Teser

I detta inlägg kommer jag driva två teser. (Bli inte förskräckt av de svåra orden.)

1. Det har skett en evangelikalisering av pentekostalismen och den är delvis bra, delvis dålig.
2. Det har skett en pentekostalisering av evangelikalismen och den var bra, men behöver fullbordas genom att teologin utmanas på en bredare bas.

Vad jag menar är att pingströrelserna (pluralis) under 1900-talets andra hälft kom att överta mycket av den evangelikala rörelsens tolkningsmetoder, läromässiga uppfattningar och hjärtefrågor. Kort sagt man anammade evangelikalernas hermeneutik (hur bibeltexter tolkas), deras slutsatser och deras fokusfrågor. Det har givit en sundhet åt pentekostalismen, som gör att risken minskar för överdrifter eller urspårning. Vissa grupperingar eller predikanter inom de pentekostala rörelserna både historiskt och idag är inte sunda i sin undervisning och några har ju gått käpprätt åt skogen.

Jag menar också att den evangelikala rörelsen på ett till största delen sunt och nödvändigt sätt öppnade sig för Andens kraft och gåvor i och med den så kallade tredje vågen av andlig förnyelse. Men jag menar också att denna öppning för en praxis av bruk av Andens gåvor och nya sätt att sjunga lovsång inte är nog. Också en mer genomgripande teologisk påverkan från pentekostalismen vore nyttig för evangelikaler.

Definitioner

För att göra inlägget begripligt kommer vi behöva gå igenom några definitioner av de ord vi använder. De har nämligen skilda betydelser, beroende på sammanhang och vem som säger dem.

Definitioner av ordet evangelikal. På engelska är som sagt detta den direkta översättningen av svenskans och tyskans evangelisk. Men i diskussioner idag, så används ordet inte på det sättet. Jag urskiljer tre stadier i ordets utveckling

1. Det vi på svenska kallar evangelisk, ett brett paraply-ord för all protestantisk kristendom som bevarat tron på individens rättfärdiggörelse genom tron, Bibelns överordnade ställning som rättesnöre för den kristna tron och en Jesus-centrerad spiritualitet (”Vilken vän vi har i Jesus”).
2. Den förenade evangelikala-fundamentalistiska gruppering som under 1800-talets senare del och 1900-talets början bestred liberalteologin och betonade de kristna grundläggande lärorna, fundamenten och som bejakade väckelserörelserna. Lägg märke till att det runt år 1900 fanns en spännvidd och dynamik i denna grupp, som strider mot dagens fördomsfulla bild av ”fundamentalister”.
3. Det vi på svenska idag kallar evangelikal, det vill säga en rörelse och trosuppfattningar som år såpass distinkta att de förtjänat en egen benämning. Det har gett oss anledning att importera ett nytt låneord, för att betona att vi inte menar evangelisk i bredare bemärkelse, men också för att visa att det inte är fundamentalismen som vi avser. Denna rörelse uppstod under det sena 1940-talet och tog form ordentligt under 1950-talet.

Jag tänker beskriva denna tredje betydelse längre fram i detta inlägg.

Mikael Karlendal menar att pingstvänner är evangelikaler, men problemen med det synsättet är många. Rent logiskt är det svårt att försvara, eftersom den evangelikala rörelsen är 40 år yngre! Man kan då hänvisa till betydelse ett eller två ovan, och då är det helt förvisso sant. Pingströrelsen är född ur den mylla som utgjordes av väckelsekristendom, speciellt i dess metodistiska tappning, varifrån man hämtade idén om en andra välsignelse. Keswickkonferenserna  och helgelserörelsen spelade exempelvis stor roll.

Men den betydelsen är inte det som normalt avses, på svenska, när vi använder ordet evangelikal. Då är det, som sagt, den tredje betydelsen som avses. Och kronologin kräver att pentekostalism och evangelikalism ses som syskon, utan att den ena är överordnad den andra.

Också innehållsligt finns det skillnader. När forskare nu systematiskt studerar den pentekostala arvet, så märker man att det finns skillnader mellan pingstpionjärerna och dagens evangelikaler och man dristar sig att påstå att i många stycken så stod pingstpionjärerna för något bättre, något som förtjänar att uppmärksammas och bevaras, men som går förlorat om rörelsen anammar en evangelikal teologi helt och fullt.

