Så här beskriver Klas Lindberg vad mötet med väckelsen innebar för honom:

Jag gick första året på naturvetenskaplig linje på Palmgrenska skolan i Stockholm, men kände inte att det var mina ämnen. Då jag efter en termin försökte byta till humanistisk linje fick jag veta att jag var tjugo minuter för sen. En flicka från USA hade tagit sista platsen. Min mor erinrade sig då att hon en gång hade fått tjänstgöra som piga hos den vänlige kyrkoherden i Borgs församling, Henrik Lindgren. Han hade ofta med glädje talat om sin tid på Fjellstedtska. Kanske skulle det vara något för mig? Vi åkte upp och mötte rektor Allan Parkman. Det fanns en plats för mig trots att jag tydligt deklarerat att jag inte hade för avsikt att bli präst.

Att som sextonåring komma hemifrån och möta det överdådiga sociala livet på internatet blev helt omvälvande. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville inte åka hem på helgerna. De kristna aktiviteterna på skolan var däremot svårare att ta till sig. Morgonbönerna kändes sällan inspirerande och jag förstod inte vitsen med att läsa tideböner. Det låg något dammigt över hela arrangemanget och den svaga tron jag bar med mig från konfirmationstiden flämtade betänkligt. Bekantskapen med Gud lades mer eller mindre på is.

Under läsåret 1972 ordnades en gång ett s.k. paterfika med Hans Lundaahl som gäst. Han hade med sig några f.d. narkomaner, en f.d. marxist som hette Linda, numera Bergling, och en bonde från Småland. I det trånga biblioteket berättade de personligt om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som om en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ”Det de har måste jag bara ha!”

Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ”Klas, vi måste börja ett nytt liv.” ”Visst”, tänkte jag, ”men hur?”

Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ”Kan jag också bli en kristen?”, avbröt jag med att fråga. ”Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.” ”Okej, kan ni hjälpa mig?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan handlade först och främst om Guds kärlek till oss människor. Den hade berört oss så djupt att vi ville dela med oss av den till alla vi mötte. Vi ville nu ha rastandakter varje rast, vilket senare förbjöds. Varje gång vi möttes kramade vi om varandra. Självklart förstår jag att vi var överdrivna i vårt nit och att de som inte delade vår entusiasm eller tro kunde känna sig besvärade. Vår intention var god, men vi saknade erfarenhet och var inte särskilt visa alla gånger.

Ivriga troende kan utveckla vishet, men ”visa” människor som saknar iver lyckas sällan förena de båda.

Kärleken från och till Jesus blev mitt nya livsmotto. Då mina vänner började tala om att man behövde bli uppfylld av den Helige Ande blev jag först skeptisk. Min mormor hade varnat mig för pingstvänner. Till slut insåg jag att det inte var farligt. Jag ville också ha del av detta nya och bad min vän Peter Jonsson om förbön. Hans bön var ganska brutal och jag lämnade bönerummet något förvirrad. Jag tror att han var lite besviken över att jag inte talade i tungor direkt.

Ungefär två veckor senare satt jag ensam på mitt rum, fylld av tacksamhet till Gud. Plötsligt hörde jag mig själv sjunga en sång, först på svenska, sedan övergick jag till att sjunga på ett alldeles nytt språk som jag inte kände till. Jag minns bara att det lät oerhört vackert och fortsatte säkert att sjunga så i tjugo minuter.

Den livsinriktning och den andliga utrustning jag fick på Fjellstedtska skolan är jag oändligt tacksam för idag. Den har fört mig ut över världen och låtit mig få predika evangelium i drygt tjugotalet länder. Efter prästvigning 1979 för ärkestiftet följde olika tjänster, bl.a. i Knivsta pastorat, som skolpräst i Stockholm, ett halvår i Kapstaden, retorikstudier (fil.mag.) och tolv år i Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS).

Idag är jag präst i den gamla herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm med viss tjänstgöring i S:ta Clara kyrka. Varje vecka har jag förmånen att där få se vilken upprättande kraft det finns i Guds Ord. Tillsammans med Håkan Sunnliden och en dansk präst är jag med och utbildar framtidens ledare i den yngsta lutherska kyrkan i Europa, Albaniens lutherska kyrka. Det skulle kunna skrivas tegelstensromaner om vad vi fått vara med om som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska skolan. Vi som fick vara med kan bara säga: tack!

Sture Ahnlund, Solveig Rumar, Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden och Klas Lindberg som också redigerade.

Ja, Gud gör mirakler också idag

Publicerat 2015-08-12 av itpastorn

En viktig röst i skärningspunkten mellan karismatik och bibeltrogen förkunnelse är Rich Nathan, pastor i Columbus Vineyard. Jag lyssnar på hans predikningar via podcasts. Det finns nyansskillnader mellan Vineyard/John Wimber och Bethel/Bill Johnson som är ganska viktiga. Rich Nathans undervisning är en välkommen påminnelse om att det går att ha det bästa från två världar, den evangelikala bibeltroheten och den pentekostala dynamiken.

