Hur jag slutade vara kreationist, del 1

Jag är inte (längre) kreationist, dvs. jag tror att Bibelns berättelser om skapelsen mycket väl låter sig förenas med en tilltro till de grundläggande nutida vetenskapliga paradigmen som beskriver universums uppkomst (Big Bang-kosmologin) och biologiskt livs utveckling (evolutionen). Men jag har inte blivit någon slags liberalteolog för det!

Interstellärt gasmoln omgivet och genomlyst av stjärnor.

Interstellärt molekylmoln, stjärnor som håller på att formas fotograferade av rymdteleskopet Hubble. Bild från Wikipedias artikel Pillars of Creation.

Om jag uttrycker mig mer exakt. Jag tror inte att:

  • Bibels skapelseberättelser ska tolkas som historiska sekvenser för när olika delar skapelsen framträtt (ljuset två dagar före solen, till exempel), än mindre att de de sju skapelsedagarna ska förstås som kronologiska tidsangivelser.
  • Alla växter och djur på uppstått genom direkt skapelse enligt sina familjer/släkten, utan att evolutionen är en välgrundad förklaringsmodell också på makronivå (utvecklingen av familjer och släkten av organismer).

Men jag tror att:

  • Gud har skapat världen.
  • Bibeln är Guds sanna Ord, inandat av Guds Ande och ofelbar i allt vad den lär.

Jag är evangelikal/pentekostal i min bibelsyn, i mitt bibelbruk och i min praxis. Jag ber om och får erfara helanden, under och tecken och profetiska budskap och jag talar ofta i tungor. Flera gånger om dagen! Jag försvarar till och med äktheten för vissa kontroversiella under.

Jag är således varken en klassisk liberalteolog, typ Schleiermacher, Ritschl eller Harnack, en existentialistisk liberalteolog typ Bultmann eller Tillich, processteolog,  en urvattningsteolog typ Spong eller en nutida postmodern allt är ett perspektiv-teolog. Jag är exklusivist i min syn på frälsningen och jag kritiserar den nuvarande ärkebiskopen och andra som har inklusivistisk eller pluralistisk teologi i frälsningsfrågan.

Men jag tror som sagt att Gud har skapat världen genom de processer som beskrivs i nutida Big Bang-kosmologi och övrig nutida fysik (åtminstone fram tills den började ägna sig åt strängteori och multiversumidéer, som inte kan falsifieras genom observationer). Jag tror att biologiskt liv utvecklats till sin nuvarande artrikedom genom evolutionära processer. Och detta är en möjlig och rimlig hållning, i kombination med allt annat jag tror. Jag ser varken logiska eller teologiska motsägelser som falsifierar min hållning.

I detta och följande inlägg tänker jag inte detaljerat gå igenom argumenten för och emot min hållning. Jag tänker egentligen mest plädera för en enda sak, att sådana som jag finns och att det är precis lika legitimt att tro på teistisk evolution som att vara kreationist för en bibeltroende kristen. Jag kommer berätta om min egen teologiska resa på det här området, och ge några slutsatser om hur vi kan förhålla oss till varandra.

Jag hade egentligen inte tänkt att börja blogga om det här ämnet. Jag ligger så långt efter med mina andra uppslag, men jag märker att just nu är det extra mycket som händer inom området, som projektet Cusanus. När dessutom teistisk evolution beskrevs av Bength Gustafsson som en del av den yttersta tidens förvillelse inser jag att något måste göras åt diskussionen.

Mitt synsätt är inte en defekt i min hängivenhet eller ett resultat av en kompromiss med mina övertygelser. Vi finns, vi älskar Jesus, vi tror på Bibeln, vi är fullblodskarismatiker och vi blir fler och fler.

Min skapelsetro idag

Som kristen tror jag att Gud skapat världen, att den treenige Guden skapat genom sitt Ord (Jesus Kristus) och sin Ande. Jag läser med glädje att detta inte är en slump, utan redan före världens skapelse älskade Fadern Sonen (Joh 17:24) och världen skapades genom Sonen och till Sonen (Kol 1:16f) och i slutändan ska allt skapat läggas under Sonen för att därefter ges tillbaka till Fadern (1 Kor 15:20ff). Världens skapelse och dess upprättelse genom Jesu försoning är en del av kärleksdramat i Gud.

  • Världen är inte tillkommen av en slump. Den skapades till Kristus.
  • Vi människor är inte här genom en serie lyckliga slumper. Redan före världens skapelse var det Guds avsikt med oss att vi skulle leva i en kärleksrelation med Gud (Ef 1:4).

Jag har därmed svarat på den vanliga frågan tror du på Gud eller tror du på slumpen?. Mitt svar är nej. Med logikspråk, om p är jag tror att Gud har skapat världen och q är jag tror att de vetenskapliga teorierna om Big Bang och biologisk evolution är våra för närvarande bästa förklaringar av hur universum, himlakroppar och levande arter utvecklats, så är dessa två utsagor sanna:

¬ ( p ⊕ q )
p ∧ q

Detta uttyds: inte antingen p eller q, utan p och q. P och q ska inte ställas upp som en exklusiv disjunktion. Jag menar med andra ord att frågan utgår från en falsk dikotomi. Vi behöver inte välja. Varken Bibel, vetenskap eller filosofi kräver det av oss.

