Ett brandtal till dig som tror på Bibeln och gillar Andens kraft

Vi behöver sundhet!

Det finns många viktiga beståndsdelar i en sund kristen tro. Det finns klara fiender till den. Fundamentalism, anti-intellektualism, överandlighet är tre sådana. Ofta överlappar de varandra men inte alltid.

Jag studerar och skriver om den pingst-karismatiska (pentekostala) historien. Det finns en poäng med det. Jag studerar och kommer snart att inleda en serie om fundamentalismen här på bloggen. Det finns en poäng med det.

Fundamentalismen uppstod som identifierbar rörelse runt år 1920. Dess mest kända företrädare under åren 1920 till 1925 (när han dog) var William Jennings Bryan. Bryan var pacifist. Han accepterade den geologiska vetenskapen som sa att jorden är gammal. Han var teologiskt konservativ, men inte så värst intresserad av detaljer i den kristna lärans utformning. Det fanns utrymme för diskussion.

Visst gjorde han bort sig i ”aprättegången” (The Scopes Monkey Trial) i Dayton, men det innebar inte att han var en obildad idiot.

Snabbspola bandet framåt. Fundamentalismen blir allt snävare, allt mer rigid, allt mer dogmatisk, allt mer fördömande, allt mer sekteristisk. Fram tills den helt plötsligt får en ny generation ledare som tar fram den i rampljuset och börjar bygga koalitioner med evangelikaler, katoliker och andra. Och slutar använda ordet ”fundamentalist” om sig själv.

Detta menar jag är det sämsta som hänt den evangelikala rörelsen. Den är idag – åtminstone i omvärldens ögon – så ihopblandad med den nutida fundamentalismen att den riskerar förlora mycket av sin själ. Kasta in en skopa av pentekostal kristendoms sämsta sida, anti-intellektualismen, och problemet förvärras.

Bokomslag. Understanding Fundamentalism and Evangelicalism.

Det är bland annat sånt här jag läser. Jag vill veta vad jag pratar om. Marsden är den kanske främste kännaren av fundamentalismen och evangelikalismen.

Jag är evangelikal. Jag tror på Bibeln. Jag gillar Billy Graham (speciellt hans verksamhet fram till 70-talet). Jag tror att Jesu död och uppståndelse är det enda som öppnar vägen till gemenskap med Gud. Jag tror att Jesus föddes av en jungfru, visade vem Gud är genom sitt liv, sina ord och sin död och uppståndelse. Jag tror att Han dog för mina synder, såväl som för hela världen. Jag hävdar envist att pånyttfödelsen är steget in i Guds rike. Jag väntar på Jesu återkomst.

Jag är pentekostal. Jag talar i tungor. Jag lägger mina händer på sjuka. Jag profeterar. Jag kastar ut orena andar. Jag upplever gång efter annan Guds kraft så starkt att det känns i min kropp. Detta påverkar inte bara min pneumatologi (lära om Anden), utan jag bygger hela min teologi på den förförståelse som finns i den pentekostala traditionen. Världen är inte ett slutet system och Gud gör under än idag.

I skärningspunkterna mellan dessa båda rörelser känner jag mig hemma. Men vi har problem i vårt eget läger. Det går inte att blunda för det.

Så här skrev Donald Gee.

Where, then, lies the way of Pentecostal truth that embraces a legitimate extremism and an essential balance? I can only reply that we need the extremist to start things moving, but we need the balanced teacher to keep them moving in the right direction. We need extremism for a miracle of healing, but we need balanced sanity for health. We need extreme fervor to launch a movement, but we need the repudiation of extremes to save it from self-destruction. Only a wisdom from above can reveal the perfect synthesis. It takes Pentecostal genius to know when and where an extreme doctrine or practice must be modified to a more balanced view; and where, on the other hand, the broad lines of truth must be temporarily narrowed into an extreme emphasis upon one point to ensure a dynamic powerful enough to move things for God. The possession of that uncommon genius marks the God-sent leader who has emerged in truly great periods of revival.