Vad är egentligen evangelikalism?

För att förstå vad som står på spel, så behöver vi förtydliga vad som menas med att en evangelikal rörelse uppstod på slutet av 1940-talet och vad den innebär teologiskt och i sin spiritualitet.

Vi börjar med den andra betydelsen ovan, en grupp kristna, som utmärks av deras tydliga tro på Bibelns inspiration och auktoritet, Jesu jungfrufödsel, under, ställföreträdande död och kroppsliga uppståndelse som ett historiskt faktum och behovet att förkunna personlig omvändelse. Inom gruppen fanns det som sagt stor dynamik och spännvidd, vilket skulle komma att leda till att två riktningar utkristalliserades: Fundamentalismen och de som till en början kallades för neo-evangelikaler, sedan bara evangelikaler.

Men innan denna uppdelning skedde, så stod grupperingen relativt enad i sitt avståndstagande från pingströrelsen, som jag nämnt i ett tidigare inlägg. Kritiken av pingströrelsen ledde också till att cessationistisk undervisningen om Andens gåvor blev tydligare. Också av dessa skäl är det svårt att applicera benämningen evangelikal på pentekostalismen.

Det som delade den anti-karismatiska bibel- och omvändelsecentrerade kristendomen i två grenar under 1940-talet var att begreppet fundamentalism hade börjat stå för trångsynthet, isolering och till och med ren dumhet. Runt Billy Graham och uppmuntrad av honom, så klev en grupp teologer fram med namn som Carl F. H. Henry, som var den förste redaktören för Christianity Today. Andra nämnvärda evangelikala teologer är:

• F. F. Bruce
• J. I. Packer
• Kenneth Kantzer
• Harold Ockenga
• Bruce Metzger

Evangelikalernas främsta högsäte är Wheaton, Illinois, varifrån Christianity Today publiceras och där det ledande evangelikala förlaget, Zondervan, har sitt huvudkontor. Den främsta evangelikala utbildningsinstitutionen är Fuller Theological Seminary, USA:s största teologiska akademi.

Ett par teologiska dispyter bidrog ytterligare till att förstärka separationen mellan evangelikaler och fundamentalister. Exegeten George Eldon Ladd vid Fuller hade en uppmärksammad långvarig debatt med John Walvoord, presidenten för Dallas Thelogical Seminary, länge fundamentalisternas högborg, även om skolan idag är mer evangelikal. Walvoord hävdade pretribulationistisk dispensationalism, där Guds rike låg enbart i framriden, Ladd stod för en tvåstegssyn på riket, redan här genom Anden, fullkomnat vid Jesu återkomst. Riket är enligt Ladd framtidens närvaro.

Det är ingen hemlighet att jag tar tydligt ställning för Ladds syn och ser John Wimbers tillämpning av den som högst föredömlig!

Evangelikalismen är en rörelse och inte ett samfund, den saknar därför bekännelseskrifter, men Lausannedeklarationen, främst författad av (icke-karismatikern) John Stott och dess uppföljare, Manila-manifestet, används ibland som en varudeklaration.

En annan person som förtjänar att uppmärksammas är Charles Colson. Han är en rådgivare till president Nixon, som fängslades efter Watergate och i fängelset upplevde en radikal omvändelse, som han skildrade i boken Born Again. Boken blev en kioskvältare och ungefär samtidigt beskrev sig presidentkandidat Jimmy Carter som en pånyttfödd kristen. Begreppet blev nu identitetsbärande inom den evangelikala rörelsen. (Lägg märke till att Carter är evangelikal!)

I många länder har det etablerats evangelikala allianser, som paraplyorganisationer för individer, samfund och parakyrkliga organisationer, som vill vara evangelikala. I England har alliansen fått stor genomslagskraft, medan jag bedömer att den i Sverige kämpar i hårdare motvind.

Detta är den evangelikala rörelse vars teologer jag studerat med behållning och vars grundläggande synsätt jag delar i allt väsentligt. Men rörelsen har också problem, som jag återkommer till.

Evangelikaliserad pentekostalism är delvis något bra

I tidigare inlägg, så visade jag att pentekostaler använde evangelikala teologers verk, när de började införa akademiska utbildningar. Amos Yong berättade att hans klass hade Louis Berkhofs systematiska teologi som viktigaste lärobok i ämnet, trots dess cessationistiska och antikarismatiska syn.

