Nationalism finns fortfarande inte i Apg 17:26

Mitt inlägg om Apg 17:26 fick som väntat nästan inga mothugg av någon som ville eller kunde diskutera textutläggning (exeges). Personangrepp och konstiga kommentarer var desto vanligare. Den ende som tagit en saklig diskussion är föga oväntat Pelle Poluha. Jag besvarar hans sista kommentar på bloggen med denna artikel, och passar samtidigt på att påpeka vad jag kan om andra reaktioner. Det är som sagt inte lätt, för någon direkt substans finns inte att utgå från, i deras fall.

Paulus predikar med upplyfta armar inför åhörare som sitter i en trappa nedanför

Renässanskonstnären Rafaels bild av Paulus predikan i Aten

En avgörande fråga är naturligtvis vad Apg 17:26 ska tänkas motivera. I den frågan har mina meningsmotståndare tre olika uppfattningar.

  1. Texten stödjer nationalstaten som idé och därför grundtanken i Sverigedemokraternas politik.
  2. Texten stödjer separation av folk. Folk bör inte blandas. Den är anti-”mångkultur”.
  3. Texten stödjer inte nationalstaten, men väl tanken om att folk inte bör förflyttas från sina av Gud givna territorier.

Mattias Karlsson, vars bibelutläggning Rickard Roitto passanda kallar för tomteverkstad, är naturligtvis den viktigaste personen i sammanhanget. Tydligen har några missat att han definitivt stödjer punkterna 1 och 2, även om Pelle Poluha bara verkar stödja den sista punkten. Så här skriver alltså gruppledaren för SD i riksdagen:

En bokstavlig tolkning skulle inte bara stå i strid med t ex vad Paulus säger i Apostlagärningarna 17:26 där det sägs att gud har skapat alla folk och givit dem olika länder.

Enligt Karlsson har Gud givit folken “olika länder”. Om inte detta är ett sätt att försöka läsa in nationalstaten i Apg 17:26, så vet jag inte vad som skulle kunna räknas. Detta är också Karlssons viktigaste vers att stödja sig på. Han återkommer till den tre gånger i sin artikel.

Karlssons artikel är i sin helhet ett paradexempel på att det krävs exeges för att debattera innebörden i bibeltexter. Hans sätt att läsa kallas konkordansmetoden och med den kan man bevisa i princip vad man vill.

Låt mig först repetera vad begreppet gräns betyder i sammanhanget och vad för slags idé Paulus beskriver. Ordet för gräns kan syfta på både officiella gränser, som exempelvis kungar kan komma överens om i ett avtal, stadsgränser (exempel 2), och flytande gränser mellan icke-administrativa områden, som när Bibeln säger “trakten kring Jordan”. Olika folk finns på olika platser, det är ett historiskt faktum, men utifrån vagheten i ordet för gränser vaghet är det inte rimligt att översätta detta till en politisk ordning eller ett moraliskt bud om att undvika förflyttningar “över gränser”.

Dessutom talas det också om tider (καιρός, chairós) som Gud givit folken. Ordet syftar på en kvalitet av tid, snarare än det kronologiskt mätbara (χρόνος, chrónos). Om det som beskrivs vore en ordning som vi bör förvandla till etik eller politik så undrar jag hur det ska göras med “tider”. Det svenska folket får inte lämna sin tid…?

Det enda syftet med “gränserna” och “tiderna” för folken är att vi ska söka Gud och något annat går inte att utläsa ur versen. På denna punkt anförde jag den teolog som skrivit den mest genomarbetade och väl efterforskade kommentar över Apostlagärningarna jag känner till, Craig S. Keener. Han skrev “far from being prescriptive, these boundaries merely depict the geographic separations established”.

Versen har därför inget att invända mot folkförflyttningar, som när stora grupper flyr undan krig och förföljelse. Den är varken ett stöd för nationalstat eller separation av människor baserat på deras etnicitet.

Därmed över till den ende av mina kritiker som faktiskt försöker ta frågan om textens innebörd på allvar, Pelle Poluha. Från och med nu tilltalad i min text med ordet du, eftersom vi för en dialog. Det kan vara en god idé att läsa min första artikel och kommentarerna under den för att få den fulla bakgrunden. Jag citerar dock Poluhas sista kommentar i sin helhet i den här artikeln och ger respons.

Nu har jag funderat lite till på det du skriver och läst om mitt eget inlägg. Och jag tycker fortfarande att det står sig relativt bra. Några justeringar borde jag göra. Jag kommer att skriva en liten förklaring under texten. Låt mig förklara hur jag tänker och samtidigt kommentera några av dina punkter.

Stödjer texten nationalstaten som idé?

1. Jag skiftar mellan folk, nationer och länder i texten, det är sant. Och det är en liten svaghet. Men jag använder faktiskt aldrig ordet nationalstater. Bibeln använder ordet “folk”. Men detta ord används ofta synonymt, i våra tider, med ordet “nation”. Med “länder” brukar menas en politisk enhet, med en statsapparat. Så jag slarvade med dessa två olika betydelser. Men även “land” är något annat än en “nationalstat”. Med nationalstat menas en nation med en stat, ett folk som organiserat sig och skaffat sig en ledning och markerat sina gränser (ungefär).

