Prövning av Birger Skoglunds profetia, efterskrift.
När man prövar profetiska budskap måste man skilja på sak och person. När jag nu gått igenom innehållet i Birger Skoglunds profetia från Smålandskonferensen vill jag stanna upp och förtydliga den principen i än större detalj, även om jag kom in på den redan i första inlägget. Jag skriver denna artikel så att den kan vägleda också dig som inte har en koppling till den aktuella diskussionen. Jag använder min diskussion från sommaren 2018 som utgångspunkt och exemplifiering av principer för prövning av profetia som kommer att vara aktuella också för alla andra budskap.
När jag tar del av den efterföljande diskussionen om Skoglunds profetia, ser jag att det inte alls är ovanligt att hänvisa till hans goda karaktär som försvar för budskapets innehåll, eller rent av att vilja undvika diskussion helt, med hänvisning till att en så god broder som Skoglund inte bör ifrågasättas.
Jag läste exempelvis nedanstående kommentar på Facebook. Till ett inlägg av Peter Ljunggren har Tommy Dalman ställt en fråga. Dalman tycker nämligen att det råder en onödig ängslighet kring att offentligt diskutera Skoglunds budskap. En av de apostroferade, Göran Duveskog, svarar.
Peter Ljunggren, från den nämnda videon
Jag har infogat bokstäver i parenteser med punkter som jag tänker kommentera längre fram.
I våra predikningar och profetiska tilltal så färgas det vi säger av vår personlighet. Det gudomliga och det mänskliga. Det är väl därför Paulus säger ”pröva allt och behåll vad gott är”. (a)
Detta gäller även min vän Birger Skoglund. Det var med kärlek och nöd i sitt hjärta han bar fram budskapet på lördag kvällen. (b)
Det var ett varningens ord till Sverige och svensk kristenhet. Jag tror att han hade fått detta budskap från Gud. (c)
Jag tror inte varje formulering var ofelbar. (d)
Var och en har rätt att pröva det som sas. Bibeln säger också, ”förakta inte profetiskt tal”. Jag tycker dock inte att predikanter skall mästra varandra på Facebook. En Herrens tjänare skall inte vara stridslysten. (e)
Det som också är avgörande när en Herrens tjänare bedöms, är ”vilka motiv drivs han av, finns det bitterhet och självhävdelse etc. ”. Drivs han av kärlek och ett rent uppsåt. (f)
De flesta människor som besöker mötena har den förmågan att känna in detta. Och skall varje ord och mening kritiskt nagelfaras så får vi nog alla problem, även Tommy och Peter. (g)
Ha det gott broder. Jag har inget mer att tillägga I detta. Både du och Peter kan ju själva prata med Birger. Han är inte längre bort än ett telefon-samtal och han är er broder. (h)
Här ser vi alltså dels att Duveskog tänker sig att prövningen av budskapet ska ske i tysthet. Deltagarna i mötet kan ”känna in” vad som är gott och inte (g), och det som de ska känna in är just karaktären på den som frambär budskapet (f). Allt därutöver beskrivs i detta inlägg som ”kritiskt nagelfarande” och att vilja ha ett samtal kring profetians budskap misstänkliggörs som att ”mästra varandra” och att vara ”stridslysten” (e).
Duveskogs sätt att undvika diskussion i sakfrågan är inget annat än ett förtäckt personangrepp. Ljunggren, Dalman med flera, och implicit också jag – Duveskog har nog inte hört talas om mig – misstänkliggörs som mästrande och stridslystna, trots att ingen av oss har ifrågasatt Skoglund som person, hans motiv eller ärlighet.
Jag ifrågasätter inte heller att Duveskog har en ärlig vilja att göra det rätta när han skriver som han gör, men på denna punkt ifrågasätter jag hans råd och hans omdöme. Detta är en mycket farlig attityd, vilket jag tänker argumentera för nedan.
Runt omkring mig på nätet så skriver vänner om den pågående konflikten, liksom de vanliga rösterna som alltid uttalar sig. Argumenten är desamma som alltid, parterna som uttalar sig likaså.
Finns det något jag kan säga som inte redan är sagt? Något som för diskussionen framåt. Jag tror det. Möjligen.
Övertygelse är inte enögdhet
Jag har två vänner som jag ibland diskuterar med, Micael Grenholm och Tommy Dahlman. Båda dessa vill stå för en sund tro, radikal efterföljelse av Jesus och verka i karismatisk ande och kraft. Men i frågan om den nuvarande konflikten kunde de inte stå längre från varandra. Och jag är föga imponerad av vad vare sig den ene eller den andre skriver.
Jag noterar nämligen att vad de båda uttrycker är inte övertygelse utan oförståelse. De har svårt att fatta hur någon kan tänka annorlunda än de själva. Detta tror jag är symptomatiskt för den aktuella frågan. Genom att ständigt umgås med meningsfränder så blir det till sist omöjligt att förstå den andres position.
Nu kan jag höra båda i mitt huvud protestera högljutt, de umgås visst med dem som inte tycker likadant. Så låt mig förtydliga. Umgås du med dem som personer eller sätter du dig in i deras tankar, föreställningar och hör du vad de säger?
För ett par år sedan hörde jag en pro-palestinsk aktivist intervjuas i radio om hur hennes engagemang yttrade sig. Svaret blev att hon bojkottade de vanliga nyheterna och enbart lyssnade till de mest pro-palestinska nyhetskanalerna hon kunde hitta. Engagemanget yttrade sig i hennes inflöde av information. Inte i hennes utflöde av aktivitet.
