Jag driver tesen att god teologin stödjer normalvetenskapen, inte ID, när vi kommer till den kambriska explosionen. Jag känner ingen annan som utvecklat detta argument på det sätt som jag gör och tänker därför att jag behöver vara noggrann. Det blir därför en hel serie inlägg. Detta är det andra.

I detta inlägg kommer dessa båda punkter från min planering.

1. Sammanfatta vad som menas med den kambriska explosionen för den som är obekant med begreppet
2. Förklara varför detta antas vara ett argument mot evolutionen och vad som ger detta argument dess speciella plats i ID-arsenalen av argument. Så långt behöver jag göra argumentet största möjliga rättvisa.

Min argumentation börjar försiktigt först i nästa inlägg och tar sedan fart på allvar i inlägget därpå. Men även om du är bekant med det sätt på vilket ID-rörelsen och kreationister använder den kambriska explosionen tror jag att mitt sätt att återberätta deras argumentation kan vara läsvärd. Jag kommer att lyfta fram en aspekt som sällan är uttalad och som därför kan vara ganska förvirrande.

Vad menas med kambrium?

Det blir väldigt omständligt att skriva om detta ämne utan att använda tekniska termer och ha en grundläggande förståelse av vad som menas med kambrium och varför man talar om en kambrisk explosion av liv. Jag kommer därför sammanfatta det viktigaste. Det kommer att vara överförenklat och alternativa siffror och hypoteser bland forskarna kommer att utelämnas.

Svenska Wikipedia inleder sin artikel om kambrium så här: Kambrium är en geologisk period under den paleozoiska eran och pågick för mellan 541 miljoner och 485 miljoner år sedan. För att få detaljer kan man läsa den artikeln, artikeln på engelskspråkiga Wikipedia och i andra uppslagsverk. Jag har dessutom läst på en del i olika böcker och ett antal andra artiklar. Jag tror mig ha ett hyfsat grepp om detta, utan att på något vis utge mig för att vara en expert. Är detta helt nytt för dig och du vill ha en snabb introduktion (2-3 minuter) rekommenderar jag en artikel på National Geographic: Cambrian Period, Learn more about a time period marked by an intense burst of evolution.

De flesta länkarna nedan går till svenska Wikipedia, som en hjälp att få mer kött på benen än vad jag skriver här.

Inom geokronologin talar man om eoner, eror, perioder och epoker. Eoner delas upp i eror. Eror delas upp i perioder. Perioder delas upp i epoker. Bilden ovan är inte konsekvent. Underst finns det eoner, men de vertikala namnen är eror. Alla dessa tillhör samma era, nämligen fanerozoikum.Den paleoziska eran är uppdelad i perioder, med kambrium som den första. Detsamma gäller den mesozoiska eran, med de tre kända perioderna, trias, jura och krita. Dinosauriernas tid. Den kenozoiska eran är däremot i bilden uppdelad i epoker och mellannivån (perioderna) är utelämnade.

Bildens alla lager är lika tjocka. Den tid som varje lager representerar kan dock variera starkt. Holocen längst upp är mindre än 12 000 år. De nedersta motsvarar miljarder av år.

Bilden har dessutom två del-perioder med äldre namnen utgående från delstaterna Pennsylvania och Mississippi. Idag räknas dessa båda som en enda period, Karbon, men de föråldrade namnen lever kvar, speciellt i USA.

Alla eror före den kambriska perioden kallas med ett samlingsnamn prekambrium, just för att den kambriska perioden innebar så drastiska förändringar.

Vad menas med den kambriska explosionen?

Det finns ytterst lite bevarad fossil från prekambrium. Någonstans ledde evolutionen fram till flercelliga organismer med kroppsdelar av olika slag. Bristen på fossil före kambrium gjorde att många forskare antog att denna utveckling skedde precis i början av kambrium. Från kambrium finns det däremot några mycket artrika fyndplatser, så kallade lagerstätten. Den mest kända är Burgesskiffern (The Burgess Shale). Det finns också flera mindre fyndplatser. Vi har alltså relativt god tillgång till fossil från kambrium, även om vi på goda grunder kan anta att vi långt ifrån känner till mer än en bråkdel av den periodens flora och fauna.

