Det är inte lätt att begripa vad fundamentalism är, bortom ett skällsord. Fundamentalister själva tror att deras tro är den ursprungliga, rena kristendomen, som aldrig ändras. Den som använder ordet nedlåtande är inte heller intresserad av nyanser eller distinktioner. Den som buntar ihop Robert Dick Wilson, en extremt lärd och genomtänkt bibelforskare, och undervisningen på Westminster Theological Seminary, med Steven Anderson och hans New Independent Fundamental Baptist Movement (New IFB) med samma etikett för att låta den senares groteska okunskap och brist på anständighet färga av sig på den förre är antingen oseriös eller okunnig, eller båda. Båda kan dock kallas fundamentalister.

Jag är inte fundamentalist, men om något ska kritiseras, ska det göras rättvist. Vår förmåga att beskriva dem vi kritiserar utan förvanskning och överdrifter är helt avgörande för att en diskussion ska vara meningsfull.

När jag studerat fundamentalismen har det hjälpt mig att dela in den i några överlappande faser. Indelningen och namnen är mina egna, men används också i ett par fall snarlikt av andra.

1. Prefundamentalism (1500 till 1900)
2. Paleofundamentalism (1870 till 1915)
3. Protofundamentalism (1910 till 1925)
4. Ärkefundamentalism (1920 till 1950)
5. Högfundamentalism (1940 till 1975)
6. Neofundamentalism (1970 och framåt)
7. Differentierad och diffus fundamentalism (1990 och framåt)

Med dessa som utgångspunkt ska jag försöka förklara fundamentalismens olika yttringar. Lägg märke till att jag talar om kristen fundamentalism. Första gången ordet användes om någon annan grupp var troligen 1956, då om Muslimska brödraskapet. Efter revolutionen i Iran blev det vanligt att kalla vissa muslimer fundamentalister och tio år senare hade språkbruket blivit utbrett. Jag finner det ganska meningslöst.

Innan jag går in på faserna kommer först en diskussion om metod och andras indelningar. Den kan du hoppa över om du inte är intresserad av dessa detaljer. I detta inlägg presenterar jag första fasen, prefundamentalism, och fortsätter med fler faser i kommande inlägg.

Varför dessa faser?

En indelning av historien i olika tidsperioder är alltid godtycklig och sker oftast i något syfte. [Uppdatering: Denna mening är felaktig: När humanister i Italien började kalla sin samtid renässans så handlade det om att bygga en identitet. Korrekt:] När begreppet ”renässans” började användas på 1700-talet, och när det blev populärt genom att historikern Jules Michelet (1798–1874) använde det sin bok Histoire de France (1855) så handlade det om att bygga ett narrativ. Idag finns det gott om historiker som menar att renässansen som begrepp är meningslöst, och hellre kallar den italienska renässansen för en del av senmedeltiden. Var går förresten gränsen mellan hög- och senmedeltid? Indelning i perioder är alltså ingen exakt vetenskap, utan pedagogiska verktyg för att förstå historien och de kan göras på olika sätt beroende på vilken indelningsgrund som väljs.

En artikel av Justin Taylor på The Gospel Coalition talar om fundamentalismens fyra faser:

1. Den ireniska (fredliga, lugna, ödmjuka) fasen, 1893 till 1919, en förelöpare till den egentliga Fundamentalismen.
2. Den militanta fasen (1920 till 1936) som inkluderade modernist-fundamentalist-kontroverserna.
3. En splittrande fas (1941 till 1960) när fundamentalism och evangelikalism går skilda vägar.
4. En separatistfas (1960 till idag), där de som själva kallar sig fundamentalister drar sig undan samhället och andra kristna.

Taylors uppdelning har en övergripande funktion, att beskriva nutida fundamentalism som marginaliserad och utan påverkan på den Evangelikala rörelsen i stort. Jag följer Roger E. Olson och menar precis tvärtom att somliga fundamentalister har approprierat benämningen evangelikal. Exempel är Al Mohler, John MacArthur, som kallas evangelikal på svenska Wikipedia trots att han var med i IFCA International till 2017 då han uteslöts i en för fundamentalismen typisk strid om lärodetaljer, och Jerry Falwell Sr och Jr. Dessa försöker aktivt påverka den evangelikala rörelsen utanför sin egen närmsta krets. Därtill finns det olika typer av fundamentalistiska tendenser som slår igenom också på andra sätt, bland annat just inom The Gospel Coalition. Detta syns exempelvis på deras reaktion på nutida Paulusforskning och till och med på deras svaga vilja att tala om evangeliet om Guds rike som något mer än personlig frälsning. (Evangeliet är personlig frälsning, men också mycket mer.)

