Mot slutet av 1980-talet mötte jag och många med mig vad som en ny och inspirerande undervisning om det profetiska som en nyckel till vad Gud vill göra i ändens tidps. (PS = det populära sättet att använda ett begrepp även om det inte är helt korrekt. Förklaras tidigare i boken.) Det var främst en krets av profetiska gestalter i Kansas City Christian Fellowship (KCF), med Mike Bickle som pastor, eller med anknytning till dem: Paul Cain, Bob Jones, John Paul Jackson, Larry Randolph, Rick Joyner, James Goll, med flera. Deras idé om en gigantisk skörd i ändens tidps var dock inte ny, utan den går att spåra längre tillbaka, men under 1980-talet fick den tydligare konturer och mot slutet av årtiondet sitt publika genombrott. Det blev vanligt att tala om profetrörelsen. Dess tillkomst, varierande uttryck och historia är ett ämne för flera tjocka böcker och den bör absolut inte ses som en enhetlig rörelse.
För mig blev profetrörelsen en stor välsignelse. Jag har tagit emot inre helande, uppmuntran, tröst och inte minst nödvändig tillrättavisning genom den. Jag har vänner som gjort liknande upplevelser och jag bevittnade märkliga helanden och profetiska budskap. Jag blev en ivrig försvarare av rörelsen och är än idag tacksam för vad den medfört i mitt liv. Men tyvärr är det inte allt som finns att säga om denna rörelse och jag tror att en bok som denna kan vara platsen för en skiss på en hur rörelsen bör utvärderas, så att vi kan lära för framtiden. Jag behöver också beskriva de rörelser som den nutida profetrörelsen påverkats av. Vi profeterar ju som sagt starkt beroende av vår teologi och vår övriga förståelse av världen. Och den har sannerligen förändrats, drastiskt. Och därmed profetrörelsen.
Lyssna till detta budskap från Larry Randolph, från januari 1997:[1]
I maj förra året [1996] sa jag, ”Gud, kommer Bill Clinton att bli omvald igen i år?”
Gud sa, ”ja”.
Jag sa, ”Du skojar, Du ger honom en chans till!”
Gud sa, ”nej, jag ger församlingen en chans till”
Jag sa, ”att göra vadå?” Gud sa, ”att göra vad de inte gjorde under hans första mandatperiod.”
Jag sa, ”vad då?”. Gud sa, ”Be för era ledare och sluta att förbanna dem.”
Ett kvarts sekel senare beskrivs en politisk president som nyckeln till väckelse och framgång för Guds folk, som Guds avgörande nyckelgestalt på jorden. På 1990-talet var grundantagandet att presidenten behövde församlingen, idag är det tvärtom. Och det politiska motståndet anklagas för att vara satansdyrkande pedofiler! Skillnaden är som natt och dag. Vad hände egentligen?
Fortsätt läsa