I denna predikan får vi bland annat ett fantastiskt vittnesbörd om ett under Gud gjorde genom John Wimber, exempel från Craig Keeners forskning, som jag tipsat om förut, och andra viktiga poänger i ämnet. Med det sagt som inledning, lämnar jag över ordet till Rich, som får svara på frågan God, Do You Still Work Miracles Today?

Allt du ville veta om kunskapens ord och en massa mer

Publicerat 2015-04-15 av itpastorn

I samband med karismatiska möten förekommer det en praxis av att lyssna in Guds ande om olika sjuka personer eller annan information som Gud vill delge. Detta kallas vanligtvis för kunskapens ord. Men om du är på ett seminarium om Andens gåvor med exempelvis Naturlig församlingsutveckling så verkar samma benämning användas för en helt annan gåva. Också inom karismatiska sammanhang skiljer formerna sig åt kring hur gåvan praktiseras. Jag har tänkt inleda en bloggserie om allt detta. Kanske tycker någon att detta blir väl detaljerat, men jag tror också att det kan vara av vikt att resonera kring teologiska nyanser och ställa den viktiga frågan varför gör vi på detta viset?

Jesus visste vad Sackaios hette genom Andens uppenbarelse

Jag har tänkt att besvara följande frågor:

Vad menade Paulus med begreppet? (Tips: Ingen vet säkert.) Vad säger exegeterna?
Hur användes begreppet innan den pentekostala rörelsen uppstod? (Knappast alls, med undantag för Thomas av Aquino, så honom kommer jag att titta närmare på.)
Hur förklarades och exemplifierades gåvan av den första generationens pingstvänner? (Två huvudspår uppstod, det dominerande skapades av Howard Carter och det andra av Donald Gee.)
Hur såg teologi och praxis ut kring denna gåva och begreppet andlig urskiljning (discernment) under efterkrigstidens helandeväckelse?
Hur såg teologi och praxis ut hos Kathryn Kuhlman och de som anammat hennes former för helandemöten? (Ian Andrews, Yongi Cho)
Hur såg teologi och praxis ut hos John Wimber och de (oss) som anammat hans synsätt?
Hur ser teologi och praxis ut hos Bill Johnson (Bethel Church) och de som anammat hans synsätt? Vilka nyansskillnader finns mellan Wimber och Johnson och vad grundar de sig på?
Hur ser teologi och praxis ut inom församlingstillväxtrörelsen och dess tillämpning i Willow Creek och NFU?
Hur fungerar gåvan rent konkret, så som jag menar att den bör användas, dvs. Wimber-traditionen?
Hur ska vi hantera ord som är vaga och allmänna, typ någon har ont i ryggen?
Hur kan vi träna oss i att lyssna in dessa ord?
Bevisar precisa kunskapens ord att Gud finns? Eller i vart fall att den naturalistiska synen på världen är felaktig? Vilka är (bort-)förklaringarna och har de någon bärkraft?

Låter detta intressant? Vill du att jag ska försöka svara på några specifika frågor som inte nämns ovan? Ställ i så fall din fråga i kommentarsfältet nedan.

Jag tar också tacksamt emot tips på artiklar och böcker. Jag kanske har missat någon.

Här kommer en kort introduktion till Wimber-traditionen från en konferens 1985.

Uppståndelsens liv och kraft – predikan i Sjömarkenkyrkan 2014-04-27

Publicerat 2015-04-10 av itpastorn

Svara

Kristen tro sätter allt på ett kort: Uppståndelsen! Men den förändrar allt.

Detta är en predikan som jag höll i Sjömarkenkyrkan söndagen efter påsl, 2014. Utkastet nedan ger en ungefärlig bild av min predikan.

Det viktiga är att Kristus har uppstått – inte att Han uppstått i våra hjärtan?

Obiblisk tanke!

Det viktigaste är inte jag utan Kristus!

Allt handlar om Honom

Däremot: Vi dör och uppstår med Kristus

I frälsningen (Ef 2:6, Rom 6)

Bokstavligt vid Jesu återkomst

Trons natur

Tro är att fästa sitt liv vid det som existerar, inte att skapa något som ännu inte finns

Guds handlande är inte begränsat av vår tro (Sak 8:6f)

Gud verkar i oss mer än vi kan begära eller tänka (Ef 3.20)

Tro är inte att tvinga Gud till handling, utan att ansluta sig till Guds handlande

Hoppets fasta grund

Hoppets innebörd: Uppståndelse

Vi vet det därför att Kristus har uppstått!

Burpo? En profetisk vision anpassad för ett barn. Gör inte dogmatik av detta!

Mellantillståndet och slutmålet

Hur Gud upprättar

Jesus uppstod, han uppväcktes inte till samma slags existens som förut

Vad för slags kropp har han. Han kan gå genom väggar. Han kan vidröras. Han kan äta.

Ett mönster: Det onda förvandlas inte till en parentes, i stället går vi in i något bättre.

Den nya tiden med Anden som hjälpare

Petrus fortsatte inte bara följa Jesus fysiskt, utan blev en nyckelgestalt när evangeliets framgång exploderade över världen.

