Kan normalvetenskapen bemöta argumenten från Intelligent Designrörelsen (ID-r) om den kambriska explosionen? I detta, det tredje inlägget i denna serie, ska jag börja titta översiktligt på den frågan och varför jag anser att den diskussionen är en återvändsgränd, även om där finns några saker att lägga märke till om kultur och tillvägagångssätt inom ID-r och hur de påverkar rörelsens trovärdighet negativt.

Jag trodde det skulle fungera med ett enda inlägg på den här punkten, men den blir så lång att jag delar den i en a- och en b-del. Den som vill argumentera mot mig bör ge sig till tåls tills båda delarna har publicerats.

Inlägget blir som som sagt översiktligt, för det är inte på den här punkten jag anser att ID-r har sina största brister, utan jag accepterar att något avgörande svar inte kan ges i denna kraftmätning. Åtminstone inte så att någon i endera ringhörnan kommer att känna sig övertygad av vad den andre säger. ID-anhängare verkar dock inte alltid känna ens till att det finns några viktiga svar från normalvetenskapens sida och därför vill jag inte hoppa över den här punkten.

Ett exempel på detta är i Genesispodden, avsnitt 21 med rubriken Kambriska explosionen ett problem för evolutionen. I det avsnittet ger Göran Schmidt sin syn på frågan och när han lagt fram sina argument ställer programledaren, Josef Moensjö, frågan hur evolutionsförespråkare brukar svara. Görans svar blir svävande och huvudpoängen är att de (vi) inte har så mycket att komma med. Argumentet antas vara en promenadseger, att rulla in bollen i öppet mål, en breakaway dunk!

Den som mer än någon annan i nutida debatt gjort den kambriska explosionen till ett huvudargument är Stephen Meyer och Göran Schmidt hänvisar till dennes bok, Darwin’s Doubt. Den boken i sin tur handlar till största delen om DNA och information i cellerna. Här uppstår ett problem för mig, nämligen att Meyers argument är kumulativt. Först förklarar han varför vi bör misstro evolution utan en ingripande designers hand att över huvud taget kunna utveckla ny information av den art som driver utvecklingen i riktning mot mer komplexa organismer, sedan tillämpar han det på den kambriska explosionen. Vi bör enligt Meyer se med misstro mot evolutionens mekanismer i allmänhet och ha den tanken i bakhuvudet när vi sedan läser vad han skriver om den kambriska explosionen. Och det är ju också så det blir när argumentet når mottagare som är sympatiskt inställda till kreationismen, oavsett om de känner till Meyers utläggning om information eller inte.

Som jag skrev när jag inledde denna serie så menar jag att detta kumulativa tillvägagångssätt förtar effekten av kreationismens argument, när det riktas till någon som inte känner sig skeptisk till evolutionens mekanismer, och det är inte heller på detta sätt som argumentet används i diskussioner till vardags. Där är den underförstådda utgångspunkten att dess uppgift är att få in en fot i dörrspringan hos ”evolutionister”. Den som är bekant med Meyers bok och föredrag om den kambriska explosionen får därför ursäkta att jag koncentrerar mig på en fråga i taget och därför håller mig till frågan om kroppsplaner och hastigheten i utvecklingen.