Steelmanning handlar om att lyfta fram den motsatta sidans argument om möjligt bättre än vad de själva förmår göra, och först därefter föra fram sin egna motargument. Jag påbörjade en utläggning om ämnet i mitt förra inlägg. Här kommer fortsättningen.

I detta inlägg kommer jag ta upp följande aspekter:

1. Kompletterande förhållningssätt och begrepp.
2. Vikten av att göra exegetik (metodiskt medveten och noggrann tolkning) av meningsmotståndares ord.
3. Missförstånd om steelmanning.
4. När steelmanning inte bör användas.

Generositetsprincipen

Generositetsprincipen är snarlik steelmanning; som jag tolkar begreppen överlappar de delvis. Steelmanning fokuserar på argumentens kvalitet, medan generositetsprincipen är lite bredare och fokuserar på motdebattören som person. På Wikipedia är motsvarande princip assume good faith, förutsätt att andra har goda avsikter. Enklast kan man säga att det är en tillämpning av gyllene regeln i debatter. Behandla din motdebattör som du själv skulle vilja bli behandlad.

Syftet med generositetsprincipen är att skapa ett samtal som är klargörande för sakfrågorna som diskuteras. Första steget är att lyssna på den andre för att förstå vad som faktiskt sägs och att om det finns flera lika möjliga tolkningar välja den som är mest hedrande för den andre. Det inkluderar att man vinnlägger sig om att förstå den andres fullständiga tankegångar och ser hur detaljerna passar in i den.

Motsatsen är att leta efter en öppning, en svag passage där den andre är som mest sårbar och sedan hugga på det. En variant på detta är att leta efter något enskilt citat att använda oavsett dess ursprungliga kontext eller det som var intentionen hos den som talat. Quote mining.

Generositetsprincipen bör alltså förstås som den attityd till sin meddebattör som gör steelmanning till en naturlig konsekvens.

Exeges

Den som ägnat sig åt teologi bör känna igen det som jag skrivit ovan. Det är grundhållningen när man gör exeges. Att göra exeges är att tolka bibeltexten med metoder som lyfter fram dess mening så troget vad som står som möjligt. Det inkluderar en lexikalisk och grammatisk analys, så att man tvingar sig själv att se vad som faktiskt står i texten. Det inkluderar att man tittar på sammanhanget (kontexten), både vad som står före och efter och hur den aktuella texten man tolkar ingår i ett övergripande resonemang. Och det inkluderar att man ser på den miljö där texterna först användes.

Poängen med att studera texter med en metod är att så långt det är möjligt tvingas göra texten rättvisa och att minimera påverkan av egna förutfattade meningar om vad den betyder. Jag gör inte alltid sådan exeges när jag läser min Bibel. Det vore förödande på många plan. Men jag gör det ibland, inte minst när jag brottas med en text eller när jag diskuterar dess innebörd med någon annan.

Ju mer man gör exeges, desto mer blir det något invant, något man gör närmast automatiskt när man ser en text, som en reflex. Det har jag med mig numera när jag hamnar i debatter. Jag ser grammatisk struktur, ordvalörer, retoriska arrangemang och liknande mycket snabbare idag än för 35 år sedan, när jag började lära mig exegetik.

Steelmanning innebär att jag vill göra den andres position rättvisa, och då krävs det att jag gör exeges av vad den andre säger. Steelmanning börjar alltså med att lyssna noga.

Skilj på retorik och logik

Steelmanning och generositetsprincipen handlar alltså om att skapa ett gott samtalsklimat. Debatter behöver inte vara antagonistiska, utan kan vara ett gemensamt sökande efter bästa möjliga position, om än från skilda utgångspunkter. Men även där debattörerna är starkt fastlåsta i sina positioner så bör steelmanning resultera i mer konstruktiva samtal för tredje part, åhörarna.

Det är emellertid denna tredje part som spökar till många diskussioner. För att vinna åhörarnas gunst, kanske en röst på valdagen, så är det frestande att låta retoriken skymma sakligheten. Debatter syftar oftare till att få åhörarna att känna något än att tänka annorlunda. En som agerar efter denna princip är Richard Dawkins. Hans religionskritik dryper av nedlåtande formuleringar och han använder en mängd olika knep att framkalla motvilja mot religionen. Detta är avsiktligt. Dawkins vill väcka en emotionell respons.

I sådana lägen är det viktigt att påpeka retoriska inslag i varandras utsagor. Dessa utgör nämligen en del av debatten. Jag kommer att göra just detta framför allt med Göran Schmidts sätt att skriva i debattboken om skapelse och evolution. Skälen till att jag gör så är dessa:

• Det hjälper mig och andra att skilja ut vad som är de egentliga argumenten från rökridåerna runt omkring. För frågan om någon har rätt i sak är dessa retoriska inslag oväsentliga och när jag steelmannar andras position behöver jag identifiera de tomma retoriska inslagen för att kunna ignorera dem.
• På gott och ont utgör retorik en del av alla debatter. Men när någon använder retoriken på ett sätt som förstör den sunda ordningen i en debatt behöver den personen hållas ansvarig för sitt beteende. Och som jag skrev i mitt förra inlägg, dåligt beteende i debatter bör påverka hur trovärdig vi bedömer någon vara.
• Det finns en fara att man framstår som en snobb när man påpekar hur andra debatterar. Men som jag ser det är alternativet att sänka sig till den andres nivå och ge igen med samma mynt. Det vill jag inte, så något annat måste ibland göras. Vissa debatter handlar ju om väsentligheter och då är det viktigt att den som kör med usel retorik inte vinner över åhörarna till sig med sina knep.