Jesu uppståndna kropp bär fortfarande korsets sårtecken.

Johannes såg ett slaktat lamm (Upp 5:6)

Du kanske både går haltande som Jakob och ändå i uppståndelsens kraft

Uppståndelsens kraft

Tre saker att veta enligt Paulus (Ef 1:17f)

Hoppet
Arvet
Kraften

Ett väl tilltaget förskott, en underpant, en arrabon (Ef 1:14)

Paulus staplar kraftord: Dynamis, energeia, kratos, ischys… (Ef 1:19)

Hoppet och kraften är aldrig motsatser i Bibeln

Texter, med betoningar av för predikan viktiga detaljer

1 Kor 15

¹Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står ²och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. ³Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, ⁴att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna ⁵och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. ⁶Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. ⁷Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. ⁸Allra sist visade han sig också för mig, —

¹¹Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

¹²Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? ¹³Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. ¹⁴Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. ¹⁵Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. ¹⁶Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. ¹⁷Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. ¹⁸Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. ¹⁹Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

²⁰Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. ²¹Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. ²²Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. ²³Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. ²⁴Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ²⁵ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. ²⁶Den siste fienden som förintas är döden, ²⁷ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. ²⁸Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

—

³⁵Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” ³⁶Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. ³⁷Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. ³⁸Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. ³⁹Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. ⁴⁰Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. ⁴¹Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.

⁴²Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. ⁴³Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. ⁴⁴Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.

Ef 1:17-23 – hoppet, arvet och kraften

¹⁷Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. ¹⁸Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, ¹⁹hur väldig (hyperballo megethe) hans styrka (dynamis) är för oss som tror – samma oerhörda kraft (energeia) som han med sin makt (kratos – jfr demokrati + ischys) ²⁰lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, ²¹högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. ²²Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, ²³som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

1 Pet 1:3-9

³Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, ⁴till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. ⁵Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

⁶Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, ⁷för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. ⁸Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje ⁹då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Sak 8:6-8

⁶Så säger Herren Sebaot:
Om de som är kvar av folket
tror att detta är omöjligt
i kommande dagar,
är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.

⁷Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns.
⁸Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.

Joh 19:24-31 – Tomas

²⁴En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. ²⁵De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” ²⁶En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” ²⁷Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” ²⁸Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” ²⁹Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

³⁰Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. ³¹Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Fördjupning om olika sätt att be om helande

Publicerat 2015-02-23 av itpastorn

Svara

I mitt förra inlägg talade jag om tre olika sätt att agera kring helande: Önskemålsbönen (vädjan till Gud), befallning på Guds vägnar och proklamationen av att det är ett faktum. Strax efter att jag publicerade det inlägget skrev David Wellstam ett par läsvärda inlägg i sin serie om Andens gåvor. Jag tycker att våra respektive inlägg illustrerar de nyansskillnader som finns mellan undervisningen hos John Wimber och den undervisning som idag ges i Bethel, vilken i sin tur har påverkat svenska New Wine.

Jag ser inte dessa skillnader som allvarliga eller svårhanterade. Jag skulle gärna låta David undervisa om helande på en sammankomst som jag har ansvaret för. Jag gissar att han skulle göra motsvarande. Det jag däremot märkt är att det uppstår en del funderingar kring vissa detaljer och de tänker jag därför diskutera.

Lägg märke till att detta mynnar ut i en diskussion som handlar om något djupare än bara frågan om hur vi ber. Om du skummar igenom denna artikel, så läs det som står under den sista rubriken mest noggrant!

Jag skrev om tre grundtyper av helande bön och det gör David också, fast i en annan ordning. Jag tänker diskutera det han skriver i hans ordning.

Tavla där Jesus botar sjuka

Fortsätt läsa →

Att be, befalla och proklamera helande

Publicerat 2014-12-08 av itpastorn

I Missionskyrkans handbok från 2003 står det: Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande. Antje Jackelén kritiserade Jens Garnfeldt med flera predikanter som hon sett på Kalla Fakta med orden Man domderar med Gud och att detta innebar att man inte har respekt för Guds helighet. Alldeles uppenbart finns det en stor misstänksamhet inom svensk kristenhet mot bön av befallande eller proklamerande karaktär. Jag tror att det är fel. Befallande och proklamerande bön är biblisk, men kan inte heller brukas hur som helst. Jag ska här ge min syn på olika sätt att be för helande och andra under.

Biblisk variation

Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus talade strängt till febern.

Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.

Bön till Fadern

Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)

Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner

Bli ren! (Mark 1:41)
[Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: Tig! Håll tyst! (Mark 4:39)
Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
[Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)

Uppmaningar till den sjuke eller döde

Stig upp, ta din bädd och gå hem. (Mark 2:11)
Håll fram handen! (Mark 3:5)
Talita koum! (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). (Mark 5:41)
Gå, din tro har hjälpt dig. (Mark 10:51)
I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
… med hög röst: Res dig och stå på benen! (Apg 14:10)
Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)

Proklamation av helandet eller undret

För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
Implicit proklamation i Apg 5:9: Nu ska de bära bort dig [Sapfeira].
Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)

Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs

Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus såg upp mot himlen innan han uttalade befallningen effata!

Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till öns främste man, på Malta, med bön.

Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.

Befallningar är vanliga

Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.

Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.

Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:

Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett kunskapens ord. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.

Vad händer om inget händer?

En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan men tänk om inget händer? Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:

Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi Jesus hade nämligen just sagt åt honom: Far ut ur mannen, du orena ande! Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.

Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.

Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke

Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: Ta din bädd och gå, Stå upp i Jesu namn. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (Håll fram handen), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.

Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).

Vittnesbörd om detta i praktiken

I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck. Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu. Och så kom slutklämmen. Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu! (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)

Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.

Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)

Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.

Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande

Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro för sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.

Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.

Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)

I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.

Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga nu är du frisk förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.

Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.

Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.

Gör inte lära av dina erfarenheter

I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.

I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!

Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)

Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:

Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.

Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.

Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.

Slutsumma

Böneform	Använd
Enkel bön	Alltid tillåten
Befallning	Använd gärna
Proklamation	Använd mycket försiktigt

Personlig förbön med handpåläggning och Andens gåvor – bakgrund

Publicerat 2014-11-17 av itpastorn

När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, intercession – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och ministry – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Fortsätt läsa →

Bra föredrag om den naturalistiska världsbilden och mirakler

Publicerat 2014-11-04 av itpastorn

Svara

Beeson Divinity School, Samford University hade den 5 februari 2014 sina årliga Biblical Studies Lectures med Gary Habermas och Craig Keener. Ta dig tid att lyssna igenom dessa. De är mycket bra.

Gary Habermas: Filling the Naturalistic Void

Craig Keener: Miracles Symposium

Kalla faktafel

Publicerat 2014-10-29 av itpastorn

Nu har Kalla faktas påstådda ”granskning” av oss hemska karismatiker sänts. Programmet innehöll inget nytt eller förvånande. Den här sortens usla journalistik har jag sett förut, men den är ändå nödvändig att kommentera.

Utöver programmet har jag följt Twitterflödet, Kalla Faktas facebooksida, inslaget i nyhetsmorgon, läst kommentarer på de medverkandes bloggar och ytterligare några artiklar på Dagen, Världen idag, etc. Jag tror mig ha rätt bra koll nu. Tyvärr missade jag den efterföljande studiodiskussionen. Om någon har en fungerande länk till den så tipsa mig gärna. Fortsätt läsa →

Allt du behöver veta om benförlängning och lite till

Publicerat 2014-10-28 av itpastorn

Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för ”charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.

Vad pratar vi om?

Jag tror vi först borde byta ord. Ren benförlängning, där det ena benet är fysiskt kortare än det andra, kan förekomma. Francis MacNutt berättar om en kvinna som genom genomsyrande förbön fick sitt ena ben förlängt med 1½ decimeter i boken Helandets Mysterium, som tyvärr bara kan köpas begagnat på svenska. (Köp den och läs, den är riktigt bra!) När John Wimber första gången besökte England inträffade ett liknande mirakel när han och vännen David Watson bad för en kvinna i Davids församling i York. Helandet var första gången som Wimber såg något liknande mirakel och trots att han var förebedjaren, stod han bredvid och sa gång efter annan ”I don’t believe this!”

Men i det här inlägget talar jag om när ben till synes växer ut mellan en och några centimeter. Ungefär som i detta klipp där Mark Marx från Causeway Coast Vineyard i Nordirland visar hur det går till:

Vad det handlar om är att ibland kan skolios yttra sig på ett sådant sätt att benen (eller armarna) verkar vara olika långa. Det som sedan sker är att när ryggen blir bättre så blir benen också ”lika långa”.

Lägg märke till att den unga kvinnan som blev botad i klippet ovan inte har skor på sig. Jag återkommer till det.

Mitt första läkarverifierade helande

År 1987 var jag hjälpledare på ett konfirmationsläger som anordnades av den församling där jag växte upp, Sjömarkens missionskyrka. Under de närmast föregående åren hade vi sett många, speciellt ungdomar, komma till tro, fyllas av Anden och också några helanden. Från lägren -85 och -86 kom de flesta konfirmanderna tillbaka med en kristen tro och en vilja att leva med i församlingens liv. Inför 1987-års läger när jag (äntligen!) fick vara med som ledare var förväntningarna stora.

Verkligheten blev en annan. Konfirmanderna var ointresserade, andakterna oinspirerade, deltagandet på frivillig andakt lågt, stämningen betydligt mer dämpad än tidigare år. Vi ledare slet och bad, men det gick trögt.

En av lektionerna undervisade jag om Anden. Jag nämnde nådegåvorna och tog ett exempel på varje, inklusive helande. Efter den lektionen kom en av konfirmanderna, Maria, till mig och berättade om sin skolios. Sjuksköterskan på skolan hade undersökt henna, konstaterat skolios och varnat henne att fortsatt tennisspelande kunde ge henna långvariga skador. Hon älskade tennis och det var ett hårt slag. Hon fick också en remiss till läkare för vidare undersökning, men det visste inte vi om. Maria frågade om vi kunde be för henne? ”Jovisst”, svarade jag, ”vi tar det på en frivillig andakt.”

