Omargate: Gåvan att skilja är märkligt fördelad

Omargate: Retoriken hårdnar och dimmorna tätnar

För den som försökt följa med i alla turerna runt Omar Mustafas korta karriär som medlem av Socialdemokraternas partistyrelse, så är uppgiften inte lätt. Uppgifter lämnas och tas tillbaka, beskyllningar åt olika håll haglar. Men allteftersom så börjar gruppmentaliteterna ta ut sitt och med få undantag placerar sig debattörerna alltmer i sina vanliga läger.

Väldigt ambitiöst tänker jag därför försöka reda ut sakfrågor och ge min egen syn på hur diskussionen förs och försöka dra några slutsatser kring nätdiskussioner och debatt i allmänhet. I vanlig ordning ska detta självklart ses som ett blogginlägg och inget annat. Jag talar inte för min arbetsgivare, mitt samfund, min förläggare eller för något parti. Sådana självklarheter behöver ju tyvärr sägas i dessa dagar.

Situationen uppstod på grund av bristande internkommunikation och märkliga turer i Socialdemokraternas interndemokrati. Det kan nog de flesta hålla med om, oavsett vilken inställning man har i övrigt.

Att svenska journalister inte alltid är så noga med faktakontroll, det är väl heller ingen nyhet? Nej, låt oss behandla de lite svårare frågorna.

Vi börjar med en enkel sakfråga.

Man bör inte skilja på charter och stadgar

Att skilja på det engelska ordet ”charter” och det svenska ordet ”stadgar”, det låter sig inte göras hur lätt som helst. Anledningen till att denna åtskillnad görs av somliga debattörer, däribland Marie Demker, är att Islamiska Förbundet (IFiS) på sin webbplats haft en ”charter” publicerad, som innehåller komprometterande formuleringar.

Två saker förtjänar att sägas om begreppet ”charter”. För det första är det gängse språkbruk att översätta just med ordet ”stadgar”. Det gäller exempelvis i fallet FN: ”UN charter” = ”FN stadgar”, enligt den egna översättningen. Samma gäller PLO, där eventuell skillnad aldrig påtalats i debatter förut.

För det andra är det möjligt att göra alternativa översättningar, som ”kungabrev”, ”privilegiebrev”, ”koncession”, ”kontrakt”, e t c. Men det finns inga rimliga översättningar av begreppet som skulle ange något annat än en normerande innebörd. En charter är ett styrande dokument, även om man har andra stadgar vid dess sida. Att diskutera översättningsproblematik av ordet ”charter”, i stället för dokumentets faktiska innehåll eller varför det publicerats på webbplatsen, det är en flykt från sakfrågan.

Man bör skilja på islamism och annan muslimsk tro

Kärnfrågan är om det är skillnad mellan islamism och annan muslimsk tro. Ironiskt nog så gör nu en del av Omar Mustafas försvarare inte den distinktionen, något man annars och med rätta brukar anklaga exempelvis många sverigedemokrater för. Mycket märkliga saker sägs, som att det är stört omöjligt att hitta talare att bjuda in som skulle stå för en icke-islamistisk tolkning av sin tro. Utanför Sverige anses extrema åsikter vara så vanliga att alternativ inte står till buds, enligt Peter Weiderud, som menar att i sin ”kontext” kan beskyllningar om att judar mördar barn för att ha deras blod i sina påskbröd eller att judarna styr världen tolkas som något annat än antisemitism. (Vad då för kontext, undrar Sanna Rayman på SvD, med rätta.) I första hand är det tydligen ”antisionistiska” uttalanden, enligt Mikaël Wenger och Mohammad El-Alti på debattplats i Dagen.

Det är helt sant och riktigt att muslimer i allmänhet inte ska beskyllas för att vara delaktiga i islamisternas extrema tolkningar av sin tro. Det är inte svårt att hitta röster som vill göra just detta, men det finns också saklig kritik mot Omar Mustafa, en kritik som utgår från den nödvändiga särskiljningen av extremism från annan muslimsk tro. Därför är det också nödvändigt att skilja den ena kritiska rösten från den andra och inte bunta ihop alla sina meningsmotståndare till en homogen massa.