Många pentekostaler har alltså inte bara ett gemensamt ursprung med evangelikalerna, utan har också genomgått vad Timothy B. Cargal kallar ”the evangelicalization of Pentecostalism”. Kort sagt, man anammar evangelikalernas tolkningsmetoder, slutsatser och agenda.

Det goda med denna evangelikalisering är att Bibelns primära ställning som rättesnöre för lära och liv förtydligades. Inte för att pingstpionjärerna särskilt ofta hävdade motsatsen, men i praktiken kom ofta den andefyllda predikantens ord att bli normbildande. Predikanter som uppenbart hade stark profetisk utrustning, betraktades som om de också var goda bibellärare. Undervisningens karisma är dock inte densamma som den nytestamentligt profetiska gåvan. När de blandas samman, så är det den pentekostala rörelsens kanske allra största misstag. Att under och tecken bekräftar förkunnelsen av evangeliet om Kristus är en alltigenom nytestamentlig tanke, men att de skulle bekräfta en enskild individs hållning i distinkta dogmatiska frågor är en direkt motsatt tanke till vad som återfinns i den bibliska undervisning.

Den historiskt-grammatiska tolkningsmetoden förhindrar vansinniga tolkningar och lyfter argumenten från att baseras på graden av andefylldhet hos predikanten, till sakliga skäl i texten.

Evangelikaliserad pentekostalism är delvis något dåligt

Det finns ett levande centrum av Jesuscentrerad spiritualitet inom den evangelikala rörelsen, främst i form av arvet från reformationen och väckelserörelserna. Men ett problem är att den evangelikala rörelsen i den ovan nämnda tredje betydelsen till stor del blivit ganska steril. En författare som Philip Yancey säger kanske många kloka saker, men till största delen så framstår han för mig som någon som själavårdar människor som svikits av en urvattnad spiritualitet och en såväl kraft-, som kärlekslös kristenhet. Han hanterar problem som aldrig borde ha uppstått! (Och han åtgärdar dem inte ordentligt.)

Bibelläsningen blir lätt inom den evangelikala traditionen väldigt steril, eller så blir den bara terapeutisk och inomvärldsligt pragmatisk. Men framför allt så förlägger evangelikalismen all spritualitet i människans själsliv, framför allt i vårt förstånd. Det är en kroppsfattigdom, såväl som en andefattigdom!

Andlig tillväxt är inte att få grepp om den kristna trons sanningar, vilket bibellärare som jag ofta verkar få folk att tro, utan andlig tillväxt är att bli gripen av dessa sanningar! Evangelikalismen är alltför ofta reducerad till omvändelse, bibelkunskap och aktivism. Jag är född på nytt, jag förstår vad Bibeln lär och jag engagerar mig i evangelisation och deltar i det samhälleliga kulturkriget.

Den pentekostala rörelsen däremot har alltid haft en tydlig kroppscentrering i sin spiritualitet. Andens kraft ska gärna förnimmas också sensoriskt. Lovsång och tillbedjan är lyfta händer, dans och högljutt jubel, såväl som stilla stunder. Det är kroppen som är Andens tempel, inte själen!

Ett vanligt skäl till att protestanter lämnar sina samfund för att bli katoliker eller ortodoxa är att man saknar kroppen. När detta nu också sker inom pingströrelsen, så menar jag att evangelikaliseringen är en bidragande orsak. Kroppens plats tonas ner när evangelikal spiritualitet anammas.

Evangelikalismen är på ett naivt sätt beroende av moderniteten

Med modernitet avses här det tänkande som uppstod i upplysningen och som betonar en avsakraliserad syn på världen, utvecklingsoptimism, vetenskap och ingenjörskonst, en syn på sanningen enbart som korrespondens mellan det sagda och den sak som blir beskriven, etc.

Det moderna projektet är inte alltigenom dåligt. Vetenskapen har främst tjänat mänskligheten väl. Att lägga bort uppenbar vidskepelse och att söka skapa en bättre tillvaro på jorden är goda saker. Själv studerar jag med intresse både programmering och kvantfysik.