Definitioner

A. Skapelsetro ≠ kreationism

Så som jag använder orden är jag alltså skapelsetroende. Jag tror att Gud har skapat världen, men jag är inte kreationist, vilket jag definierar som tron på att Gud har skapat världen på ett sådant sätt att biologiska organismer uppstått i färdig form (direkt skapelse), och att de sedan bara har kunnat utvecklas inom ganska små parametrar. Noa tog ombord kattdjur på arken, men sedan utvecklades huskatter, tigrar, lejon, ozeloter, leoparder, geparder, jaguarer, lodjur, osv. med mikroevolution, enligt de flesta kreationister. (Tilläggas kan att farten på den evolutionen överskrider alla seriösa modeller som biologer har formulerat!)

B. Kreationism

Kreationismen förekommer i ett antal varianter. De två huvudsakliga är:

  • Ungjordskreationismen förnekar både Big bang-kosmologin och evolutionen. Den beskriver jorden som mycket ung, mellan 5700 och kanske 30 000 år. Enligt denna dog inga arter ut före syndafloden och den i sin tur anses förklara alla geologiska fynd.
  • Gammaljordskreationismen accepterar huvuddragen i Big Bang-kosmologin, en större andel av geologin, men inte evolutionen. Här finns det en mängd varianter och en stor spännvidd i vilka forskningsrön som har accepterats och inte. Min bedömning är att progressiv kreationismen är den dominerande formen. Enligt den skapar Gud djurens släkter successivt under årmiljonerna. Detta kan, men måste inte, kombineras med tanken att de sju dagarna i 1 Mos 1 ska tolkas som längre tidsrymder och att sekvensen av skapelseakter är korrekt, även om kronologin är bildligt menad.

Historiskt har inte ungjordskreationismen dominerat, men med start ungefär år 1960 har den vuxit dramatiskt och är nu troligen den variant som de flesta associerar med ordet. De flesta kreationister jag känner – och den typ av kreationist jag själv en gång var – är dock gammaljordskreationister.

C. Teistisk evolution

Teistisk evolution är synsättet att Gud skapar levande organismer genom de evolutionära processerna. De har ett upphov och sker genom Guds avsikt. Även om enskilda händelser utmed utvecklingens gång är i naturvetenskaplig mening slumpstyrda, är de inte en slump i absolut mening. Gud ligger bakom dem.

Också här finns det en stor spännvidd av åsikter som det är viktigt att notera eftersom kritiken mot detta synsätt till mycket står del består av att klumpa ihop och svartmåla genom guilt by association.

  • Först och främst finns det guided evolution som beskriver Guds roll som mest aktiv. Enligt denna kan det vara så att Gud också övernaturligt påverkar processerna ibland. Den kambriska explosionen och andra stora hopp i utvecklingen måste inte förklaras på detta sätt, men skulle kunna vara exempel på det.
  • Deism ser Gud som den första röraren (Aristoteles), som en skicklig trickspelare i biljard eller den som petar på den första dominobrickan. Med framväxten av den moderna kvantmekaniska fysiken har den rena deismen blivit ovanlig. Den kan leva kvar i hybridform, på sin höjd.
  • Processteologin beskriver Gud som helt och hållet verksam inom de naturvetenskapliga processerna. Gud kan beskrivas som en eskatologisk kraft vars kärlek drar skapelsen framåt. (Tanken är hämtad från John F. Haught.) Antje Jackelén har uttalat sig positivt om processteologin och jag bedömer att hennes syn ligger åtminstone nära den.

Utifrån hur jag har beskrivit vad jag tror och hur jag lever ovan torde det vara uppenbart att jag inte tillhör någon av de sista två varianterna! (Jag skriver längre ner om på vilka konkreta vis Gud kan anses vara verksam i evolutionen.)

Deism:

D. Intelligent design (ID)

Detta är en term jag sällan använder, eftersom den betyder så olika saker för olika människor och i olika sammanhang. Jag ser åtminstone tre varianter. Jag kallar dem ID1, ID2 och ID3.

  1. Instinktiv tro på en designande intelligent agent. Om det ser designat ut så har troligen någon designat det. Detta är William Paleys argument. En betydligt bättre version av argumentet finns hos John Lennox. Han utgår från förekomsten av information i skapelsen och hur vi normalt gör abduktiva slutledningar utifrån just information. (God’s Undertaker, sid 178ff)
  2. Irreducibel (biologisk) komplexitet. Detta är Michael Behes version av designargumentet. Han menar att det finns komplexa system i biologin som omöjligen kan ha utvecklats enbart genom successiva små steg.
  3. Finjusteringen av universum för liv. Detta argument utgår från fysikens landvinningar och är inte ett God of the gaps-argument, tvärtom stärks det ju fler gap i vår förståelse som täpps till. Den enda rimliga formuleringen av detta argument, menar jag, kan inte separeras från Big Bang-kosmologin, och motsäger således ungjordskreationismen.

