I detta andra inlägg där jag kortfattat och punktformat redogör för min skapelseteologi är frågan vad Gud skapar. Den kan tyckas enkel vid en första anblick, men har tydliga konsekvenser på många områden, inte minst i frågorna som rör karismatik och liberalteologi. De senaste årens diskussioner om identitet visar också på behovet av en robust skapelseteologi. Men här finns många poänger att hämta hem.

Gud har skapat en fysisk värld, såväl som ”himlen”

Gud skapade himmel och jord. Ordet och är väsentligt här. Några konsekvenser:

1. Den fysiska världen är också god. Bibeln skiljer inte mellan en oren, ond eller oviktig materiell värld i kontrast till en god, upphöjd, ren och viktig andlig verklighet.
2. Frälsning är inte att befrias från kroppen, den skapade världen eller det fysiska. Även om det finns utrymme för ett mellantillstånd där de döda i kroppslöst tillstånd väntar på uppståndelsen, så är det inte slutmålet för oss. Vi bekänner kroppens uppståndelse!
3. Det råder komplementaritet mellan det fysiska och det andliga. Inte ett motsatsförhållande.
4. Det finns också en skapad andlig verklighet, inklusive skapade varelser som fallit från Gud och blivit onda. Att så är fallet är tydligt i Bibeln, även om dessa makters skapelse och fall enbart beskrivs som antydningar.

Att göra en uppdelning mellan en andlig eller himmelsk skapelse, som Gud själv ska ligga bakom, och en lägre, fysisk verklighet skapad av andra makter eller av Gud, men inte lika värdig och viktig som den andliga verkligheten, är en gnostisk tanke, en heresi.

Världen är intrinsiskt god

Att världen är skapad ur intet innebär att den inte är skapad från återvunnet olämpligt material (döda jättar eller kaosmonster), som i de skapelsemyter som omgav Israel. Världen är framkommen genom Guds skapande ord och handling. Den reflekterar i sitt innersta väsen därför sin Skapare.

Att världen är god innebär vidare att den fyller sina uppgifter, den fungerar. En konsekvens av detta är att världen är lämplig för oss och njutbar. Kroppar är goda och vi är kroppsliga varelser.

Att världen i sig är god får bland annat dessa konsekvenser:

• Vi är inte andar eller själar i fodral, vi är lika mycket kropp som själ eller ande. Frasen ”jag är en ande, som har en själ och bor i en kropp” är villolära.
• Vår djupaste identitet finns inte bara i våra själar. Det omöjliggör reinkarnation som tankefigur. Och det är av betydelse när vi talar om våra identiteter. Vi kan aldrig ”egentligen” vara något annat än vad våra kroppar säger oss. Det är alltså en gnostisk metafysik som ligger bakom sådana formuleringar, inte kristen tro.
• Skapelsen ger oss ingen information som är lögnaktig. Om vi brukar våra skapade förmågor, våra sinnen och vårt förstånd, så får vi information om världen som vi kan lita på. Detta i sin tur gör att vi välkomnar metodisk forskning om såväl världen som bibeltexten och dess tillkomstmiljö. Vi tar också avstånd från de gnostiska idéer som säger att “Andens uppenbarelse” kan gå på tvären mot det som är empiriskt och rationellt sant. Även om Anden kan uppenbara saker för oss så att vi får vägledning som går utöver vad förståndet och observationer kan ge, så går dessa aldrig emot den skapade verklighetens faktiska förhållanden.

Den sista punkten är av yttersta betydelse för att utforma en sund profetism. Andliga uppenbarelser kan sträcka sig utöver mitt förstånds begränsningar, de kan vara transrationella, men de är aldrig irrationella, dvs. de strider aldrig mot tydliga observationer i den skapade världen. Profetior kan beskriva att sakförhållanden möjligen kan komma att förändras, men sann profetism beskriver aldrig en alternativ verklighet som existerande än den som faktiskt finns.

Att världen är skapad god innebär däremot inte att alla naturens processer av lidande och död uppstått genom syndafallet. Det är helt enkelt inte vad som avses med benämningen “god” i 1 Mos 1. Det är inte heller vad en rimlig exeges av Paulus texter lär oss. Rom 5:12 handlar inte om biologisk död i djurvärlden, utan ska förstås på samma sätt som Ef 2:1. Människan beskrivs inte som odödlig i 1 Mos 2-3, utan genom tillgången till ”livets träd” är döden till en början en icke-faktor. (Kreationister läser sällan denna text bokstavligt!)

Gud har skapat varelser med självmedvetande och självständig agens

Gud har skapat osynliga, andliga, varelser, i Bibeln kallade “gudar”, “Guds söner”, “den himmelska härskaran”, “änglar”, “andemakter”, etc. Dessa varelser är moraliskt ansvariga för sina handlingar och därmed underställda Guds dom.

Människan är ämnad att vara en del av denna osynliga värld, såväl som den synliga världen. Människan har därför av Gud också fått kapacitet att relatera till den andliga världen, inklusive Gud själv.

Världen är extrinsiskt ond

Ondska, fulhet och meningslöshet har påförts världen utifrån. Världen är fallen. Kaosmakter, onda andemakter, destruktiva strukturella ordningar, mänsklig ondska och annat har kommit in i världen och på väsentliga sätt fått den i sitt våld. Världen är inte som den borde vara, den är i den ondes våld.

