Gäller missionsbefallningen alla?

Jag fick en fråga av min vän Anton på Gå ut mission. Med hans tillstånd publicerar jag den ihop med mitt svar. (Jag lånar också ett par bilder från Gå ut mission.)

Hej Lars!

Du jag hörde nyligen en predikant som ifrågasatte att missionsbefallningen gäller alla kristna. Det provocerade mig lite och jag har gått och funderat lite, men känner att jag kanske skulle fråga nån som har mer koll än jag.

Hans argument var ungefär: måste inte en del stanna hemma och bryr sig om det lokala? Jag tänker väl mer församlingen som en enhet, en kropp som sträcker sig ut både i närområde och längre utåt. Därmed blir de onådda folken varje troendes angelägenhet. Men hans uttalande fick mig att tänka till. Om du känner att du hinner hade det varit intressant att höra dina tankar om detta. Gäller missionsbefallningen alla troende?

Ung tjej predikar för folkskara i alla åldrar på gatan i en fattig by.

Anton leder team med ungdomar att missionera bland Europas onådda. Denna bild är från Bulgarien.

Hej Anton!

På ett enkelt plan har ni rätt på var sitt sätt. Alla församlingens uppdrag har vi gemensamt. Befallningarna är kollektiva, i en utsträckning som vi moderna människor ibland har svårt att se. Därför är missionsbefallningen allas uppdrag, lika mycket som att vara salt och ljus, älska våra fiender eller att bota de sjuka – för att hålla oss till Matteusevangeliets befallningar. Det är ju på sätt och vi inbyggt också i missionsbefallningens ord: ”Lär dem att hålla alla de bud jag ger er.” Alltså finns det inga bud som apostlarna fått som inte också gäller oss.

Men det innebär att det inte är varje individs uppgift att göra allt. Vi har egna specialiseringar, gåvor och uppdrag. Sett i en vidare biblisk kontext så kan knappast exempelvis Rom 12:3ff, 1 Kor 12:13ff och Ef 4:7ff ignoreras. Alla har fått ett ”mått” av nåd, ett ”mått” av tro, och vi uppmanas att inte tro om oss själva att vi kan göra mer än vad detta mått räcker till (Rom 12:3). Symeon, Lucius och Manaen skickas så vitt vi vet aldrig ut från Antiochia (Apg 13:1f). Det är dock värt att notera att Symeon var afrikan, gissningsvis från Östafrika (han kallades ”svart”) och Lucius hade kommit ifrån våra dagars Libyen (Kyrene). Det reflekterar både hur kulturellt inklusiv den första tidens församling var och hur kosmopolitiskt romarriket var. De äldste som tillsätts när församlingarna grundas uppmanas dock aldrig att varva sina lokala uppgifter med resande. Vissa individer blir å andra sidan en del av Paulus apostoliska team.

Under den efterapostoliska tiden ser vi hur det utvecklas ett mönster mellan resande tjänster och stationärt ledarskap. Vi kan i beskrivningarna också se att det fanns vissa spänningar mellan dem ibland.

Var landar vi då idag? Jag landar i tre ord, identitet, intensitet och lokalitet.

Identitet

Varje troende bör se sig som en del av Guds mission i världen. Gud själv söker de förlorade till personlig gemenskap med sig själv. Gud själv står på de utsattas och förtrycktas sida. Gud själv strider mot allt ont i världen. Jesus själv bygger sin församling (Matt 15). Jesus vädjar för de troende (Rom 8), men också för hela världen. Hans bön kommer att besvaras genom att alla fiender läggs under Hans fötter (1 Kor 15).

När vi kommer till tro blir vi en del av denna mission, och att nå de onådda folken är en väsentlig del av den. Som kristen bör vi därför se oss själva som delaktiga i detta och det kräver att vi informeras om missionen och att vi deltar i det kollektiva stödet till missionen, genom bön, genom uppmuntran och understöd till dem vars speciella uppdrag det är att gå ut och genom våra pengar. Alla kan inte ge till just Gå ut-mission, men alla bör ge till missionen via någon kanal.

Intensitet

Även om vi har specialiseringar som ger oss ett huvudfokus finns det inget som vi kan ignorera. Somliga har gåvan att be för sjuka (1 Kor 12:28f), men alla kan vara med i helandetjänsten i någon utsträckning. Ingen kristen bör någonsin låta bli att lägga sina händer på en sjuk som ber om det med hänvisning till att ”jag saknar gåvan”. Men alla kommer inte be för sjuka lika ofta eller se samma resultat. Somliga har uppgiften att engagera sig för ett gott samhälle, för att våra städer ska blomstra (Jer 29:7), för rättvisa och miljö, kanske genom politiken eller genom frivilligorganisationer, men ingen av oss bör låta bli att källsortera. Alla bör göra det vi kan för dessa saker i vår vardag.

Det finns perioder då församlingsgemenskaper lär sig något nytt. När det predikas, studeras, diskuteras och ges konkret träning till att skapa efterlevnad till Guds vilja på ett specifikt område. Men i längden bör det finnas som en del av församlingens kultur. Vi måste inte alltid prata om att vi botar sjuka. Det ska vara en normal förväntan. Församlingskulturen ska vara sådan. Vi måste inte alltid prata om att vårda miljön. Det ska vara ett normalt inslag i vår livsstil.

Men för att det ska bli det krävs det perioder av fokusering, där intensiteten ökas. För att underhålla en kultur kan det räcka med påminnelser, men för att ändra den krävs det mer. I församlingar där det saknas ett missionsmedvetande bör vi därför förr eller senare ha en sådan här period av förhöjd intensitet. Nu kan ju det vara så att också andra saker fattas, och då bör man be om vishet att ta var sak i rätt ordning, den ordning som Gud leder oss till. Gud leder oss också genom förståndet, så en NFU-undersökning kan vara en hjälp här.

