För 4 och ett halvt år sedan skrev jag mitt första inlägg om skapelse och evolution. Det var inte tänkt att bli en massa inlägg, men det var som att öppna en dammlucka. Frågor, mothugg och andra reaktioner har kommit i mängd. Till slut blev jag utnämnd till Sveriges främste (sic!) förespråkare av teistisk evolution av en känd kristen ledare. Det får stå för honom, men helt klart har frågan blivit större för mig än vad jag planerat.

Det kan vara skäl nog att fortsätta min berättelse om hur jag själv slutade vara kreationist. Det var en process med flera olika aspekter. I dagarna har jag fått så många frågor om en av dessa att jag väljer att berätta just om den, även om kronologin blir fel. Det jag hoppar över är hur min exegetiska kompetens ökade så att jag insåg problemen med mina tidigare tolkningar av Bibelns skapelsetexter. I stället kommer här en redogörelse för hur jag insåg att de kreationistiska organisationerna och talesmännen inte är pålitliga.

Jag pausar min serie om den kambriska explosionen. Stephen Meyer har kommit ut med en ny bok, Return of the God Hypothesis, som är direkt relevant för det jag tänkt att skriva i nästa inlägg i den serien. Även om jag tror mig veta vad typ av resonemang som han för i boken är det inte mer än rätt att jag sätter mig in i den innan jag fortsätter.

Jag har flera gånger nu sagt att ingen enskild kan ha all den expertkunskap som krävs inom hebreiska, grekiska, exegetik, historiska skapelsetexter i andra kulturer, tolkningshistoria, metafysik, epistemologi, vetenskapsfilosofi, vetenskapliga metoder, mentalitetshistoria, systematisk teologisk metod, geologi, paleontologi, zoologi, evolutionslära, astrofysik, kosmologi, relativitetsteorin, sannolikhetslära, matematisk modellering, DNA, med mycket, mycket mera, som krävs för att kunna bedöma alla de argument som dyker upp i dessa debatter. Vi måste lita på andra. Frågan är på vem?