Jag försvarar ofta församlingar och ledare när de utsätts för kritik, trots att jag inte håller med dem om allt de säger. (Jag är ju inte fundamentalist!) Men fler väckelser upphör därför att de spårar ur än för att de ebbar ut. Flera rikt andligt utrustade gudsmän och gudskvinnor har genom historien förlorat sin sundhet och blivit till problem, snarare än till välsignelse. Som mest var över 500 evangelister aktiva under 50-talets helandeväckelse. Uppskattningsvis 90 % av dem föll spektakulärt. Några blev regelrätta villolärare. Andra åtminstone rejält osunda i sin lära. Här fanns något mer än upprepade individuella misstag. Här fanns det ett systemfel. (Därför räcker det inte att läsa boken Guds generaler av Roberts Liardon för att förstå vad som hände.)

Karismatiska rörelser bärs av bönen ”gör något nytt, Gud”. Det är bra, men vi behöver också ett kollektivt minne, så att vi inte gör om gårdagens misstag, kastar gårdagens lärdomar över bord – eller idealiserar den på ett sätt som är helt orealistiskt.

Väckelsekristendom handlar om att vinna nya människor för Gud. Låt oss aldrig tappa det fokuset! Men vi måste också ställa oss frågan varför vi tappar många. Varför väckelsekristna miljöer ibland fungerar så att människor såras, tappar sin frimodighet eller i värsta fall sin tro. En förklaring är att vi är människor och gör misstag. Men genom att titta på vilka misstag vi gör och lära oss av dem visar vi på en annan del av vår mänsklighet – förmågan att växa i kärlek, insikt och vishet.

Det är vad jag vill att min blogg ska vara en resurs för. Det är därför jag är så jobbig ibland. Komplicerar saker. Hittar ”å andra sidan”. Gräver djupare. Säger emot det invanda.

Och jag kommer inte att sluta, trots välmenande, men i grunden överandliga och okunniga uppmaningar att göra just det. Jag tror att pingst-karismatisk kristendom behöver en sådan som jag. Jag tror att detta är mitt uppdrag från Gud.

Jag får också många tack för det jag skriver. I vanliga fall publicerar jag inte sådana kommentarer på min blogg, eftersom jag vill hålla diskussionen så stringent som möjligt. För just det här inlägget tror jag att det kan finnas ett värde. Inte för att visa på hur bra jag är, men för att fler ska kunna visa att de tycker att en ansats som denna är viktig.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

6 svar på ”Ett brandtal till dig som tror på Bibeln och gillar Andens kraft

  1. Tack för den här texten, Lars. Jag vill bara säga att jag uppskattar ditt skrivande. Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver och har själv ofta hamnat i samma position när jag rört mig i pingstkarismatiska kretsar. När jag jobbade i pingströrelsen (som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola i 20 år) var jag ofta den som trampade på bromsen och försökte få folk att stanna upp och reflektera. Det är nödvändigt, men inte alltid så uppskattat. Jag hör i alla fall till dem som både tror på Bibeln och gillar Andens kraft och tackar för ditt brandtal. Jag ser fram emot att läsa dina kommande texter i ämnet.

  2. Det finns en tendens idag att prata ner ”fundamentalism” för att man inte vill bli förknippad med ordet. Det finns också ett intresse att omdefiniera vad väckelsens folk stod för. Mycket på grund av att man ska kunna stå för sin egen rationalistiska hållning och intellektualismen som ska kunna omfamna den nyare bibelkritiken.

    Jag uppfattar dig som att stå lite med fötterna i olika läger för att vara nån slags balans i detta.

