Några spillanteckningar om den profetiska gåvan utifrån Apostlagärningarna 20 – 21.

En viktig lärdom som bekräftats när jag jobbat med mitt bokmanus om att pröva det profetiska är vikten av att inte begränsa sin förståelse av ämnet till några få verser. Ett exempel på detta är när man hänvisar till Första Korinthierbrevet 14:3 för att säga att profetiska budskap ska syfta till att uppmuntra, trösta, förmana och bygga upp – och inget annat!

Såväl Sverigeaktuella Christine Westhoff utifrån sitt väl genomtänkta pastorala perspektiv[1] som Gordon Fee utifrån sitt noggranna exegetiska arbete[2] har framfört goda argument för att inte begränsa den profetiska gåvas syfte till vad som står i denna enskilda vers. Jag vill bidra med en utläggning om det profetiska från Paulus färd mot Jerusalem som avslutade hans tredje missionsresa. Jag kommer också beröra några fler aspekter av det profetiska som vi kan lära oss från detta sammanhang.

Under den tredje missionsresan hade Paulus upplevt sin främsta framgångsperiod, under sin vistelse i Efesos. Staden blev ett centrum för mission som påverkade hela provinsen (Apg 19). På vägen till Jerusalem passerar Paulus förbi Efesos, men vill inte stanna i staden, eftersom han har bråttom (Apg 20:16). Vi hoppar in i handlingen där.