Men moderniteten är inte odelat av godo. Det finns befogad och viktig kritik mot den. I vanlig ordning är det dock så att vi människor ofta springer från det ena diket till det andra. Jag kan inte dela de postmoderna filosofernas syn på sanning som enbart sociala konstruktioner eller deras totala ovilja att tala om fundament (foundations). Men för dessa överdrifters skull, så får man inte kasta ut barnet med badvattnet.

• Postmodern filosofi har påtalat flera viktiga problem med det moderna projektet. Den kritiken får inte ignoreras, inte ens när den innehåller överdrifter eller när man målar upp dåliga motförslag.
• Postmodern filosofi har givit oss flera viktiga nycklar kring hur vi kan förstå och hantera relationer, med varandra som individer, mellan grupper och nationer, men också relationen till Gud. Speciellt tankekategorin den andre är synnerligen lyckad. (Tack, Levinas, för den.)
• Postmodern filosofi påtalar behovet av vidare analys av texter än att bara destillera fram korn av propositionell sanning. Texter måste exempelvis också analyseras retoriskt. Postmodern filosofi har visat på ett sätt att läsa texter, där man inte bara frågar efter författarens intention, vad som ligger bakom texten, utan också tittar på vad som ligger framför den.

I diskussionen som uppstod huruvida Svenska Evangeliska Alliansen (omedvetet) stödde främlingsfientlighet blev detta tydligt. SEA letade i alla texter efter fakta och författarens intention, deras kritiker frågade vad slags retorik man framförde och såg till texternas eget liv. Den totala oförmågan från SEA:s företrädare att ta till sig retorisk analys var slående. För att se hur konceptet med den andre kan användas, så hänvisar jag till en av deras kritiker.

Hur mycket jag än uppskattar – och det gör jag verkligen – Credoakademins nappatag med humanisterna, så blir jag förtvivlad när man avhändar sig några av de bästa argumenten, genom ett totalt oförstånd kring vad som är modernitetens begränsningar och postmodernitetens förtjänster. Men nu avviker jag från ämnet.

Pentekostalismen är däremot betydligt bättre rustad för det postmoderna tänkandet. Det ska nämligen varken anammas i sin helhet eller förkastas i sin helhet. Att göra postmodern teologi är inget självändamål, lika lite som det är ett självändamål att vara evangelikal. Pentekostal bibelläsning har från början haft två viktiga beståndsdelar, som gör den lämplig i detta sammanhang:

1. Vad Amos Yong kallar the prophethood of all believers. Vi är inte bara präster i det allmänna prästadömet med åtkomst till Gud utan mänsklig prästerlig mellanhand, utan vi är också alla potentiellt profetiskt utrustade med Anden, på ett påtagligt sätt. Reformationens passivering av lekmannen upphävs bäst genom pentekostal teologi och praxis.
2. Att läsa Bibeln för att se vad Gud säger till mig idag, utan något hermeneutiskt gap, det är måhända naivt, men lika viktigt som att ta omvägen via den historiskt-grammatiska metoden. Tudelningen (dikotomin) mellan lära och liv, som är tydlig inom evangelikalismen, den är ett uttryck för moderniteten. Den postmoderna syntesen mellan dessa ligger pentekostalismen betydligt närmare och här finns det goda möjligheter att låta pentekostalismen hålla det överdrivna postmoderna flummet stången, samtidigt som postmoderniteten ger pentekostal bibelläsning en nödvändig teoretisk motivering.

Detta gör det viktigt att pentekostalismen inte definierar sig själv som evangelikal, för då tappar den denna möjlighet att vara en korrigerande faktor till postmodernt flum och den tappar sin förmåga att hjälpa evangelikalismen ur sin värsta kris.

Evangelikalismens kris

Evangelikalerna har på sätt och vis aldrig varit en större eller mer inflytelserik gruppering än under det tidiga 2000-talet. Men samtidigt har dess tecken på att befinna sig i kris heller inte varit tydligare. Och det är en utveckling som sker på flera plan:

• Rent naturligt befinner vi oss i ett generationsskifte. Den första generationens evangelikala ledare och teologer håller på att dö bort. Nya växer fram, med delvis nya idéer och synsätt. Och den unga generationen i kyrkbänkarna är långt ifrån imponerad av befintlig evangelikalism.
• Mötet med postmoderniteten sker nu med full kraft.
• Evangelikalerna har kämpat ett kulturkrig över frågor som abort, homosexuella äktenskap, stamcellsforskning och liknande. Och man håller på att förlora!
• Evangelikalerna har gradvis kommit att förknippas med renodlad högerpolitik, där omsorgen om fattiga främst yppar sig i välgörenhet, måhända generös, men aldrig så att den omfattar strukturell kritik av konsumism eller kapitalistisk rovdrift av fattiga människor eller naturen. Även om denna bild är till väsentliga delar orättvis, så är den utbredd och den gör att ordet evangelikal idag för många människor har så negativa associationer, att ordet snart är lika obrukbart som ordet fundamentalist.