Att försvara sig genom att anklaga de med avvikande åsikter för islamofober, en del av ett drev eller agerande utifrån stereotyper, det är inte argument, det är motanfall som bygger på osaklig generalisering av kritikerna. Det är att undvika sakargumenten.

Man bör urskilja de separata rösterna som försvarar Omar Mustafa

På samma sätt försvaras Omar Mustafa enligt flera parallella linjer, där en del debattörer hävdar den ena, en del den andra och somliga båda samtidigt. Ingendera sidan talar med enhetlig röst. Om det nu ens finns två sidor att tala om. Jag skulle vilja säga att det finns fler.

Guilt by association

Ett vanligt försvar av Mustafa och IFiS är att de måste skiljas på från de talare man inbjudit och på så vis givit en plattform (som det brukar heta). Här finns det starka skäl att lyssna till detta försvar, eftersom guilt by association är ett oärligt debattargument, som kan användas till nästan vad som helst. Seglora Smedja, något av svenska mästare i guilt by association, har försvarat metoden eftersom den, med Helle Kleins ord, säger något om allianser. Den uppenbara motfrågan är säger vad då om allianser? Och svaret är att det säger precis vad helst kritikern i fråga vill att det ska säga, nämligen att ingen distinktion mellan person A och person B är meningsfull. Att det onda från person B har smittat ner person A, som därför inte ska få räknas som god och förnuftig.

Här vill jag vara glasklar. Om guilt by association är något man tar avstånd från, som jag, eller om man vill använda metoden, som Seglora Smedja, då ska det göras konsekvent, oavsett om man sympatiserar med slutresultatet.

Svaga indicier, som att man länkar utan kommentar till någons webbplats, eller att man blivit inbjudna att tala i samma sammanhang och uttalat generella artighetsfraser, eller att man är vän med eller gillar någon på Facebook, det säger inget alls.

Om en känd extremist skriver en kommentar på en blogg, vars innehavare inte har en strikt policy för kommentarer, så kan man diskutera lämpligheten i dessa kommentarsregler, men att gå därifrån till att anklaga blogginnehavaren för att sympatisera med kommentaren, eller att vara naivt oförstående om dess innebörd, det är inte ärlig argumentation. På nätet förekommer allt mellan den totala Flashback-artade åsiktsfriheten, ofta ypperligt förklarad och försvarat av ledande Piratpartister, och de som har mycket strikta kommentarsregler. Jag har själv blivit refuserad av Seglora Smedja för kommentarer som jag menar definitivt höll sig inom smedjans riktmärken.

Själv har jag mycket strikta regler. Din kommentar ska ha läsvärde och därför framföra sakliga argument om huvudartikelns innehåll. Och jag tänker förklara för alla (utom spammare) i privata mejl varför de refuseras.

Wirkungsgeschichte eller signaler är inget argument

Andra argument som påminner om guilt by association är en förmodad effekt av något som sägs. Inom idéhistorien och speciellt inom teologin är detta av stort intresse. Begreppet wirkungsgeschichte (verkningshistoria/reception) är väletablerat. Men här finns också problem, när tänkandet används på ett ytligt sätt. Genom att hänvisa till möjliga konsekvenser, vad sänder det för signal, så kan man framställa vilken åsikt som helst som felaktig.

(Ett av de mest kända exemplen på verkningshistoria är att den kalvinska idén om gudomlig predestination drev fram det kapitalistiska systemet. Ska Kalvin äras (eller klandras) för det? Svaret är ingetdera, för processen var för lång och invecklad för att någon skulle kunna förutse resultatet.)

Här talar vi inte om indoktrinering eller följderna av massiv propaganda. När exempelvis Hamas driver sin egen perverterade version av sommarkollo, där de uppfostrar till oförsonlighet, våld och hat, då är resultatet definitivt förutsägbart och effekten av det talade ett äkta argument. Men när någon griper en bibelvers ur sitt sammanhang för att försvara erövringskrig, då kan knappast Bibeln i sig anges som skuld till kriget, eller ens läran om dess ofelbarhet, eftersom det handlar om frågan hur den blivit läst.