Det finns en spännvidd av rimliga tolkningar av syndafallet, men att världen och vi människor inte är som Skaparen avsett får inte ignoreras. Inom Guds församling kan vi ha olika synsätt på fallets natur och kronologi, så länge som det finns en syn på att världen befinner sig i ett ont och onaturligt tillstånd. Vi bör ta avstånd från teologi som ignorerar syndafallet som en verksam realitet.

Detta innebär bland annat att Guds vilja inte kan likställas med vad vi människor djupast sett vill i våra hjärtan. Syndafallet har skadat oss på alla plan. Också våra hjärtan – våra innersta centrum av vår personligheter – är falska och fördärvade genom synden (Jer 17:9). Vi behöver befrielse på alla plan. Synden finns både i oss och omkring oss.

Inkarnationen

Eftersom den fysiska världen behöver räddas och Gud har den djupaste solidaritet med sin värld och oss som finns i den, valde Gud att i Jesus Kristus bli en människa, en del av den skapade världen och underkastad dess villkor. Jesus föddes i mänskligt, hjälplöst tillstånd. Växte i ålder och vishet. Jesus blev trött, hungrig, solbränd och skadad. Han fick flisor i händerna som snickare och hans kropp blev nedbruten av tortyr under Pontius Pilatus.

Människoblivande är till sin natur begränsande. Jesus blev människa för alla, kvinnor och män, mörkhyade och ljushyade. Jesus är för alla men han var inte som alla. Jesus var en man, inte en kvinna. Jesus var en olivhyad jude, inte ljushyad europé, inte svart eller ”palestinier”. Det faktum att Jesus felaktigt framställs som ljushyad är ett fel som inte gör det rätt att göra motsvarande fel så att Jesus blir svart eller asiat.

Att tro att Jesus måste vara som mig för att vara för mig är ett tänkande präglat av syndens begränsningar. Bara för att vi människor gång efter annan haft svårt att vara för andra än de som är som oss själva, så måste inte det gälla Jesus. Försök att ändra på Jesus för att göra honom tillgänglig för andra grupper utgör en implicit förnekelse av inkarnationen. Den var fysisk och biologisk, och då var Jesus partikulär i sin mänskliga gestalt, även om den är universell i sin frälsande konsekvens.

Inkarnationen är en bekräftelse av skapelsens värdighet och betydelse. Att göra Jesus till en knådbar lerklump, möjlig att förändra efter önskemål och upplevda behov, är att förneka skapelsen denna värdighet och det gagnar i längden ingen.

Jesu fysiska död frälser oss

Det som sker i den fysiska världen är lika viktigt och giltigt som det som sker i den andliga världen. Därför kan Jesu fysiska lidande och biologiska död på korset ge frälsning till hela världen och alla människor. Skapelseteologin säger att det är möjligt och Bibeln lär oss att det är så det gick till.

Att Jesus måste dö en ”andlig död” för att det skulle ge frälsning är snarare gnosticism än kristen tro.

Den fysiska uppståndelsen

De stora trosbekännelserna och Bibelns texter talar ytterst lite om mellantillståndet, mellan vår död och uppståndelsen. Det är kroppens uppståndelse som är vårt hopp. Inte själens odödlighet.

Jesu uppståndelse var fysisk. Hans kropp levandegjordes och förvandlades. Mellan uppståndelsens kropp och den inkarnerade kroppen finns det en kontinuitet. Även om den också blivit en förvandlad kropp. Graven var tom. Jesu död var inte bara andlig.

Jesu uppståndelse är därför en händelse i historien. Att reducera uppståndelsen till en subjektiv upplevelse hos lärjungarna är att våldföra sig både på källmaterialet – en reduktion som i sig är en implicit dålig skapelseteologi – och är teologi om uppståndelsen, eftersom den inte förankras i den skapade verkligheten.

Att bekänna Jesus som kroppsligen uppstånden är den kristna trons sine qua non. Utan denna bekännelse är det som sägs över huvud taget inte en kristen tro, utan något annat.

Eftersom Jesu uppståndelse var fysisk och historisk finns det inga giltiga skäl att omformulera vår framtida uppståndelse som något annat. Uppståndelsens terminologi får inte perverteras till att handla om att leva vidare ”i Guds minne”, som den kan beskrivas av processteologer, exempelvis John F. Haught.

Eskatologisk fullkomning av skapelsen

Skapelsen väntar på sin befrielse (Rom 8) och allt ska sammanfattas i Jesus Kristus (Ef 1:10). Den fysiska världen ska räddas, inte ersättas.

Här gör jag ett exegetiskt och teologiskt vägval. Vissa texter, som Rom 8, talar om att skapelsen ska befrias och upprättas. De måste trumfa de som möjligen kan tolkas som att jorden ersätts av en annan jord (ex. Luk 21:32), när vi väger samman dem.

Det som görs i skapelsen och tiden som nu är följer med i evigheten

Denna punkt har ofta reducerats till våra fromma gärningar, som vi får lön för (en tanke byggd på främst 1 Kor 3:10-17 och Jesu ord om skatter i himlen), men Bibeln visar oss att allt som är gott och vackert följer med in i evigheten. Upp 21:26 säger att ”allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit (det nya Jerusalem)”. Lägg märke till att det står ”folken”. Detta kan alltså inte syfta bara på de troendes insatser för Gud.

Det vi gör i vår vardag kan alltså ha evighetsvärde och vara oändligt meningsfullt även när det inte har en direktkoppling till vår uttalade kristna bekännelse.