Eftersom Karlsson med flera andra använder texten som stöd för just nationalstaten så var jag tydligen också slarvig i min läsning av dig. Men det goda detta nu fört med sig är alltså att vi är överens om att Apg 17:26 inte är ett bibliskt stöd för nationalstater (ett folk per land, ett land per folk).

Men detta är endast en liten svaghet i texten eftersom folken ju organiserat sig olika genom tiderna. Och idag är det framförallt genom länder och nationalstater som folken organiserar sig. Förvisso finns stammar inom länder, eller områden där olika folkslag bor. Och då finns det gränser även mellan dessa. Exakt den politiska formen för hur folken organiserar sig är inte viktig.

Till alla motdebattörer som till skillnad från mig och dig tror att Apg 17:26 är en beskrivning av ett bibliskt nationalstatsideal vill jag göra följande tillägg. Inte en enda av er har producerat ett litet uns av exeges till stöd för er tolkning, men beskriver ofta en slags tro på att nationalstater är ett slags naturligt tillstånd, på tvären mot all historievetenskap.

Karta som visar riket från england till östra medelhavet

Romarriket var inte en nationalstat

Till alla dessa och dig (Pelle Poluha) invänder jag följande:

Inom missionsteologin räknar man med att det finns drygt 11000 folk på jorden. FN har 193 medlemsstater, lägg där till Vatikanstaten och ett antal icke-erkända halvt om halvt självstyrande territorier och slutsumman blir att det genomsnittliga antalet folk per land ändå hamnar på över 50. Lägg därtill det faktum att många folk återfinns i flera länder och att de då antingen är uppblandade eller lever inom enklaver, liksom det faktum att på många platser bor folkgrupper huller om buller, ofta i angränsande byar och städer.

Din fras “länder och nationalstater” är ganska ambivalent. Det är som att säga “fåglar och kråkor”. En nationalstat är väl också ett land? Och som jag nyss beskrev det ovan är nationalstaten varken historiskt eller idag ett realiserbart ideal – så visst är det tur att det inte heller är bibliskt!

Ska vi motarbeta flyktingströmmar?

Eftersom folken bor just huller om buller på många platser är det svårt att se att det skulle finnas några andra gränser än statsbildningars gränser som kan utgöra underlag för en begränsad folkvandring. Om Guds gränser inte bör överträdas annat än i liten skala, då omöjliggörs inte bara flyktingströmmar till västvärlden, utan flykt till såväl grannländer som interna flyktingströmmar (den vanligaste sorten). Då är det fel av syrier att fly till Libanon och det är lika fel när de flyr inom landet. Det var fel när de kristna i Apostlagärningarna flydde i mängd från Jerusalem och likt Filippos hamnade i Samarien – hos ett annat folk! (Se Apg 8) Dagens Yazidier får inte ens fly till de kurdiskdominerade norra delarna av Irak, och kristna assyrier ska stanna kvar snällt på Nineveslätten och låta sig slaktas, för annars korsar de Guds “gränser” mellan folken. Och den miljonen svenskar som utvandrade till USA var också trotsiga mot Guds ordning.

Detta är reductio ab absurdum och kan omöjligen vara vad du menar, men jag har svårt att se någon annan konsekvens av dina försök till tillämpning av texten. Genom att säga att gränserna inte bör överträdas och att det är de informella gränserna mellan folkens områden och inte statsgränser, så förvärrar du på många sätt problemet med tolkningen.

Om vi återgår just till texten, är det som jag påpekat så att Paulus talar om en situation som råder, inte om en ordning som borde bli upprättad. Och han gör det som grekisktalande jude uppvuxen i Tarsos som en den majoritet av judar som bodde utanför Judéen och Galiléen (med omnejd) och han var dessutom romersk medborgare. Om nu texten ska tolkas som att folk inte bör lämna sina hemtrakter, borde inte Paulus på sina missionsresor uppmana sina landsmän att flytta till hemlandet? Och borde inte det mångkulturella ledarskapet i hans hemförsamling (Antiochia, Apg 13:1) beskrivas som symptom på ett slags problem? Nu utgjorde de i stället ett mikrokosmos av situationen i stort i romarriket, där folken också på den tiden levde uppblandade med varandra och inte inom avgränsade områden. De var inte bara enstaka undantag!

Karta som visar hur Paulus reste genom Mindre asien, till dagens grekland och vidare.

Paulus reste från område till område

Jag lämnar dialogen med dig, Pelle, en kort stund: I SD:s partiprogram talas det om att “folket” måste vara någorlunda kulturellt homogent för att demokrati (folkstyre) ska fungera. (En enkel grekisklektion ger vid handen att här rör partiprogrammet dessutom ihop begreppen démos (δῆμος) och ethnos (ἔθνος).) Mot bakgrund av att tanken på en “naturlig ordning” där folken skulle ha delat upp sig på ett sätt som kan utgöra underlag för statsbildningar är totalt havererad enligt ovanstående, så är det tydligt att politik inte kan baseras på nationalstaten som ideal, lika lite som det går att läsa in den i texten.

Skillnaden mellan Poluha och andra

Sedan har jag ingen skyldighet att visa hur jag skiljer mig från SD-personer. Jag bryr mig inte om dem, kan inte deras ståndpunkter eller politik och tycker redan att fokuset på dem är för stort. Det måste gå att diskutera både bibeltolkning och migrationspolitik utan att referera till dem. Mitt budskap är riktat till de kristna som förespråkar gränslöshet och därmed helt ignorerar att nationernas tid inte är förbi.