I denna situation växer det fram nya ledare och teologer. Här finns bland annat:

• Greg Boyd, som ifrågasätter, nej fördömer, kyrkans strävan att skapa en ”kristen” nation.
• Shane Claiborne, som är ledare inom en modern monastisk rörelse som en motrörelse till materialistisk kristendom.
• Erwin McManus, som arbetar intensivt för att finna djupare kulturell förankring av den kristna gudstjänsten, inte bara som en metod att nå ut i evangelisation..
• Brian MacLaren ett ledande namn inom Emerging Church, som bland annat utmärks av vad som kallas post-evangelikalism.

Den äldre generationens evangelikala ledare har till stor del reagerat mot dessa med en blandning av saklig kritik, försiktig positivt lyssnande och högljudd förfäran! Det är inte svårt att hitta webbplatser som fördömer dessa, liksom det inte är svårt att hitta webbplatser som fördömer den första generationens evangelikala ledare heller. Men min fråga här är inte om dessa namn är sunda teologer. Jag nämner dem för att illustrera att evangelikalismen står inför starka brytningar och att rörelsen står inför stora utmaningar.

Exkurs: Jag kunde ha varit osaklig och letat reda på några totalt urspårade exempel, vilket är ett enkelt sätt att vinna debatter. De värsta exemplen inom varje gruppering är alltid avskräckande. Om man dessutom tar sig friheten att definiera in personer som gruppen ifråga själv kanske inte har ens kännedom om, men som råkat använda samma etikett, ja då är man ofelbart en vinnare i debatten!

Hela min bloggserie bygger ju på att jag menar att Mikael Karlendal letat efter skräckexemplen på pentekostal teologi för att utifrån dem bedöma hela idén.

Inför denna kris duger det inte att bara stapla fördömanden eller begrava huvudet i sanden. Här duger det inte att definiera sitt uppdrag som en väktare mot irrlära, uttryckt genom att leta efter komprometterande citat, helst ryckta ur sitt sammanhang. Däremot tror jag att pentekostal teologi kan fungera som ett alldeles utmärkt stöd för evangelikaler när de hanterar denna kris.

Evangelikalismen ensam kan inte hålla otrons teologi stången

Evangelikal teologi uppstod och lever i mellanrummet mellan fundamentalism och liberalteologi. Med nödvändighet kommer den ständigt hamna i diskussioner om gränsdragning. Hur nära liberalteologin får man komma? Är det möjligt att läsa Jona bok som en liknelse, eller måste man tro att det som skildras är historisk sanning? Var går gränsen mellan högre och lägre textkritik?

Nej, jag har för stunden ingen lust att diskutera Jona-frågan, som redan stötts och blötts på allehanda kristna bloggar. Jag använder den för att illustrera evangelikalismens position mellan två ytterligheter. Den evangelikala teologin uppstod för att vara ett rationellt genomtänkt bibliskt förankrat alternativ till liberalteologin, såväl som till fundamentalismen. Men dagens liberalteologi är inte vad den var för dryga 50 år sedan.

Exempelvis är modern teologi också i sin mest icke-bibelförankrade form, oerhört trinitarisk, medan 1800-talets liberalteologi inte såg något värde i treenighetstanken. Modern exegetik ägnar sig sällan åt Bultmansk redaktionskritik. Därmed inte sagt att man nu tror på Bibelns inspiration och auktoritet eller att den teologi som görs är sund. Tvärtom kommer det fram mycket som passerar gränsen för vad som kan anses vara god lära, men min poäng är här att traditionellt evangelikalt försvar av kristendomens lära inte räcker till. Landskapet har förändrats, argumenten är nya, frågeställningarna annorlunda och en evangelikalism som sitter fast i gårdagens frågor kan inte utgöra en god motpol till teologi, vars bas är systematisk otro.

