Jag har hört det så många gånger: Vi ska inte sätta etiketter på varandra. Är det rent av inte en konsekvens av Jesu ord om att inte döma? Men i så fall är ju evangelierna i sig brott mot det budet. Där finns det många etiketter: Sadducéer, fariséer, skriftlärda, gudfruktiga (i Apostlagärningarna) och är inte “apostlarna”, “de 12” och “lärjungarna” också etiketter? Försök skriva om evangelierna utan dem!

Våra hjärnor är konstruerade på ett sådant sätt att när vi ser något behöver vi sortera in det i en kategori: Träd, stol, Shetland Sheepdog, tånagel, fantasynovell, politisk ideologi, pingstvän, bordtennisboll, snabbmat. Inget tänkande är möjligt utan kategorier. Utan dem är tillvaron bara ett kaos av osorterade intryck. Och det gäller också i teologin och kyrkans värld. Vi behöver benämna saker!

Det vi inte bör göra är saker som:

• Att sortera in någon i en kategori där han eller hon inte hör hemma, speciellt om den kategorin är anstötlig för dem du vänder dig till. Speciellt bör man undvika dikotomier – tudelningar – där tillvaron i själva verket är mer nyanserad och mångdimensionell. “Fundamentalist” och “liberalteolog” tenderar att användas på det viset.
• Att reducera en annan människa till att bara vara en representant för sin grupp. Vi behöver se varandras unika drag. Vi behöver mötas som människor. Den jag samtalar med är kanske en postmodern liberalteolog som har klivit i den “konstruktiva teologins” sätt att göra systematisk teologi, men det är ändå en individ med en egen historia, egna tankar och känslor.

Jag tror ni fattar!

Det vi behöver är bra kategorier med välkända definitioner. Och det är inte alltid lätt, inte ens för en biolog, även om bilder som denna lätt kan få oss att tro det. Till och med där är gränserna flytande och begreppen omdefinieras över tid.

Kategorier är omöjliga att undvika. Knepet är att använda dem klokt.