Utvecklingen antas alltså ha gått från inga flercelliga djur till en mängd olika och ytterst fantasifulla djur inom loppet av några miljoner år. Detta har kallats den kambriska explosionen.Hur många årmiljoner undrar kanske någon. Det visar sig vara en av tvistefrågorna just i debatten om den kambriska explosionen motbevisar evolutionsteorin eller inte. Även om somliga forskare idag undviker ordet explosion motsäger ingen att kambrium är den mest intensiva perioden i evolutionshistorien och att detta förlopp ställer forskningen inför svårlösta frågor.

Det som gör de kambriska djuren så fascinerande är inte bara deras spännande utseenden, utan att de tycks ha varit så oerhört varierade. De representerar en mängd stammar i evolutionsträdet. Facktermen för stam är fylum, pluralis fyla. Inom växt- och svamprikena används ordet division på samma nivå.

• Fylum delas i klasser. Ryggsträngsdjur är en fylum. Däggdjur är en klass.
• Klasser delas ordningar. Primater är en ordning.
• Ordningar delas i familjer. Hominider (Hominoidea) är en familj.
• Familjer delas i släkten. Panthera (stora katter) är ett släkte.
• Släkten delas i arter.

Uppdelningarna är inte lätta att lära sig. Numera finns det en stor uppsättning mellanliggande nivåer. Modern systematik bygger på förmodade evolutionära samband. Mellan arter som tillhör olika fyla är avstånden störst, mellan arter som tillhör samma släkte är avståndet minst.

Jag har tidigare skrivit om detta när jag påvisat att kreationisternas försök att göra en alternativ uppdelning är godtycklig och obiblisk.

Under kambrium fanns det ett större antal fyla än idag. Dessa fyla hade mellan sig och inom sig också en stor variation på djurens kroppsplaner (engelska: body plan eller ground plan, tekniskt ord: Bauplan, baupläne). Om jag steelmannar Göran Schmidts ord om uppkomsten av nya organisationsplaner hos levande organismer (sid. 191) antar jag att detta är vad han menar. Idag har ryggradsdjur och blötdjur två ögon. Under kambrium kunde djuren ha högst varierande antal. Under den kambriska perioden verkar flera olika fyla av djur oberoende av varandra ha utvecklat förmågan att skapa hårda kroppsdelar, som skal eller skelett. Eftersom detta (enligt normalvetenskapen) rörde sig om parallell evolution blev det stora skillnader mellan resultaten. Vilka segment djuren bestod av, var de hade sina extremiteter och hur många, allt sådant varierade alltså i hög grad.

26 av 36 kända kroppsplaner uppstod under den kambriska perioden, enligt Wikipedia. Flera av de som är bevarade idag har dock vidareutvecklats.

Den kambriska explosionen som argument mot evolutionen

I korthet ser argumentet mot evolution utifrån den kambriska explosionen ut så här: Under den kambriska perioden utvecklades flera olika ytterst varierande slags djur. Innan kambrium fanns bara ytterst enkla livsformer. Utvecklingen av alla denna komplexitet och variation har gått för snabbt för att kunna förklaras med ’darwinism’. Därför måste dessa djur ha tillkommit genom något som går utöver naturens förmåga till evolution, dvs. design.

Detta argument finns i två grundformer. Det ena fokuserar på den förmodat omöjliga hastigheten och det är den versionen jag ska titta närmare på först. Den andra varianten av detta argument, främst använt av renodlade kreationister, fokuserar på att det inte finns några halvfärdiga djur bland fossilen. Det är en ketchupeffekt, menar de, med mitt ordval. Inget… Inget… Flaskan tömd! Fullt färdiga djur med komplexa kroppsplaner från ingenstans. Visst låter det som direkt skapelse?

I sin första version behöver argumentet inte nödvändigtvis handla om direkt skapelse. Även om Stephen Meyer vid Discovery Institutet och några till ser en sådan potentiell koppling är de noga med att designen också skulle kunna uttrycka sig som assisterad evolution. Begreppet är mitt, inte deras. Det jag avser är acceptans av gemensamt ursprung och utveckling enligt de principer som normalvetenskapen beskriver, men att denna utveckling behöver kompletteras med en direktpåverkan av Gud vid sidan av de vanliga processerna. Detta kallar designteoretikern William Dembski för input. Sebastian Ibstedt hävdar denna hybridlösning i vår bok.

