Från förra inläggets introduktion vill jag gå över till den egentliga frågeställningen: Vad är pentekostal teologi och behövs den? Just det var ämnet för Amos Yongs föredrag på THS, som jag här sammanfattar och tolkar. Det blir två inlägg om detta, för att hålla nere längden något…
Vilka är pentekostalerna?
Yong började med att skissa vad den pentekostala rörelsen utgörs av:
- Klassisk pingströrelse som utgår från eller är besläktad med väckelsen på Asuza Street.
- Karismatiska väckelsen /neo-pentekostala rörelser inom gamla samfund eller som har startat helt nya kyrkor.
- Inhemska och oberoende kyrkor av “pingst-typ” i Asien, Afrika och Latinamerika. Inom denna grupp finns det stor spännvidd och kopplingar till de första grupperna i mycket varierande grad.
- Och en fjärde, mer kryptisk grupp:
Post denominational, independent and transnational church networks and movements
I jämförelse med den traditionella syn på Asuza Street-väckelsen, som återges i Wikipedias artikel, så är den här bilden alltså betydligt mer diversifierad. (Vilket visar på en av Wikipedias tillkortakommanden…)
Teologiska rötter
Pentekostalismen, i vart fall i den nordamerikanska tappningen (som också kom till Sverige via T. B. Barrat och Lewi Pethrus) uppstod främst ur helgelserörelsens mylla, varifrån man helt naturligt hämtade större delen av sin teologi. Till den lade man tankar som betoningen på Jesus som densamme idag som på Bibelns tid och naturligtvis andedopet och Andens gåvor.
Till Yongs resonemang vill jag bifoga en kommentar: Evangelikalismen som egen rörelse hade ännu inte uppstått, men striden mellan modernister och fundamentalister rasade som intensivast. (Och ordet fundamentalist hade ännu inte blivit en nedlåtande term.) Även om pingstvännerna liknade de senare i många delar, så kom de aldrig att inkluderas i deras led. Avståndstagandet mot pingströrelsen var minst lika starkt från de bibeltroendes sida, som från modernisterna. När det gäller bruk av starka ordalag gick de bibeltroende definitivt längre G. Campbell Morgan kallade det som skedde på Asuza Street the last vomit of Satan.
R. A. Torrey sa att pingströrelsen var emphatically not of God, and founded by a Sodomite
. Exemplen kan mångfaldigas.
Akademisk teologi uppmärksammar pingströrelsen och Anden
Efter att ha kritiserats eller ignorerats så börjar det ske en vändning mot slutet av 50-talet. Henry P. van Dusen, vid det prestigefulla Yale Theological Seminary skrev 1958 en artikel Life om The Third Force in Christendom (9 June 1958). Van Dusen var en reformert teolog, väl inläst på Barth. Just Barths senare verk innehöll öppningar för pneumatologi som van Dusen tog fasta på.
Samma år, 1958, kom han ut med boken Spirit, Son, Father. Lägg märke till att den traditionella ordningen nu är omvänd! Van Dusen ville göra en teologi där man tittade på pneumatologin först och lät den informera de övriga trosartiklarna, i stället för att utgöra en slags efterskrift, bakom det egentligt intressanta.
Lägg också märke till att tidpunkten också sammanfaller med den karismatiska väckelsens utbrott i de gamla protestantiska kyrkorna. (Bland evangelikaler syns ännu inga märkbara spår av karismatik.) Vid samma veva börjar David du Plessis, Mr Pingst
, sin kontakt med Kyrkornas Världsråd.
Den akademiske teolog som mer än någon annan plockar upp pneumatologin blir Jürgen Moltmann och han följs av sin student Michael Welker. Yong nämnde inte i sitt föredrag exegeten James Dunn, men jag vill utöka listan med hans namn, trots att han är exeget. Han har nämligen betytt minst lika mycket före studiet av Anden och öppnat upp fältet på just exegetisk nivå och påvisat hur radikalt annorlunda de första kristna beskrev sin upplevelse av Anden jämfört med såväl katolsk som protestantisk tradition.
Tidig akademisk utbildning av pingstpredikanter
De första generationens predikanter inom pingströrelsen saknade nästan alltid akademisk utbildning. Det sågs rentav som en merit och rädslan för att akademin skulle leda till livlöshet sågs som stor. Men behov fanns och de som började utbilda sig gick till evangelikala skolor och de egna skolorna använde deras material. Något annat stod inte till buds!
I ett senare inlägg ämnar jag beröra det som kallats the evangelicalisation of pentecostalism
, som blev ett resultat av detta.
Yong tog exemplet med sin egen utbildning i unga år, där litteraturen lärde cessationism, dvs. tanken att Andens gåvor upphörde efter urkyrkans tid. Efter tredje vågens förnyelse från slutet av 70-talet och framåt, så finns det en stor grupp evangelikaler som inte är cessationister, men fram till dess så var det uppfattningen hos en överväldigande majoritet bland dem.
Behov möter förutsättningar
Barth, van Dusen, Moltmann, Dunn och sedermera Welker så att säga krattar manegen för en teologi som görs i medvetenhet om Andens centrala roll. Ingen av dem är dock pentekostaler. Samtidigt så inser just allt fler pentekostaler behovet av utbildning och börjar känna hur den befintliga evangelikala inlånade teologin skaver
mot vad man själv tror och håller för viktigt. I detta sammanhang föds (akademisk) pentekostal teologi, vilken vi ska ta en titt på i nästa inlägg.