Här finns varken tid eller plats att gå igenom allt som kan sägas om ID. Det är värt att notera att kreationister inte nödvändigtvis gillar ID2-rörelsen och även om kreationister har approprierat såväl språkbruk som argument från ID, så är det inte nödvändigtvis detsamma. ID är, i alla dessa tre former, en kritik av naturalismen. Vad den är därutöver är omtvistat. (Och Wikipedia är en dålig källa här.)

(Personligen lutar jag åt att ID2 är en intressant tanke, men att dess problem är omöjligheten att falsifiera teorin, precis som för strängteori och multiversumteorier. Skillnaden i reception av dessa idéer är också en intressant sociologisk fråga!)

Min tid som kreationist

Jag blev kristen 1981. En bok som hette Vad ska man tro egentligen, eller något sådant spelade en viss roll för att hjälpa mig med vissa förståndsmässiga utmaningar för tron. Jag har tyvärr inte kunnat hitta boken antikvariskt och är osäker på dess titel. Den var som jag minns det gammaljordskreationistisk och det underlättade för mig att slippa acceptera tanken på en skapelsevecka om på 168 klocktimmar. Det undanröjde ett hinder som annars kunde ha uppstått. Frågan om skapelsen var dock underordnad i processen. Andra existentiella och teoretiska frågor spelade mycket större roll.

Jag kom med i en varm kristen gemenskap som snart genomgick en smärre ungdomsväckelse. Även om jag minns en studiekväll där någon slags teistisk evolution presenterades, så var den vanligaste hållningen jag mötte en mild kreationism. För de flesta var detta ingen större fråga.

I mitt tonårsgäng studerade vi Bibeln med hjälp av studiematerialet Det smidda svärdet. Redan då var jag ambitiös och köpte alla tre pärmarna, även om vi aldrig hann igenom mer än en av dem som grupp.

Pärmar med texten Det smidda svärdet, det tveeggade svärdet och det svingade svärdet

Bibelstudiematerial jag använde som tonåring

I den första pärmen fanns det några kapitel som pläderade för ungjordskreationism.

Text ur pärmen. Mikroevolution JA, makroevolution Nej

Snålt tilltagen mikroevolution och en ung jord lärdes ut i pärmen

Jag läste också andra böcker och lyssnade på föredrag under 80-talet som grundlade min kreationistiska hållning. Jag gick som sagt aldrig lika långt som i de här pärmarna. Och kom inte sällan att diskutera ämnet med andra. Jag reflekterade över de argument jag hörde och min kreationism var absolut inte ett resultat av att jag inte tänkte kritiskt. Den som tror det känner inte mig!

Kreationism beskrivs tyvärr av min kusin Maria som resultatet av en miljö där kritiskt tänkande lagts åt sidan. Det kanske är hennes upplevelse, men den miljö hon beskriver från sin ungdomstid känner jag inte igen mig i. En sådan beskrivning kan lätt missbrukas så att kreationister ses som sådana som aldrig tänkt själva, utan slaviskt underordnat sig ett trossystem. Det blir en bekväm förenkling som tillåter evolutionisten att känna sig överlägsen, ett sätt att göra andra människor till mindre än vad de är. (Vilket inte var Marias avsikt med boken.) Förenklingen hjälper heller inte någon att på allvar överväga sin hållning. Tvärtom, det stärker många i deras uppfattning att de är utsatta för en attack av gudsfientliga krafter.

Här är första nyckeln till varför jag idag har en annan åsikt. Jag gick aldrig ner mig i ett konspirationstänkande kring den vetenskapliga världen. Jag behöll en grundtillit till att de flesta vetenskapsmän är seriösa och att den kollektiva vetenskapliga processen leder fram till resultat som inte i längden kan styras av enskilda aktörers agenda. (Detta skildrar Maria utmärkt i sin bok.)

Jag har tyvärr ganska ofta mött ett tänkande kring den vetenskapliga världen från kreationister som drar iväg åt det konspiratoriska. Psykologer har påvisat att när ett tänkande blir sådant är det näst intill omöjligt att ändra på det, eftersom varje motargument blir en del av konspirationen.

Jag var emellertid på den tiden en påläst kreationist, som också vann debatter där tredje part var obestämd i förväg. Eleverna i en högstadieklass där jag fick ge mina bästa argument trodde efteråt mer på mig än på sin biologilärare! Det var 80-tal, och läroböckerna var fulla av dåliga argument för evolutionen, som var lätta för kreationister att skjuta ner. (Somliga används än idag.)

Exkurs: Argumentum ad logicam

Debatter blir ofta irriterande förutsägbara. Ena sidan har bra och dåliga argument, den andra sidan likaså. Då skjuter man in sig på de dåliga argumenten från båda håll och tror att om man bara kan skjuta ett enda sådant i sank så är diskussionen vunnen. Nätdebatter är oftast de värsta. Så fort någon hittar ett bristfälligt argument, relevant eller inte, så utropar sig den parten till segrare och stänger av all vettig diskussion.

