Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.
Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!
Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.
Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:
- Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
- Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
- Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.
Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.
Fortsätt läsa