Att jag steelmannar någon i sakfrågorna innebär alltså inte att jag är skyldig att bortse från dennes retorik under vårt samtal. Och om den jag diskuterar med i sin tur använder halmgubbar innebär inte idealet om steelmanning att jag är förbjuden att påpeka beteendet.

Debattens villkor

I en debatt hinner man sällan bemöta alla argument som läggs fram. Speciellt inte om någon pepprar den andre med massor av påståenden som kräver tid att vederlägga. I sådana lägen är jag inte skyldig att välja ut det starkaste argumentet och bemöta det under själva debatten. För mitt eget tänkandes skull bör jag självklart undersöka alla argument. Jag vill ju inte hävda en åsikt som inte håller! Men under själva debatten hör det till dess natur att jag äger rätten att bemöta varje argument som framförs, också de dåliga. Idealet med steelmanning utgör alltså inget förbud mot detta.

Här finns nämligen också en möjlighet att föra debatter bort från fastlåsta positioner till ett mer givande samtal. Om den som jag samtalar med ser att hon eller han fört fram ett ohållbart argument så kan det förhoppningsvis leda till viss eftertanke.

Det kan också leda till en omvärdering av den tilltro som visas en person, organisation eller rörelse. Om jag stödjer mig på en auktoritet och någon kan visa mig att den inte är att lita på så bör jag ge den minskad tillit. Som jag sagt tidigare, vi behöver alla lita på auktoriteter för ingen kan efterforska allt. Det innebär att jag också behöver veta vem jag inte ska lita på. (Och den som tror sig veta allt ska vi lita på minst av alla!)

När jag vill visa att en påstådd auktoritet i själva verket är opålitlig behöver jag alltså inte utgå från de bästa exemplen som den framför.

Om min meddebattör hänvisar till en källa just som auktoritativ är jag alltså fri att visa att den inte förtjänar att betraktas som en sådan källa. Om hänvisningen däremot går till ett enskilt inlägg med goda argument och det är dessa argument som jag förmodas ta intryck av, då kan de inte avfärdas genom att visa hur den källan har fått annat om bakfoten. Det vore argumentum ad logicam, the fallacy fallacy. I verkligheten är dock dessa två alternativ sällan så renodlade, vilket gör att det i slutändan krävs omdöme hur källhänvisningar ska hanteras.

Överdriv inte

Steelmanning kan överdrivas. Jag är inte skyldig att uppfinna nya argument åt den andre, som skulle kunna tänkas styrka dennes position. En ganska ny bekantskap för mig, Randal Rauser, beskriver detta i ett par inlägg. Jag överlåter åt honom att förklara de begränsningar som finns med steelmanning och generositetsprincipen.

• Steelmanning run amok.
• The Fallacy of Charitable Interpretation.

(Rauser är en apologet som jag tycker på ett utmärkt sätt exemplifierar intellektuell ärlighet och logiskt tänkande.)

Kritik får avges

Steelmanning och generositetsprincipen är inte detsamma som att sopa skillnader under mattan och avstå från värderande utsagor om den andres position. Det är fullt möjligt att steelmanna någon och ändå komma fram till slutsatsen att den andres argument och slutsatser inte håller måttet. Steelmanning kan sluta med skarp kritik, men den ska då vara rättvis och skilja på sak och person.

Ibland får jag höra att jag uttalat mig på ett alltför hårt sätt. Jag gillar tydlig debatt och blir lätt engagerad i den. Då finns alltid risken för övertramp. Jag har för vana att granska mina egna uttalanden på nytt varje gång någon hör av sig och upplever sig illa behandlad. Titt som tätt ber jag också andra bedöma om jag är saklig eller säger något med ett olämpligt tonfall. Det händer att jag ändrar formuleringar eller ber om förlåtelse om min passion tagit överhanden. Men det händer också att den påstådda hårdheten hos mig saknar täckning i det jag sagt eller skrivit.

I mitt sammanhang, Equmeniakyrkan, händer det ibland att kritik av en teologisk position bemöts med ord som:

• Varför kallar du oss sämre kristna? (Eller inte kristna alls.)
• Varför underkänner du min tro?
• Varför delar du upp oss i A- och B-lag?

Jag brukar då be den som säger detta att förklara var jag sagt något sådant. Jag ber dem alltså att göra exeges av mina ord och visa hur det framgår av dem att jag kallat någon en sämre kristen, underkänt den personens tro, etc. Svaret är oftast att jag inte sagt så, men att det känns så, när man läser vad jag skrivit, och man tillåter sig att låta den känslan avgöra hur mina ord ska tolkas. När jag fortsätter att fråga varför någon tror detta om mig återkommer två svar:

1. Andra som sagt det jag säger i sakfrågan har (rätt eller fel) uppfattats som om de också underkänt andras frälsning, etc.
2. Man kan dessutom vara personligen drabbad, eller känna någon som drabbats, av negativa erfarenheter i sammanhang där min position varit rådande.

Den som följer min blogg bör ju vara rätt klar över att jag rätt ofta diskuterar hur vi ska få fram en sund och stark karismatik kopplad med stor tilltro till bibelordet och att jag titt som tätt skärskådar olika hot mot just denna sundhet. Jag tar därför gärna samtalen som uppstår när någon reagerat negativt av mina ord. Men jag kan inte låta negativa reaktioner som saknar täckning i vad jag faktiskt sagt hindra mig från att fortsätta debattera så som jag tror att jag har en uppgift att göra.