Det finns ett logiskt felslut, en sofism, som kallas argumentum ad logicam eller argument från felaktighet (the fallacy fallacy). Det ser ut så här:

p → q ∧ ¬p → ¬q
Om p så q och icke-p, alltså icke q

Ett exempel: Om björkmätare bevisar evolutionen så är evolutionsläran sann, men björkmätarna bevisar inte detta och därför är den falsk. (Nej, den kan vara sann ändå, säger logiken.)

I denna förenklade förenklade form framförs aldrig argumentet, men logikfelet finns menar jag i ofta diskussionen som helhet. Jag drabbades av det.

En variant på detta argument är dock giltigt. Om endera parten har fel i argument efter argument, i faktauppgift efter faktauppgift (tänk Avpixlat, Fria Tider eller någon annan skräpwebbplats), då är trovärdigheten sänkt och när något sägs därifrån så kan det självklart vara rätt, men det krävs bättre källor för att leda det i bevis.

(Självklart går detta åt båda håll. Bara för att man motbevisar de sämsta argumenten för kreationism är inte tanken i sig motbevisad.)

Hur jag inte slutade vara kreationist

1990 påbörjade jag min pastorsutbildning på Lidingös Teologiska Seminarium. Det fanns de som undrade om jag nu skulle bli förstörd av all liberalteologi. Jag har en hel klass och andra som gick på skolan samtidigt som kan intyga att det knappast blev fallet!

Vad som däremot hände var att jag tvingades efterforska de bästa argumenten för Bibelns trovärdighet, karismatikens värdefulla bidrag till det kristna livet, etc. De sämsta argumenten höll inte och en hel del nytänkande behövdes. Jag granskade också liberalteologins framväxt, varianter och inte minst dess underliggande premisser. Resultatet blev att jag styrktes i min tro på alla de grundläggande kristna sanningarna och Bibeln som helhet. Men det var med till stor del nya argument och med stöd av nya, och mer genomtänkta, auktoriteter.

Min styrkta tilltro till bibelordet gav mig framför allt en förvissning om att dess auktoritet inte skulle rubbas om det visade sig att min förståelse av detsamma inte höll måttet. Det slogs in en logiskt korrekt och teologiskt viktig kil mellan å ena sidan Bibeln i sig och å andra sidan min invanda tolkning av den. Den ökade tilltron till Bibeln gjorde det möjligt att byta teologisk ståndpunkt i olika frågor, om exegetiska och systematiskt-teologiska skäl talade för något annat än det jag redan trodde.

Ingen föds (på nytt) med en perfekt åsiktsuppsättning. Den som inte byter åsikt ibland är i själva verket motsatsen till den som låter sig ledas av Sanningens Ande!

Mina studier av bibeltron genom historien föranleddes av kommentarer som att före 1600-talet trodde ingen på verbalinspirationen, vilket visade sig vara ett osant påstående. En korrektare formulering är att före 1600-talet hade ingen teolog presenterat en utförlig och explicit teologi kring verbalinspirationen. Liberalteologins försök att utnyttja det faktumet för att legitimera sig själv som en ursprungligare bibeltolkning är inte svårt att motbevisa.

Men det är inte heller svårt att påvisa att också fundamentalismen har ett antal läror och bygger på en hermenutik (tolkningsmetod) som är påverkad av moderniteten och inte alls en ursprunglig lära. Det enklaste exemplet är väl pretribulationismen, tron på uppryckelsen före vedermödan. Det är inte heller svårt att påvisa att alla tolkar texten. Det finns ingen som läser som det står. Även om kritiken av den som använder en sådan fras inte sällan missförstår vad den egentligen betyder i sin kontext. Oftast handlar den frasen om en misstro mot tolkningar där ett bibelords uppenbara mening trixas bort, som när Bultmann förlade uppståndelsen till lärjungarnas inre.

Några exempel ur skapelseberättelsen som alla tolkar i någon mån bildligt är:

  • Gud skilde mörkret från ljuset (1 Mos 1:4). Hur fungerade det innan, om detta ska ses som fysik?
  • Valvet i himlen (1 Mos 1:6, m.fl.). Språkstudier om hur ordet användes under gammaltestamentlig tid används inte av kreationister för att ge begreppet en bildlig tolkning, utan det görs utifrån vad vi vet idag om atmosfären och rymden.
  • Gud vilade (1 Mos 2:2f). Var han trött? Slutade Gud bära skapelsen med makten i sitt ord? Gav han på den sjunde dagen inte liv och anda åt allt?
  • Är inte ormen detsamma som djävulen?
  • Vandrade Gud runt i trädgården som en kroppslig varelse? Är inte Gud ande?

När jag gick till originalkällorna för fundamentalismen såg jag dess akilleshäl. I sin iver att motverka liberalteologi antog den följande hermeneutiska princip:

Allt som kan tolkas bokstavligt ska tolkas bokstavligt. Oavsett sammanhang, typ av text (genre) eller övriga konsekvenser för exegetiken.

Det var inte mina lärare eller min kurslitteratur som påpekade vad det är för brist med denna tolkningsprincip. Men jag drog inte slutsatsen helt själv. C.S. Lewis och Gordon Fee och Douglas Stewart var till stor hjälp. Jag formulerar mig i stället så här:

Allt som bör tolkas bokstavligt ska tolkas bokstavligt. Det beror på textens genre.

