Nytestamentlig profetia, helande och mirakler hos de tidiga kyrkofäderna, del ett

Bakgrundsmaterial för min uppsats.

Sidhänvisningar och översättningar hämtas från Ante-Nicene Fathers Volume 1 (PDF).

Inledande kommentarer om profetia hos de tidiga kyrkofäderna

Generell anmärkning: Kyrkofäderna argumenterar konsekvent utifrån Skriften, inte utifrån ny “profetisk uppenbarelse”. Detta leder till att nästan alla referenser som finns till profeter eller profetiska budskap handlar om Gamla Testamentets profeter, vilka har förutsagt Kristus, varit föredömen i vandel eller förföljts för sina obekväma budskap. Dessa referenser är inte intressanta för ett studium av hur kyrkofäderna ser på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Det finns också flera referenser till “den profetiska Anden”, närmast som ett egennamn, där teologer idag skulle säga den helige Anden. Kyrkofädernas koppling till profetia som Andens kanske viktigaste verkan är intressant, men ger oss ingen ytterligare förståelse för deras syn på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Däremot kan det vara intressant att se vad kyrkofäderna säger om den gammaltestamentliga profetians natur. (I vanliga fall kommenterar de budskapens innehåll.) Följande citat är intressant:

But when you hear the utterances of the prophets spoken as it were personally, you must not suppose that they are spoken by the inspired themselves, but by the Divine Word who moves them. For sometimes He declares things that are to come to pass, in the manner of one who foretells the future; sometimes He speaks as from the person of God the Lord and Father of all; sometimes as from the person of Christ; sometimes as from the person of the people answering the Lord or His Father, just as you can see even in your own writers, one man being the writer of the whole, but introducing the persons who converse. Justinus Martyrens första apologi, kapitel 36 (Sid 462)

Profeten är alltså någons språkrör, men kan så att säga anses vara talesman ömsom för Fadern, ömsom för Sonen och ömsom för folket. I vart fall är profetens ord inte från honom själv, utan inspirerade.

Noterbart är också att ibland kan Sibyllorna, Platon, Homeros eller någon annan författare den grekiska kultursfären också kallas profet. Fortsätt läsa

Om tro och tvivel

Det här skrev jag först som en kommentar på bloggen Hela pingsten, där Micael Grenholm skriver om Tro, i stället för tvivel. Jag håller i grunden med Micael i hans inlägg att vi behöver idag främst uppmuntra tron och inte göra tvivlet till något fint, men saknade en del nyanser. Kanske är det åldern. Micael, som jag tyvärr aldrig träffat ännu, skriver ungefär som jag kunde ha gjort när jag var mellan 20 och 30, och det hoppas jag att han tar som beröm! Jag är nämligen inte alls skamsen över hur jag på den tiden sökte Guds kraft för att se Riket manifesteras i min vardag och församling. Men förhoppningsvis har jag lärt mig ännu något sedan dess.

Några reflektioner utifrån Micaels text. Jag tyckte nämligen att den anspelade på vad jag skrev igår om tre olika modeller för gudsingripanden. Jag utgår från tre ord som stått i centrum i var sin generation av de pentekostala rörelserna: Tarrying (vänta), claiming (göra anspråk), soaking (svåröversatt och inte riktigt lika etablerat). Fortsätt läsa

Tre modeller för gudsingripande

Pentekostal andlighet har sitt centrum i vad Krister Stendahl kallade högvolts-upplevelser. Gud förväntas påtagligt beröra människor, så att de blir andefyllda, helade eller på annat sätt välsignade.

När jag studerar de pentekostala rörelsernas praxis och historia, så tycker jag mig alltmer kunna urskilja tre övergripande modeller för hur dessa gudsingripanden tänks ske. Dessa modeller är inte helt igenom ömsesidigt uteslutande, med vattentäta skott sig emellan, men det finns i vart fall uppenbara skillnader i betoning.

De tre modellerna är:

  1. Att vänta efter Herren (waiting/tarrying)
  2. Att göra anspråk på välsignelsen, att ta ut den i tro (claiming)
  3. Att gradvis tillägna sig välsignelsen (soaking)

Fortsätt läsa