Visst kan man reta sig på dåliga argument. Personligen retar jag mig oftast mest på dåliga argument som påstås stödja min egen åsikt. (Om jag hade varit ateist skulle jag skämts som en hund över Richard Dawkins.) Men att sluta ta den andres övertygelse på allvar skvallrar mer om bristande kunskaper än om sann övertygelse, enligt mig.
Fördömer du…?
En annan stapelvara i diskussionen (och nu tänker jag mer allmänt än på Micael och Tommy) är kravet på att den andre ska fördöma den ”egna” sidans övergrepp. Anklagelsen att man blundar för Israels övergrepp eller Hamas terror är vanlig. Spelet är ömsesidigt. Till det hör de återkommande bedyrandena att man viss fördömer och ”tar avstånd från” allt våld mot civila. Det blir lite sandlåda över det hela. ”Jag har visst tagit avstånd från… Du läste inte vad jag skrev…”
Visst finns det personer som är totalt oreflekterade och alltid bortser från den egna sidans brister, men att argumentera med dem är som att spela fotboll utan att det finns ett motståndarlag. Den som tar exempelvis Henning Mankell (”nu dödar Israel urskiljningslöst”) på allvar är nog bortom reson i alla fall.
Den springande punkten är inte om man ”tar avstånd”, utan hur man analyserar händelsernas orsak och verkan. Är Hamas enbart resultatet av Israeliskt förtryck och således kommer Hamas att bli en ignorerbar faktor om Israel ändrar sitt beteende? (Är de en reaktion på något.) Eller är Hamas en rörelse vars ideologi driver dem, som Mosab Hassan Yousef, son till en av rörelsens grundare, säger. (De är enligt denna syn aktörer, inte symptom.)
Det är ingen slump att högersympatier politiskt enklare förenas med den senare synen. Mänskliga handlingar ses där mer som något individen ansvarar för, medan vänsterpolitik snarare ser människan som fast i yttre strukturer. Identifiera gärna din egen grundhållning och ställ sedan kritiska frågor till din egen värderingsprocess.
Höger eller vänster hjärnhalva?
Pro-palestinsk aktivism sker som jag bedömer det främst med hjälp av bilder. Det finns en väl utbyggd infrastruktur som på nolltid kan kabla ut de mest hjärtskärande bilder till miljontals människor, och sedan vidare till nyhetsbolag världen över.
Att producera den här sortens bilder är idag något av en industri i sig. Ibland förekommer det rent fejk. Men tillräckligt många bilder är äkta för att de ska vända sig i magen på de flesta.
Bilder väcker starka känslor till liv. Att bemöta dem med rationella argument framstår lätt som den yttersta hjärtlösheten. Och hjärtlösa människor behöver man väl inte lyssna till?
Men jag tror att en diskussion om en konflikt likt denna behöver föras på båda hjärnhalvornas villkor. Utan empati blir tankarna rena skrivbordsprodukter, som inte leder till någon handling. Utan rationalitet rusar vi iväg och blir aktivistiska enbart för att döva våra egna samveten. Den sortens aktivism göder snarare än motverkar precis den ondska man vill bekämpa.
Ett svar till Tommy
Jag är en av dessa ledare och teologer som du säkert tycker ”slirar” på frågan. Jag tror att det som sker är komplext. Jag är varken ersättningsteolog eller särskilt ”anti-israelisk”. De flesta uppfattar mig nog som en Israelvän.
Men vad jag anklagas för av dig är att inte vara nog tydlig. (Jo, jag vet att det inte var mig personligen du tänkte på, men i ditt sätt att formulera din kritik känner jag mig inkluderad.)
Jag tror inte att stöd för Israel måste ske onyanserat. Jag tror tvärtom att den sortens stöd gör mer skada än nytta. Den som inte redan tycker som jag lär inte imponeras av uttalanden som bara visar att jag aldrig ens förmått mig tänka tanken att det ligger något i vad andra säger. Att beskriva det som en kristen ledares skyldighet att hålla inne med all tänkbar israelkritik kan bara leda till ett enda resultat. Alla andra ledare utmålas som att de inte håller måttet. de är inte värda att följas. De är inte rätt män (och kvinnor?) för sina uppgifter.
Ingen är påverkad i sak av kraften i argumenten, men den som tycker som du får än mer skäl att isolera sig från andra kristna. Det är sorgligt. Man samlar på detta sätt kring sig själv en skara likasinnade människor som misstror andra. Du bränner broar med detta Tommy, och du, mer än någon annan känner jag som just en brobyggare. Låt inte din retorik förstöra det du så länge jobbat för att uppnå.
Kort sagt, jag tror att en vän till Israel mycket väl kan leva efter denna devis:
Vännens örfil är ärligt menad,
fiendens kyssar vill bedra.
(Ords 27:6)
Ett svar till Micael
I en kommentar på din blogg skrev jag de tankar som är början på detta inlägg. Jag beskrev att det visst kan finnas skäl att misstro människorättsorganisationer och andra Non Governmental Oranizations (NGO:er). Det faktum att du ställde dig helt frågande till detta är vad jag menar är din oförståelse. Du tycks inte ha läst på vari kritiken består. Du verkar inte känna till att den bygger på väl underbyggda analyser och på efterforskning. Låt mig därför förtydliga än en gång.