När Bultmann tolkar uppståndelsen symboliskt bryter han mot denna princip, minst lika mycket som fundamentalismen vantolkar uppenbarelseboken och urhistorien. (C.S. Lewis – i egenskap av litteraturvetare – pulvriserade Bultmann på den första punkten.)

Detta i sin tur ledde mig över till nästa viktiga princip:

Det är inte ett självändamål att placera sig så långt ifrån sin meningsmotståndare som möjligt. Att använda liberalteologin som en negativ barometer leder till dålig teologi.

(En negativ barometer är den person/grupp som man använder för att tycka tvärtom. Exempel: Om USA är på ena sidan i en konflikt blir det vänsterpolitikerns plikt att vara på den andra, hur dum den sidan än är. USA blir då en negativ barometer. Om Antje Jackelén tror på evolutionen och hon och jag är oense om det mesta i övrigt, och det i sig föranleder mig att se mer positivt på kreationismen, då använder jag henne som negativ barometer.)

Om jag i någon mening blev förstörd under åren på Lidingö så var det just genom att min beröringsskräck för liberalteologin försvann. Just genom att jag stärktes i min tilltro till Bibeln och såg liberalteologins reella brister behövde jag inte längre distansera mig från den som ett självändamål.

Att associera en tolkning med liberalteologi även om åsikten i sig inte är liberalteologisk är i själva verket en slags guilt by association-argument. Det är vanligt, men inte giltigt. Detsamma gäller för övrigt åt andra hållet. Jag är inte överens med Westboro-sekten bara för att jag har en annan sexualmoral än RFSU och RFSL. Jag är inte en av dom. Alla konservativa kristna jag känner värjer sig med rätta mot en sådan sammanblandning. Då behöver vi upprätthålla samma tydliga princip också åt andra hållet. Den som tror på teistisk evolution är inte heller en av dom (liberalteologerna).

Den här boken illustrerar min poäng perfekt. Walter Wink är liberalteolog, men hans exegetiska grundarbete om de onda makterna är mycket berikande. Greg Boyd skjuter Bultmanns avmytologisering i sank med eftertryck i boken, och han tror på teistisk evolution.

Den här boken illustrerar min poäng perfekt. Walter Wink är liberalteolog, men hans exegetiska grundarbete om de onda makterna är mycket berikande. Greg Boyd skjuter Bultmanns avmytologisering i sank med eftertryck i boken, och han tror på teistisk evolution.

Resan

Än så länge har jag berättat om de initiala förutsättningarna för att göra en teologisk resa från kreationism till teistisk evolution, men inte berättat hur resan gick till. Det kommer i följande inlägg. Som ett förhandstips kommer dessa punkter:

  1. Jag blev varse att det var möjligt att vara bibeltroende och evolutionsanhängare. Tidigare såg jag inte att möjligheten fanns eftersom jag saknade förebilder. Den här punkten var den helt avgörande och jag har en förhoppning om att också jag kanske kan få bli en förebild för någon.
  2. Jag ville vara radikal, men lärde mig successivt att inte förväxla radikalitet med åsiktsmässig extremism.
  3. Jag fick nya exegetiska verktyg. Jag såg att jag reflexmässigt läst in saker i texten som inte stod där. Jag började disciplinera mig själv att tänka exegetiskt, inte eisegetiskt.
  4. Jag upptäckte att jag hade en förförståelse som inte var självklar. Jag lärde mig ta ett steg tillbaka och granska premisserna för min tolkning.
  5. Jag gjorde upp med den personliga prestigen. Det blev viktigare att finna sanningen än att ha rätt i diskussioner. Jag lärde mig att jag överlever och vinner i trovärdighet om jag tar tillbaka en åsikt som var dåligt underbyggd, även om jag tidigare slagits för den.
  6. Jag fick en grundtrygghet i att min kristna tro inte skulle rasa samman som ett korthus om jag justerade min hållning på en punkt. (Som dataprogrammerare skulle jag uttrycka detta som att mina övertygelser gick från att ha en tight coupling, till en loose coupling.) Jag såg exempel efter exempel på motsatsen, hur den som fått lära sig kreationism i kyrkan tappade sin tro helt eller till övervägande del i kontakten med akademin när det de fått lära sig inte höll.
  7. Min teologi breddades. Gud verkar inte bara i det mirakulösa eller genom att inspirera individer. Han är med i alla livsbefrämjande processer i skapelsen.
  8. Jag blev varse hur ofta kreationister resonerade konspirationsteoretiskt, som att forskare världen över medvetet för folk bakom ljuset. Konspiracism fungerar som en sinnessjukdom. Det finns inga argument som biter, eftersom allt blir en del av konspirationen. Jag såg inga ledande kreationister som på allvar försökte städa bort sådant tänkande inom rörelsen.
  9. Jag lärde mig mer vetenskapsfilosofi och såg att premisserna för kreationismen sällan höll måttet. Många argument är substanslösa, typ att det borde finnas fler mellanformer. En fras som upprepas som en truism, utan att dess förutsättningar definieras. Att kreationister kan uttrycka sig som att evolutionsteorin är som en dimma som ständigt förändras tyder också på att de inte verkar ha förstått vad som är god vetenskap.