Idag hade jag antagligen bett för henne direkt, men på den tiden ville jag ha en bättre inramning. Ett ödesdigert beslut ur den aspekten.

Det gick några dagar. Lägret var roligt, men den andliga temperaturen låg. Midsommarhelgen kom, och med den besökare som inte direkt gjorde situationen bättre. Sömnbristen hos deltagarna var påtaglig. När helgen var över var stämningen usel, vår pastor bortrest för deltagande i en annan församlings konfirmationshögtid, vår anställda ungdomsledare febersjuk. En konfirmand hade ett ordentligt vredesutbrott, ett par pratade om att de inte ville vara kvar på lägret. Kvällsandakten var bedrövlig. Ingen konfirmand sjöng med i sångerna, ingen lyssnade på mina ord, ingen deltog i bönen.

Andakten tar slut, en av de konfirmander som hade mest avvisande attityd ställer sig upp och frågar om vi kunde be för Maria nu? Hela mitt inre ropade nej, när som helst men inte nu! Men jag svarade ”ja, om du vill det Maria?” Och så blev det.

Nyfikenheten gjorde att intresset för frivillig andakt blev rekordstort. Alla utom två deltog. Den gjorde också att deltagande i sångerna blev bättre, men rummets atmosfär kunde knappast sägas vara trosfylld när det blev dags att be för Maria.

När det till sist blev dags att be för Marias rygg tog jag ledarrollen. Hon satt på en stol och jag höll upp hennes ben. Hon hade bara strumpor på sig, så det var svårt att bedöma den exakta skillnaden mellan hur långt benen stack ut. Den var dock tydlig och gissningsvis runt 1½ centimeter.

(Idag hade jag jämfört benen genom att titta på fotknölarna som Mark Marx gör i klippet ovan, men det visste jag inte då att man kunde göra.)

Jag ber den som vill vara med och be för Maria att lägga en hand på henne. Hon blir begravd under en massa händer, så jag ber några ta bort sina. Ledarna och de konfirmander jag kunde misstänka hade en tro tar bort sina. De som markerat under veckan mot tron har kvar sina. Min trosvisshet sjunker om möjligt än mer under nollpunkten.

Nu ber jag enligt den modell jag lärt mig av John Wimber. Jag bjuder in Guds Ande att komma över Maria, välsigna henne och att bota. Jag ber med öppna ögon, som jag lärt mig, också det av John Wimber. Jag hinner knappt avsluta mina korta meningar innan benet till synes växer ut i mina händer!

Jag är så förvånad att jag inte vågar tro att det hänt. Jag fortsätter be en stund. Jag ser mig omkring. Allas ögon är nu slutna i bön, för så har de ju lärt sig att man ska göra i Missionskyrkan. Ingen verkar ha reagerat. Jag funderar på vad jag ska göra. Benet har ju justerats. Jag ser ingen skillnad hur mycket jag än tittar, men vågar inte tro att det är sant. Jag hade förväntat mig en lång stunds bönekamp innan något kanske kunde ske.

Till slut fattar jag att jag inte kan fortsätta be för något som redan skett. Man jag vågar ju inte tro att det skett, så jag ber Maria ställa sig upp och så försöker jag titta på hennes höfter om de är raka. En dum idé. På det viset ser man ingenting av värde. Nåväl, nu kan jag inte göra något mer, så jag säger till Maria att jag uppfattade det som att benet kom ut när vi bad för henne.

Då exploderar rummet. Maria faller av utmattning och/eller Guds Andes kraft tillbaka i stolen. (Ingen rörde henne.) Hon börjar storgråta och bästa kompisen håller då om henne. Runt omkring blir alla utom sig och säger i munnen på varandra saker som ”jag kände det, jag kände det, benet blev alldeles varmt” eller ”jag kunde känna under min hand hur benet rörde sig, men eftersom ingen annan verkade reagera så sa jag inget”.

Resten av lägret hade vi en helt annan koncentration på lektionerna, fullt deltagande på frivillig andakt och vi fick be för flera av konfirmanderna om både helande och frälsning.

Efter sommaren hade vi en återträff. Maria berättar då att hon strax efter lägret var på Borås lasarett för sin skolios. Läkaren undersökte henne en gång. Läste remissen. Undersökte henne en andra gång. Läste remissen igen. Undersökte henne en tredje gång så noggrant han kunde. Sedan säger han till henne ”det står här att du har skolios, men jag kan inte se någon. Du är frisk.”

Jag träffade Maria en sex-sju år senare. Hennes rygg hade fungerat perfekt hela tiden. Under ett par år spelade hon en massa tennis.

Sedan dess har jag bett för många med skolios och nästan alltid sett Gud ta bort symptomet att benen verkar vara olika långa. Jag har varit med när andra har bett och sett det hända hundratals gånger.

Varför är benförlängning omtvistat?

Också bland kristna är benförlängning kontroversiellt. Långt ifrån alla som hör mitt vittnesbörd om Marias helande jublar. Skepticismen är utbredd, Varför är det så?