Grundfrågan i ditt inlägg är varför sådana som jag inte litar på människorättsorganisationer? Mitt svar är att deras metodik ofta är undermålig och att de gång efter annan bevisligen för fram felaktig information. Exempelvis kallar PCHR den här personen, Amjad Zaher Hamdan för civil, trots att han inte är det. Efter operation Gjutet bly 2008 granskades listorna som publicerats av människorättsorganisationerna namn för namn, och en enkel faktakontroll kunde visa att de var groteskt överdrivna. Ofta bestod denna kontroll i en så enkel sak som att läsa hur terrorgrupperna själva beskrev sina fallna medlemmar på sina arabiska webbplatser.
Den här gången har Hamas lärt sig läxan och hemlighåller namnen på sina döda. Instruktionerna till alla i Gaza är tydliga. Alla ska kallas civila. Punkt. Och journalister är antingen partiska från början, serveras en skev bild eller hotas att rapportera selektivt. Den italienske journalisten Gabriel Barbati skriver om detta först sedan han lämnat Gaza.
Låt mig ta fler exempel på saker som Hamas kanske gjort de senaste två veckorna: En demonstration mot Hamas i Gaza slutade med att 20 demonstranter dödades. Risken är stor att deras namn kommer dyka upp på listor över civila som dödats av Israel. 50 misstänkta kollaboratörer dödades av Hamas. Samma sak lär hända med deras namn. Ett stort antal raketer har slagit ner i Gaza och palestinier dödats eller sårats. Det skylls på Israel.
Jag har ännu inte sett en enda NGO ens anse att dessa incidenter är värda att utredas. Har du det? I ett krig likt detta är det svårt att se vad som är vad, rykten florerar, händelser tolkas partiskt och rapporteras selektivt. Men om Amnesty, PCHR, ISM, HRW, etc inte ens anser att dessa incidenter är värda att undersökas, hur kan de då anses vara opartiska?
På samma sätt använder dessa organisationer, precis som du själv, Goldstonerapporten som om den innehöll klarlagda sanningar. Metodiken bakom rapporten var att samla in incidenter av påstådda krigsförbrytelser. Sådant som förtjänade att utredas. På juridikspråk, förundersökning borde inledas. Gång efter annan har jag sett rapporten användas som att den i stället enbart innehöll domsutslag, deklarationen ”skyldig” sedan undersökningen gjorts färdig och opartisk rättegång hållits.
Goldstone själv säger att Israel på ett noggrant sätt utrett allt som kan krävas av dem och att han därmed är i stort sett nöjd med dem. Men inte med Hamas, som inte utrett något alls. Om Goldstone hade trovärdighet när han sammanställde sin rapport, så bör han väl också betraktas som trovärdig när han fortsätter uttala sig om den i efterhand?
Ledare för vissa ansedda NGO:er har rent av anklagat Mossad för att ha utövat sådana hemska påtryckningar mot Goldstone att han har svängt av fruktan för sitt och sin familjs liv. Där har du konspirationsteorier värda namnet, Micael!
Min gissning är att du helt enkelt inte känner till något av detta, att det är nya uppgifter för dig. Jag tror inte du skulle hänvisa till Goldstonerapporten annars. Min gissning är därför att du skriver som du gör för att du helt enkelt inte läst på vad som hänt sedan rapporten skrevs. Antagligen för att de som berättar om denna händelseutveckling kan avskrivas som ”Israelvänner”. Min gissning är att du uttrycker din övertygelse genom att låta bli att på allvar lyssna till dem som inte tycker som du. Jag hoppas jag har fel.
Nedan följer fler exempel som jag skulle kunna bestyrka med länkar. Om du, eller någon annan läsare som har relativt pro-palestinska åsikter, inte känner till vad jag pratar om utan skulle vilja ha just länkar som styrker vad jag säger, då är det en stark indikation på just vad jag säger. Engagemanget har då uttryckts genom bristande inflöde av information.
Nu frågan om hur mycket bruket av mänskliga sköldar påverkar ansvarsförhållandet.
Du citerar ett antal röster som menar att Israel är skyldiga att avstå från att attackera enligt internationell rätt, när nu Hamas m.fl. bryter mot förbudet att använda dessa mänskliga sköldar.
Jag skulle enkelt kunna stapla upp ett antal röster av internationellt erkända experter på människorätt som säger motsatsen, men att spela citat-pingis brukar sällan leda någonvart. Låt mig granska dina resonemang i stället.
Först motsäger du dig själv när du försöker lindra Hamas skuld genom att hänvisa till att FN-skolorna där raketer upptäckts varit folktomma. Vad jag kan förstå är dessa platser då att betrakta som legitima måltavlor, eller hur? (Enligt internationell rätt.) Likadant med sjukhus, ambulanser, bostäder, etc. Om Hamas skuld lindras av att en byggnad är tömd på folk, så måste Israels skuld lindras i samma utsträckning, annars används dubbla måttstockar.
Om syftet inte vara att lindra Hamas skuld, varför över huvud taget nämna att skolorna var folktomma – vad spelade då upplysningen till oss läsare för roll?
Om Israel attackerar militära mål efter att först ha givit civilbefolkningen varningar att tömma området, så ser jag att man vidtagit en större aktsamhet än vad krigets lagar kräver.
Lägg därtill att exempelvis Genevekonventionen inte äger laga kraft i en konflikt där motparten inte också förbundit sig att följa den. Gång efter annan ser vi idag konflikter där den ena parten trots det väljer att följa den för egen del, trots att det inte är något man är skyldiga att göra. Det leder till en viss förvirring, dock.