Detta är en tematisk och inte en kronologisk uppräkning av punkter. Jag tror att jag har fått med det väsentligaste. Om jag ska sammanfatta allt detta ännu kortare så landar jag i ordet förutsättningar. Min resa handlade inte om att nya argument kom fram inom min gamla referensram, utan att referensramen som sådan ändrats.

Det innebär också att jag inte låtit mig övertalas av de argument för evolutionen som framförs inom det nyateistiska lägret. Deras sätt att argumentera befinner sig oftast på samma nivå som kreationisternas. På sätt och vis är det inte underligt att dessa två läger debatterar så mycket, de förstår varandra samtidigt som de avskyr varandras åsikter. Och deras dominans i debatten gör det tyvärr svårt att hitta andra källor att utgå från. Min förhoppning är att dessa inlägg ska kunna vägleda läsaren till en breddad debatt och ett vidgat tänkande.

Att vissa midjesteklar, som getingen, utvecklat en gadd som sprutar gift är lätt att förklara med evolution. Kreationismens förklaringar är väldigt krystade.

Att vissa midjesteklar, som getingen, utvecklat en gadd som sprutar gift är lätt att förklara med evolution. Kreationismens förklaringar är väldigt krystade.

Vill du kommentera?

Som alltid gäller mina kommentarsregler. Vill du kommentera någon av de sista punkterna rekommenderar jag dig att vänta till följande inlägg. Jag vill att min sida ska bli en resurs som står sig över tid, inte ett allmänt debattforum.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

13 svar på ”Hur jag slutade vara kreationist, del 1

  1. Som ungjordkreationst känner jag inte igen mig i din beskrivning. Jag håller med dig om ”en grundtillit till att de flesta vetenskapsmän är seriösa och att den kollektiva vetenskapliga processen leder fram till resultat som inte i längden kan styras av enskilda aktörers agenda.” och ingen av mina likasinnade talar om någon konspiration. Vi tror bara att meningsmotståndare har fel premisser och drar ologiska slutsatser. Naturvetenskap är egentligen mer stringent.

    • Det är bra att du inte känner igen dig. Jag försökte verkligen formulera mig som att detta inte gällde alla. Däremot har jag mött uppfattningen åtskilliga gånger. Konspiratoriskt tänkande innebär sällan att man använder just ordet.

      Den här kommentaren stod på Torsten Åhmans blogg:

      Man letar efter saker som ska stämma överens med evolutionsteorin och när man så hittat något som med en promille chans stämmer så säger man att detta är VETENSKAP. Hyckleri o lögner baserat på att man inte VILL tro på en allsmäktig Gud.

      Med andra ord. Här har vi någon som hävdar att vetenskapsmännen vet att de har fel, men medvetet mörkar sanningen. Detta är konspiratoriskt, och min erfarenhet är att detta är en ganska vanlig attityd. Kanske inte bland de ledande företrädarna för kreationism, men inom rörelsen i stort.

      P.S. Det hade varit klädsamt om någon av er tillrättavisade dem som framför den sortens påståenden. Sådana som jag kommer ju inte dessa att lyssna på.

  2. Jag skulle inte formulera mig så men du övertolkar uppenbarligen. Liknande kommentarer är inte konspirationsteoretiskt menade. Du som för övrigt verkar vara noggrann med logiken borde ha bättre underlag för dina anklagelser.

    • Jag tog ett exempel i all hast på att det bland kreationister finns många som tror att forskarna medvetet förtiger sanningen. Orden ”hyckleri och lögner” har ju starka konnotationer av uppsåt. Det innebär inte att citatet bevisar att det finns en konspiration i betydelsen medveten sammansvärjning, att med medvetet uppsåt gadda sig samman. Om det är det enda som förtjänar kallas konspiracism, då har du rätt.

      Dilemmat är att enligt många kreationister är det så glasklart att evolutionen inte har inträffat att forskarvärldens enade hållning måste bero på illvilja. Om forskarna inte vill se att de har fel, med berått mod håller bort vad som egentligen är klara bevis för att de har fel, då har vi en slags konspiration, dvs. en liten elit (forskarna) som förleder den stora massan utifrån en orättfärdig agenda. Att denna konspiration inte sker genom rådslag gör den inte ligger på foliehattnivå, typ de konspirationsteorier som sprids av skräpwebbplatser som Infowars eller förekommer i populärkulturen (Dan Brown, etc). Men så använder inte jag ordet.

      Om inget annat så har dina invändningar det goda med sig att detta klarläggande kommit till stånd.

      Och även om du varken delar min syn på om citatet ovan ska kallas för en indikation på konspiracism eller inte skulle vilja uttrycka dig på det sättet själv, så är det en tankefigur som är ett stort problem. Sätt ett annat namn på det. Problemet är kvar. Och jag tycker fortfarande att det vore klädsamt om företrädare för kreationismen reagerade mer resolut för att hålla bort sådana tankefigurer ur de egna leden.