En första förklaring är att vi som ber för sjuka i perioder beter oss dåligt. Några enskilda faktorer sticker ut:

Inramningen. Om helande sker ihop med överdriven fokusering på enskilda predikanter, där dålig teologi förkunnas och/eller där det finns ett osunt fokus på pengar, så ses hela hanteringen suspekt. Just den här sortens helande är tacksamt för predikanter som vill framstå som exceptionellt brukade av Gud, som ett argument för att vi andra ska ge pengar till deras ”ministry”. Med blotta ögonen ser vi ju något ske. Det är sällan fallet i när vi ber för andra sjukdomar. Dessa helandens tydlighet gör dem tacksamma för rena charlataner och leder också lätt till nästa punkt.
Överbetoningen. Det har funnits tillfällen då jag känt att det blivit ett överdrivet fokus på skoliosen, där Gud troligen velat att vi fokuserade på annat och där den förbönssökande definitivt hellre velat att vi bad för något annat. Återigen är det helandets konkreta tydlighet som gör att vi frestas överbetona det. När Gud botar på det här viset känns det gott (fattas bara annat) och vi får se bönesvar. Det för stunden viktigare leder ofta ”bara” till bönesvar som syns först över tid.
Överdrifter. Någon månad efter att Maria berättat om sitt läkarbesök är jag med min Läsa mera-grupp och har ett möte i Fristads missionskyrka. Jag ber en av killarna, som också var med på konfalägret berätta om helandet. Hans redogörelse liknade min ovan, men nu var skillnad i hur långt benen stack ut 2-3 centimeter. Den påtagliga dramatiken vi hade känt under lägret var så stark att bara någon dryg centimeters förlängning kändes lite klent.Detta är inte enda gången jag hört vittnesbörd om benförlängning anta samma dynamik som fiskehistorier. Antalet centimeter växer lätt för var gång det berättas.
(Jag gick in och korrigerade fakta för åhörarna, trots att det skämde ut min kompis något, för jag värderade integriteten i berättelsen högre. Den kvällen bad vi för – och såg Gud bota – flera som led av skolios och i något fall var det närmare 3 centimeters skillnad mellan benens längd.)

Ibland när vittnesbörd om den här sortens helande berättas verkar det som att man faktiskt tror att benet vuxit ut, att det inte skulle röra sig om en korrigering i ryggen, utan att ett kreativt mirakel inträffat. Jag uppmanar alla att vara mycket noga med att inte ge det intrycket. Det solkar ner vårt vittnesbörd!

Själv är jag noga med att inte kalla detta för ett under eller ett mirakel, utan ett helande. Bibeln gör oftast den distinktionen och det är både bättre teologi att vi upprätthåller den och bättre för vår trovärdighet.
Det verkar ”fungera” jämnt. Alla vi som regelbundet ber för sjuka vet att helande inte alltid kommer omedelbart. Vi vet att helande är både kamp och mysterium. Men det finns perioder när och personer för vilka det alltid verkar ”funka”. Det har inte alltid varit fallet för mig, men sett över tid har det ”fungerat” åtminstone fyra gånger av fem. I förnyelsetider ”fungerar” det alltid också för mig.
Detta är provocerande! Varför botar Gud skolios, men struntar i cancer? Och varför utplånar han inte IS och Boko Haram?Detta är frågor för andra inlägg. Jag vill här poängtera den psykologiska aspekten, själva provokationen. Jag förstår den. Jag blir också provocerad. Men jag låter Gud vara Gud. Vem är jag som skulle förbjuda Gud att verka?
Helandena är inte alltid kompletta eller så blir det återfall. Det är inte en medicinsk exakt bedömning som vi kan göra genom att hålla ut benen eller armarna. Läkare använder andra metoder. Det vi lekmän får är en fingervisning, inte mer. Vad vi ser i förbönen är hur ett symptom på skolios försvinner. Det är inte detsamma som att ryggen blivit helt frisk. Dessutom krävs det ofta träning eller andra stödjande åtgärder för att ryggen ska förbli frisk. Det är inget konstigt med det, så fungerar det också när ryggar korrigeras genom kiropraktik eller annan medicinsk behandling.
Återfall och kvardröjande andra symptom kan tolkas som att helandet inte var riktigt. Det är en onödig slutsats. Så länge som vi inte överdriver vårt sätt att tala om det som skett eller uppmanar den botade att hålla fast vid sitt helande med en krampaktig och nedbrytande ”tro”, är det ingen fara med detta. Det är bara att fortsätta be tills helandet är komplett och stabilt.

Ingen ifrågasätter skolmedicinen för att den ibland ger lindring i stället för permanent och komplett botande. Jag och många med mig tackar Gud för dess landvinningar och tar del av dem med glädje. Att det finns gradvisa helanden eller återfall från ett helande behöver inte behandlas annorlunda alls.