Om Israel attackerade på måfå, så skulle köns- och åldersfördelningen bland de dödade och sårade följa befolkningens åldersfördelning i övrigt. Gaza är ett av de områden i världen där det finns flest barn. Befolkningen har mångdubblats sedan 1967. Kort sagt, det kryllar av barn. Och hälften av alla som bor på Gaza är kvinnor.
Ändå är det så att män i stridför ålder är kraftigt överrepresenterade bland de döda och sårade. Kvinnor och barn är kraftigt underrepresenterade. Detta är en stark indikation på att militära mål prioriteras. Människorättsorganisationerna är dåliga på att identifiera män i stridför ålder som kombattanter, eftersom de inte själva gör det undersökande jobbet. De för bara vidare den status som Hamas kallar dem.
Så varför dör då civila? Det finns flera skäl.
Alla som uppmanas dra sig bort från en plats gör det inte. De vill eller tvingas vara mänskliga sköldar.
Förvarningen sker inte i tillräckligt god tid. Detta är militärt en delikat balansgång. Går det för lång tid emellan kan Hamas också utrymma sin vapenarsenal.
Sekundära explosioner förstärker kraften på ett sätt som inte kan beräknas. Ett större område skulle behöva utrymmas.
Israel har fått ett felaktigt spaningsunderlag. Man misstar civila mål för att vara militära.
Soldater gör felbedömningar eller tappar sitt lugn.
Hamas uppträder inte sällan i civil utstyrsel. De transporterar sig själva i ambulanser. Osv. Om en civilperson närmar sig en israelisk soldat så kan han därför aldrig vara helt säker på att det inte är en förklädd militant. Detta gör felbedömningarna ännu vanligare.
Hamas och annan milis försåtminerar hus och annan infrastruktur. Under Gjutet bly 2008 försåtminerades djurparken! Detta är något av det mest svårhanterliga som finns i strid i urban miljö. Civila kan dö av försåtmineringen i sig och de kan dö när IDF väljer att bomba ett hus hellre än att riskera sina soldaters liv till denna minering.
Båda parter missar. Inga vapensystem i världen träffar rätt varje gång, definitivt inte i händerna på människor. Israeliska granater slår inte alltid ner på rätt plats. Hamas raketer landar inte sällan i Gaza.
Alla arméer innehåller rötägg, personer som bryter mot den egna organisationens uppförandekod.
Krig gör att deltagaren efter ett tag förlorar de spärrar som normalt skulle hindrat honom från att agera omänskligt. Ju längre striderna varar, eller ju oftare de återkommer, desto större risk att detta sker.
Rent militärhistoriskt räcker dessa skäl mer än väl för att förklara de civila dödsfallen. Om man jämför med Rysslands framfart i Georgien (för att inte tala om Tjetjenien) eller hur Turkiet ibland bekämpar kurder, så är det en glasklar sanning att IDF är ytterst försiktiga. Och det argumentet bygger inte på att det är olika varmt i skilda delar av helvetet, att det finns ett värre ont någon annanstans (även om det faktiskt skulle i si vara värt att dra upp), utan det är till för att illustrera att IDF de facto beter sig så rättskaffens som man rimligen kan begära av en militärmakt. Det är militärhistoriskt unikt med så få civila dödsfall i förhållande till konfliktens storlek, som vi nu ser.
Det är i och för sig ett bra argument mot allt krig. Det blir inte mindre hemskt än så här. Men den diskussionen spar jag till en annan gång. Och vill du föra den diskussionen så önskar jag att du inte blandar ihop frågeställningarna.
Uppdatering: Sedan detta inlägg skrevs har det hänt en hel del. Inlägget står sig bra i sitt ärende, men inte längre som en dagsaktuell beskrivning av nämnda personers åsikter.
Idag besökte jag min gamla arbetsplats, en gymnasieskola i Trollhättan. Ett kärt återseende av kollegor inklusive några rejäla kramar. Jag lånade en arbetsplats där jag satt och jobbade under tiden min bil var på service och lagning. Under tiden fick jag höra hur två kollegor diskuterade ett par elever. En kille hade tydligen i något sammanhang burit klänning och det gjorde en kollega jätteglad. ”Jag uppmuntrar allt som är normbrytande”, sa hon.
Jag ställdes inför ett val: Att genast uttrycka min avvikande åsikt. Jag kan dessutom argumentera väldigt väl för den, tycker jag själv. Valet står nämligen inte mellan ”normer” och icke-normer, utan mellan en uppsättning normer och en annan uppsättning normer. En kurs i filosofi på medelavancerad nivå anbefalles den som inte kan se detta!
Nu valde jag dock inte att där och då ta debatten. Situationen tillät inte att det kunde ha lett till någon slags fruktbart resultat. Flera av mina gamla kollegor vet vad jag tror eftersom det aldrig varit något jag hymlat med och diskuterat när tillfälle givits.
Detta var dock inte ett sådant tillfälle. Jag lät alltså situationen bero. Däremot bjöd jag hem alla mina gamla kollegor till mitt nya boende och jag hoppas de ska se att jag uppskattar och bryr mig om dem.
Mitt beteende skulle kunna sägas vara en tillämpning av den predikan Niklas Piensoho höll på Nyhem i Juni, så som jag tolkar honom.