    Men samtidigt är det en risk att man gör det för komplicerat. Detta är också en pågående diskussion i USA och jag vill bara lämna en enkel reflektion som Dr Rick Walston som är på den skola där jag läser gjort kring dessa tankar:

    ”Thinking Out Loud: Are we losing the term “Evangelical”?
    When I fist became a Christian (1975), the term Fundamentalist was still a good term (at least in my circles) which identified one as a person who believed in the fundamentals (essentials) of the Christian faith. It was used in contrast to liberal “Christians” who denied some or all of the Christian essentials. But, the rise of angry, militant types who claimed the nomenclature “Fundamentalist” as their own forced Bible believing Christians to search for a new title. In fact, in 1980, historian George Marsden said that, ”a Fundamentalist is an Evangelical who is angry about something.” (Jerry Falwell often repeated this quip and made it popular.) So, in this light, non-angry Bible believing Christians adopted the term “Evangelical.” This term has served us well for many years, but more and more the term “Evangelical” seems to be self-applied by anyone with a quasi-Christian outlook. This is why we see surveys in which we are told that, “X-amount of Evangelicals do not believe that Jesus rose from the dead,” or “X-amount of Evangelicals believe that the Holy Spirit is just a force and not a Divine Person,” and the list goes on. In my book, if one does not believe that Jesus rose from the dead or one denies the Divine Personhood of the Holy Spirit, one is not an Evangelical. But, that’s the point, isn’t it? The term has lost its meaning.

    So, I have two questions for you: (1) Do you think we lost the term Evangelical? and (2) What is a good name these days that we could be using for those who are actual Bible-believing Christian believers?

    • Hej Jonas

      Det mesta som du skriver om kommer jag att behandla i kommande inlägg. Där tänker jag gå igenom den fundamentalistiska rörelsens bakgrund, uppkomst, ledare, faser, varianter, styrkor och svagheter. Jag ser det som ett flerårigt projekt.

      Att stå med fötterna i olika läger är varken ett ideal eller en sak att undvika för mig. Mitt mål är att lära känna Kristus tillsammans med alla de heliga. Moltmann och Moody, Graham och Gee, Augustinus och Arminius, Hildegard av Bingen och Balthasar Hubmaier, allt är mitt.

      De saker du nämner kommer jag som sagt att behandla vad det lider i utförlig detalj. När det gäller betydelsen av ordet fundamentalism kan du börja med att titta på nästa inlägg, där jag har en hel del att säga om ordets nutida, utvidgade betydelse. Det är denna betydelse som precis alla utom oss teologinördar hör när ordet används. Att försöka rädda ordet ser jag som ett hopplöst projekt, även om jag hade delat din önskan om göra det.

      För att inte lämna dig helt hängande i väntan på svar kommer här ett par mycket korta reflektioner om det du säger, mest som en aptitretare för framtiden.

      Det finns en tendens idag att prata ner ”fundamentalism” för att man inte vill bli förknippad med ordet. Det finns också ett intresse att omdefiniera vad väckelsens folk stod för. Mycket på grund av att man ska kunna stå för sin egen rationalistiska hållning och intellektualismen som ska kunna omfamna den nyare bibelkritiken.

      Tendensen att prata ner ordet uppstod 1925, i samband med aprättegången i Dayton. När sedan den fundamentalistiska rörelsen till stor del kom att ägna sig åt sekteristiska uppdelningar i mängd genom att listan över vad som var fundamenten blev längre och mer detaljerad, rasism genom ett idogt försvar av rassegregation både på hemmaplan i USA och i Sydafrika och andra dumheter blev inte bara ordet, utan hela rörelsen sådan att ett antal ledande väckelsekristna valde att bryta både med ordet och rörelsen som sådan. Ockenga, Henry (The Uneasy Conscience of Modern Fundamentalism), Fuller, Graham (vars stöd till Martin Luther King och avskaffande av rassegregerade möten retade upp fundamentalister rejält), Bernard Ramm (After Fundamentalism), Ladd med flera skapar under 1940-talet en ny gren av väckelsekristendomen, en gren som har betydligt mer gemensamt med 1800-talets väckelsekristendom än vad samtidens fundamentalister hade. Bernard Ramms bok The Christian View of Science and Scripture från 1954 ligger betydligt närmare det som står i samma ämne i bokserien The Fundamentals än vad som framfördes av samtidens fundamentalister.