Intressant nog används signalen aldrig som argument av den påstådda mottagaren. Det är i princip alltid så att någon uttalar sig på någon annans vägnar. Mustafagate sänder en signal till svenska muslimer. Idén om vårdnadsbidrag sänder en signal till den som har sina barn på dagis. E t c.

Det stora problemet med signaler och effekter är att som argument så liknar det halmdockorna. D v s du angriper inte vad som faktiskt har blivit sagt, utan din egenhändigt skapade nidbild av det sagda. Det står ju var och en fritt att fabulera fram önskade effekter av allehanda slag.

Att säga att Omar Mustafa är en olämplig kandidat till partistyrelsen i ett svenskt parti, det är alltså inte detsamma som alla muslimer är det. Detta torde väl vara glasklart för den som i övrigt erkänner att IFiS inte talar för alla med muslimsk tro?

Så är då Omar Mustafa olämplig? Finns det något mer att komma med än guilt by association?

Positiva omdömen är mer än lös associering

Det är inte helt lätt att granska de olika anklagelserna och vad i dessa som kan lastas Omar och inte. Att IFiS upprepade gånger bjudit in talare med djup besvärande åsikter, det är helt klarlagt och dokumenterat av Torbjörn Jerlerup. I SVT:s debattprogram, så försvarades Yvonne Ridley speciellt, så lite extra dokumentation om henne från Expo kan vara värd att läsa. Också i den noggrant genomtänkta och således inte i affekt skrivna rapporten Swedish Muslims in Cooperation Network Alternative Report (pdf), så hänvisas till Ridley som oproblematisk och kritik mot henne som utslag för islamofobi och inget annat.

IFiS som organisation är en del av  Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). Det är i sig en besvärande uppgift, och även om formellt samarbete inte verkar finnas, så finns det personliga kontakter, enligt experterna. Så vad gäller då om dessa personliga kontakter?

I sammanhanget är det bestickande att IF inte i förväg redogjort för hur man bjudit in talare till dialog, utan beskrivit de inbjudna i mycket positiva ordalag och inte bara med allmänna artighetsfraser. Exempelvis har Omar Mustafa själv har uttalat sig mycket positivt om antisemiten Necmettin Erbakan. Och när Yvonne Ridley nu senast medverkade på de Muslimska familjedagarna, så finns det inget i presentationen om henne som antyder att hon kommer för att engageras i kritisk dialog. Tvärtom beskrivs hon bara i positivt ljus.

Sant är att några av de namn som nu diskuteras bjöds in att tala innan Omar tillträdde som ordförande. Liksom att det inte finns någon dokumentation om vad som sades på mötena när de var här, varken komprometterande eller friande.

Då är frågan här om det finns skäl nog att ställa viktiga och kritiska frågor? Återstår såpass mycket av den inledande kritiken, även efter att den granskats och somligt fallit bort, att det fanns skäl att gå vidare med ärendet för utredning?

Här finns det en äkta poäng med samröre som undersökningsmetod. Samröre är inte ett bevis, men skäl att starta en undersökning. Man kan kalla det för suspicion by association. Misstanke är inte skuld och därför är det OK att misstänka, så länge som man har skillnaden klar för sig.

Det fanns således skäl att vara misstänksam mot Omar Mustafa, inte för att han är muslim, utan för att han uttalat sig gillande om muslimska ledare med dålig ideologi. IFiS har också utan kommentarer låtit publicera artiklar med djupt förkastliga åsikter. Men det bevisar inte att Omar Mustafa personligen delar just dessa åsikter.

Frågan om Omars faktiska åsikter och hur väl de harmonierar med socialdemokraternas partiprogram, den överlåter jag åt andra. Liksom vad det finns för bevisvärde i ett antal knepiga uttalanden av Omar på Twitter. Och hur frågan om Omars lämplighet att sitta i en partistyrelse ska besvaras kan nog inte besvaras enbart utifrån åsikter, utan också utifrån ageranden, vilket verkar ha varit Löfvéns grundval för sitt beslut.

(Nya fakta i fallet är också att Omar Mustafa, tillsammans med andra ledare för muslimska organisationer i Sverige, undertecknat den ovan nämnda rapporten, Ridley försvarades. I vart fall socialdemokraten Johan Westerholm tycker att rapporten innehåller nog med tveksamheter som borde diskvalificerat Omar från att bli invald i partistyrelsen från början. Men det är som sagt inte mitt parti och därför inte min fråga.)

Honor by association?

Över då till en annan försvarslinje för Omar. IFiS är ju inte ensamma att bjuda in de här kontroversiella talarna. The Guardian anlitar någon som kolumnist, Palmecentret och Sveriges riksdag har fått besök också.

Först bör påpekas att riksdagen inte bjuder in någon, utan riksdagsledamöter står bakom inbjudningarna. I det här fallet är det Mehmet Kaplan som verkar vara den som arrangerat besöket. Dock nämns sällan hans namn av försvararna. Men desto hellre moderaten Abdirizak Waberi, han tillhör ju motståndarsidan.

Nu menar exempelvis Anna Ardin att andra än IFiS som upplåter utrymme åt exempelvis Yvonne Ridley inte blir kritiserade på samma sätt. Svaret är att de kritiseras visst på samma sätt, och det finns mängder av kritik mot The Guardian på den här punkten och andra. Kritik har framförts mot Palmecentret. Liksom mot Ardins organisation Broderskap/Tro och Solidaritet, exempelvis när de bjöd in antisemiten Gilad Atzmon.

Huvudproblemet med hela argumentationen är naturligtvis att honor by association som försvar inte är ärligare än guilt by association som anklagelse.

Konsten att ignorera sina kritiker

Peter Weiderud, Anna Ardin med flera i Broderskap/Tro och Solidaritet har upprepade gånger kritiserats för samarbete med antisemiter, inklusive några av dem som IFiS också bjudit in. Men varje gång så har de kunnat ignorera kritiken, den kommer ju ändå från sådana där israelvänner, som ropar antisemitism jämt och ständigt. Det blir sällan några större rubriker i dagspressen, utan saken tar bara ett sedvanligt varv på bloggar och andra sociala medier.

Med en mycket märklig förvånat tonfall, så får vi nu höra att det bara [är] Omar som beskylls för att inte klara rågången mot antisemitism, vilket alltså är en demonstrabel lögn. Det konstiga är snarare att Weiderud alltid klarat sitt skinn, så också den här gången.

Men jag tror inte förvåningen är spelad. Vanan att ignorera all kritik mot den egna verksamheten och de egna åsikterna sitter troligen så djupt rotad att den blivit en mentalitet. Och utifrån den återstår inget annat än att spela ut islamofobikortet. Omar har inte behandlats annorlunda, men den här gången tog kritiken skruv. Till skillnad från Weiderud själv, så är Omar ingen teflonpolitiker. Men det får vi nog främst skylla på partiledningens valhänta hantering av frågan, ihop med Omars och IFiS oförmåga att ta kritiken på allvar. Att avfärda den som allmän islamofobi eller sedvanlig antimuslimsk diskurs imponerade helt enkelt inte som försvar, inte ens på alla troende socialdemokrater, eller på alla troende muslimer.

Någon skillnad i sak mellan hur Omar och Weiderud, Adrian Kaba eller Ilmar Reepalu behandlas finns alltså inte, men väl i viken effekt som uppstått av behandlingen.

Är det skillnad på Islam och islamism, och skillnader inom islamismen?

Anna Ardin blandar och ger. Ena sekunden säger hon att Omar tagit avstånd från islamismen, nästa så twittrar hon till en debattartikel som hon säger ger diskussionen sin slutliga upplösning och i den artikeln har rubriken Islamism är ingen enhetlig ideologi. Nåväl, i stridens hetta så kan en och annan språklig diskrepans säkert uppdagas hos de flesta.

I sak så finns det en sanning i påståendet att inte heller islamism är enhetlig. Det är skillnad på Al Qaida och Muhammed Morsi, som Weiderud uttryckt stort förtroende för, men på ett försåtligt sätt. Om han skulle misslyckas med att gå i en demokratisk riktning, så är det naturligtvis omvärldens fel.

Anna Ekström plockar ner Weideruds förvillade argument bättre än de flesta:

Peter Weiderud, ordförande för socialdemokratiska Tro och solidaritet, påstår något hårresande. Omar Mustafa skulle vara en av de mest progressiva muslimerna i världen. Vad tror han då om resten av muslimerna – att de är mera oärliga än Mustafa, mera krigiska, mera västfientliga och mera förtjusta i Muslimska brödraskapet?