Kontrasten
Under dagen satt jag som sagt med min dator i ett hörn och arbetade. Det inkluderar att hålla mig uppdaterad om vad som sker i världen i stort, den webbtekniska världen, basketvärlden och den kristna församlingen.
På den sista platsen rådde det en smärre bloggstorm, åtminstone inom svensk pingströrelse. Piensohos predikan har väckt en del frågor och bemötts med skarp kritik. En snabb rekapitulation av debatten ser ut ungefär så här:
Piensoho predikar, Dagen rapporterar.
Det kommer en starkt kritisk debattartikel i Dagen.
Jag tror att den linje som [min kritiker] förespråkar är problematisk. Jag har svårt att råda kristna föräldrar, vars barn ingår partnerskap, eller gifter om sig, att inte närvara på barnens högtidsdag med argumentet att Jesus inte skulle gjort det. Vi vet faktiskt inte hur Jesus skulle ha gjort. Jag tror inte heller att ett deltagande innebär ett bekräftande. Och jag tror inte att en bön om Guds välsignelse över ens egna barn, trots att de valt en annan väg än den man önskat som förälder, är det samma som ett välsignande av allt barnen gör.
När jag använder välsignelsebegreppet är det just för att det står för något genuint och ursprungligt. Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.
Jag noterar några glasklara meningar:
Deltagande är inte bekräftande…
En bön om välsignelse över ens egna barn… är [inte] det samma som ett välsignade av det barnen gör.
Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.
Så långt borde det inte vara några problem. Men nu har Niklas Piensoho också valt att inte bemöta varje enskild detalj som kritiken innehöll, utan håller sig till de stora dragen. Och då blir det rabalder.
(Rent formellt skrev Dahlman en reflektion allra först under rubriken ”Vimsig teologi” (borttaget från Världen Idags sida). Jag läste den när den var ny men satte den aldrig i samband med Piensohos predikan. Jag läster ofta bloggar så snabbt att det ännu inte kommit några kommentarer och det var bland dem som kopplingen klargjordes. Det är anmärkningsvärt att Tommy Dahlman som jag respekterar oerhört och jag kommer till så skilda slutsatser.)
Debatten tar fart
Nu höjs ett par kritiska röster ytterligare.
Tommy Dahlman skriver ett nytt blogginlägg och gör en helt annan bedömning än jag om kvalitén på Piensohos svar. Jag har svarat på hans inlägg i kommentarsfältet.
Mikael Karlendalkommenterar övergripande på sin blogg. Jag föredrar i likhet med honom diaspora-perspektivet framför Piensohos Abrahamsperspektiv, även om jag i likhet med Jonas Melin ser att de kan komplettera varandra. (Liksom Piensoho aldrig helt förkastade Exodus-perspektivet.) Karlendals andra halva handlar om att Abrahams välsignelse ska ses som begränsad till att vi får möjlighet att omvända oss från vår synd. Där är vi oense, men det ser jag som underordnat i den aktuella diskussionen.
I kommentarsfälten på dessa båda blogginlägg så förekommer det betydligt hårdare anklagelser. Piensoho blev enligt någon pastor i Filadelfia utan att ha några ”andliga kvalifikationer”. Och trots de ovan citerade orden så anses det vara fullt möjligt att tolka Piensoho som att han står för att vi ska fullt ut välsigna HBTQ-rörelsen och i princip anamma EKHO:s agenda. På Twitter sägs liknande saker och det faktum att någon försiktigt frågar om så är fallet med en positiv förhoppning om ett jakande svar tas till intäkt för att Piensoho är otydlig.
(Om det nu är så att Piensoho skulle börja höjas till skyarna av EKHO med flera så beror det inte på något han själv sagt eller gjort, utan på att hans kritiker överdrivit innebörden i hans ord!)
Nu kommer det en del inlägg till Piensohos försvar:
Torsten Åhman fokuserar inte på några detaljer alls utan på tonen i det som sägs. Han kallar den första insändaren i Dagen för ”hård” och ”kall”.
Nu uppmärksammas diskussionen också i Världen idag på nyhetsplats där man bland annat intervjuar Karlendal och på debattplats där han får en artikel publicerad. Den håller inte alls samma kvalité som Karlendals tidigare blogginlägg och utgör i mitt tycke debattens absoluta lågvattenmärke. Jag återkommer till den nedan.
Också Sveriges mest läste kristne bloggare, Stefan Svärd, skriver ett längre inlägg. Respektfullt, men enligt min mening missvisande. Han utgår ifrån att Piensoho är en god missionspastor, som framför åsikter som är ”mainstream” inom SMF/SMK/Equmeniakyrkan. Jag bemöter denna felaktiga beskrivning av Piensoho i kommentarsfältet på Stefans blogg.
Stefan får dock många glada tillrop och enligt hans statistik får bloggen nytt besöksrekord.
Över till några reflektioner från mig.
Sociologi är inte etik
Det som förvirrar debatten mer än något annat är sammanblandningen mellan sociologi och etik. När Piensoho talade om att leva som Abraham bland främlingar som inte delade hans tro så är inte poängen att vi ska bli som omgivningen eller anamma dess åsikter. Piensohos fråga är hur man lever i en minoritetssituation.
Att som de flesta av hans kritiker dra in bibelord om helgelse är därför inte en relevant kritik. Han talar om interaktion mellan den som har en tro och andra människor. Det är faktiskt inte så svårt att uppfatta om man lyssnar till hans predikan och läser hans ord.