      • Hur ska man då tänka om alla intelligenta människor som tror på evolution? De måste vara förstockade. ”Ni skall höra med era öron men ingenting förstå, och se med era ögon men ingenting uppfatta. Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron, och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig.”

        • De måste vara förstockade…

          Du kunde inte bättre illustrera just den attityd som finns bland kreationister som får mig att ta avstånd från den kreationistiska rörelsen. När man tror att den egna positionen är så självklar att sanningssökande och intelligenta människor omöjligen skulle kunna komma till en annan slutsats, trots att frågan rymmer en komplexitet och en spännvidd, då är det fel på kulturen inom rörelsen.

          Exegetiskt är det orimligt att tillämpa Jesajas ord i sin originalkontext på din hållning. Den förstockelse Jesaja talar om syftar inte på att folket hade olika slags tolkningar av sin religiösa tradition. Såsom citatet brukas av Jesus handlar det om att förstå liknelser. Att använda det mot dem som ser bildspråket i urhistorien och hävda att den ska läsas literalistiskt (trots att det egentligen inte går) ger din kommentar en intressant ironi, utöver dess bristfälliga exeges.

          Nu avviker vi dock mer och mer från ämnet i min artikel. Jag godkände din sista kommentar främst för att den illustrerar den attityd jag ser som så problematisk och utbredd bland kreationister.

          Ditt Jesaja-citat är i allt övrigt inte sakligt utan ett ad hominem argument som jag i vanliga fall inte tillåter. Läs kommentarsreglerna.

  3. Hej Lars!
    Om det nu är så, att du egentligen inte hade tänkt att börja blogga om det här ämnet, för du ligger så långt efter med dina andra uppdrag, men bl.a annat p.g.a. att du tillskriver mig, att jag har beskrivit ”teistisk evolution som en del av den yttersta tidens FÖRFÖRELSE”, så inser du att något måste göras åt diskussionen.

    Då vill jag att du Lars, redovisar NÄR och VAR jag har sagt eller skrivit detta? I min bloggtext har jag inte gjort det. Gå gärna tillbaka och läs, så ser du det. På kommentarsfältet har jag heller inte gjort det. Men om du syftar på det som jag skrev som ett svar på en kommentar ifrån Ronny Almroth, så har du helt missat vad jag skrev. Jag citerade Jesus, då han sa: ”Se till att ingen FÖRVILLAR er”. Det är något helt annat än FÖRFÖRELSE, Lars.
    Förvillelse har med läromässig förvillelse att göra, och det kan jag stå för när det gäller ”teistisk evolution”. Men förförelse har med sexuell förförelse att göra, och det har jag inte vare sig sagt eller skrivet och kan följaktligen inte stå för det när det gäller detta ämne.

    Med önskan om allt gott och noggrannhet med orden och citaten.

    Mvh
    Bength Gustafson

    • Hej Bengt!

      Du vill skilja mellan förförelse och förvillelse. OK, jag går in och ändrar i min text. Den var dock inte ett direkt citat, utan jag återgav din tanke med mina ord. Att förföra är absolut inte begränsat till sexuell förförelse. En enkel sökning i Bibeln visar att ordet används om många olika slags förförelser i B2000. Det gäller också Folkbibeln (5 Mos 13.13; Ords 16.29; Matt 18:7).

      Jag gissar att du kanske också avser en gradskillnad, och inte bara en artskillnad, mellan orden. Att bli förvillad är – som ordet används i Rom 1:27 (Folkbibeln) – inte så mycket bättre. Min poäng kvarstår dock oavsett eventuell gradskillnad. Du anklagar en rad framstående teologer, som John Stott, N. T. Wright och Alister McGrath, för att vara förvillare. Du uppvisar inte samma generositet som apologeter som Peter Kreeft eller William Lane Craig, som båda säger att såväl kreationism som teistisk evolution är acceptabla alternativ för en bibeltrogen kristen. Craig säger bl.a. när det gäller hur urhistorien ska tolkas, att we did see there is a range of options available today to the Bible believing Christian. We do not need to be put into a box and think that there is just one interpretation of Scripture with regard to origins that is incumbent upon the faithful, Bible believing Christian.

      Detta finner jag anmärkningsvärt och det omöjliggör att sakfrågan diskuteras med äkta respekt mellan olika åsikter.

      När det gäller att vara noga med citaten så kan jag meddela att en av de som du citerar på slutet av din artikel i själva verket trodde på teistisk evolution, inte på kreationism. Du borde kontrollera dina citat mer källkritiskt!

  4. Hej Lars!
    Tack för att du publicerade mitt inlägg och Tack för ditt svar! Det hedrar dig.

    Det är inte enbart en gradskillnad mellan de grekiska orden i grundtexten för förvilla och förförelse. Det är helt olika ord och används på helt olika sätt. Därför använde jag ordet förvillar och inte förförelse. Det hade varit klädsamt av dig att erkänna detta och inte gå i försvarsställning. Du hade vunnit på det och även visat, att du är trygg i din tro på ”teistisk evolution”.