En annan fråga är varför Taylor låter sin första fas starta 1893? Han menar att världsparlamentet för religioner i Chicago det året utgjorde ett uppvaknande för bibeltroende kristna. Det missar flera viktiga utvecklingssteg dessförinnan enligt mig.

En helt annan bild ges av Catholic Answers. Där tänks fundamentalismen ha genomgått tre faser:

1. Den första fasen, från 1890-talet till ”aprättegången” 1925. Under denna fas uppstod fundamentalismen som en reaktion på modernismen, och bröt sig delvis loss från evangelikalismen, eller blev en falang inom densamma. (Här används ordet evangelikal i Olsons fjärde och femte betydelse.)
2. En andra fas, då den försvann ur allmän åsyn, utan att upphöra som rörelse eller förminskas.
3. En tredje fas från 1970, då den på nytt blev synlig och sedan dess har växt betydligt.

Detta är ett externt perspektiv på rörelsen, som utgår från den som ett hot mot och i vissa frågor som en potentiell samarbetspartner med katolicismen. Artikeln i övrigt har lite småfel här och där, men ger insikt om hur ledande katoliker tänker om fundamentalism.

Lägg märke till den stora skillnaden i slutpoäng mellan Taylor och Catholic Answers (författaren är anonym). Enligt Taylor är dagens fundamentalism ett litet fenomen i periferin, enligt Catholic Answers är den stor, växande och farlig. Var sjätte spansktalande person i USA är fundamentalist, enligt Catholic Answers, som räknar varje sådan person som förlorad för katolska kyrkan.

Hur kan resultaten vara så olika? De båda författarna gör helt enkelt olika definitioner av vad som är en fundamentalist.

Ibland kallas katoliker för fundamentalister. Det är irriterande! Fundamentalismen är antikatolsk! En motsvarande rörelse inom den katolska kyrkan är traditionalismen, men för den spelar Bibelns verbalinspiration en mindre roll. (Uppdaterad formulering: Se diskussion med Per Landgren i kommentarerna om detta.)

Jag har valt överlappande faser eftersom jag menar att rörelsen förgrenats och detta gör den bäst rättvisa. För varje fas eller förgrening finns det undantag, eller personer som kan sägas höra till mer än en inriktning. Jag håller mig till tydliga och kända exempel.

Sakinnehållet i denna artikel bygger på otaliga böcker och artiklar som jag läst. För att göra uppgiften rimlig i omfattning väljer jag att inte redovisa källorna. Om någon undrar kan jag svara på anmodan.

Namnen på mina faser motiverar jag så här:

1. Prefundamentalism: ”Pre” är det som kommer innan, inga rörelser uppstår som en slags kvantmekaniska svängningar i vakuum. Det finns en kontinuitet in i fundamentalismen från tidigare ankar. Här kan man notera skillnaden i extern och intern förståelse av fundamentalismen kontra pentekostalism. Fram tills ganska nyligen beskrev den pentekostala rörelsen sig som uppstånden nästan ur intet, Suddenly from Heaven.
2. Paleofundamentalism: ”Paleo” betyder uråldrig, forntida, från det grekiska ordet παλαιός (palaiós) = gammal. Innan det blev ett ord för dieter med tveksamt vetenskapligt underlag, används det i ordet för tidig mänsklig historia, den paleolitiska perioden fram till slutet av den senaste stora istiden. Det som sedan ska komma börjar under denna period ta form. Så tänker jag också om fundamentalismen.
3. Protofundamentalism: ”Proto” betyder först. Vi känner igen det i ordet prototyp. Jesus är enligt Kol 1:15 πρωτότοκος (prototokos), förstfödd. Här börjar fundamentalismen ta form, men den har ännu inte blivit en tydlig och namngiven rörelse.
4. Ärkefundamentalism: ”Ärke” kommer från grekiskan ἀρχή (arche) som betyder början. I förlängning betyder ordet tongivande auktoritet. En arketyp är snarlik en prototyp, men har också smak av återkommande mönster. En ärkeskurk är någon som är helt igenom skurkaktig, sinnebilden av en skurk. Min tanke här är att de första som kallar sig själva fundamentalister utgör en definition av begreppet. Tongivande ledare sätter en agenda och en social gemenskap uppstår som man kan tillhöra eller vara utanför.
5. Högfundamentalism: Jag tänker att tidsperioden ska förstås ungefär som högmedeltid, dvs. här är fundamentalismen helt och fullt utvecklad och alla dessa specifika kännetecken är väl synliga. När man sluter ögonen och tänker ”fundamentalist”, då tänker man på denna fas, förutsatt att man vet något alls i ämnet!
6. Neofundamentalism: Här är jämförelsen med den karismatiska väckelsen en god förklaring bakom namnet. Från 80-talet talas det om den neokarismatiska rörelsen. Den har kontinuitet bakåt, förstärker somligt, ändrar annat och släpper ytterligare något helt. Den är en ny fas och den har vuxit förbi de tidigare faserna både i synlighet och antal. Därtill är den mindre homogen och svårare att differentiera. Den neokarismatiska rörelsens sånger (Vineyard, Hillsong, Bethel) sjungs långt utanför dess egentliga centrum. På samma sätt når den neofundamentalistiska rörelsens inflytande också utanför dess kärna.
7. Differentierad och diffus fundamentalism: Denna fas är när neofundamentalismens idéer anammats av icke-fundamentalister, så att det som de uttrycker är just en aspekt av fundamentalismen, även om de på många andra punkter inte alls är fundamentalister, utan evangelikala, pentekostala, ortodoxa, katoliker, eller ”main-line” protestanter.

Min redogörelse kommer ha ett fokus på de externa faktorer som fick dessa faser som resultat. Jag kommer att beskriva fundamentalismens mer som ett epifenomen än vad som ofta annars är brukligt. Det finns en fara i detta, nämligen att ignorera kraften i aktörer, eller för den som är kristen och tror att somliga skeenden är Guds verk, att ett sådant perspektiv skulle förneka Guds Andes inspiration av människor, eller djävulens! Ingen redogörelse kan vara komplett. Jag väljer den vinkel som jag tror bäst behövs för att skapa förståelse bland mina läsare och som jag tror är mest förbisedd.

Prefundamentalism (1500 till 1900)

Denna fas innebär att några pusselbitar till det som ska bli den fundamentalistiska bibelsynen tas fram:

1. Bibelns bokstavliga inspiration, till en början uttryckt som verbal diktamen. Som vi ska se kommer den att mildras i sina formuleringar i nästkommande faser.
2. Bibeln som begriplig så att den enskilda bibelläsaren kan förstå dess budskap utan yttre hjälp.
3. Bibeln som bärare av sin egen obestridliga auktoritet. Den kräver ingen yttre legitimation och står över alla andra auktoriteter.
4. Bibeln blir ”self contained” och utom tid och rum. Det enda som krävs för att förstå den är språkkunskaper.

Inom kristen tro sågs Bibeln alltid som tillförlitlig och sann ända från kyrkofädernas tid till reformationen. Däremot har den tolkats på skilda sätt, både sett till metod och resultat. I den mån den tolkats allegoriskt har det inte varit utifrån bristande tilltro till dess sanningsanspråk, utan av andra skäl. Reformationen kunde uppstå därför att denna tilltro redan fanns, inte genom att den skapades.

Reformationen hände utan planering. Varken Luther eller någon annan av de första pionjärerna kunde se vart deras handlingar skulle leda, men när den väl var ett faktum uppstod två frågor:

1. På vilken grund står vi när vi inte längre lever under påven och de kyrkliga koncilierna? Närmare bestämt, vad är det med Bibeln som gör att vi kan använda den också mot de etablerade kyrkliga hierarkierna?
2. Denna fråga upprepades för nya rörelser som ifrågasatte också protestantisk överhet, kyrklig såväl som politisk. Samma fråga, men upprepad med än större iver. Varför ska en puritansk separatist inte lyda kungen?

Reformatorernas grundläggande tilltro till Bibeln behövde definieras och förklaras. Lägg märke till att den externa drivkraften inte är den framväxande vetenskapen eller påstått humanistiskt färgat ifrågasättande av Bibeltexten (Uppdaterad mening: Se diskussionen med Per Landgren i kommentarerna). Jag ger tre exempel på hur detta skedde.

