Det är lika bra att släppa alla illusioner med en gång när vi närmar oss det profetiska. Det är rörigt. För det första kommer vi i direktkontakt med den Gud som inte låter sig kontrolleras av oss. Det profetiska syftar till det motsatta, att Gud ska styra oss.

Det går inte att söka det profetiska utan att överlåta kontroll över sitt liv eller sin församlingsgemenskap till Gud.

För det andra kommer vi att se den här boken igenom att i det profetiska blandas gudomlig inspiration med mänsklighet, inklusive synd och svaghet. Hur ren källan än är när vi får ett tilltal kommer det alltid att passera människor som påverkar tilltalets utformning. Och ibland blandar samman sina egna impulser med Guds Ande. Och i värsta fall är oärliga.

I Första Kungaboken finns det ett kapitel som jag numera oftast kommer till ganska tidigt när jag undervisar om det profetiska. (Det har jag aldrig sett någon annan göra.) Kapitlet är … konstigt. Men upplysande. Det handlar om två profeter som inte namnges och båda beter sig både bra och dåligt. Det kostar den ene livet. Känns det igen? Om inte, pausa din läsning av den här boken och läs kapitlet i sin helhet. Gör det gärna annars också för att fräscha upp minnet.

Tillbaka? Då fortsätter vi!