Det finns en motsvarighet på individnivå. För att se sig själv som indragen i treenighetens kärleksdrama, som någon som följer Jesus, som någon som är en del av Guds mission i världen, tror jag att det är nyttigt att avsätta något år som ung vuxen eller nyfrälst, för att gå på bibelskola eller lärjungaskola, jobba som volontär i en missionsorganisation, etc. Ett sådant år av förhöjd intensitet är till för att skapa just identitet och ge verktyg för ett lärjungaliv i vardagen. Att resa ut på en Gå ut-missionskampanj som medhjälpare kan vara en annan sak som formar lärjungaskap genom att vara en ögonöppnare, en inspirationskick och ge praktisk träning. Det för mig över till den tredje punkten.

Lokalitet

Svensk tjej som håller bulgarisk flicka i famnen

En ung tjej och en ännu yngre, som möts genom en missionsresa.

Helt klart kommer majoriteten av alla troende ha sin skola, sitt jobb, sin familj och sina vänner lokalt. Heltidsmissionärerna kommer med nödvändighet att vara tämligen få. Men lokalitet är inte detsamma som identitet. Jag bor på en ort, jag tjänar Gud främst genom det jag gör i familjen, på jobbet (lär av Luther på den punkten!) och i den lokala församlingen, men jag är en del av Guds mission i hela världen. Mina syskon i tron finns över hela jordklotet. Jag hör samman med dem alla. Jag deltar i ett uppdrag som berör hela världen.

Lokalitet är platsen för min praktik, Guds rike världen över ger mig min identitet.

Å andra sidan drar jag öronen åt mig när jag möter resande förkunnare och missionärer som saknar förankring i en lokal gemenskap. Den som inte fungerar i en nära gemenskap kommer förr eller senare att ställa till med olycka också i andra sammanhang. Alla behöver en lokal förankring där andra människor ser hur vi lever i vardagen. Christy Wimber varnar för att somliga har sin identitet genom det de gör på ”plattformen”. Det är en extremt viktig varning.

Nutida svenskar är sällan djurhållande bönder som inte kan lämna gården. Vi reser hur mycket som helst. Men hur viktiga vi än är för Thailands turistbransch, så är det ett ekonomiskt och miljömässigt vansinne hur detta slår när det summeras. Nu är vi människor och inte andliga robotar. Vi har behov som är legitima och det är därför inte oandligt att se till att semestern innebär vila och återhämtning, stimulans för kroppen och själen. Och det gäller också evangelister och missionärer.

Jesus kanske kommer snart. Det är Hans problem, inte mitt! Jag måste hålla ett tempo som låter mig fungera väl ända in i en eventuell ålderdom.

Med det sagt så har svensken ofta en månads semester på sommaren. Och studenter ett par månaders sommarlov, plus övriga lov. I normalfallet bör det finnas en öppning för att också göra något mer utmanande, något som ger oss fjärilar i magen och darrande knän. Vi har världens chans att använda våra semestrar inte bara för att ta oss till en energimässig nollnivå, utan för att ta oss an en trosutmaning. Att delta i en evangelisationssatsning med Teamevangelisation i Vilhelmina, att gå ut med Pannkakskyrkan några kvällar på ett lämpligt torg, eller att göra en resa med Gå ut-mission, det är saker som vårt lands välstånd ger oss möjlighet till. Det bör vi ta vara på.

Över huvud taget tror jag en nyckel till att växa i sin tro och kärlek till Kristus är att låta sig utmanas. Och ett sätt att hitta sin specialisering är att prova många saker. Jag har tre hållpunkter för att se vad som är en individs uppdrag.

  1. Det andra mogna människor säger att du gör bra och passar för, är antagligen det du ska göra. Likaså kan de också säga när något inte fungerar.
  2. Det som möter andligt motstånd är antagligen det som du ska göra. (Och med motstånd syftar jag inte på att mogna syskon i Herren avråder dig. Det är punkt 1. Andligt motstånd är inte heller detsamma som att tas ut ur sin bekvämlighetszon.)
  3. Det som ger dig en god trötthet, dvs. en trötthet som bara beror på ansträngning, men som inte dränerar ditt inre på energi, det är något du ska göra mer av. När vi fungerar i våra andliga gåvor och gör det Gud har gett oss som individer i uppdrag att göra, då tillför det energi i längden. När vi gör det vi inte har utrustats till, så dränerar det oss på energi. (Detta är inte detsamma som att göra det som man för stunden ”känner för”. Se punkt 2.)

Min tro är att betydligt fler är utrustade och sända av Gud att engagera sig också för missionen av de onådda folken, men så länge som bara ett litet fåtal provar på, så missar de detta.

Som arrangör av missionsuppdrag bör man inse att somliga som åker med kommer ha glädje av resan för sitt kristna liv, men det är inte alla som får ”blodad tand” och fortsätter. Det är OK. Sådana resor bör som jag ser det inte riktas bara till dem som redan fått en missionskallelse. När de riktas till alla som vill göra något utmanande, vara andra till glädje och växa i sin tro, så kommer somliga upptäcka att detta är något de vill göra mer av. För en del kanske det är ungdomlig entusiasm – men vadå, det finns väl få sätt som är bättre att kanalisera den. För andra blir det en kallelse för livet.

Genom att alltför mycket betona att uppdraget att nå de onådda inte är allas specialisering, som din predikantvän möjligen gör, riskerar vi att människor går miste om stärkande trosutmaningar eller rent av att de inte prövar sig fram till sin sändning från Gud. Men Gud har lyckligtvis flera sätt att leda oss!

This entry was posted in mission and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *