Jag har hört det så många gånger: Vi ska inte sätta etiketter på varandra. Är det rent av inte en konsekvens av Jesu ord om att inte döma? Men i så fall är ju evangelierna i sig brott mot det budet. Där finns det många etiketter: Sadducéer, fariséer, skriftlärda, gudfruktiga (i Apostlagärningarna) och är inte “apostlarna”, “de 12” och “lärjungarna” också etiketter? Försök skriva om evangelierna utan dem!

Våra hjärnor är konstruerade på ett sådant sätt att när vi ser något behöver vi sortera in det i en kategori: Träd, stol, Shetland Sheepdog, tånagel, fantasynovell, politisk ideologi, pingstvän, bordtennisboll, snabbmat. Inget tänkande är möjligt utan kategorier. Utan dem är tillvaron bara ett kaos av osorterade intryck. Och det gäller också i teologin och kyrkans värld. Vi behöver benämna saker!

Det vi inte bör göra är saker som:

• Att sortera in någon i en kategori där han eller hon inte hör hemma, speciellt om den kategorin är anstötlig för dem du vänder dig till. Speciellt bör man undvika dikotomier – tudelningar – där tillvaron i själva verket är mer nyanserad och mångdimensionell. “Fundamentalist” och “liberalteolog” tenderar att användas på det viset.
• Att reducera en annan människa till att bara vara en representant för sin grupp. Vi behöver se varandras unika drag. Vi behöver mötas som människor. Den jag samtalar med är kanske en postmodern liberalteolog som har klivit i den “konstruktiva teologins” sätt att göra systematisk teologi, men det är ändå en individ med en egen historia, egna tankar och känslor.

Jag tror ni fattar!

Det vi behöver är bra kategorier med välkända definitioner. Och det är inte alltid lätt, inte ens för en biolog, även om bilder som denna lätt kan få oss att tro det. Till och med där är gränserna flytande och begreppen omdefinieras över tid.

Kategorier är omöjliga att undvika. Knepet är att använda dem klokt.

Ett specifikt problem är dock att vi ibland inte har tillgång till rätt kategori. Där kommer Kathryn Krick in i bilden igen. Varför sorteras hon in som trosförkunnare (WoF) när svenskar talar om henne? Svar: För att kategorin NAR inte är särskilt välkänd och det finns somligt hon säger som låter som WoF. Läs på min Substack för att förstå den relationen mellan WoF och NAR.

När vi ser något nytt letar våra hjärnor efter något som vi redan är bekanta med för att förstå det nya. Om något är helt nytt krävs det helt enkelt mer jobb för att förstå.

Den självlärdes dilemma

Ett exempel som jag nyligen stött på är John Collins och det projekt han driver, William Branham Historical Research. Collins växte upp i den sekt som Branham hade börjat leda innan han dog. När han lämnade sekten och såg vilka lögner han matats med ville han veta så mycket som möjligt. Ingen torde veta mer om Branham än Collins och hans forskning är en guldgruva! Problemet är att för honom är det Branham som ligger bakom allt som sedan följer: den karismatiska väckelsen, Jesusrörelsen, Vineyard, profetrörelsen, trosrörelsen, NAR. Alla har sina viktigaste rötter hos Branham enligt Collins. Det blir missvisande.

Collins är självlärd och det är inte en etikett jag använder med negativ klang. Jag är också självlärd inom många områden. Men det finns ett dilemma när man är just självlärd. Man kan vara jättebra inom de nischer man studerat, men vet inte alltid om vad man inte vet att man inte vet. Överblicken saknas lätt.

När det gäller pingstkarismatiska rörelser är det dock inte alltid en hjälp att ha studerat inom akademin. Där finns sorgligt stora kunskapsluckor också!

Fler kategorier

Låt mig göra ett försök att ge dig fler kategorier att jobba med. Jag utgår från frågan vilken rörelse som splittrat den karismatiska väckelsen mest i olika länder.

Sverige => trosrörelsen

Med råge är det trosrörelsen som splittrat karismatiker mot karismatiker i Sverige. Min poäng är inte att detta nödvändigtvis är fel. Jag har ju själv markerat mot de skadliga inslag som jag sett inom trosrörelsen.

USA => Shepherding

Testa dina karismatiska historiekunskaper: Vem var det Kathryn Kuhlman vägrade dela estrad med i den stora karismatiska konferensen i Jerusalem 1974 och varför?

Svaret är inte Kenneth Hagin. Rörelsen runt honom var ännu pytteliten jämfört med de miljontals som påverkades av The Fort Lauderdale Five (FL5) – Charles Simpson, Derek Prince, Bob Mumford, Don Basham och Ern Baxter.