Jag hoppas att jag nu är tydlig med att jag gör denna distinktion mellan dig och andra som använder texten. Jag ser det dock fortfarande som en bättre idé att du faktiskt själv förklarar vad som skiljer dig från de andra, av två skäl.

  1. Du slipper bli missförstådd.
  2. Du slipper få dina ord missbrukade för en tolkning du själv inte står för.

Textens bärande princip och exegetisk metod

2. När det gäller textens “bärande princip” menar jag fortfarande att denna text, liksom alla andra, har ett budskap som i sin leverans innehåller sanningar som kan appliceras på områden utanför huvudbudskapet. Det jag tar med mig från texten är att Gud är upphovsman till folk och gränserna dem emellan. Samtidigt är jag medveten om att detta endast är en bibetydelse till det som är Paulus huvudsakliga poäng.

Vi är överens om att texter kan ha andrahandsbetydelser. Orden om äktenskap i början av Första moseboken syftar exempelvis också på församlingen och Kristus enligt Paulus. Dock måste vi vara försiktiga med dessa bibetydelser, när de inte är tydligt formulerade.

Du skriver att jag måste ha en “exegetisk metod” för att utvinna sanningar ut texten. Kanske beror det på att jag har för få högskolepoäng i teologi (jag har några tiotal) men jag förstår inte riktigt hur du menar. Vad måste jag göra mer än att läsa texten, reflektera och diskutera för att utvinna det jag skriver ovan?

Med exegetisk metod avser jag att påpeka vad i den historiska bakgrunden till en text som är relevant för dess tolkning, dess ordval och grammatiska utformning, samt vilka källor man stödjer sig på för detta. Jag har som jag skrivit förut läst samtliga ledande uppslagsverk om ordet för gräns, med hjälp av vänner.

Sedan har jag genom att analysera grundtextens meningsbyggnad (grammatik) konstaterat att den inte innehåller någon uppmaning för folken att förbli på sina platser. En sådan uppmaning påförs den alltså utifrån, i din exeges, trots att den saknas i texten som sådan, enligt nästa punkt.

Hur vi skiljer oss i tolkning

3. Detta är den stora punkten. Jag menar att jag inte alls gör en moralfilosofisk miss när jag går från är till bör. Generellt är det så att ett bör inte kan härledas från ett är. Från en observation om att en majoritet av människor är högerhänta går det inte att säga alla också borde vara det. Men om man talar om saker som har ett ändamål, som är skapade med ett syfte, då gäller inte det. Vi kan exempelvis, tänker jag, uttala oss normativt om könsidentiteter (att vi ska identifiera oss som antingen en man eller en kvinna) utifrån det faktum att Gud skapade människan till man och kvinna.

Gud har även skapat folken och gränserna dem emellan. Och vilket kan syftet med en gräns vara annat än att begränsa? Måhända är detta inte självklart men det synes mig vara en inte alltför djärv slutsats.

Så textens normativitet kommer från det den uttrycker om Gud som skapare av folk och gränser, inte från ordet “ska”. Här var jag lite för snabb i mitt första svar till dig. Jag gör lite för mycket av detta “ska” i min artikel men landar ändå i en mjukare slutsats som jag fortfarande står för, nämligen att det är en god ordning, ej en absolut regel, att bo inom de gränser som är utstakade för folken.

Helt riktigt är detta den avgörande punkten. Vi har alltså uppnått enighet om att texten i sig inte innehåller något uttalat (explicit) förhållningssätt, annat än att vi ska söka Gud. Du menar dock att ordet gräns har en implicit etisk-politisk konsekvens.

Som jag skrivit ovan gör du för mycket av ordet “gräns”, eftersom det inte är en teknisk term och i texten har samma funktion som ordet “tider”. Detta menar jag gör att versen inte beskriver en “god ordning”, utan helt enkelt bara en faktisk situation, att folk bor utspridda på jorden. Det är sedan riktigt som du skriver i din artikel att Gud beskrivs i Gamla Testamentet som den som kan resa upp folk, använda folk, och välsigna eller tukta dem. Dessutom kan folk drabbas av ondska som Gud inte alls har något syfte med, eftersom Gamla Testamentets historiesyn inte utgör den fulla sanningen. Men ingenstans i Bibeln i övrigt står det något om att folk normativt bör förbli på sina platser. De enda försök jag sett till sådan tolkning är ersättningsteologiska, där man inte noterar skillnaden mellan Israels unika kallelse och folken i övrigt. (Mattias Karlsson excellerar i sådan ersättningsteologi.)

Men låt mig för ett ögonblick gå dig till mötes, arguendo, och anta att det finns en ordning mellan folken liknande den mellan man och kvinna. Då har vi ändå inte svarat på frågan vad denna ordning får för konsekvenser. Du själv avvisar ju konsekvens 1 (nationalstaten) och konsekvens 2 (separationen) men bejakar konsekvens 3 (inga större förflyttningar). Varför gör du det? Andra har använt tanken om folkens uppdelning som en Guds ordning till att förbjuda äktenskap mellan olika etniciteter. Någon annanstans än i den aktuella texten måste du hitta de principer som vägleder just din tillämpning. Principerna är inte självklara eller självförklarande.