Både ateister och vissa kristna tycks mena att ett gudomligt helande måste vara komplett och permanent för att räknas. Någon slags filosofiskt resonemang används för att leda den tesen i bevis, men då lämnar vi den kristna trons världsbild. I Bibeln är kampen mot sjukdom ett krig, där det går fram och tillbaka, en del av den dualism som finns mellan Gud och det onda. Aristoteliska idéer om begreppet allsmäktighet smög sig in i den kristna teologin långt efter Jesus och apostlarna var verksamma, och det är den världsbilden som ligger bakom det felaktiga antagandet att ett helande ska vara allt eller inget.

Bortförklaringar

När Gud botar skolios på detta sätt är det som sagt provocerande. Det måste bortförklaras eller accepteras. Här finns inga gråzoner, just eftersom helandet syns. Har du stått bredvid och sett hur ben rör på sig måste du antingen acceptera att du sett ett gudomligt ingripande eller att något skumt är i görningen.

I ingressen nämnde jag Samuel Varg Thunberg. Han går här i James Randis fotspår. Randi är känd för sina böcker och program där han avslöjar och ifrågasätter allt paranormalt och övernaturligt. Randi har ett antal fjädrar i hatten där han dragit ner brallorna fullständigt både på förmenta helandepredikanter i kristna sammanhang och på kända gestalter inom nyandligheten. Mig veterligen är James Randi den förste som förklarar hur man kan fejka en benförlängning genom att dra i skorna på det sätt som Samuel Varg Thunberg visar i TV4:s klipp.

Nu är det dock en väsentlig skillnad på att avslöja en falsk sedel och att leda i bevis att alla sedlar är falska. Tvärtemot vad man kan tro i medias rapportering förekommer helande inte främst på plattformar där olika predikanter, goda såväl som suspekta, huserar. Helande och annan karismatik utövas främst av människor som är fjärran från att blanda in pengar eller försöka sälja sig själva som upphöjda gudsmän. Det sker i bönegrupper, i hem och på gator. Det sker i gudstjänster där vanliga medlemmar finns med i förbönstjänst.

Jag har som sagt sett skolios justeras genom helande i Jesu namn några hundra gånger. Det har för det allra mesta skett fjärran från estrader, kollekttal och andliga superstjärnor. (Jag kan lova att jag heller inte är någon sådan.)

Dessutom finns det en tydlig undervisning i Bibeln om att Gud kan verka också genom felande, fallna och falska profeter. Äkta helanden kan ske även där den som påstår sig tjäna Gud har orena motiv, men det är också ett ämne för ett annat inlägg.

Är detta något unikt?

Första gången jag sett ben ”växa ut” – jag använde fortfarande det språkbruket – var jag imponerad. En klasskamrat på gymnasiet tog ner mig på jorden snabbt. Han påtalade att för en kiropraktor var detta vardagsmat. Det som hände var varken unikt eller svårförklarat, menade han.

På den tiden led jag av vanföreställningen att om Gud gjorde något övernaturligt, var det per definition också något som aldrig kunde ha skett också genom naturliga processer. Men poängen var ju att de ben jag sett växa ut hade gjort det när någon bad för dem, utan att dra i dem, utan att använda kiropraktiska metoder på ryggen, utan att någon skolmedicinsk behandling applicerades. En kiropraktor kan göra samma sak, javisst och jättebra, men någon kiropraktor hade inte funnits på plats när helandena inträffade.

Jag har själv suttit i stolen som den som får förbön. Att fejka det som händer är mycket svårt. Det är mycket möjligt att någon med lite träning kunde lära sig fejka helandet, men återigen, poängen är den att det inte är människor som tränats att fejka som vi ber för. Somliga är ateister, andra agnostiker, åter andra av obestämbar trosinställning. (Jag frågar inte efter den.)

Thomas av Aquino talar om olika grader eller typer av övernaturliga gudsingripanden. Den enklaste nivån är när Gud gör något som också sker i naturen, men genom Guds ingripande går det extra fort. En andra nivå är när det som sker inte kunde ha skett förutom genom Guds övernaturliga makt, men på sätt som håller sig inom naturens regelbundenhet. En tredje nivå är när denna lagbundenhet tycks vara helt upphävd.

Om jag förstått min Bibel rätt är helandens nådegåvor (dubbel pluralis i grundtexten) manifesterade främst på de två första av Aquinos nivåer och det som renodlat sker på nivå 2 och 3 att kalla för under, tecken och mirakler (tera, semeion och dynameis).

I förrgår bad vi i den konfirmandgrupp där jag just nu är en av ledarna för en av deltagarna. Han hade huvudvärk. Efter bönen, i tre omgångar, menade han att den hade reducerats med ca 70 %. Kunde inte en Alvedon gjort samma sak? Jovisst, och jag använder Alvedon ibland, men just då bad vi och Gud verkade på ett annat sätt.

Att påstå att helande inte kan ske i de fall då botande skulle kunna ha skett genom skolmedicin är lika ologiskt som att påstå att man inte kan ta bilen till Göteborg därför att det också går att resa dit med tåg.

Gör det själv!

Om det finns något jag ogillar med ”benförlängning” på estrader, så är det när man ger intrycket, frivilligt eller ofrivilligt, att det krävs en exceptionell andlig utrustning för att detta ska kunna ske. När de som finns runt omkring låter sig imponeras av predikanten, på grund av egen omognad eller på grund av att de leds att tänka på det sättet.

