Att skriva den här boken är glädje. Ämnet är fascinerande och jag blir gång efter annan påmind om tillfällen när Anden har varit mäktigt verksam i historien och mitt eget liv. Men det är också en vånda. Jag påminns om gånger när det blivit fel och jag har i min efterforskning tagit del av fler enskilda öden än jag kan hålla räkning på, där människor farit illa och tagit skada för livet. Resultatet har blivit att jag känner nöd för karismatikens plats och utformning i våra gemenskaper. Vi behöver sannerligen inte fler Knutby, fler Anaheim Vineyard eller fler Karisma Center, för att ta exempel i närtid. Skulle jag lägga till historiska exempel skulle det bli en lång, lång lista.
Men hur och varför låter Gud sådant ske? Varför har Gud låtit den profetiska rörelsen bli så osund? Vad innebär det för oss att Gud dömer sitt folk? Det är frågorna för detta kapitel.
Om vi inte själva håller ordning på våra egna led, kommer världen göra det åt oss. (Jamie Buckingham)
Citatet kommer från den stående spalt som Jamie Buckingham hade i tidningen Charisma när jag prenumererade på den. Det var under den tid när den ene TV-evangelisten efter den andre avslöjades med sexuell och ekonomisk omoral. De blev inom ett par år sinnebilden för hyckleri, girighet och manipulation. Utanför kyrkans led var attityden mot dem förakt. De hånades obarmhärtigt.
Detta är min viktigaste fråga till mig själv om allt som hänt i Knutby Filadelfia från 90-talets början till idag: Vad har jag lärt mig av detta? Nu diskuteras Knutby på nytt, och jag konstaterar med bedrövelse att debatten till stor del tycks bestå av uppmaningar till andra att de ska lära sig av Knutby, och lärdomen ska möjligen också vara att de ska sluta vara som de är. De senaste veckorna exploderade inläggen i Dagen, Världen Idag, Sändaren och naturligtvis på sociala media, sedan Peter Halldorf oväntat och ensidigt pekat ut fundamentalismen som orsak till att det blev som det blev i Knutby. Jag menar att Peter Halldorfs artikel är dålig och ämnar kritisera den, men den explosion av debattinlägg som följt har gjort att det framför allt finns ett behov av att först reda ut vad det egentligen är som diskuteras. Och vad missar vi?
Jag lånar ord av David Nyström, som utgångspunkt:
Följer debatten runt Knutby som blossat upp i kristna läger, och kan inte låta bli att göra vissa generella observationer.
Vi tänker oss att A-D får stå för olika teologiska tendenser/inriktningar (karismatik, biblicism, sakramentalitet etc). Sifforna 1-4 representerar olika kristna sammanhang, som präglas av dessa teologiska tendenser i olika hög utsträckning.
Debatten ser då i grova drag ut så här:
Ledare/profil från 1 (som präglas av AB): ”Knutby hade för mycket av CD och för lite av AB.”
Ledare/profil från 2 (som präglas av C): ”ABD-församlingar som saknar C riskerar att koka över och bli precis som Knutby.”
Ledare/profil från 3 (som präglas av ACD): ”Åsa var ju helt B, vilket gjorde Knutby fullständigt obalanserat. Om de ändå fått in lite mer AC och framförallt D i sin undervisning…”
Ledare/profil från 4 (som präglas av DA): ”Det går inte att förstå Knutby utan att slås av hur mycket CB de är, utöver XYZ. DA är botemedlet mot all sekterism. Och förresten finns det lite päron i den här äppelkorgen som ingen har pratat om.”
Kort och gott: Det var någon annans fel och har inget med oss att göra. Moving on…
Jag var själv inne på liknande tankegångar och skrev detta:
En tillspetsad slutsats till så här långt: Knutby är ett perfekt Rorschachtest.
De problem man ser säger mer om vad man redan tror än vad som hände. Sedan anklagar man andra för att inte se samma problem som man själv ser. Så den ene som inte lärt sig ett skvatt anklagar den andre för att inte vilja lära sig något.
Jag var själv inne på den linjen med ett ”skyll inte på karismatiken”-inlägg. Det var på sätt och vis bra, men som debatten blivit är jag glad att det inte kom in i Dagen (till förmån för en annan artikel som blev mycket uppskattad).
Jag förstår att exempelvis Daniel Alm har ett behov av att försvara pingströrelsen från överdriven och osaklig kritik. Jag tycker han gjort det bra. Det är rent av en del av det uppdrag han har. Om Equmeniakyrkan utsatts för osaklig kritik skulle troligen Lasse Svensson betett sig likadant. Och Sune Fahlgren skulle nog inte invänt.
Men vi andra? Ska vi öka kvoten ”detta har jag lärt mig av Knutby” och minska kvoten ”det här borde du lära dig”? Det är detta som gör att jag tycker allt Joel Halldorf sagt och skrivit är läsvärt (Knutby är förvirrande, det finns inte en enskild faktor), medan hans pappa bara förvirrar frågorna (det finns en enskild faktor…).