Förtroendets eller misstrons kontext
Alla rörelser utvecklas. Annars förvandlas de till pittoreska museiföremål över en svunnen tid. Utveckling är alltid en utmaning. Det somliga inom en rörelse ser som ett steg åt rätt håll kommer andra se som ett förfall.
Det är inte svårt att se att många röster åtminstone i de huvudsakliga debattörernas kölvatten uttrycker en stark misstro mot utvecklingen inom pingst i stort. Också Dahlman och Karlendal uttrycker nu och då skepsis kring det som sker, inte minst i frågor kring teologin. (I andra sammanhang har de däremot ofta kommit ner på var sin sida i debatten, speciellt kring frågan om teologin bör vara pentekostalt eller evangelikalt präglad.)
Jag säger inte på något vis att alla farhågor är obefogade eller att all utveckling inom pingst i Sverige är optimal. Det saknar jag kompetens att bedöma. Det som är intressant just nu är frågan om i vilken kontext man bedömer Piensohos predikan. Min ser väldigt annorlunda ut.
Själv är jag präglad av de diskussioner om HBT-frågor som vi förde i Missionskyrkan på 90-talet. (På den tiden fanns inte bokstaven Q med i förkortningen.) Vi hade ett nätverk av pastorer för att främja bibeltro, karismatik och radikalt lärjungaskap. Niklas Piensoho var en av de som tog ett ledaransvar inom nätverket.
Boken Motbilden och budskapet (Marcus förlag, 2001) togs fram av några av våra riksevangelister som en motpol till det material som framställdes från samfundet centralt eller förekom i tidskriften Tro och Liv. Piensoho medverkar med ett kapitel som har rubriken Kan vi välsigna. Svaret blir nej, vi kan inte välsigna ingåendet av partnerskap.
Från att på 90-talet ha utgjort ett av de ledande namnen för bibeltro och en tydlig hållning i sexualmoraliska frågor så har nu Piensoho kommit att anklagas för att driva en liberal agenda. Och detta enbart utifrån anklagelser om otydlighet.
Min reaktion kan inte bli någon annan än denna:
Motbilden och budskapet
Det kan vara på sin plats att reda ut exakt vad Piensoho skrev i sitt kapitel, åtminstone som en slags upplysningsservice!
Boken som helhet är tydligt skriven för Missionskyrkans kontext men är också läsvärd för andra. Den rekommenderas varmt. Den ger historiska, exegetiska och pastorala perspektiv på frågorna. Ett lysande litet kapitel på 5 sidor av Wolfhart Pannenberg och en detaljerad exegetisk genomgång över de ledande exegetiska nytolkningarna av Gunnar Samuelsson är i mitt tycke bokens stora behållning.
Piensoho fick på sin lott att skriva om den specifika stridsfrågan inom SMK vid bokens tillkomst; frågan om vi kan och bör välsigna ingåendet av ett homosexuellt partnerskap eller bör låta ordinera pastorer som lever i en homosexuell relation. (Sidorna 133ff.)
Han börjar med att konstatera att vi har olika åsikter och att det är orimligt att tänka sig att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att nå fram till en enad uppfattning. Det handlar alltså inte om åsiktsdiktatur. Men beslutet att välsigna eller inte kommer per definition innebära att endera falangen går förlorande ur meningsmotsättningen.
Piensoho fortsätter sedan med att adressera frågans stora falska dikotomi. Att man antingen accepterar och välsignar allt eller så är man kärlekslös och fördömer individer. Vid bokens tillkomst så är det uppenbart så att HBT-rörelsen och dess förgreningar inom kyrkan försöker hävda denna falska dikotomi. Den är deras viktigaste argument. Antingen går man med liv och lust med i Pride-paraden eller så stödjer man orättfärdiga lagar i Ryssland och Uganda, samt legitimerar våld och diskriminering i Sverige.
Det är och förblir en falsk dikotomi och argumentet blir inte bättre bara för att det upprepas med en propagandistisk frekvens.
Ironiskt nog tycks det mig som att en del av de anklagelser som nu inom pingst riktas mot Pienso utgår från samma falska dikotomi, fast från andra hållet. Om vi inte ständigt markerar vår åsikt i ord och handling, om vi inte uteblir från en festlighet typ en vigsel mellan två personer av samma kön, ja då finns inget annat alternativ än att man bejakar HBTQ-rörelsens agenda fullt ut. Men detta är en som sagt en falsk dikotomi också när argumentet framförs från andra hållet.
Åter till boken:
Piensoho menar att frågan om välsignelseakter enbart kan avgöras utifrån Bibelordet. Han argumenterar därvid på tre plan:
Vad säger de texter som behandlar sakfrågan?
Vad för kompletterande perspektiv får vi från andra texter?
Vad för vägledning får vi från Bibelns allmänna förhållningssätt, främst exemplifierat i kärleksbudet?
Piensoho argumenterar skickligt för att oavsett tolkningsnivå så är budskapet entydigt. Han jämför med andra frågor som eviga straff eller apokatastasis (”med mycket god vilja kan man hitta några texter som möjligen talar om allas slutliga frälsning”) eller skilsmässa och omgifte. Piensoho säger däremot om homosexuell samlevnad:
Det unika med denna debatt är det helt entydiga bibliska materialet. Jag känner inte till någon annan fråga där bibeltexterna är så samstämmiga… I frågan om homosexualiteten är Bibeln, både GT och NT, samstämmigt avvisande. (Sid 137f)
[Faktum kvarstår] att det enda Bibeln säger om sexuella handlingar mellan människor av samma kön, är nej. På lite olika sätt, nej. (Sid 136)
Utifrån denna bevekelsegrund så landar Piensoho i följande slutsats:
Finns det ingen positiv bibelbakgrund måste pastorala akter som på olika sätt sanktionerar homosexuellt samliv vara omöjliga. (Sid 138)
Efter att ha dragit denna slutsats så avslutar han sitt kapitel med den nödvändiga återfokuseringen på det egna livet:
För de allra flesta av oss kommer aldrig frågan om homosexualitet att bli en personlig utmaning. Brottningen med homosexualiteten är inte min brottning, det handlar om andra människor. Däremot finns det laster i listan som Paulus räknar upp [1 Kor 6:9f] som berör mig och många andra i våra församlingar.
Den stora frågan blir för egen del hur jag låter Bibeln fungera som ett korrektiv till mitt eget liv. Orkar jag lyssna i de frågor där Bibeln stör mitt liv? (Min betoning av meningarna, Piensohos av ordet ”stör”.)
Piensoho avslutar med denna utmaning; att inte låta debatten stanna vid den andres problematik utan att låta Bibeln utmana allas vår bekvämlighet och ljumhet.
Så långt Piensoho.
I den aktuella diskussionen är det klart som korvspad att vi som har denna kunskap i våra bakhuvuden hör något helt annat när Piensoho förkunnar på Nyhem, än den som har en stor beredvillighet att tolka allt till det värsta på grund av en misstro mot det ledarskap som finns inom rörelsen.
Det är också denna bakgrund som gör att jag menar att Stefan Svärds blogginlägg faller helt platt till marken.
Karlendals debattartikel
Karlendal är utan tvekan en skärpt teolog och många gånger läser jag kloka och väsentliga ord som han skriver. Att jag på denna nystartade blogg råkat hamna i opposition till honom är mest ett resultat av att vi intresserat oss för samma frågor. Jag har tyvärr inte träffat honom AFK (away from keyboard) men ett sådant samtal skulle troligen bli mycket spännande.
I den aktuella debatten tycker jag att han blandar och ger med olika kvalitet. Jag berömde ovan stora delar av hans första inlägg. Jag tycker att hans svar till mig på Stefan Svärds blogg i kommentarsfältet var respektfullt och klargörande. Men jag har mycket svårt för det debattinlägg han hade i Världen Idag.
Artikeln ifråga har som premiss att Piensohos predikan ska tolkas som ett linjetal om pingströrelsens syn på HBTQ-frågorna. Jag menar att redan där blir det fel. Innehållet i Piensohos predikan handlar som jag skrev ovan nämligen inte om den moraliska värderingen av sexuella handlingar, utan om den sociologiska orienteringen av församlingen i förhållande till den grupp av människor som berörs.
Här möts också två skilda syner på evangelisation; något som jag berör avslutningsvis i detta inlägg.
Från sin felaktiga premiss fortsätter Karlendal över till ännu en falsk dikotomi. Han hävdar att det finns ”olika” sätt att tolka Piensoho på grund av predikans otydlighet, men han fortsätter genast med att reducera antalet till endast två. Piensoho vill med små steg införa en ny teologi (ny för pingst och som jag visat ovan också helt ny för honom själv!) eller så vill han bara att vi ska sluta tala om synden och inte längre ställa människor inför det som i Missionsförbundets tradition kallas omvändelsens nödvändighet. (Också det något som Piensoho ägnat stora delar av sitt liv åt att göra.)
Det första alternativet är helt igenom ett uttryck för falskspel och kan inte ses som något annat än att Karlendal kan tänka sig att Piensoho är en ond människa, en ulv i fårakläder! Det är kontentan av Karlendals ord, även om han själv väljer försiktigare formuleringar, typ att Piensoho är en god ”strateg”.
Nu väljer inte Karlendal den tolkningen. Det är ett retoriskt grepp som innebär att vi ska se det som sedan följer som om det vore en generös tolkning, en vilja att se det sagda i positivast möjliga ljus. Det är också den naturliga kontentan om man först köpt den falska dikotomin!
Den andra tolkningen Karlendal gör är alltså att Piensoho håller fast vid tidigare värderingar men väljer bort att tala om dem, att han inte ”i kärlek” vill förkunna ”hela läran”. Detta är också ett svek, att ”tystna” och ”lämna slagfältet”.
Karlendal avslutar med frågan:
Hur kan vi låta bli att säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?
Jag gör nu en tredje tolkning av Piensohos predikan och debattsvar. Jag menar att den fråga Niklas ställer, och som vi alla som har en konservativ syn i sakfrågan borde ställa oss är denna:
Hur ska vi säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?
Läs gärna de två frågorna en gång till. Den ena fokuserar på att, den andra på hur. Den ena på att vi ska ha fullgjort ett åtagande så att våra samveten förblir rena, den andra på att de vi möter ska bli respektfullt bemötta. Den ena frågan handlar om att vi ska höras, den andra om att vi ska bli hörda.
Piensoho tycker jag mycket riktigt ha dragit slutsatsen att vi inte blir hörda för att vi talar sanning på avstånd, från predikstolar, demonstrationsbanderoller och i media. Han drar slutsatsen att vi måste närma oss människorna först och det kan kräva att vi ofta börjar med att vara tysta.
Det var detta menar jag som var poängen när Piensoho i sin predikan berättade att han uppmuntrade den man vars dotter stod i begrepp att ingå ett samkönat äktenskap att gå på bröllopet, välsigna sin dotter som person (inte hennes handling), visa henne kärlek och ”inte ha en åsikt om allt”. Den sista formuleringen var måhända olycklig. Det som Piensoho talade om var beteende, att (inte) ständigt behöva uttrycka sin åsikt, snarare än övertygelse; att hysa en åsikt.
Piensohos otydlighet och tystnad
Den respons jag mött från Dahlman och Karlendahl när jag kommenterat deras inlägg är att även om jag har rätt i sak så är det Piensohos ansvar att se till att han inte blir missförstådd. Jag ska inte förvänta mig att andra lyssnar med samma förförståelse som jag. Och det är en rimlig invändning.
Men låt oss då sedan detta klargjorts byta sakfråga att debattera. Då handlar det inte längre om dolda agendor och förändrad syn i sakfrågan. Då handlar det om ledarstil.
Om Piensoho varit otydlig och gjort det möjligt att misstolka honom så är det naturligtvis ett stort avbräck för en rörelse som är van vid att ledare pekar med hela handen. Såväl Dahlman som Karlendal efterlyser tydlighet.
Men jag ber dem och alla deras åsiktsfränder för ett ögonblick stanna upp och fundera över om detta skulle vara bättre. Pingströrelsen är inte längre lika homogen som förr och den kommer inte med nödvändighet bli det bara för att ledarskapet blir ”tydligare”. Tyvärr finns det inte tid att påbörja denna relaterade diskussion här och nu. Jag vill bara påpeka att här finns det också möjlighet till skilda synsätt.
Men varför kommer inte Piensoho ut och klargör var han står? Det är ju många fler än Dahlman och Karlendal som vill ha besked. På den frågan saknar jag svar. Jag är inte Piensoho och inte en tankeläsare. Däremot har jag förståelse för att han inte låter sig invecklas i en debatt med personer som inte vill tro att han har goda avsikter, som anklagar honom för att vara en förvillare eller i vart fall insinuerar att det finns en försåtligt dold agenda.
Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte besvara den sortens debattinlägg!
Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte inveckla sig i en debatt med människor som kräver svar på sina villkor.
På samma sätt har jag i detta inlägg låtit bli att gå i polemik med några andra av Piensohos kritiker. Jag ser inte vitsen. Deras beteende gör dialog omöjlig. (Dahlman, Karlendal och Svärd får alltså svar för att jag respekterar deras dialogvilja.)
Om någon säger något som du tolkar negativt, utgå då direkt från att du missuppfattat situationen. Det är nämligen med största sannolikhet just vad du gjort!
Tänk om hela den här debatten hade börjat med ett sådant antagande. Då hade den blivit betydligt mer konstruktiv och då hade säkerligen stora delar av den olust som nu blivit synlig på båda sidor kunnat undvikas.
Evangelisation, sanning och kärlek
Jag skrev ovan att mellan Karlendal och några därtill och Piensoho så finns det en skillnad i betoning. Jag utgår fullt och fast ifrån att båda parter vill tala sanning i kärlek. Men frågan är vad som kommer först?
Ska vi börja med att visa kärlek så att vi får en möjlighet att tala också om den sanning som är bister och besvärande utan att den vi talar med ”stänger av”?
Ska vi visa kärlek genom att redan från början tala om sanningen; också den som är bister och besvärlig?
Jag ser att det finns två motpoler i både pentekostal och evangelikal kristenhet mellan dessa två poler. Så att evangelisterna kan uppfattas som kompromissande av genom att evangelisterna. Någon gång kanske det är en korrekt värdering, men den kan inte förutsättas vara sann. Genom att evangelisterna kan uppfattas som dömande och kärlekslösa av så att evangelisterna. Någon gång kanske det också är en korrekt värdering, men den kan inte heller förutsättas vara sann.
Jag är otvetydigt en så att evangelist. Jag är beredd för att argumentera om att det är en bättre approach. Samtidigt ser jag att mellan dessa två poler finns det en glidande skala och att göra en annan bedömning om var på skalan man bör befinna sig borde inte vara detsamma som att tillskriva någon dåliga mänskliga egenskaper.
Om vi går tillbaka till mina lärarkollegor. Också som nyanställd hade jag en del diskussioner om tron med några av dem. Speciellt en mest för att han verkligen ville markera sitt avståndstagande efter allt han sett i sitt gamla hemland på Balkan. Jag låg lågt i ett par år men sedan började frågorna komma och helt plötsligt hade vi samtal med en helt annan kvalitet och ett helt annat djup. Jag ser fram emot nya diskussioner om tron när de kommer på besök i veckan, men om de hellre vill prata om annat så är de lika välkomna! (Vem vet, någon av dem kanske läser detta.)
(Det kändes som en bra slutkläm. Jag slutar där, även om jag också velat skriva om konstantinsk kristendomsuppfattning kontra nutida ifrågasättanden av den, vilket är en annan väsentlig bakgrund till den här diskussionen… Liksom om offentlig debatt kontra det livsnära mötet och om det första kan slå undan benen för det andra… Och om skillnaden mellan generationer, såväl i Sverige som inom evangelikalismen.)
Uppdatering 2017-03-08
En av debattörerna har bett att alla omnämnanden av personen i fråga stryks. Jag har gjort det, samt tagit bort döda länkar.