Det bästa sättet att hålla det falska och fejkade på avstånd är att se till att det äkta överflödar. Vill du som pastor hålla dina medlemmar fria från risken att otillbörligt låta sig imponeras och förledas av osunda predikanter, så lär dem att be för sjuka själva. Vill du undvika att de dras med till grumliga vatten, så låt det rena vattnet flöda!

Alla kristna kan själva be för sjuka, inklusive dem som lider av skolios. När du nästa gång har ett samtal med någon som har ont i ryggen fråga om du får pröva en sak. Sätt personen i en stol, så rakt som möjligt, med höften intill ryggstödet. Håll ut benen, med hälarna intill varandra och tårna i jämnhöjd. Om personen ifråga inte har skor på fötterna så jämför fotknölarna enligt klippet ovan. Har hon eller han iläggssulor för att kompensera för skillnaden mellan benen i upplevd längd, så tag av skorna.

Ser du en skillnad säg att det verkar som att det finns en snedhet i ryggen som ger detta symptom och fråga om du får be för honom eller henne. Om du inte ser någon skillnad fråga samma sak, men gå till väga på vanligt sätt.

Om svaret är ja inbjud Guds Ande att komma över personen, med välsignelse och frid. Bevara en avslappnad atmosfär. Höj inte rösten, det stressar bara upp. Be inte högt i tungor (om inte Anden manar dig att göra det med tolkning efteråt.) Finns det någon mer på plats kan den personen lägga sin hand på axeln, om det är OK med den som får förbön.

Inbjud sedan Anden att vägleda din bön. Lyssna efter Andens maningar. Öppna sedan ögonen så att du ser vad som händer. Om du inte får någon speciell vägledning så be om helande. Konkret. ”Räta upp ryggen Gud”, ”Låt benen bli lika långa” (Gud vet vad vi menar), ”Ta bort skoliosen”. Eftersom Gud har uppmanat oss att inte bara be för, utan att faktiskt bota de sjuka, så som ett ombud för Gud kan du befalla att helandet ska inträffa: ”Skolios försvinn i Jesu namn”, ”Rygg bli frisk i Jesu namn”, ”Ben, kom ut i Jesu namn”. Var inte rädd för att kriga!

Det finns de som också rycker och drar i benen i det här läget. Undvik det! Det kan kännas som att det underlättar för den känslomässiga trosvissheten, men det är en vanföreställning om trons natur som ligger bakom den tanken. Tro är att vara stadig, trots sina känslor, snarare än en känsla. Genom att rycka och dra i benet är det risk att helandet fejkas eller uteblir genom att man ger upp sin bön i förtid.

Om inget hänt inom ett par minuter bed Gud om vägledning för hur ni ska be i stället. Ibland kan något blockera, ibland finns det något som är mer angeläget att be för.

Om skoliosen ger vika och ett ben börjar ”växa”, fortsätt tills de tycks vara lika långa.

Be sedan för ryggen som helhet, om ett fullbordat helande och på nytt att personen i fråga ska bli välsignad. Det kan finnas mer att be om, detta symptom är inte hela sjukdomen eller hela sjukdomsproblematiken. Fråga om du kan få be för detta om du är osäker. Om ni agerar med respekt och visar omsorg och kärlek blir detta alltid en positiv upplevelse, oavsett om det synliga helandet kom genast eller inte.

Fråga hur det känns, både allmänt och specifikt i rygg och ben. Blev det någon skillnad? Hade personen några förnimmelser (”kraft”, värme, etc)? Det är OK att inte känna något!

Ibland kan svaren leda till ytterligare bön, annars bör du uppmuntra till att söka mer förbön i framtiden, för detta eller något annat.

Tala rätt om det efteråt. Ordet ”benförlängning” blir lätt en jargong. Använd den med försiktighet. Det handlar som sagt om skolios, inte att skelettet i benen förlängs.

Säg hellre att ett symptom på skolios är borta, och undvik att använda begreppet ”helad” på ett sätt som ger intrycket att skoliosen är helt borta om så inte är fallet.

Följ upp om du kan. Det kan bli återfall som jag skrev ovan, be igen i så fall. Förklara att det inte är konstigt och absolut inte ett tecken på att personen ifråga brister i tro. Andra gången kan vara svårare att be, eftersom personen genom återfallet kan börja tro att Gud inte vill. Försök uppmuntra honom eller henne att bara lägga sådana tankar åt sidan och ta emot. Fixera inte på bristande känslor av tro.

Berätta om det som hänt, utan krusiduller och överdrifter. Vittnesbörden ärar Gud, bygger upp de troende och väcker intresse.

När dessa vittnesbörd delas om vad Gud gör genom vanliga troende på vanliga möten, i småsamlingar och i vardagen, skapar vi en kultur där gudsingripanden är något normalt, inget sällsynt eller förbehållet en liten skara specialister. Kort sagt, vi sprider nytestamentlig, ursprunglig kristendom!