Majoriteten av alla ID-förespråkare bedömer jag vara gammaljordskreationister, närmare bestämt står de för progressiv kreationism. De tänker sig en över tid utdragen följd av skapelseakter från Gud. Beroende på hur dessa skapelseakter tänks ha gått till är dock gränsen till assisterad evolution helt sömnlös. Många inom ID ser det inte som en väsentlig fråga att ens göra distinktionen.

Det första är alltså ett argument mot normalvetenskapens evolutionsbegrepp baserat på att mekanismerna är otillräckliga. Krister Renard trycker på den aspekten i boken. Evolution utan gudomliga direktingripanden är omöjlig, enligt denna version. Det kan inte ske. Det andra är ett argument mot den faktiska förekomsten av evolution, inklusive förnekelse av gemensamt ursprung. Evolution har inte skett.

Argumenten kan naturligtvis kombineras, men bör utvärderas var för sig. Och jag kommer som sagt att börja med det första.

Vad argumenterar ID för?

ID argumenterar mot normalvetenskapens evolutionslära, som de gärna kallar darwinism, eller darwinsk evolution. Poängen med denna benämning är att de vill betona att evolutionen enligt deras förståelse är en syfteslös och ostyrd process, att den inte följer någon plan. När de går evolutionen som mest till mötes, som hos Dembski, Michael Behe eller Ibstedt, menar de att den inte kan vara helt slumpstyrd, utan att åtminstone delvis så sker det mutationer med gudomlig input, och att dessa då följer en i förväg uppgjord planritning. Målstyrning, teleologi, gäller såväl den enskilda händelsen som den övergripande processen.

Uttryckt med filosofiska termer: Enligt ID är Gud inte bara primär, utan också sekundär orsak. (Jag förklarar detta i boken.)

För att förstå argumentet behöver jag redan presentera dess alternativ. Jag börjar med naturalistisk evolution. Enligt denna är såväl enskilda mutationer som den övergripande processen planlös. Inget sker som ett steg på vägen mot ett givet slutmål. Varje enskild mutation kommer att utvärderas för sig genom det naturliga urvalet. Fitness gäller alltid bara här och nu och aldrig utifrån vad en förändring möjliggör för framtiden. Ingen slags teleologi tillåts.

Enligt naturalismen är Gud varken primär eller sekundär orsak.

I vanliga fall är det mellan dessa två synsätt diskussionen hamnar och tyvärr är den vanan så djup rotad både bland intelligent design-förespråkare som evolutionsförespråkare att ett tredje alternativ inte tycks vara möjligt, men det är just vad jag hävdar.

Tillsammans med exempelvis evolutionsbiologen Simon Conway Morris, som blev känd i forskarvärlden just genom sina studier av fossilen i Burgesskiffern, menar jag att den övergripande processen är teleologisk och utformad så att vi människor förr eller senare är dess givna resultat. Vår existens är ingen slump. Men det innebär inte att stegen på vägen behöver vara detaljstyrda. De kan vara sant slumpmässiga, stokastiska.

Min syn har det gemensamt med naturalismen att jag inte ser ett behov av direktverkan från Gud för att åstadkomma de resultat vi ser i evolutionen, varken i den kambriska explosionen eller någon annanstans. Jag accepterar normalvetenskapen. Det innebär inte att jag har är en naturalistisk syn. Det redogör jag för både i boken och upprepade gånger här på bloggen.

Enligt min syn är Gud primär, men inte sekundär orsak.

Skulle jag överbevisas om att den kambriska explosionen faktiskt är omöjlig utan gudomlig input så behöver jag revidera min uppfattning.

För stunden debatterar jag med ID och kreationism. Mina argument mot naturalismen kommer inte att synas. Jag kommer inte att hävda att den kambriska explosionen är ett argument mot ateismen. Jag avvisar ateismen av helt andra skäl.