      Det finns alltså mycket stora skäl att fundera på vad väckelsens folk stod för i förhållande till fundamentalismen. Mina studier av ämnet ger snarast vid handen att deras generositet, vidsynthet och vilja till ekumenik gick förlorad med den fundamentalism som utvecklades från 1925 och framåt.

      Jag uppfattar dig som att stå lite med fötterna i olika läger för att vara nån slags balans i detta.

      Men samtidigt är det en risk att man gör det för komplicerat.

      Det som är din likhet med dessa fundamentalister enligt min tolkning är att du delar den svartvita bilden. Antingen är man fundamentalist eller liberalteolog. Mellanlägen finns inte. Alternativa positioner finns inte. Att stå med fötterna i lite olika läger är något att vara misstänksam mot. När Frank Mangs fick frågan av Missionsförbundets ledning är du med dom eller oss vägrade han svara. Israeliter och kananiter har jag hört talas om, men dommiter och ossiter hittar jag ingenstans i min Bibel (citerad ur minnet).

      Detta är också en pågående diskussion i USA och jag vill bara lämna en enkel reflektion som Dr Rick Walston som är på den skola där jag läser gjort kring dessa tankar:

      ”Thinking Out Loud: Are we losing the term “Evangelical”?
      When I fist became a Christian (1975), the term Fundamentalist was still a good term (at least in my circles) which identified one as a person who believed in the fundamentals (essentials) of the Christian faith. It was used in contrast to liberal “Christians” who denied some or all of the Christian essentials. But, the rise of angry, militant types who claimed the nomenclature “Fundamentalist” as their own forced Bible believing Christians to search for a new title. In fact, in 1980, historian George Marsden said that, ”a Fundamentalist is an Evangelical who is angry about something.” (Jerry Falwell often repeated this quip and made it popular.) So, in this light, non-angry Bible believing Christians adopted the term “Evangelical.”

      Att Walston såg begreppet som positivt så sent som 1975 säger en hel del. Det alldeles efter att Bob Jones University stämts för sin rasism (studenter av olika ras fick inte bli ihop). Och det var långt efter att fundamentalisterna idogt försvarat Josephs McCarthys hetsjakt på förmodade kommunister. Om det i hans kretsar fortfarande sågs som ett positivt ord så sent, kan han knappast ha rört sig i mitten av den evangelikala rörelsen. Resten av det han beskriver bekräftar den bilden. Han verkar mena att evangelikal är ett annat ord för fundamentalist. Kanske menar han detsamma som jag, men hans citat verkar slira på kronologin. Dessutom menar jag att det inte bara är fråga om att vara arg. Fundamentalisterna gjorde småfrågor som jordens ålder och uppryckelsen före vedermödan till delar av den kristna trons påstådda fundament.

      Carl Henry, the Dean of Evangelical Theologians, menade att Bibeln var felfri (inerrant) men han var lika tydlig med att detta inte var en nödvändig del av en evangelikal tro. Det var helt och hållet rimligt att kalla sig evangelikal enligt honom utan att använda det ordet som en självbestämning av sin bibelsyn. Att hitta ledare inom 1800-talets väckelse som i bekännelse eller praxis avstod från att göra felfrihet till en del av den egna bibelsynen är faktiskt inte så svårt. Det fanns till och med någon sådan bland författarna av The Fundamentals!

      Det som hände på slutet av 70-talet var att Jerry Falwell och några till gjorde en positionsförskjutning. Att samarbeta med judar, katoliker och evangelikaler var helt plötsligt möjligt. (Bob Jones Jr gick i taket!) Men han behöll sin teologi i övrigt. I själva verket har alltså raka motsatsen hänt till det som Walston beskriver. Det är inte de arga som beslagtog begreppet fundamentalism. Det var de arga som myntade det (Curtis Lee Laws, William Bell Riley, William Jennings Bryan, m.fl.). Men fundamentalister som Falwell har lagt beslag på begreppet evangelikal. Neofundamentalismen såg dagens ljus. Den är politisk, höger, utåtriktad. Före 80-talet var evangelikaler i allmänhet, med amerikanska mått mätt, tämligen vänsterinriktade. De slöt upp bakom Bobby Kennedy och Jimmy Carter, en av deras egna. Det gjorde inte fundamentalisterna.