Luthersk ortodoxi

Luther själv hade ett delvis ambivalent förhållande till Bibeln. Somligt var mindre viktigt (Jakobs brev). När GT talar om otroligt stora siffror för arméer och deras förluster hade Luther inga problem med att se de siffrorna som överdrifter. Samtidigt tog han avstånd från den utbredda allegoriserande texttolkningen som var vanlig före reformationen. Det skulle dock aldrig falla Luther in att säga att Bibeln hade fel eller att vissa delar av den enbart återspeglade en gången tids upplevelser av Gud.

Inom den lutherska ortodoxin skärptes detta. Dess främsta representant är Johann Gerhard (1582 – 1637). Han räknas som en av de främsta lutherska teologerna före Immanuel Kants inträde i filosofihistorien, vilket kom att revolutionera luthersk teologi.

Gerhard lärde i princip att Bibeln var dikterad av Gud, ord för ord, till författarna. Det var alltså inte genom en mer lågmäld inspiration i kombination med försynen som Bibeln fick sin gestalt, utan de mänskliga författarna fungerade som sekreterare med stenografblock.

Här kommer en längre förklaring av Gerhards bibelsyn, som kräver en del förkunskaper. Du kan hoppa över den om du inte vill gå på djupet och hoppa till rubriken kalvinsk ortodoxi.

Gerhard var en av de första teologerna som gjorde en systematisk teologi med ett uttryckligt prolegomena. (Det är svårt att dra gränser för vad som ska räknas som ett prolegomena. Inom teologihistorien räknas det som en teknisk term och skiljer sig möjligen därför från ett förord eller en introduktion i största allmänhet. Kanske var den allra första att skriva ett prolegomena den reformerte teologen Franciscus Junius den äldre (1545 – 1602). Uppdatering: Se diskussion med Per Landgren i kommentarerna.)

Volym I, hela 28 kapitel, i Loci Theologici (på engelska Theological Commonplaces) handlar bara om Bibelns inspiration och roll inom teologin. Utgångspunkten är Aristoteles lära om fyra olika slags orsaker. För Gerhard är Gud själv den effektiva orsaken, agenten, den verksamma orsaken, när Bibeln kommer till. Människan är den materiella orsaken, också kallat den instrumentella orsaken. Om man jämför med ett bord. Snickaren är den effektiva orsaken, träet som bearbetas är den materiella orsaken. Helt klart menar alltså Gerhard att Gud så styrde de mänskliga författarnas händer att resultatet är som om Gud själv skrev Bibelns ord.

Resultatet av detta är att Bibeln, enligt Gerhard, är fullkomlig (perfectio), vilket inkluderar att den inte behöver tolkas genom någon kyrklig tradition, utan kan läsas som den är. Påven däremot är självklart ofullkomlig, påpekar Gerhard. Bibeln är också tydlig, så att den kan förstås, på latin ”perspicuitas”. Ordet har lånats in till engelskan och är mycket viktigt inom fundamentalismen. ”The perspicuity of Scripture” är ett av dess återkommande teman.

Gerhards bibelsyn är alltså tämligen extrem. Betydligt mer extrem i sin lära om inspirationen än vad som kom att vara fallet i fundamentalismen. Däremot saknar Gerhard fundamentalismens utpräglade literalistiska tolkningsmetod. Gerhards bibelsyn är baserad på skolastik (Aristoteles), inte på positivism (Comte).

Kalvinsk ortodoxi

För amerikansk kristenhet blev den kalvinska ortodoxin viktigare än den lutherska och här är det stora namnet François Turrettini (1623 – 1687). Hans böcker var ända fram slutet av 1800-talet kurslitteratur på Princeton och när Charles Hodge skrev sin egen systematiska teologi hade han för avsikt att enbart föra vidare i mer pedagogisk form Turrettinis och andra ortodoxt reformerta teologers insikter. Hodge berömde sig av att som teolog inte ha kommit på något nytt. Hos Turrettini såg Hodge teologi som var fulländad, universell och tidlös.