Kuhlman vägrade samarbeta med dessa fem. Tiden har gett henne rätt. Deras idé blev toxisk, men den hade en god intention. Generationen innan hade sett hundratals helandeevangelister falla i synd, bli osunda eller förlora sin hälsa. Lösningen som FL5 kom fram till var att varje kristen ska leva i en förbundsrelation med en lärjungatränare (discipler). Denne ska stötta, ge råd, be för, trösta och hjälpa sin adept. I sin tur ska lärjungatränaren ha någon över sig med samma slags auktoritet. Och denne har någon över sig. Och så vidare. Tills man kom fram till gruppen i Florida som i stället hade en inbördes förbundsrelation där alla tog sina beslut tillsammans.

Det sprack när änklingen Prince ville gifta sig och de andra fyra sa nej. Då ignorerade han dem!

Systemet skapade efter några år strikta hierarkier som gjorda för maktmissbruk. Den ene efter den andre av de fem ångrade sin undervisning tills bara Simpson var kvar, utan vidare inflytande kom de som han ledde att i allt väsentligt bli en sekt.

Alla fem var för övrigt goda bibellärare och när de talade om annat än “herdeskap” (och demoner) kunde de säga bra saker. (Jag har en massa material från dem i mitt forskningsarkiv.)

Trosrörelsen ogillar Shepherding. Ulf Ekman markerade avstånd flera gånger under 80-talet. Därefter var det en icke-fråga. Men har inte den sina egna hierarkier, undrar kanske någon? Svaret är att de kan uppstå på grundval av flera olika teologier.

Storbritannien => Rekonstruktionism = husförsamlingsrörelsen = BNCM

Apostlar och profeter ska leda församlingen! Känns det igen? Detta sades i Storbritannien redan på 1970-talet, två decennier innan tanken slog igenom i den grupp som blev NAR. Det är väl inte så konstigt, säger någon, för den tanken kommer väl från The New Order of the Latter Rain? Alltså med anor sedan dess genombrott åren efter andra världskriget.

Det är en begriplig tanke, men det är din hjärna som spökar för dig! Den teologiska inspirationen för denna grupps ecklesiologi kom nämligen från Plymouthbröderna. De var en del av den rörelse som kallades rekonstruktionism redan på 1800-talets första halva. Där uppstod en tanke att det inte bara var teologin som skulle återföras till urkyrkans förebild = reformationens självbild, utan också församlingens organisation. Bibeln antogs ha svaret på hur församlingens struktur ska se ut i alla tider.

Ur denna rörelse har flera olika grupper uppstått, i ett virrvarr av inbördes påverkan och splittringar. Plymouthbröderna är en. Ortsförsamlingsrörelsen, som leddes av Witness Lee, lärjunge till Watchman Nee, är en annan. Den största gruppen är de församlingar som kallar sig “Church of Christ” med varierande grader av inbördes samarbete. En sådan kom till Stockholm i början på 90-talet och var aktiva att värva andra kristna runt Sergels torg.

Ytterligare en sådan är Den Apostoliska Kyrkan, som grundades 1916 efter väckelsen i Wales. Också de sa att kyrkan ska ledas av apostlar. Den finns än idag och är stor i Nigeria. De föregick alltså NAR med sisådär 80 år.

En Plymouthbroder som blev andedöpt 1951, Arthur Wallis, ville kombinera pingstens kraft med en nytestamentlig församlingsform. Han samlade omkring sig ett antal ledare som kom att bli formella eller informella apostlar inom vad som från början kallades husförsamlingsrörelsen, men idag oftast kallas The British New church Movement (BNCM). Runt varje apostel uppstod en så kallad ström, ett nätverk av församlingar. Den förste att forska på rörelsen, Andrew Walker, delade upp den i två grupper, en mer dogmatisk och en mer ekumenisk.

De dogmatiska strömmarna var:

1. Bryn Jones (apostel), med brodern Keri Jones (profet). (Det är samma roller som bröderna Dutch och Tim Sheets har idag inom NAR.) Wallis själv blev medlem i denna och underordnade sig Jones som apostel. Denna gren växte initialt snabbast men blev med tiden alltmer sekteristisk. De drev såväl shepherding som trosförkunnelse.
2. Terry Virgo, Newfrontiers. Virgo var till skillnad från de andra mer utpräglad kalvinist i sin teologi. Bryn Jones predikade absolutism gällande alkohol. Virgo var gourmet och ville ha ett exklusivt vin till maten. Församlingen Grace Church i Stockholm relaterar till Newfrontiers.
3. Barney Coombs, Salt and Light.
4. Tony Morton, Cornerstone.