      Runt 1975 var ordet evangelikal positivt laddat. De evangelikala bejakade vetenskap och var i ringa utsträckning ungjordskreationister. De hade en välsedd presidentkandidat. Fifflaren i Watergateskandalen, Charles Colson, hade blivit omvänd och skrev boken Born Again, som sågs som ett positivt tecken. Newsweek utnämnde 1976 till The Year of the Evangelical. Inte undra på att Falwell gärna ville bli kallad evangelikal!

      This term [evangelical] has served us well for many years, but more and more the term “Evangelical” seems to be self-applied by anyone with a quasi-Christian outlook. This is why we see surveys in which we are told that, “X-amount of Evangelicals do not believe that Jesus rose from the dead,” or “X-amount of Evangelicals believe that the Holy Spirit is just a force and not a Divine Person,” and the list goes on. In my book, if one does not believe that Jesus rose from the dead or one denies the Divine Personhood of the Holy Spirit, one is not an Evangelical. But, that’s the point, isn’t it? The term has lost its meaning.

      So, I have two questions for you: (1) Do you think we lost the term Evangelical? and (2) What is a good name these days that we could be using for those who are actual Bible-believing Christian believers?

      Med framgångarna har det följt en uppsättning kulturkristna evangelikaler. Men samma problem märks också inom de kyrkor som kallar sig fundamentalistiska än idag (typ GARBC). Ungdomarna där lever och tror inte alltid vad deras föräldrageneration har lärt dem.

      Men ett av skälen till att jag påbörjat min serie om fundamentalism är att jag ser både undersökningar och exempel på att ungdomar (och äldre) lämnar sina församlingar, och ibland också sin tro, på grund av fundamentalismens onödiga sammanlänkning mellan tro och ungjordskreationism, mellan tron och det republikanska partiet (som idag är betydligt längre högerut än vad det var på 50-talet, för att inte tala om 1800-talet), mellan tron och fundamentalistiskt motiverade anti-intellektuella miljöer.

      Med detta svar har jag klargjort något om mina motiv och utgångspunkter. När det gäller sakinnehållet får du gärna komma tillbaka och reflektera över det, allteftersom jag skriver nya inlägg.

  3. Det är verkligen glädjande att du proklamerar en sund kristen tro, Lars!
    För ofta brukar du snärja in dig i meningslösa utsvävningar som aldrig leder någonstans. Därför hoppas jag att du inte tänker göra detsamma utifrån ordet ”fundamentalism”, utan behåller den sundhet som du började denna utmärkta artikel med.

    Frid.
    Thomas

    • Jag förmodar att du kommer att bli besviken, Thomas. Det jag tänker göra är nämligen att gå igenom den fundamentalistiska rörelsens ledare och historia, dess teologiska särdrag och att analysera hur den uppstod, utvecklats och samspelat med övriga kristenhet och omvärlden. Det kommer att bli detaljerat och flera olika ämnesexperter kommer att komma till tals. Det jag försöker göra är inte att skapa en omedelbar känsla av inspiration, utan att ge en djupförståelse.

      Det finns frågor som kräver längre svar. Ett par exempel:

      Hur kommer det sig att de som såg sig själva som bibeltroende på 1800-talet hade en mycket större acceptans för olika synsätt än vad som kom att gälla under 1900-talet och än idag?

      Hur kommer det sig att nästan inga av de första fundamentalisterna var ungjordskreationister och inte så få bejakade teistisk evolution, när dagens fundamentalism är så snäv i sin tolkning av urhistorien? Alldeles uppenbart har innebörden av att läsa som det står förändrats över tid.

      Jag tror att det är min uppgift att vara en förkunnare, teolog och apologet som också har en sådan här sträng på min lyra. Du får väl trösta dig med att mina djuplodande bloggartiklar inte är ämnade att vara predikningar. När jag predikar är jag inte lika detaljerad och analyserande.

Lämna ett svar till Jonas Melin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.