Här kommer den stora poängen i sammanhanget: Ja, visst finns det islamister som inte använder terror som maktmedel, men det finns inga islamister som inte vill skapa ett muslimskt samhälle. Då är de nämligen inte islamister, utan något annat. Vanliga troende muslimer, till exempel.

Inte heller hänvisningarna till Turkiet, vars islamistiska parti Weiderud upprepade gånger jämfört med Kristdemokraterna imponerar. Först och främst så är ju Kristdemokraterna i Sverige broderskaparnas svurne meningsmotståndare. Rätt där men fel här? För det andra så har ju Erdogan gång efter annan betett sig eller uttalat sig klandervärt. På meritlistan finns förnekelse av folkmord, diskriminering av kristna och kurder, fängslande och trakassering av journalister och stöd till Hamas.

Ironiskt nog så kan man alltså vara noga med att påpeka spännvidden inom islamismen, samtidigt som man vägrar se skillnaden mellan behandlingen av en islamist och hur andra muslimer behandlas. I det senare fallet, så är allt en kompakt massa av islamofobi.

Vari består problemet med de inbjudna talarna?

Så över till det andra huvudspåret i försvaret av Omar. Detta uttrycktes exempelvis med emfas av Fatima Doubakil i SVT:s Debatt. En annan som går på den här linjen är Mustafa Al Sayed Issa. Här handlar det inte om att associeringen skulle vara felaktig, utan att det inte finns några problem med de inbjudna talarnas åsikter. Dokumentation över deras antisemitism och aparta inställning till kvinnor och homosexuella har jag redan hänvisat till, så sakfrågan torde vara utredd.

Men varför ses då inte detta som ett problem? Jag gissar att svaret är att man är så van vid att höra retoriken att man blivit avtrubbad. För det andra så är antisemitiska uttalande uppblandade med israelkritik, så man gör ingen åtskillnad mellan dem. Denna brist på att urskilja rimlighet från hätskhet, säger tyvärr väldigt mycket om den mentalitet som råder inom islamistiska kretsar.

Omar Mustafa själv har kallat händelserna runt staten Israels bildande för ett folkmord utfört av israeliska bosättare (sic!). Men när jag skriver den meningen, så tänker jag till min fasa att det orimliga i en sådan beskrivning nog inte kommer ligga i öppen dager för alla mina (eventuella) läsare.

Dessutom används gång efter annat motargumentet att skjuta budbäraren. Om det nu är MEMRI som först översatt och publicerat de komprometterande citaten, så gäller det att misstänkliggöra MEMRI genom att påtala att det i något annat sammanhang kan ha skett en felöversättning eller att MEMRI drivs av personer med pro-israeliska intressen. Bådadera upplysningarna är i sammanhanget irrelevant. Frågan är vad som sagts av de inbjudna talarna. Har de blivit felöversatta? Har deras ord förvrängts? Så länge som svaret är nej, så är det bara att lägga en dimridå att diskutera budbäraren.

Och i vart fall så får man välja försvarsstrategi: Antingen är de inbjudna talarna helt OK och associeringen med dem oproblematisk. Eller så är det så att man vänder sig mot guilt by association. Om man försöker sig på båda samtidigt, så slår de nämligen ut varandra. Uttrycker man sympati med de inbjudna talarna också i deras knepiga uttalanden, exempelvis genom att kalla det kritik av staten Israel, då övergår guilt by association till att vara guilt by your very own words! Genom att försvara antisemitiska uttalanden, så definierar du dig själv som någon som själv hyser samma antisemitiska åsikt.

Ska man vara noggrann med detaljer och efterforska sanningen bakom rykten?

Ja.

Alltid.

Också när man kritiserar Israel.

Åsa Linderborg beklagar att hon initialt inte var källkritisk, när de första sakerna skrev om Omar Mustafa. Det är samma Linderborg som med en dåres envishet försvarat publiceringen av Donald Boströms lögner om hur israeliska soldater, som en del av organiserad organhandel, med total känslokyla skjuter palestinska barn, bara för att man ska komma åt dras organ.