Dessa förkunnade ett tydligt ”kom ut från dem” budskap. Samfundsväsende var synd och alla kristna borde komma samman hos dem i stället. I praktiken blev de nya samfund.

De mer ekumeniska strömmarna var:

1. Gerald Coates
2. John och Christine Noble
3. Maurice Smith
4. Dave Tomlison
5. George Tarleton

De tre sistnämnda är inte längre kvar i rörelsen. Personligen har jag bäst koll på Bryn Jones. Jag har kvar ett par årgångar av hans tidning Restoration från 80-talet. (Och den samfundstrogna karismatiska väckelsens tidning, Renewal.)

Ichtus Christian Fellowship: Roger Forster och Graham Kendrick

Den husförsamlingsrörelse som blev mest omtalad på 80-talet var dock ingen av dessa, utan Ichtus Christian Fellowship. Den startades av Roger och Faith Forster. De är längst ifrån Wallis teologiskt, ekumeniskt öppna, och de har alltid bejakat kvinnligt ledarskap, exempelvis. Mest kända blev de dock för Jesusmarscherna som samlade många från olika kyrkor och samfund, även om de började hos dem. Deras lovsånger skrevs av Graham Kendrick. Fantastiska sånger och än idag kommer det bra lovsång med teologiskt medvetna texter från Ichtus.

BNCM och NAR

Det fanns en amerikansk gren också: People of Destiny, vars apostlar var C. J. Mahaney och Larry Tomczak. Mahaney blev sedermera strikt kalvinist och lämnade karismatiken bakom sig. Rörelsen följde honom. Tomczak blev i stället en del av NAR.

Det var i denna rörelse som Ché Ahn och hans vapendragare Lou Engle började sin verksamhet. De är idag centralgestalter inom NAR. Ché Ahn är rent av den allra främste i rörelsen sedan C. Peter Wagner dog. Han är värd sitt eget inlägg, inte minst för att han fått för sig att Gud uppmanat honom att kandidera till guvernör i Kalifornien.

Är inte BNCM detsamma som NAR då, kanske någon undrar? De verkar ju ha samma idé, att församlingen ska byggas på apostlar och profeter? De missbrukar Efesierbrevet 2:20 på samma sätt för att styrka den tanken. Jag värjer mig mot identifikationen av några skäl, men kallar några delar av BNCM sNARlika. BNCM spretar idag så pass mycket att det knappast går att tala om det som en gemensam rörelse längre, annat än sett till ursprunget.

Även om Wagner deskriptivt kallade många församlingar och rörelser för apostoliska när han lanserade det som skulle komma att bli NAR, bör vi begränsa bruket av begreppet till de som anammade identiteten och tog till sig åtminstone merparten av de kännetecken på denna nya rörelse som Wagner beskrev i boken Kyrkbävning och andra tidiga programskrifter och sedan valde att bli en del av något av de nätverk som Wagner skapade för att organisera rörelsen.

Jag lånar en bild av Matthew D. Taylor, som forskat mycket om NAR. Wagner med pipskägg i mitten till vänster, ovanför honom Chuck D. Pierce, som ledde ICAL, gul tjock ring runt Cindy Jacobs som leder ACPE, den stora röda ringen i botten är Ché Ahn.

Ingen av dessa som finns med på bilden tillhör idag BNCM. Den största organisationen var ICAL, International Coalition of Apostolic Leaders, men det är flera år sedan den gjorde något väsen av sig som organisation. Några av ledarna inom BNCM gick med i ICAL när den grundades, men långt ifrån alla.

Idag är läran om de sju bergen (7MM) en definierande del av teologin inom NAR. Just denna lära har fått ett genomslag också utanför de församlingar som ingår i NAR och sNARlika rörelser. Just därför är det anmärkningsvärt att jag inte sett någon ledare inom BNCM som undervisar om 7MM. Med reservation för att jag inte hinner kolla allt och alla är det ändå ett tecken på att man inte bör blanda in BNCM i NAR.

Däremot läste och rekommenderade Wagner böcker från BNCM som väl värda att läsas för att förstå vad en nutida apostel har för roll att fylla, tillsammans med andra böcker i samma ämne – däribland Ulf Ekman!

Min bedömning (gissning?) är att eftersom BNCM hämtade sin grundläggande inspiration från en djuplodande bibellärare, Wallis, som hade sina fel och brister, naturligtvis, har det gett rörelsen under sina formativa år en teologisk ballast som bevarat den från att dras med i olika nycker. NAR grundades av en extrem pragmatiker och har blivit en rörelse öppen för alla möjliga vindkast i läran.

P.S. Detta inlägg finns också på min Substack – jag testar att dubbelposta det för att se hur det fungerar. Det kommer jag troligen inte fortsätta med.