Om vi utgår från din jämförelse med könen, så vet vi att en mängd olika konsekvenser har ansetts som bibliskt korrekta eftersom de utgår från “ordningen”: Jag har läst eller hört predikanter som hävdat alla nedanstående punkter.

  • Kvinnor får inte ha långbyxor.
  • Kvinnor får inte ha kort hår eller visa sitt hår. (1 Kor 11 kan ju läsas som ett stöd för detta, men jag hänvisar till Gordon Fee för en bättre exeges.)
  • Kvinnor får inte undervisa män.
  • Kvinnor får inte vara präster, pastorer, eller äldste.
  • Kvinnor får inte inneha ledande politiska befattningar. (Osis också för Julia Kronlid om så vore fallet.)
  • Kvinnan ska inte vara sexuellt initiativrik, utan låta mannen bestämma hur allt sex ska gå till. Det syns ju på könsorganens utformning!
  • Gifta kvinnor ska inte ha heltidsarbete utanför hemmet.

För fler skräckexempel kan man besöka webbplatsen Biblical Gender Roles, som tydligen menar att Bibeln lär att män ska meka med bilar och kvinnor laga mat.

Jag är överens med dig om att det är en god idé att se det manliga och det kvinnliga som mer än sociala konstruktioner och att det har stöd i Bibeln, men vi behöver göra ett betydligt mer noggrant jobb för att veta att vi kan säga just detta men inte gå till de ovan exemplifierade överdrifterna. Det räcker inte att hänvisa till att det finns en gudomlig ordning för att dra specifika slutsatser om vad den har för konsekvenser.

(Jag noterar att du själv säger samma sak längre ner i din kommentar.)

Vad menar översättarna?

Sedan tänker jag att bibelöversättare (1917, Giertz, Hedegård, 1981) genom att skriva “ska” (och även “should” i fallet med NIV) faktiskt uttrycker sig preskriptivt. De förstår måhända, precis som jag, att detta är Guds tanke i och med att han skapat gränserna. De stoppar in ett “ska” eller ett “bör” för att förmedla tanken med gränserna.

Nej, det gör de sannolikt inte alls. Som jag påpekade i mitt tidigare bemötande av dig har ordet “ska” flera olika betydelser beroende på sammanhanget. Ta följande tre exempel:

  1. Jag tränar för att jag ska gå ner i vikt.” Här anger ordet ska vad som är vad är syftet med min träning.
  2. Jag tränar för att min fru sagt åt att jag ska gå ner i vikt – anger att någon beordrat mig att gå ner i vikt.
  3. Jag har tränat hårt, så när jag väger mig imorgon ska jag nog ha gått ner i vikt – anger en prognos för framtiden.

Ordet ska används inte normativt (funktion 1) av översättarna. Så usla är de inte på grekiska.

Jag medger emellertid att jag är väldigt kortfattad i min artikel. Mina slutledningar kräver mer utrymme än jag ger dem.

Här är vi som sagt överens. Samtidigt har du faktiskt sagt att din tillämpning har en slags självklarhet över sig. Och det har jag vänt mig emot.

Är SD fritt från tanken att vissa folk är bättre än andra?

4. Jag ifrågasätter fortfarande varför du citerar Bruce som skriver om att det i texterna inte finns något som helst utrymme för “racial superiority”. Mig veterligen är det ingen av de personer som du räknar upp (inkl Mattias Karlsson och Julia Kronlid) som tror på idén om en rasernas hierarki. Än mindre som skulle få för sig att belägga en sådan tanke genom att citera Apg 17:26 (vars tolkning din artikel ju handlar om). Om du hade följt dina egna kommentarsregler borde du ha klippt bort referenserna till både Bruce och Larsson. Som texten är nu skulle man kunna tro att du angriper våra personer.

Eftersom detta ligger vid sidan av den exegetiska frågan går jag inte in på argument och nöjer mig med några få exempel, trots att jag kunde ge hundratals. Vi bedömer däremot SD på ett radikalt annorlunda sätt. Jag menar att det är ett parti med en rasistisk politik och som har åtskilliga företrädare som uttryckt sig grovt rasistiskt upprepade gånger, utan att de fått lämna partiet.

Detta är min bedömning och den som vill motsäga mig bör först noga läsa dessa länkar och invända mot dem enligt etablerade källkritiska metoder. Inga andra kommentarer släpps igenom!

Exemplen kan hundrafaldigas!

Mild nationalism?

Jag vill än en gång påpeka att jag inte tror att Poluha har ett uns av positiva tankar om apartheidpolitiken i Sydafrika. Poluha tycker dock att jag borde låta bli att nämna dem över huvud taget.

Och jag tycker inte att kopplingen till apartheid-förespråkare hör hit heller, av samma skäl. Varken jag eller övriga drar sådana slutsatser av texten. Min tolkning kanske skulle kunna kallas milt nationalistisk då jag menar att nationer och gränser fortfarande är något Gud ligger bakom och därför bör respekteras. Jag tänker att de övriga inte ligger så långt från mina slutsatser.

Den huvudsakliga frågan är om texten uttrycker en normativ ordning, som du skriver, att den talar om “gränser… som bör respekteras”. Vad som sedan skiljer dig från de övriga är som jag upprepat flera gånger nu att du inte ser detta som ett givet stöd för nationalstaten eller att nationerna inte bör blandas med andra (mångkultur). Den som å andra sidan pläderar för de två punkterna närmar sig den världsbild som sedan resulterade i apartheid. Av det skälet menar jag att jämförelsen är relevant. Inte för dig, men för exempelvis Mattias Karlsson.

För det andra, så är det som jag skrev i förra inlägget så, att jag inte kunnat hitta några andra teologer än dessa som över huvud taget ansett att versen uttrycker just tanken på en gudomlig ordning som bör respekteras. Min poäng är den att enda möjligheten att komma fram till en sådan slutsats vid en exegetisk analys är att man är färgad av den här sortens världsbilder. Det är inte bara jag, utan även Keener och Rikard Roitto, som finner det rimligt att påpeka detta.

Mina och andras argument

Varför väljer jag att nämna detta? Också för att ett av mina argument är det så kallade expertargumentet, dvs. jag berättar vilka experter som stödjer min sak, och vilka experter som stödjer motsatt uppfattning. Jag är mån om att min utläggning inte är originell eller forcerad. Jag är mån om att min tolkning är i samklang med det bästa som tagits fram av ledande evangelikala och pentekostala exegeter.

I sammanhanget är det anmärkningsvärt att andra har anklagat mig för att vilja bevisa min “förutfattade mening” och att någon använt det som sitt enda motargument mot min utläggning.

En annan har försökt ge mig mothugg genom att hänvisa till en teolog (Erich Sauer) som var nazist och uttryckligen stödde Hitlers rasistiska politik.

Ytterligare en linje bland mina kritiker är att hänvisa till den egna okunskapen som att den vore ett argument. “Man behöver ingen exegetik och teologi…” En variant på detta är att kategoriskt fastslå den egna ståndpunkten, genom hänvisning till andra texter som också plockas fram utan exeges. Det som i stället används som tolkningsmetod är ett godtyckligt pussel av bibelord, likt Mattias Karlsson.

Skrift ska förklara skrift, men det befriar oss inte från ansvaret att studera orden i enskilda texter, grammatiken och den historiska kontexten. Och dessutom måste de bibelord som används i övrigt höra ihop enligt linjer som finns i texterna själva eller genom deras historiska utveckling.

Mot experterna som använder goda metoder står en grupp teologer som verkligen har förutfattade meningar, därför att de vill legitimera apartheid och annan rasism. I vilken värld är det irrelevant?

Är experterna eniga?

Jag har ej tillgång till kommentarer av världens alla exegeter så jag vet inte hur många som skulle hålla med om att texten stödjer denna milda nationalism. Men har du verkligen underlag för att säga att ingen gör det?

Eftersom jag använt en induktiv metod kan jag självklart inte säga att det är vetenskapligt bevisat att ingen har motsatt uppfattning. Men jag har läst ett femtontal kommentarverk, och vinnlagt mig om att få med de mest kända evangelikala teologerna bland dem jag läst. Det utgör ett gott underlag. Dessutom är det så att dessa teologer i sin tur diskuterar vad andra har skrivit. Indirekt har jag alltså läst åtskilliga fler. Och inte en enda stödjer det du kallar “mild nationalism”.

Därtill kommer det faktum att jag tillsammans med dessa exegeter funnit att den grammatiska strukturen tillsammans med den historiska kontexten gör din tolkning omöjlig. Att då någon nämnvärd teolog skulle dragit den slutsatsen ser jag som så otroligt att jag vågar utesluta det som en reell möjlighet.

Om du konsulterat 15 kända läkare och alla kommit fram till samma diagnos efter noggranna undersökningar, men din lokala homeopat gör en motsatt diagnos, väljer du då att tro på homeopaten med ursäkten att det kanske finns en vanlig läkare som skulle dra samma slutsats om du bara letade lite till?

Kanske är många tysta i frågan antingen för att a) den inte har varit aktuell eller b) det är uppenbart att gränserna har denna funktion. Att de flesta tar avstånd från apartheid-tolkningar av texten förstår jag. Men det är en helt annan sak.

Med argument ur tystnaden kan man dra vilka slutsatser man vill. De enda som faktiskt uttalar sig motsäger också din tolkning. Det är relevant. De som inte uttalar sig alls är inte relevanta.

Den enda alternativa tolkningen som stöds av exegeter är att en del föredrar den skapelseteologiska tolkningen hellre än den historiefilosofiska. Skulle de ha rätt så omöjliggörs naturligtvis den “milda nationalistiska” tolkningen totalt.

Slutsumman

Till slut: Du ger mig många tips för hur jag borde skriva om min artikel för att inte bli missförstådd. Och jag kommer att skriva en liten förklaring nedtill för att förtydliga mig. Samtidigt tycker jag att missförstånden inte verkar härstamma så mycket från min otydlighet som din och andras bristande generositet. Du gör exempelvis en stor poäng av att ordet “gräns” inte syftar till gränser mellan länder utan gränser mellan platser. Ja? I min värld är ett land bara en lite större plats. Och som jag skriver under punkt 1 ovan är den politiska formen för hur folken organiserar sig inte viktig för min text.

Och som jag skrivit ovan erkänner jag att jag trodde att du likt andra stödde tron på att texten talar om nationalstater. Jag är inte ensam om det, men borde läst också kommentarerna under din artikel innan jag bemötte den. Det stora problemet som jag ser är att även efter detta förtydligande så finner jag din tolkning bristfällig. Texten stödjer inte ens den “milda nationalismen” du drar en lans för.

Och till alla andra summerar jag på nytt. Ingen enda av er har hittat en enda teolog (utöver en nazist) som stödjer er tolkning om nationalstat och anti-mångkultur. Ingen har talat om grammatik, orden i texten eller det historiska sammanhanget. Ingen har producerat en genomtänkt bibelteologi där skrift förklarar skrift på ett sätt som inte är godtyckligt. Kort sagt, ingen har gjort någon egentlig textutläggning. Eftersom ni är motbevisade, så föreslår jag att ni slutar missbruka den här texten.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

9 svar på ”Nationalism finns fortfarande inte i Apg 17:26

  1. Pingback: Sju dåliga anledningar till att inte vara flyktingvän som kristen | Hela Pingsten

  2. Det finns mycket att säga om denna artikel, både bra och dåligt, men jag ska försöka att fokusera på de två större punkterna där vi tänker olika eller bara inte förstår varandra.

    Det ena gäller huruvida om Paulus i Apg 17:26 talar om nationalstaten. Jag tycker att jag varit tydlig men ändå verkar det som om du inte riktigt förstår min position. Nej, Paulus talar inte om nationalstaten. Det är vi överens om. Gränserna som han talar om är mellan folk och behöver inte vara statsgränser. Samtidigt utesluter inte texten att dessa gränser också kan vara mellan statsbildningar. Gränserna och hur folk organiserar sig har förändrats genom historien och om Gud fortfarande är allsmäktig är han ursprunget även till de gränser mellan folk som existerar idag. Och i de allra flesta fall handlar det då om gränser mellan nationalstater. Visst finns det statsbildningar som är uppenbart artificiella skapelser med gränser som är dragna med linjal snarare än med hänsyn till folkens placering (här tänker jag på Syrien, Irak, Oman med flera länder i Mellersta östern). Sådana gränsdragningar är inte av Gud. De leder till oordning snarare än harmoni.

    Sedan finns det länder som innehåller flera nationer, exempelvis Schweiz och Belgien. De är indelade i olika administrativa enheter vars gränser endast markeras med en skylt på vägen. Även denna slags gräns ligger Gud bakom, så till vida den verkligen utgör en gräns mellan folk.

    Den andra punkten handlar om gränsens normativa värde. Du citerar Keener som skriver ”these boundaries merely depict the geographic separations established”. Det är ett märkligt påstående på flera sätt. Dels för att han uttrycker sig i passiv form när texten talar om att det är Gud som upprättat gränserna, dels för att det är avgörande för tolkningen vem det är som upprättat gränserna. Om det är Gud som upprättat gränserna, vilket denna och flera andra texter säger, får de en annan och viktigare betydelse än om de endast är skapade av människan eller av slumpmässiga historiska händelser. Du själv skriver att versen helt enkelt bara beskriver ”en faktisk situation, att folk bor utspridda på jorden”. Här blir jag inte klok på hur du och mina andra kritiker menar att Gud verkar i historien och specifikt hur vi ska förstå de texter som talar om Gud som upphovsman till gränser mellan folk. Har det bara råkat bli så att människor bor utspridda i olika länder? Är gränserna mellan folken endast en konsekvens av syndafall och allmänt kaos? Är gränser enbart mänskliga skapelser och hur rimmar det med texterna i sådana fall?

    Läser man exempelvis 4 Mos 34 och Josua 15 märker man vilken vikt Gud lägger vid gränserna mellan Israels stammar. Och Gud förbjöd kvinnorna att gifta sig med någon utanför den egna stammen för att inte arvedelen skulle gå över till en annan stam (4 Mos 36). Min poäng är här att om gränserna är viktiga för Gud borde de vara viktiga även för oss, så till vida de verkligen är Guds gränser.

    Jag har tidigare citerat Ps 74:17 (”Du stakade ut alla gränser på jorden”, Ords 30:4 (”Vem har märkt ut jordens gränser?”) och menar att Apg 17:26 uttrycker samma tanke, nämligen att Gud är upphovsman till gränserna mellan folken. Än väntar jag på att du ska göra denna del av texten rättvisa.

    Så vilka slutsatser är rimliga att dra? Eftersom texten talar om ”folk” och inte om enskilda människor menar jag att den inte uttalar sig om huruvida enskilda människor får röra sig över gränserna. Av Bibelns övriga texter förstår vi att Gud ej heller vill att folken ska leva helt separerade från varandra. Kyrkan beskrivs tidigt som mångkulturell. Att Gud ritar om gränser och flyttar på folk gör också att gränserna inte kan vara fixerade och att vi därför inte kan säga att folkvandringar alltid ska motarbetas. För att citera mig själv: ”Ibland är nöden så stor och möjligheterna så stora någon annan stans att det mänskligt sett inte finns andra lösningar än att ett folk (eller en stor del därav) permanent flyttar till avlägsna platser. Kanske är det Gud som verkar?”

    Därför landar jag vid att det är ”en god ordning eller ett värde att bo kvar och vid stora påfrestningar i första hand söka lösningar som gör att folk kan flytta tillbaka.” För att kunna återställa denna ordning är flykt till grannländer eller inom landet att föredra. Fallet med svenskarnas utvandring till USA har jag skrivit om på min blogg i samband med replikskiftet med Stefan Swärd i Världen idag.

    Jag är självklart medveten om att texten inte påstår allt detta. Jag utgår från det faktum att Gud är upphovsman till gränser mellan folken. Normativiteten kommer från ett minimiantagande om vad som kan vara Guds avsikt med gränser, nämligen att begränsa. Resten är härledningar.

    • Vi börjar gå runt i cirkel nu. Det mesta är sagt. Men jag blir inte helt klok på ditt resonemang på några punkter. Du säger att jag inte gör din tanke rättvisa, men det är inte så enkelt. Jag ser för mycket glidningar och självmotsägelser i din text.

      Vilka gränser är av Gud och inte? Först är det alla, eftersom Gud är allsmäktig. Sedan finns det gränser som inte är det. De gränserna har då tillkommit på ett sätt som motsäger Guds allmakt, eller? Gränser som uppdelar folk är av Gud, andra är det inre, men nationalstater är ändå inte det som åsyftas i Apg 17:26? Multi-etniska stater är OK, men bara så länge som de olika etniska grupperna skiljs åt inom nationen med andra slags gränser. Jag hänvisade till missionsteologin om olika folk och det historiska faktum att folken inte lever så fint uppdelade att den sortens gränser är möjliga. Det hade varit bra om du funderade på andra exempel än Belgien och Schweiz.

      Jag har inte en augustinsk-boethiansk-kalvinistisk förståelse av Guds allmakt. Gudsrikesteologin hos Jesus och apostlarna (med en warfare worldview) behöver komplettera Gamla Testamentets skildringar av Guds historiska rådande. Jag skulle därför aldrig dra slutsatsen att de nuvarande statsgränserna är Guds verk. Var det Gud som rådde när Ingermanland för en tid blev svenskt genom freden i Stolbova? Om slaget vid Lund slutat annorlunda kunde Skåne varit en del av Danmark idag? Var det Guds vilja som gjorde att Karl XI, denne grymme tyrann över Skåne och Blekinge, vann över dansken? Vad jag försöker säga att Sverige är på många sätt också en artificiell skapelse. Genom ett antal förlorade krig slutade vi vara ett land som hade många stora folkgrupper som inte var svenska inom våra gränser. Kvar fanns bara några få. Under 1800-talets sista halva påbörjades sedan en nationalistisk indoktrinering, där svenska nationalmyter fabricerades och lärdes ut i skolorna. De som råkade bo inom resterna av vårt storvälde blev helt enkelt det svenska folket. Jag har svårt att se hur allt detta skulle vara Guds goda viljas rådande i världen (eller för den delen rakt igenom ett verk av den onde).

      Men som du märker har jag nu helt lämnat exegesen för att resonera systematiskt teologiskt om ämnet historiefilosofi. Min gissning är att vi skiljer oss alltför mycket på den punkten för att föra en diskussion som inte avviker från ämnet. Min poäng är dock att du tar med dig en systematisk-teologisk tanke in i texten (Apg 17:26). Det innebär att den versen inte stödjer din teologi, utan att din teologi påverkar din tolkning. Så är det för oss alla, men just därför bör vi i samband med tolkningsmässig oenighet använda exegetiska metoder som låter texterna tala i största möjliga mån för sig själva. I varje fall kan du inte både använda Apg 17:26 som ett stöd för din hållning och samtidigt använda din hållning för att tolka versen. Det är ett cirkelbevis.

      Nästa konsekvens av din historiesyn är att du argumenterar utifrån en falsk dikotomi. Du säger så här: Har det bara råkat bli så att människor bor utspridda i olika länder? Är gränserna mellan folken endast en konsekvens av syndafall och allmänt kaos? Är gränser enbart mänskliga skapelser och hur rimmar det med texterna i sådana fall? (Jag markerade ordet endast.) Det finns en tredje hållning, nämligen att Gud är upphovsman till det faktum att det finns olika folk och att dessa folk sprids ut över världen, och då genom historien kommer bo i vissa kluster. Ibland helt separerade från andra (som innuiterna) och ibland mer huller om buller (som kurder och araber genom historien). Gränserna är oftast flytande och sällan precisa. Var gick exempelvis gränsen mellan Comanche och Lakota-indianerna i början av 1800-talet? De rörde sig över samma områden.

      Kort sagt: Historien är det växelspel mellan Guds suveränitet på makro-nivå och mänsklig frihet och onda makters agerande på mikro-nivå, som gör att gränserna till sin faktiska gestaltning är såväl ett resultat av det bästa som det sämsta, Gud och satan, godhet hos människor och ondska hos människor. Både och – som så mycket annat.

      Du både bejakar detta, och tar tillbaka. Vissa gränser är Guds, men andra inte. Och hur vet man det? Din enda princip verkar vara att det är Guds gränser när folk skiljs åt, men annars inte. Problemet är ju att somliga erövringar som upphäver denna princip beskrivs i Bibeln som Guds verk. Vissa härskare över multi-etniska stormakter beskrivs som Guds verktyg. En av dem (Kuros) kallas till och med för en Messias! Han gjorde Guds verk när han flyttade gränser och utplånade gränser.

      Jo, jag har läst att du bejakar dessa beskrivningar och skeenden. Min poäng är att det inte går ihop. Därav min redactio in absurdum i artikeln.