ID-argumentets kraft

Varför använder ID-rörelsen den kambriska explosionen som argument? Rörelsen har producerat en hel arsenal av argument mot normalvetenskapens evolutionslära men just den kambriska explosionen antas ha en speciell beviskraft. För att kunna utvärdera argumentet behöver vi renodla dess nisch i förhållande till övriga argument som kommer från dem. Om det inte hade något att bidra med som argument utöver vad som redan sägs så vore det överflödigt.

Det första vi kan säga är att argumentet utifrån den kambriska explosionen inte är ett principiellt argument mot makroevolution eller tillförseln av ny information i det biologiska systemet. Det finns en mängd övergångar som utgör makroevolution. Några av dem återkommer flitigt i skapelsedebatten. Från fisk till amfibie och vidare till landlevande djur. Från synapsid (en slags reptil) till däggdjur. Från landlevande däggdjur släkt med flodhästarna till havslevande valar. Från icke-flygande dinosaurier till fåglar. För att ge den kambriska explosionen speciell bärkraft som argument så behöver den fylla en roll som inte redan finns i dessa andra diskussioner. Den rollen är ofta underförstådd, men den kan också vara missförstådd av den som framför argumentet. Det märks när man kommit en bit in i diskussionen då dessa andra argument dyker upp som understöd.

Poängen med att tala om den kambriska explosionen som ID-förespråkare behöver vara en annan. Om ytterligare argumenten behövs för att stödja ’kambriska explosionen-argumentet’ så menar jag att dess plats i arsenalen är överflödigt.

Här finns en annan fara den som hävdar ID behöver se upp med. Den egna sidans sympatisörer delar den allmänna misstron mot evolution. Denna sympatiska attityd gör att de lättare tar till sig resonemangen om den kambriska explosionen, vilket riskerar att göra argumentationen slarvig. Jag menar att för att göra argumentet rättvisa så behöver ID-talesmännen för stunden stänga av alla dessa andra argument. Den kambriska explosionen fungerar bäst för dem om de gör den till sin Grond!

ID-förespråkaren bör alltså börja med att gå ’evolutionisterna’ till mötes och göra det temporära antagandet att makroevolution är möjlig. Detta är debattprincipen arguendo. Man gör en taktisk reträtt och accepterar den andres position i övrigt för att koncentrera sig på dess svagaste punkt.

Detta innebär inte att ID-förespråkaren behöver tro att den kambriska explosionen förminskas till ett försvarsargument. Tvärtom, här är ID på offensiven och evolutionen åtminstone till en början på defensiven. Argumentet formuleras som något evolutionen inte kan åstadkomma. Den förmodade svagheten finns alltså inte hos ID, så som debatten i vanliga fall förs. (Men se min avslutning hur jag hanterar det.)

Som jag skrev ovan, skulle jag ha fel om den kambriska explosionen så behöver jag omvärdera min hållning i stort. Jag behöver inte bli ungjordskreationist, men jag behöver tänka igenom min hållning på flera sätt. Däremot ska ingen förvänta sig att min hållning därigenom rasar som ett korthus. Jag gör nämligen inga sådana statiska teoribyggen sedan många år, vilket jag också beskriver i boken.

Annorlunda uttryckt, för ID är den kambriska explosionen en kil som öppnar dörren för något mer. (Den som fattar, fattar.)

Detta innebär också åt andra hållet att argumentet kan utvärderas i relativ isolering. Jag som kritiserar det kan ge motargument utan att samtidigt behöva hantera övriga påståenden från ID-rörelsen. Det kan visa sig att mina portar är lika starka som Orthancs, och inte relativt svaga som Minas Tiriths.

ID-rörelsen anser sig spela helt och hållet på vetenskapens villkor och den brukar bli bemött av evolutionsförespråkare enligt dem. Diskussionen blir då enligt mönstret att ID säger ’detta kan darwinismen inte göra’ och svaret blir ’ sluta kalla oss darwinister och, jo, det kan evolutionen visst’. Jag ämnar ägna nästa inlägg åt hur den debatten förs, men kommer lämna det naturvetenskapliga avgörandet öppet. Mitt Minas Tirith räddas nämligen inte av sina starka portar, utan av Rohirrims attack från ett oväntat håll. Jag ämnar vända på hela diskussionen!