Turrettinis främsta teologiska verk är Institutio Theologiae Elencticae. Att teologin är ”elenktisk” innebär att den kommer fram till sanningen genom att avfärda falska alternativ. Motsatsen är ”deiktisk”, att bevisa med positiva argument. Turrettini ställer på skolastiskt manér frågor, som ofta utgår från hur han tänker sig att meningsmotståndare resonerar. Främst är det ”papister”. En typisk fråga är ”Beror skriftens auktoritet på kyrkans vittnesbörd [om den]? Vi förnekar [som genmäle] mot papisterna.”

Turrettini vänder sig också mot anabaptister, som anses ha förkastat Gamla Testamentet (sic!), socinianer, remonstranterna (arminianer), lutheraner (inte tillräckligt tydliga om den dubbla predestinationen, bland annat), med flera. Noterbart är att han förnekar en uppståndelse av de kristna före tusenårsriket, dvs. Turrettini var inte premillenialist, men kände till den tolkningstraditionen. Fundamentalismen har två dominerande grenar, en baptistisk, premillenialistisk och en presbyteriansk amillenialistisk, vars främsta lärofader näst Calvin är just Turrettini.

Utvikning: William Lane Craig gillar starkt vad Turretini hade att säga om rättfärdiggörelsen och har gjort den till en viktig del av sitt arbete på detta område. Båda har också ett snarlikt skolastiskt sätt att undervisa, med frågor, genomgång av tänkbara alternativ och ratande av hypoteser för att komma fram till det slutligen bästa svaret. Turrettini förnekade dock ”middle knowledge”, Guds kunskap om hypotetiska situationer, vilket är en mycket viktig del av Craigs teologi. (Turrettini som äkta kalvinist ansåg att Gud styrde allt i världen i detalj.)

Turrettini gick så långt i sin syn på Bibelns inspiration att han menade att också de diakritiska tecknen och vokaltecknen i manuskripten till Gamla Testamentet var fullkomligt felfria, inte bara orden. Skriften innehåller heller inga äkta motsägelser, enligt Turrettini. Skriften kan också förstås, utan yttre hjälp. ”Vi förnekar [att sådan behövs, som genmäle] mot papisterna.”

Puritanism

Den puritanska rörelsen är ett av de viktigaste källsprången till evangelikalismen. De första stora väckelserna i det blivande USA uppstod bland puritaner, för att successivt kompletteras av metodister. Puritanerna är också baptisternas ursprung. Somliga anglikaner blev puritaner, somliga puritaner blev separatister, somliga separatister blev baptister. (Detta är majoritetsuppfattningen bland kyrkohistoriker.)

Bland puritanerna fanns ett behov av något mer än att stå emot den katolska kyrkan. Luthersk och reformert teologi betonade att fursten skulle ha en viktig roll för att utbreda den sanna tron och begränsa dåliga läror. I gengäld skulle folket hedra och lyda sin furste. Puritanerna hamnade däremot i konflikt med kungamakten, vilket till sist ledde fram till såväl den engelska revolutionen och blev en av drivkrafterna till den amerikanska.

Med vilken auktoritet kunde puritanerna hävda sin rätt gentemot kungamakten? På nytt fanns det en stark drivkraft att betona Bibelns inspiration och auktoritet. Jag utgår från tre teologer: Richard Sibbes (eller Sibbs, 1577–1635), Peter Sterry (1613 – 1672) och John Owen (1616 – 1683) och speciellt hans bok The Divine Origin, Authority, Self–evidencing Light, and Power of the Scriptures (1659).

Vad dessa tydligt exemplifierar är ett viktigt tillägg till det som redan sagts av Gerhard och Turrettini, nämligen att Bibeln auktoriserar sig själv. Hur vet jag att den är sann? Genom den effekt som den har:

It carrieth proof and evidence in itself. — There is no other principle to prove the word, but the experience from the working of it

Richard Sibbes

Ingen yttre auktoritet behövs för att legitimera Bibeln:

Doth it not evince itself, with an Assurance above all that can be obtained by any Testimony whatsoever? — There is no need of Tradition… no need of the Authority of any Churches… A Church may beare up the light, it is not the light. It beares witness to it, but kindles not one divine beame to further its discovery.

John Owen

Detta innebär att den enskilde troende blir domaren som avgör om Bibeln är sann:

But we need no visible Judge on earth, to determine our consciences; what is Scripture, what is the essence of Scripture. We have an invisible Judge and Witnesse in our own breasts.