Jag säger systematisk otro. Det handlar inte om individers brist på ärlighet i sitt sökande efter sanning, utan om att man utgår från grundföreställningar som är dåliga. Här är den pentekostala teologins företräde i denna debatt glasklar. Genom att utgå från Guds kraft som en nutida och högst påtaglig verklighet, så finns det en helt annan förmåga hos den pentekostala teologin att hålla teologi som bygger på avmytologisering stången. Har du sett en demon  manifestera sig och bli utdriven i Jesu namn, så kommer Bultmanns argument för att omtolka dem som inomvärldsliga symboler aldrig ha någon större bärkraft!

De lärosäten och samfund i USA som gått från liberalteologi i riktning mot bibeltro, har gjort det inte i kraft av att man övertygats av evangelikalers förståndsargument, utan därför att man fått del av pentekostalers erfarenhet av Anden, i form av den karismatiska väckelsen.

Genom att utmåla pentekostal teologi som ett hot, eller som något onödigt, så avhändar sig evangelikalerna sin främsta allierade i kampen för en sund bibeltro. Den bästa vägen framåt för båda parter torde i stället vara att bejaka varandra som syskon och lära av varandra som jämbördiga parter.

Efter tredje vågen

Med John Wimber och Vineyardrörelsen, så kom den evangelikala rörelsen att öppna upp sig för Andens kraft, nådegåvorna och nya sätt att sjunga lovsång och tillbe. Det är värt att notera att den karismatiska väckelsen från det sena 50-talet och fram till 70-talet nästan uteslutande hade gått fram inom det som i USA kallas mainline protestant churches, samt den katolska kyrkan, det vill säga samfund som inte hade en evangelikal profil. De protestantiska kyrkorna som hade tagit avstånd från kyrkornas världsråd och den förflackning av bibeltron man ansåg den rörelsen stod för, de var också initialt motståndare till en kristendom fylld av Andens kraft.

Men under 80-talet så förändrades detta. Evangelikala ledare i mängd kom nu att uppmuntra andeuppfyllelse och bruk av Andens gåvor, även om man sällan tog till sig läran om andedopet med tongotalet som initial evidence. D. A. Carson formulerade det så här:

Although I find no biblical support for a second-blessing theology, I do find support for a second-, third-, fourth-, or fifth-blessing theology.

En annan ledande teolog inom den evangelikala rörelsen som tog till sig en pentekostal syn på profetiskt tal och Andens kraft är Wayne Grudem.

När evangelikalismens bibeltro och pentekostalismens andekraft adderas, så blir resultatet en spektakulärt snabbväxande rörelse. Många har genom den blivit frälsta och församlingar har vitaliserats, planterats och vuxit. Med rätta kan detta ses som en slags reformation.

Men ändå ser jag denna positiva förändring av evangelikal teologi som ofullbordad. Andens kraft bör inte, som Mikael Karlendal säger, enbart beröra en nisch inom teologin (pneumatologin), utan den bör få konsekvenser över hela registret:

• Hur påverkar Anden soteriologin? Vad innebär det att vi får ”söners rätt” i Anden (Rom 8:15)?
• Hur förändras ecklesiologin när vi tydligare fokuserar församlingen som Andens tempel och kroppsmetaforen förankras i bruket av nådegåvor?
• Hur förändras eskatologin, när vi tydligare får ta del av det som är redan nu?
• Pentekostalismens betoning av helande och kroppsligt gestaltad tillbedjan, bör inte den påverka vår antropologi?
• Etc.

Jag tror kort sagt inte att evangelikal teologi ska överges eller att den helt saknar värde, men den är heller inte fullkomlig så att man ska slå vakt om den i dess nuvarande tappning. Som evangelikal så vill jag vara förankrad i det som är rörelsens kärnvärden och distinkta teologiska bidrag. Men jag ryggar för ett ängsligt vaktslående kring detaljer och ovilja att lära från andra traditioner.

En teologisk rörelse som evangelikal teologi i allra högsta grad bör ta intryck från är just den pentekostala teologin. Inte för att den är perfekt, utan precis som Amos Yong säger, så är den spretig och rymmer vitt skilda åsikter, men om man lyssnar kärleksfullt, prövar allt och behåller det goda, så finns det mycket att hämta!