    [Här har jag strukit resten av Bengths kommentar, eftersom han började debattera teologiska aspekter av teistisk evolution som jag väntar med till senare blogginlägg. Se mina kommentarsregler där jag förklarar att tanken med bloggen är att hålla en stringent diskurs om ett ämne i taget. // Gunther]

    • Hej Bength!

      Jag har ambitionen att göra varje person, rörelse och teologi som jag diskuterar största möjliga rättvisa. Jag ser Demosthenes gamla regel att man bör kunna framföra sin motparts åsikt på ett sådant sätt lika väl som motparten själv som en god utgångspunkt.

      Att jag exemplifierade tillfällen i våra bibelöversättningar där substantivet förförelse eller verbet förföra används i en icke-sexuell kontext var inte att gå i en försvarsställning, utan ett försök att visa hur jag tänkte. Det jag reagerade mot var främst den teologiska tankegången, inte ditt ordval. På din egen blogg talade du om problemet ”i en tid som denna”. Av andra saker du skrivit har jag förstått att du ser det som viktigt att vi tänker oss våra dagar som mycket nära Jesu återkomst och att du står för en futuristisk eskatologi som ligger nära dispensationalismen. Vad jag kan se delar du dess hermeneutik och övergripande struktur, även om du pläderar för en uppryckelse under vedermödan och inte före den. Enligt detta synsätt ska det ske ett specifikt avfall, som ett markant och distinkt skeende. Varningen för falska profeter är enligt samma tankemönster i någon mån användbara för hela kyrkans tid, men har en speciell aktualitet under den sista generationen före Jesu återkomst.

      Det du skrev var alltså detta:

      När det gäller ”Teistisk evolution” så säger den något om den tid som vi lever i och som Jesus talade om: ”Se till, att ingen förvillar er”, sa Jesus. Han visste vad han talade om.

      Om jag jämför med B2000, så används där varken ordet förvilla eller förföra:

      Jesus svarade: ”Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. — Många falska profeter skall framträda och bedra många. (Matt 24:4-5, 11)

      Folkbibeln använder också ordet bedra.

      Det anmärkningsvärda med att du placerar teistisk evolution i detta sammanhang är alltså att du gör en tydlig koppling till de falska messiasgestalter och de falska profeter som bedrar människor så att de lämnar frälsningens väg. Falska förkunnare som sprider ett annat evangelium.

      Ska vi göra ett ordstudium så är det grekiskans πλανάω (planáo) som används i texten. Det används om det förlorade fåret som kommit bort, och ordet används i 2 Tim 3:13:

      Onda människor och svindlare kommer att gå allt längre på vägen mot fördärvet, på en gång bedragare och bedragna. (Min kursivering.)

      Jag nämner inte detta för att debattera eskatologi med dig, men jag har svårt att se hur det faktum att du citerade Jesus, om än i 1917 års översättning, inte ska tolkas som något annat än att teistisk evolution är en del av den sista tidens stora avfall, en del av predikandet av falskt evangelium.

      Jag har inte bemött dina argument mot teistisk evolution varken i artikeln eller här eftersom det inte var syftet med min artikel. Argument kommer successivt i artiklar framöver. Jag har velat klarlägga problemet med att du anger förutsättningarna för diskussionen som att den ytterst handlar om det skeende som drar människor undan frälsning till förtappelse, från äkta evangelium till ett falskt evangelium.

      Det du kallar för försvarsställning tolkar du till synes också som att jag inte skulle vara trygg i min övertygelse. Är det månne så att du tror att detta är en viljornas kamp? Att den som tror med störst grad av övertygelse per definition också vinner diskussionen eller har rätt i sakfrågan?

      En av mina största poänger i artikeln är att jag blivit så trygg i min tro, så klar över att jag vilar i Jesu hand varifrån ingen och inget kan rycka mig, att jag vågar ifrågasätta vilka delar av mina trosövertygelser som bygger på skriften och vilka som bara är en mänsklig tolkningstradition. Styrkan i en sådan tro beror inte på styrkan i övertygelsen om olika detaljer. Jag är mer intresserad av att låta mig undervisas av Anden som leder mig till Sanningen, än att låsa fast mig vid min egen förståelse här och nu. Det som står på spel när jag ställer frågan om hur Gud skapat världen är inget som får de konsekvenser du utmålat i den halmgubbe du konstruerat av kritik. När vi i framtiden diskuterar frågan hoppas jag för övrigt på att du vinnlägger dig om att göra den hållning du själv inte står för samma rättvisa som jag försöker göra din. Då blir diskussionen både sakligare och mer fruktbar.

      Nu tror jag att jag utrett i detalj vad slags koppling du gjort till Jesu ord och att det är något du står för, men som jag ser som ytterst problematiskt. Därmed avslutar jag den här delen av vår diskussion. Vill du diskutera enskild argument är du välkommen att återkomma när nya artiklar publiceras.

  5. Pingback: Det vanligaste motargumentet mot teistisk evolution är ett självmål | itpastorn.nu

  6. Pingback: Kreationismens poäng (och historia) | itpastorn.nu

  7. Pingback: Ungjordskreationism och ateistisk naturalism sitter i samma båt | itpastorn.nu

Lämna ett svar till Bength Gustafson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.