Expressens reportrar jagade ett scoop och publicerade obefogade rykten om att Omar Mustafa skulle haft svarta miljoninkomster. Andra lade ord i Omars mun som han inte själv hade sagt. Detta är usel journalistik. Låt oss bara hoppas att det föranleder viss användning av misstänksamhetens hermeneutik också i andra frågor.

Det som vi är benägna att tro om andra avslöjar mycket om oss själva. Anekdoter som passar in i din egen världsbild och din egen ideologi, tar du till dig dem och för dem vidare utan granskning? Som palestinavän, tror du till exempel:

Ledsen att påpeka det, men du har i så fall inte grävt nog i bevisen.

En vän till Israel bör däremot ifrågasätta uppgifter som:

  • Alla araber flydde på grund av att de uppmanats av sina egna ledare i kriget 1947-49.
  • Hela landet låg i princip öde före de första judiska invandrarna kom under 1800-talets andra halva.

Återigen, fakta talar ett annat språk, men helt klart är att svensk media har en systematisk anti-israelisk vinkling i sina reportage, så palestinavännen har i vårt land det tuffare jobbet att ifrågasätta uppgifter, just eftersom de ofta passar så bra till den egna åsikten.

Men så länge som du gör faktakoll med den noggrannhet kring detaljer och säkra källor, som nu krävs för rapporteringen om Omar Mustafa, så är jag nöjd.

Om termerna ändras, så blir också summan annorlunda

I årskurs ett lärde jag mig att term plus term är lika med summa. Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat Israel/Palestina eller någon annan brännande fråga, där jag ifrågasatt faktauppgifter, bara för att mötas med svaret att det inte spelar någon roll. Slutsumman är ju ändå känd och det finns så många andra exempel…

Men i matematiken ändras summan om en term faller bort eller får ett nytt värde. Och i diskussioner som dessa, så är det inte ärligt att avfärda motargument genom att hänvisa till en fixerad helhetsbild, inte minst när man själv har fört fram det enstaka exemplet som ska belysa det.

Tro på den ene, men inte den andre?

Strikt inomkyrklig debatt har under våren till stor del dominerats av turerna runt Seglora Smedja, denna självutnämnda, men av högsta ledningen sanktionerade vakthunden mot allt som luktar konservativ tro eller något annat misshagligt. Självbilden är talande i några av de inlägg smedjans skribenter publicerat. Andra smutsar ner och de själva städar upp. Det kyrkliga eller bibliska mandatet för verksamheten är inte riktigt klart. men det spelar mindre roll.

När nu smedjans egna metoder slog tillbaka på dem själva, så syntes snabbt att olika måttstockar användes. Smedjan som på mycket lösa indicier kallat sina meningsmotståndare för bruna, knähund till högerextremister, eller i vart fall otydliga trots en mängd intyganden och bevis för motsatsen, den nöjde sig när omargate drog igång med att kräva ett förtydligande. Men retoriken är försåtlig. I själva verket handlar artikeln uteslutande om skadekontroll, där nästan alla ovan nämnda debattknep används. MEMRI misstänkliggörs, honor by association används för att rentvå personer, ofullständiga redogörelser för problemen används för att göra Abdirizak Waberi till huvudansvarig och när Omar Mustafa förklarar sig, så tror man på varenda ord utan omsvep. Det kanske man kan göra, men då bör det självklart också utgå från en likabehandlingsprincip.

I fall som Annicka Borg, Helena Edlund eller Dag Sandahl, så blir svaret i stället typ det är visserligen välkommet att N.N. nu tar avstånd från sina tidigare åsikter, men det finns fortfarande en oklarhet kring x och y. Skillnaden jämfört med behandlingen av Omar Mustafa kunde inte vara större. I det ena fallet ska det grävas och grävas och varenda kommatecken ska smedjan vrida på. I det andra fallet, så räcker det att frånsäga sig åsikten och så är fallet avgjort.

I kanske skarpast ordalag av alla, så går man sedan till totalt angrepp på alla som bidragit till att Omar fått lämna sin plats. Lyssna till de här formuleringarna:

Jag märker det tydligast när den andra världen blir framkallad, en mycket obehaglig värld – vars enda syfte tycks vara att agera som både drev och domare, jury och bödel.

