Teistisk evolution kan vara farligt för den kristna tron. Det hade du kanske inte väntat dig att jag skulle säga, men så är det. De kreationister som säger detta har alltså en poäng. Men frågan kräver ett mer utförligt svar. Den behöver besvaras genom att omformuleras så här: Under vilka omständigheter kan det vara farligt för tron att ändra uppfattning från kreationism till teistisk evolution och under vilka omständigheter är det inte farligt? Samtidigt som jag planerat det svaret har en diskussion blossat upp om varför Equmeniakyrkan krymper. Magnus Hagevi skrev att det bland annat kan förklaras med intern sekularisering/inre sekularisering. Diskussionen blev snabbt polariserad. Jag tänker behandla båda dessa frågor tillsammans, eftersom de är komplementära.

Frågorna som vi ställer är enkla. Varför lämnar somliga församlingsgemenskapen och eventuellt också sin kristna tro? Varför är det ibland svårt att förmedla tron till en efterföljande generation? Vad hindrar från och vad lockar människor till en kristen tro, om de idag saknar den?

Svaren är desto svårare, för det tycks vara en stark tendens i samtalen att problemet är hur andra formulerar och lever sin tro. Den egna versionen upplever vi ju alla normalt som attraktiv, tillsammans med våra likasinnade, och då är det enkelt att föreställa sig att den upplevelsen är någorlunda allmängiltig. Men här behöver vi gå djupare in i frågan!

Låt mig börja med en historia som en klasskamrat berättade när jag gick i högstadiet.

– Man ska akta sig för nageltrång. Min farbror dog av nageltrång.

– Vad säger du? Man kan väl inte dö av nageltrång? Var det verkligen orsaken till att han dog?

– Nja, han blev överkörd av en spårvagn också. Han kanske dog lite av det med.

Du måste inte skratta åt vår tonårshumor. Men skämtet sätter fingret på en viktig punkt när man tolkar skeenden av alla slag Det handlar om den klassiska insikten att korrelation är inte detsamma som kausalitet. All statistik måste därför läsas med omdöme. Precis detta konstaterade vår biträdande kyrkoledare Joakim Hagerius i debatten som uppstod i våras. På den punkten har han rätt, men sedan blev han resonemang tyvärr undermåligt. jag kommer förklara varför i den här serien.

Ett liknande fenomen hittar vi inom politiken. Skjutvapenvåld med dödlig utgång har ökat en del de senaste åren. Under tiden har vi haft en socialdemokratisk regering. Oppositionen vill plocka poäng. ”Sverige är Europas Chicago” säger några. Samtidigt har andra slags dödligt våld minskat. Bör inte det i konsekvensens namn vara något som samma regering ska få beröm för?

Orsak och verkan, höna och ägg, vad är vad här?

En tredje illustration av dilemmat: Har alla som dött med Covid-19 också dött på grund av Covid-19? Här finns det ju en väldig gråzon. Covid-19 dödar förvisso, men bara i fåtaliga undantagsfall utan att det också finns andra problem med i bilden. När har Covid-19 varit en avgörande faktor, en påskyndande faktor och när har den varit som nageltrånget i min kompis historia?

Innan vi går vidare från dessa illustrationer, tänk om nageltrånget gjorde att farbrodern i historian trampade snett och därför klev ut framför spårvagnen, att han inte hann undan från den eller var så fokuserad på sina värkande tår att han inte såg den komma? Han kanske dog lite av nageltrånget också?

Efter denna inledning kan det ju låta som att vi inte alls kan veta varför människor tappar sin tro eller varför vissa församlingar växer och andra minskar. Men det är inte sådan kunskapsmässig förtvivlan jag drabbats av. Bara för att uppgiften är grannlaga och kräver noggrannhet och omdöme, så är den inte omöjlig. Det finns vägar till kunskap också här.

Teser jag kommer att driva

Kreationismen är farlig för tron och en avgörande faktor (bland andra) varför många lämnar församlingsgemenskapen och kanske också tron. Liberalteologin är också skadlig, fast med andra mekanismer och därför leder den sällan till drastiska berättelser om hur man lämnade tron. Den skapar inte samma starka besvikelse och antipati, vilket gör att den flyger under radarn för många. Enkelt uttryckt, väckelsekristendom riskerar att spåra ur med dramatiska katastrofer som konsekvens, medan liberalteologi kan liknas vid tåg som en gång i tiden hade ett fungerande lok, men som nu bara rör sig framåt genom tröghet och till sist tappar farten helt. Ibland kan en varning från liberalteologiska sammanhang visa oss värdet av att sakta ner farten i branta kurvor, eller hur vi ska justera ett visst reglage i manöverpanelen, men om lärdomen i stället blir att vi ska stänga av motorn i loket, då har vi dragit helt fel slutsats.

Fundamentalismen (som kreationismen i dess tydliga former är en del av) och liberalteologin utmålar gärna sig själva som räddningen från den andre. De har båda fel. En sund kyrka som vill växa inåt, uppåt och utåt behöver undvika båda.

Vad jag menar med liberalteologi och fundametalism

Om du vill repetera hur jag använder ordet liberalteologi och fundamentalism innan du fortsätter läsa så rekommenderar jag inlägget Mina arbetsdefinitioner av liberalteologi och fundamentalism.

Vägar till kunskap

Egen erfarenhet

Det som de flesta utgår från i diskussioner likt dessa är den egna erfarenheten, eller det egna sammanhangets erfarenhet. Ytterst få bemödar sig faktiskt om att vidga sin kunskapsbas, enligt min erfarenhet. (Jag inser ironin i avslutningen på den meningen…) Egen erfarenhet ska inte föraktas. Men den behöver stämmas av mot andras erfarenhet och mer systematiska studier. Egna erfarenheter är till sin natur begränsade. Risken är också stor för hemmablindhet, att man inte ser saker bara för att den inrotade vanan är stå stark. Och risken är naturligtvis jättestor att man söker bekräftelse för sin egen hållning.

Låt mig ge två exempel på erfarenheter som jag inte ifrågasätter, men vars relevans för den stora frågan jag ändå kommer att avfärda.

1. Ledare inom den kreationistiska rörelsen möter människor som är tacksamma för att de fick argument att ifrågasätta evolutionen och dessa människor kom därför till tro eller stärktes i sin tro. Till och med Kent Hovind, en exceptionellt dålig kreationist vars argument underkänns av andra kreationister, kan uppge sådana referenser.
2. Ledare inom liberalteologiskt färgade sammanhang, som Serene Jones, president för denna teologis ultimata högborg, Union Theological Seminary, i New York, kan berätta om andra som kommit ur evangelikala, pentekostala och fundamentalistiska sammanhang där de ibland farit illa och/eller känt sig instängda i trånga teologiska system och rigid dogmatism. Dessa människors tacksamhet nämns ofta för att legitimera den egna hållningen.

Just Union är dock ett paradexempel på att liberalteologiska sammanhang har dålig växtkraft. Skolan minskade rejält redan för 50 år sedan. Under ett par årtionden var den ett centrum för vad som i USA kallades neo-ortodoxin (Barth och Bonhoeffer lästes, Niebuhr var lärare på skolan), vilket bromsade fallet, men när luften gick ur den teologin minskade antalet studenter på Union dramatiskt. Serene Jones beskriver också hur många av studenterna på Union är uppväxta i väckelsekristna miljöer, vilket är en anledning till att Union ännu inte utplånats!

Jag lyssnar ofta på erfarenheterna som finns hos dem som rört sig till dessa sammanhang. De hjälper mig att identifiera problem inom det sammanhang där jag själv finns, det evangelikala/pentekostala/väckelsekristna. Problem som vi kanske inte annars hade sett. Men jag drar inte samma slutsatser som kreationisterna eller liberalteologerna.

Statistik

Innan vi kan se varför församlingar och kyrkosamfund växer eller krymper, vinner nya människor för tron eller tappar dem som redan är med, behöver vi veta var och när framgångarna och bakslagen sker. Vi behöver titta på siffrorna!

Här finns det flera olika källor. Samfundens officiella statistik är en. Frikyrkoundersökningen är en annan. Internationella siffror och undersökningar behöver också vägas in för att se vad som är universellt och vad som är lokala tendenser. Församlingstillväxt har studerats på olika sätt sedan 60-talet och religionsvetare och sociologer studerar också frågan.

Faran i det här steget är att man genast börjar dra slutsatser, utan att ta hänsyn till geografiska och demografiska strömmar, sociologiska och ekonomiska faktorer, etc. Men man kan inte heller förutsätta att bara man tittar på alla kompletterande faktorer så kommer den egna positionen vara berättigad. Jag menar att raka motsatsen är fallet. Liberalteologiska sammanhang tappar medlemmar snabbare än vad siffrorna visar vid en första anblick, eftersom den egna positionens inneboende svaghet i någon mån kompenseras av andra faktorer. Men innan vi kan säga det med säkerhet måste som sagt siffrorna fram.

Den amerikanska situationen beskrivs väldigt väl i dessa båda filmer:

Om vi tittar på den svenska situationen finns det en faktor som sticker ut mer än någon annan. Svenska kyrkan har tappat mer än något annat kyrkosamfund i Sverige. Medlemsraset är kanske begripligt, men nedgången i antalet som regelbundet deltar i gudstjänster är fullständigt katastrofalt, 35 % på 20 år.

Bland samfunden med rötter i folkväckelsen så tappar Equmeniakyrkan mer än Pingst och EFK. Små grupper är det svårare att dra slutsatser om. Enskilda personer och händelser kan påverka starkt. Både Vineyard och Trosrörelsen har ganska abrupt förlorat sin ”apostel” (Hans Sundberg respektive Ulf Ekman). Oavsett varför är det klart att det spelar roll.

Den enda grupp som växer snabbt är pingstkarismatiska invandrarkyrkor.

Församlingar på mindre orter och på landet har problem med att de som vuxit upp i deras gemenskap flyttar till annan ort för att studera och jobba. Över tid blir medlemmarna därför oftast färre och snittåldern ökar. Equmeniakyrkans största bildarsamfund, Missionskyrkan, var av tradition en landsbygdsförsamling, vilket gör att det är inte helt enkelt att jämföra med Pingst och EFK, men om man tittar på Equmeniakyrkan på mer finmaskig nivå ser vi ytterst lite tillväxt i stockholmsförsamlingarna, medan de mer konservativt teologiskt präglade regionerna håller uppe siffrorna något bättre.

Internationell statistik ger samma bild som USA och Sverige. Liberalteologiska kyrkosamfund krymper, teologiskt konservativa växer, speciellt de pingstkarismatiska.

Enskilda fluktuationer förekommer. Precis som när det gäller klimatet behöver man skilja på långsiktiga trender och enstaka köldknäppar eller värmeböljor. Trenden över tid är alltså tydlig, sett till statistiken

Studier

Nästa källa till kunskap i ämnet är de olika studier om gjorts. Idag torde den mest omfattande kunskapsbanken som byggts upp vara NFU (Naturlig församlingsutveckling). Eftersom metodiken använts av tiotusentals kyrkor på alla kontinenter utom Antarktis ger den en bild utan hänsyn till regionala skillnader. Man behöver läsa materialet som NFU publicerat noga, eftersom Christian Schwartz, mannen bakom NFU inte vill att det ska ratas av någon i onödan. Dock säger han uttryckligen att liberalteologi är en identifierbar faktor till att församlingar inte växer.

Redan för 30 år sedan var fenomenet välkänt, men frågan var ännu obesvarad om det också fanns ett kausalsamband, Den första större undersökningen som jag känner till gjordes av Benton Johnson, Professor i sociologi vid University of Oregon. Dean R. Hoge, Professor of sociologi vid Catholic University of America och Donald A. Luidens, Associate Professor of sociologi vid Hope College in Holland, Mich. De beskriver sitt resultat så här:

In  our study, the single best predictor of church participation turned out  to be belief ”orthodox Christian belief, and especially the teaching  that a person can be saved only through Jesus Christ. Virtually all our  baby boomers who believe this are active members of a church. Among  those who do not believe it, some are active in varying degrees; a great  many are not. Ninety-five percent of the drop-outs who describe  themselves as religious do not believe it. And amazingly enough, fully  68 percent of those who are still active Presbyterians don’t believe it  either. —
Perhaps  some now unforeseen cultural shift will one day bring millions of baby  boom dropouts back to the mainline churches. But nothing we discovered  in our study suggests the likelihood of such a shift. If the mainline  churches want to regain their vitality, their first step must be to  address theological issues head-on. They must listen to the voices of  lay liberals and provide compelling answers to the question, “What’s so  special about Christianity?”

Från artikeln Mainline Churches: The Real Reason for Decline i First Things, Mars 1993.

Liknande studier finns det numera åtskilliga. Att förneka det klarlagda sambandet mellan kyrkors tillbakagång och liberalteologi är lika dumt som att påstå att Donald Trump vann presidentvalet 2020. Fakta är fakta, oavsett om man gillar dem eller inte.

Lägg märke till viktiga saker som jag inte sagt. Jag har inte sagt att liberalteologi är den enda förklaringen till att kyrkosamfund och församlingar krymper. Jag har heller inte sagt att det blir tillväxt per automatik om man har en mer konservativ teologi. Och jag har inte sagt att sanningsfrågan avgörs av framgång. Huruvida en teologisk position är korrekt eller inte beror inte på om den leder till numerära resultat.

Det som jag säger är däremot följande. (1) Församlingen har ett uppdrag att göra alla folk till lärjungar. Om en viss teologi är felaktig och en faktor som hindrar oss från att utföra detta uppdrag, då är det angeläget att se till att den inte sprids inom våra led. Om den bara vore felaktig, men på ett mer harmlöst sätt, då är det inte lika angeläget. Och (2), om sanningen ska göra oss fria, enligt Jesu ord, då bör förkunnelsen leda till att människor upplever just en sådan befrielse. Som redan Karl Barth konstaterade när han gjorde sin uppgörelse med liberalteologin, it does not preach! Den fungerar inte befriande. Det är en viktig indikation på att den är fel, även om det inte är ett avgörande logiskt bevis.

så varför bry sig om kreationismen?

Om nu liberalteologin är dålig för kyrkan, varför bryr jag mig om kreationismen? Det enkla svaret är att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt! Det finns helt enkelt mer än två alternativa teologier i världen. Jag lever själv med en stark bibeltro och ser väckelserörelserna genom historien som verk av Gud och vill leva och verka i den tradition som de skapat. Därför bryr jag mig om människorna inom min egen gren av den globala kristenheten. Och då ser jag att överbetonad och rigid kreationism ställer till med problem. Bara för att problemet med krympande församlingar är värre på annat håll, så upphör inte problemen hos oss. Och det senaste kvartsseklet har åtskilliga personer lämnat den evangelikala miljön. Färre än vad som lämnar den liberalteologiska, men ändå på tok för många.

Ett skäl sticker ut mer än andra, nämligen den oheliga alliansen mellan hårdför republikansk politik och evangelikalism. Jag tar i den frågan också, på annan plats.

Kreationismen är inte värst av alla problem, men det är ett problem där jag personligen tror mig ha förutsättningar att kunna bidra, genom min kunskap och mitt personliga intresse för vetenskap och teologi.

Så låt oss se vad jag och kreationisterna är överens om. Vi är överens om detta:

1. Somliga som tidigare varit kreationister slutar att vara det. Denna grupp blir enligt gjorda undersökningar allt större.
2. Somliga som slutar att vara kreationister slutar att vara bekännande kristna och somliga övergår till en liberalteologisk trosuppfattning.

Det som vi inte är överens om är dessa:

1. Andra, som jag, blir kvar i en trosuppfattning som inkluderar alla väsentliga inslag i den väckelsekristna traditionen, även sedan vi lagt kreationismen bakom oss. Anledningen till att vi inte är överens om denna punkt är att många kreationister, inklusive de ledande gestalterna som Ken Ham, har gjort kreationismen till ett bärande fundament i tron, och då medges inte att detta alternativ finns. Just detta är nyckelfrågan framför alla andra!
2. Varför den som tappar sin tro helt eller som blir liberalteolog gör just detta som en konsekvens av övergiven kreationism. Kreationisten ser det vanligen som en oundviklig konsekvens och använder därför det sluttande planet (slippery slope) som argument. Jag gör självklart en annan tolkning av orsaken.

Jag går så långt att jag säger att kreationismen lärs ut på ett sådant sätt att den skapar ett sluttande plan som egentligen inte finns där. Eller om det finns där, så beror det på att kreationisterna själva har skapat det.

Än så länge har jag bara presenterat själva problembilden och mina övergripande teser. Argumenten för att dessa teser är riktiga och en noggrann analys av hur detta går till i verkligheten återstår att bearbeta i kommande inlägg.