Peter Sterry

I denna bibelsyn finns alltså vad som i bästa fall kan kallas ett starkt bemyndigande av bibelläsaren, men också potentialen till splittring och maktmissbruk. Vad händer när din bibeltolkning strider mot min?

Reformationens arv

Luther kan kallas den slumpmässige reformatorn. När han postade sina 95 teser om avlaten försvarade han fortfarande påven och förväntade sig att få stöd från honom för att rensa upp ett missbruk inom kyrkan. Han såg sig till en början som verksam inom kyrkans tradition och kritiken handlade om att vårda den, inte avveckla den. Luther argumenterade inledningsvis inte bara utifrån Bibeln, utan också från kyrkofäderna. Men när den katolska kyrkan slog tillbaka mot honom med kraft utkristalliserades mer och mer luthersk teologi som ett alternativ till katolicismen.

Luther kunde argumentera utifrån Bibeln, för den ansågs vara en självklar auktoritet, men sedan debatten väl inletts utkristalliserar sig alltmer två motsatta synsätt. Båda parter kliver åt var sitt håll. Här uppstår bland protestantiska teologer ett behov att legitimera rätten de tar sig att utforma läran och organisera sina kyrkor i motsats till den romersk-katolska kyrkan. Det är i denna kontext synen på Bibeln som dikterad av Gud, självlegitimerande till sin auktoritet och begriplig för läsaren utan yttre hjälp.

Mig veterligen hade ingen före 1500-talets slut uttryckligen sagt att Bibeln är ord för ord dikterad av Gud. Bibelns tillförlitlighet hade tagits för given, fast på ett mer generellt plan. Nu fanns det en explicit och utförlig lära om Bibelns absoluta sanning. Och denna lära i sin tur motiverade rörelsers existens.

Att se Bibeln som dikterad av Gud är dock en mycket bräcklig bibelsyn. Det dröjer inte länge innan man ser de olika mänskliga författarnas temperament och stil, deras känslor och ibland också personliga förhållanden. Denna bibelsyn stod därför dåligt rustad för att bemöta den framväxande historiskt-kritiska bibeltolkningen.

I kontakt med rationalismen från upplysningen uppstod därför en tydlig binär valsituation. Acceptera Bibeln och förkasta allt annat, som Luther själv gjorde med Copernicus tankar (”lyfta på hatten och gå vidare”), eller förkasta tanken på att Bibeln är inspirerad alls. En mer genomtänkt syn på Bibelns inspiration behövdes för att klara mötet med nya utmaningar. Den kommer i nästa fas.

En sak kan man dock lägga märke till. Sina överdrifter till trots så kunde idén om Bibeln som dikterad av Gud få spridning. Redan innan dessa tankar formulerades fanns en sådan grundmurad tillit till Bibelns inspiration och auktoritet att steget inte var avgrundslångt. Tillit till bibelordet är Guds församlings traditionella grundhållning, också före reformationen.

En annan sak att notera är att denna idé, om Bibeln som dikterad av Gud, är övergiven sedan 150 år. Ytterst få skulle hävda något liknande idag, men det hindrar inte kritiker av bibeltro att beskriva sina meningsmotståndare som om detta är vad de (vi!) tror. Det är antingen okunnighet eller bristande seriositet, eller båda, som ligger bakom sådana argument. Det är utifrån dagens förhållanden helt enkelt halmgubbar!

När kontexten ändras

Läran om Bibelns klarhet och begriplighet (perspicuity) tror jag var nödvändig. Utan den hade aldrig reformatorerna och deras efterföljare kunnat utmana förtryckande kyrklig och politisk makt, men den har en baksida. Idag fungerar läran ofta tvärtom, för att utöva makt. Kristna ledare anser sig vara så säkra på sin bibeltolkning att nödvändig prövning undertrycks och naturliga tvivel förbjuds.

Det händer ofta i kyrkans historia att en lära uppstår som en nödvändig hävstång för att bildligt talat spränga loss en förnyelse. Jag kallar det för balanserande obalans. Problemet uppstår när denna nya lära fastslås dogmatiskt och överdriften cementeras. Ett annat exempel på detta är 1800-talets helandeväckelse, vars överbetoning av den sjuka individens egna tro, som nödvändig för helande, resulterat i mycket lidande.