      Dina hänvisningar till Israels folk och stammar är också svåra att se som ett stöd för din övergripande princip. Jag är inte ersättningsteolog i någon mening. Israels folk fick en unik kallelse och det är därför inte möjligt att se de orden som universella principer. Inte för att försök saknas genom historien. Att läsa in den egna nationen på Israels plats har gjorts många gånger. Spåren förskräcker. Och om du nu inte vill förknippas med apartheid-teologer, varför inte hålla dig borta från tolkningar som liknar deras? Också de såg i 4 Mos 36 en universell princip.

      Ps 74:17 och Ords 30:4 handlar inte om gränser mellan folk, utan om skapelsens gränser mellan land och vatten, etc. De båda hänvisningarna stödjer snarast den skapelseteologiska tolkningen. Återigen en illustration av att det behövs exeges, snarare än att bara göra teologi med konkordansmetoden.

      Tre avslutande snabba kommentarer:

      1. Vart bör flyktingar fly? Bibeln har betydligt mer att säga om hur den starke bör vårda sig om den svage, än vad den säger om gränsers helighet, även om du i övrigt hade haft rätt i alla dina tolkningar. Att överbelasta flyktingläger i Libanon och Jordanien i stället för att omvärlden solidariskt tar ett jämbördigt ansvar är inte att föredra.

      2. Till skillnad från dig gör jag inget minimiantagande om Guds syfte med sina gränser, utan utgår från det i texten uttalade syftet, att folken ska söka Gud. Att de ska utgöra normativa begränsningar är ett antagande, hur litet du än vill att det ska framstå. Därför kallar jag det fortfarande för eisegetik.

      3. Slutligen försökte jag påvisa att härledningar inte kan göras hur som helst. Ditt lilla minimiantagande kan motivera en mängd hållningar, också sådana som du avvisar. Därför går jag tillbaka till frågan om vad bibeltexterna säger.

  3. Nu var det inte min ”tanke” jag önskade en rättvis behandling av utan texten, syftandes på ”Han har fastställt de gränser” i Apg 17:26. Vad innebär det att Gud har fastställt gränserna? Och hur rimmar det med vad Keener och du själv skriver, nämligen att versen bara beskriver en faktiskt situation helt utan normativ laddning? Och i ditt senaste svar skriver du länge och väl om hur Gud inte kan verka med avseende på gränser. Jag saknar alltså fortfarande ditt positiva case för vilka gränser Gud faktiskt fastställer.

    Men vi kommer antagligen inte längre. Många av de frågor som du nu ställer har jag besvarat. Därför får jag upprepa mig. Och vi går i cirkel.

    Jag avslutar här.

    • Som sagt. Nu går diskussionen i cirklar. Jag har försökt påpeka problemen med de svar du anser dig ha gett, du har försökt påpeka att svagheten i mitt resonemang är att det måste finnas en normativ funktion hos gränserna enbart för att Gud utstakat dem. Det är och förblir kärnpunkten i vår meningsskiljaktighet. För eftervärlden ger jag några sista små förtydliganden.

      1. I mitt sista svar har jag inte alls sagt att Gud inte kan verka med världens folk och var de finns. Jag vände mig emot Poluhas hänvisning till att alla gränser är ett resultat av Guds allsmäktighet, underförstått då snarast tolkat som allkausalitet, och den självmotsägelse som sedan uppstod när vissa gränser inte alls var av Gud utan en del av problemet. Jag försökte visa på en mer dynamisk syn på historien. Att Gud inte skulle kunna verka är en märklig tolkning av mina ord.

      2. Min ingång till den här diskussionen var att stävja ett missbruk. Det finns mycket att säga om Apg 17:26 och dess positiva betydelse, som jag har lämnat åt sidan. Texten beskriver en övergripande idé om att folken på jorden som ett historiskt faktum skiljts åt. Detta för att de ska söka Gud. Här finns det underlag för ett djupare studium och mer bibelteologisk analys. Tiden räcker inte till allt. Jag kanske återkommer.

      3. Utifrån punkt 1 och 2 förstår jag inte varför det är en svaghet i mitt resonemang att jag här och nu inte vill peka ut vissa gränser som fastställda av Gud och andra inte. Gud är upphovsman till de mekanismer som gör att vi människor blir olika folk, inte nödvändigtvis alla de specifika uppdelningar som det sedan fått som resultat. Om gränsen mellan Västergötland och Småland skulle vara av Gud, men mellan Småland och Blekinge inte skulle vara det spelar då ingen roll (notera att en gång i tiden var landskapen betydligt mer identitetsskapande än landet) eftersom syftet är att skapa goda förutsättningar att söka Gud, inte att strukturera politiska ordningar. Och, min huvudpoäng upprepad, det är det enda syfte texten talar om.

      Därmed drar jag streck i debatten mellan mig och Pelle Poluha. Han är värd en stor eloge för sin sakliga ton och vilja till äkta diskussion. Tyvärr är han fortfarande helt ensam om detta bland alla dem som försökt säga mot mig.

  4. Pingback: basun » Gud och hans gränser

  5. Pingback: Gud har inget förbund med Sverige | itpastorn.nu

  6. Pingback: Hur syndar den som röstar fel? | itpastorn.nu

  7. Pingback: Gud har skapat EU lika mycket som Sverige | itpastorn.nu

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.