Men ursäkta, vad är det Smedjan själv gjort mot sina meningsmotståndare?

Och lägg märke till parallellismen i denna mening:

Ingen skulle komma på tanken att tillskriva mig åsikter som ”Homofob” eller ”Kvinnoförtryckare” – ingen skulle våga påstå att bara för att jag och exempelvis Dag Sandahl tillhör samma kyrka, så delar vi åsikter, eller hur?

Inte kallas dag Sandahl homofob och kvinnoförtryckare rent ut, men genom parallellismen, så sägs det i alla fall, ytterst försåtligt!

Hur utbredd är antisemitismen bland muslimer?

Så till sist frågan som är svårast av alla att diskutera, nämligen den om muslimer och antisemitism. Frågan kan inte diskuteras, för den drar alltid till sig en mängd personer som genast utgår från en monolitisk syn på Islam, där man menar att islam är en enhetlig och oföränderlig totalitär ideologi. Men eftersom jag med min strikta modereringspolicy inte tänker släppa fram sådana åsikter, så gör jag ändå ett försök.

Med tanke på de uttalanden som gjorts av vissa av de talare som IFiS bjudit in, liksom av generalsekreteraren för islamiska konferensen, så vet vi att antisemitism förekommer bland ledande muslimska imamer. Men hur utbredda är dessa åsikter? Är det försumbart eller mycket vanligt? Jag tror frågan måste ställas på tre nivåer och frågan bör besvaras med hjälp av forskning, inte anekdoter eller klipp från Youtube. Dessa kan nämligen enbart bevisa förekomst, inte utbredning:

  1. Är det vanligt i Sverige? Forskningen tyder på att det finns, men några tydliga resultat om dess utbredning finns ännu inte att tillgå.
  2. Är det vanligt bland muslimer i Västvärlden och (i båda fallen), fortsätter det att vara vanligt i andra och tredje generationen? Svaret är att forskningen tyder på att muslimer i senare generationer anammar det omliggande samhällets värderingar och att de också får samma mängd barn som det omgivande samhället efter någon generation. Vi står alltså inte inför en muslimsk invasion, även om ett fåtal islamister påstår det och ger de som fruktar ett sådant scenario ett antal citat som de kan framhålla som argument!
  3. Är det vanligt bland muslimer i mellanöstern? Bland muslimer i andra delar av världen? Här finns det mycket som tyder på att problemet är allmänt utbrett. I många länder rent utav en majoritetsuppfattning. Och vi vet också att antisemitiska böcker, filmer och predikningar är mycket vanliga.

Detta leder till ett mycket förvirrat försvar för Omar Mustafa och IFiS. Kitimbwa Sabuni bekräftar i själva verket omfattningen av antisemitism bland muslimer i världen i stort, när han, till Omar Mustafas försvar menar att stänga dem [talarna med antisemitiska åsikter] ute är i realiteten att stänga oss själva ute från dialogen bland världens muslimer.

Samma bild ger religionsvetaren Jonatan Bäckelie:

För att sammanfatta: Att säga att Sverige inte har någon imamutbildning kan förstås inte tas som intäkt för att bjuda in precis vilken föreläsare eller teolog som helst. Däremot är det rimligt att, mot ovan tecknade problematik, förvänta sig att internationella teologer de facto kommer ha en viss mängd problematiska uppfattningar i ett svenskt perspektiv. Att inte ha en förståelse för den här situationen gör det också obegripligt att förstå varför Omar Mustafa skulle motsätta sig villkoret att inte bjuda in olika utländska teologer, åtminstone så länge kravet är mer allmänt formulerat.

Att förvägra IFiS att bjuda in föreläsare med en viss mängd problematiska uppfattningar (vilken eufemism!), det är att göra det näst intill omöjligt att hitta några spännande föreläsare att bjuda över huvud taget!

Mot den bakgrunden är det synnerligen lämpligt och viktigt att föra saklig diskussion om antisemitismen bland världens muslimer och likaså viktigt att hålla ett granskande öga (vara en watchdog som Seglora Smedja uttrycker det…) på svenska organisationer, när de väljer att bjuda in talare med dubiösa hållningar.