Samma kontextbundna problem finns i synen på Bibeln som en självtolkande och självauktoriserande enhet, utanför tid och rum, ”Guds eviga ord”. En betoning av att Bibeln inte ska underordnas en specifik tolkningstradition är nödvändig för att Bibeln ska kunna fungera korrigerande och rent av revolutionerande, vilket ibland behövs. Men för att hoppa framåt i tiden, när senare tids fundamentalism tar denna idé och överbetonar den ännu mer, då uppstår andra problem.

Alla bibelläsare har en förförståelse, bland annat i form av kulturbunden tolkningsmetod. Ibland hör man rent av fundamentalister säga ”jag tolkar inte, jag läser som det står”. Det är nonsens! Det som i själva verket händer är att läsaren tolkar utan att vara medveten om hur den egna processen går till. Det går på vana. Det är inte svårt att visa hur sådan tolkning gång efter annan strider mot hur bibeltexten uppfattades av de ursprungliga mottagarna, liksom att den strider mot gängse tolkningar under kyrkans historia. Då menar jag att den nutida tolkningen måste stryka på foten. Gud motsäger inte sig själv! (Vilket för övrigt är en av fundamentalismens ärvda principer från Gerhard, Turrettini och Owen, med flera.) Men detta argument accepteras inte av fundamentalister, eftersom det är ”onödigt krångel” att se på den historiska kontexten. Bibeln ska ju tolka sig själv.

På detta vis kommer också läran om Bibelns klarhet, en lära som för övrigt enbart kan motiveras genom lösryckta och vantolkade bibelverser, att fungera som cementerande för etablerad fundamentalistisk dogmatik. Den lära som hjälpte reformationens döttrar och söner att söka sig tillbaka mot en ursprungligare förståelse av den kristna tron fungerar helt plötsligt tvärtom. Den stoppar alla vidare försök att nå tillbaka till en än mer genuin efterföljelse av Jesus Kristus. Obalansen är kvar, men det som den ursprungligen var en motbalans till har försvunnit.

Hur ska vi då tänka om Bibelns klarhet och den egna förmågan att tolka texterna? Svaret är att de stora dragen och det frälsande evangeliet kan upptäckas av vem som helst. Att Gud skapat världen, att Jesus dog för våra synder och uppstod från döden, att Gud vill ingå en förbundsrelation med oss och att vi som tar emot detta erbjudande får ta emot Guds Ande och kan tjäna varandra och världen i Andens kraft. Allt sådant och lite till kan alla förstå.

Men för att förstå de svårare formuleringarna, för att ibland till och med få upp ögonen att vissa saker jag intuitivt tycker mig se i texten är en modern vantolkning och för att gräva på djupet, till allt sådant behöver jag experthjälp. Det fina i kråksången är att idag finns det allmängiltiga språk- och historievetenskapliga metoder som kan hjälpa till att skapa denna djupare förståelse. Jag behöver inte göra mig beroende av en förtryckande religiös myndighet, bara för att jag vill använda experterna när jag tolkar Bibeln.

Ironiskt nog finns i stället förtrycket idag oftare hos dem som ratar sådan expertis. Fastslagna sanningar får inte ifrågasättas. Idag är det Gerhards, Turretinis och Owens obalanserade arvtagare som blir förtryckande.

Literalism

En sista reflektion. Lägg märke till att jag främst talat om verbalinspiration, i dess mess extrema form. En sådan syn på Bibelns tillkomst är inte med automatik detsamma som att säga att orden ska tolkas på ett bokstavligt sätt (literalism). Turrettini med flera vände sig mot den sedan 800-talet etablerade exegetiska modellen där texterna tolkades på fyra nivåer (historisk, moralisk, typologisk och anagogisk). Vandringen mot literalism var påbörjad, men ännu inte fullbordad.

Som jag nämnt i ett annat inlägg fanns det också redan under den tid jag gått igenom teologer som ville tolka Bibeln utifrån de första åhörarnas sätt att ta emot texterna. Jag tänker främst på Manuductio ad Lectionem Scripturae Sacra av pietisten Francke. Den kontextuella förståelsen av Bibelns texter har alltså i princip lika lång bakgrund som literalismen. Vad som händer på 1800-talet är på nytt en splittring mellan två tendenser, så att de var för sig blir ytterst obalanserade och på var sitt sätt förödande dålig bibeltolkning. Det blir ämnet för nästa inlägg i denna serie.