Ung, rastlös och reformert. Neokalvinism. Piper cubs. Detta har varit en märklig rörelse i USA och det som händer där sprider sig oftast över världen. använder begreppet neokalvinism för denna rörelse.Till sina lära har den inget essentiellt nytt, men ivern att vara en rättrogen kalvinist är något som vi sett ganska lite av efter 1600-talets puritanism ebbade ut. Även om den nutida rörelsens dragningskraft verkar ha kulminerat får jag ändå höra av kollegor hur några av deras mest hängivna och överlåtna ungdomar dras in av undervisningen. Ibland med svåra resultat. I värsta fall blir den hårdragna kalvinismen i praktiken en frälsningsfråga. Men ingen reformert teolog lär, vad jag vet, att man måste tro på de fem punkterna från synoden i Dordrecht (1618-1619) för att bli frälst. De ses som viktiga, men att det är en helgelsefråga, inte frälsningsavgörande, att ansluta sig till dem. Så hur kan det bli så i alla fall? Håll i hatten, så ska vi se om vi kan reda ut de tankegångar som får detta resultat.

Detta är inte ett inlägg i dagsaktuell debatt. Jag tänker att det ska fungera mer som ett resursinlägg att återvända till när det behövs.

Själva kärnan i all renodlad kalvinism är att Guds nåd förstås som att vi människor har precis noll egentligt inflytande på vår frälsning. Synden gör att ingen någonsin kommer att söka Gud i sig själv. (Det håller en klassisk arminsk-wesleyansk teolog med om.) Vår vilja är bunden till synden och inte fri.(Det bör en klassisk arminsk-wesleyansk teolog också hålla med om, även om det ofta missas av många.) När Guds frälsande nåd kommer till en människa så är den oemotståndlig. De individer som Gud före världens skapelse, utan någon annan hänsyn än sin egen suveräna vilja, har förutbestämt till frälsning kommer utan undantag att bli frälsta, och inga andra. (Här säger vi arminianer att Guds nåd befriar vår vilja så att vi kan säga ja till erbjudandet om frälsning, men vi kan också säga nej. Tekniskt vore det bättre att tala om befriad vilja än fri vilja.) När någon blivit frälst är viljan för alltid bunden vid evangeliet. Frestelser att falla från tron är bara skenbara för den som blivit född på nytt. Gud kommer att bevara de sina och deras vilja är därför fortfarande inte fri.

Detta är vad som menas med nåden, säger denna kalvinism. Det innebär att när evangeliet förkunnas enligt modellen (1) Jesus dog för dina synder (2) Om du omvänder dig och tror så blir du räddad, så säger kalvinismen att det som egentligen händer är att de utvalda drivna av Guds oemotståndliga nåd kommer att respondera med tro och de som utvalts till förtappelse kommer inte att lyssna. Som en kalvinist uttryckte det i ett samtal, evangelisation är att förkunna för de utvalda att deras kamp är över.

Detta skiftar fokus från frågan vad jag ska göra för att bli frälst, som i Apg 16:30f, till frågan hur man kan veta om man är frälst. Det kan man nämligen inte ta för givet.

Somliga som själva tror sig vara och av omgivningen antas vara bland de utvalda, som till synes visar kärlek till Jesus och lever som lärjungar, kommer att sluta göra det. Men om läran säger att det är omöjligt att avfalla blir konsekvensen att dessa i själva verket bara var skenbart frälsta. Detta är en mindre känd sida av kalvinismen. Den allra mest mörka – och (du gissar rätt) värd ett eget inlägg. Anledningen till att dessa personer finns är att Gud (sic!) i dessa förtappade individer skapat just en skenbar frälsning, vilket i slutändan tänks göra tacksamheten så mycket större hos de verkligen utvalda, i slutändan.

Om jag är osäker på min frälsning kan jag alltså inte göra något. Själavårdens fråga går från vad jag ska göra för att befästa min ställning, enligt 2 Pet 1:10-11, till hur jag kan veta om jag är en av de verkligen frälsta. Kombinera den osäkerheten med att i princip alla fempunktskalvinister menar att de förtappade kommer att tillbringa evigheten i fruktansvärd plåga, så blir frågeställningen extremt psykologiskt laddad.

Jag har läst ett antal predikningar från puritanerna, 1600-talets motsvarighet till dagens neokalvinister, om just helvetet. (Jo, jag vet att jag är konstig.) Det var en märklig läsning. De excellerade verkligen i att måla upp helvetets fasor. De gjorde bland annat stor poäng i att alla där tänks vara väl medvetna om att deras straff är rättvist så att de ovanpå all fysisk smärta också kommer leva med att deras samvete ständigt berättar för dem att detta är vad de förtjänar för att de inte ärat Gud och omvänt sig från sina synder – något de alltså aldrig hade en äkta chans att göra. (Bibelstödet som återkom i alla predikningar var Mark 9:48, ”där maskarna inte dör”. Maskarna antogs vara en bild av det anklagande samvetet.)

Jag stötte på dessa predikningar för att nutida kalvinister publicerade dem som god och nyttig läsning, ett förlorat ideal att återvända till.

För att få ro i sin själ behöver alltså kalvinisten bli övertygad om att hon eller han är en av de utvalda och inte bara skenbart frälst. När frågan uppstod började kalvinska teologer göra listor på olika tecken som man kan undersöka i sitt hjärta, sina handlingar och sina yttre omständigheter. (Här föddes dagboken som fenomen. För att hålla reda på sitt liv och se vilka tecken på utvaldhet som man uppvisade behövde puritanerna vara noggranna och systematiska.)

En av de allra viktigaste punkterna är att Anden verkar i den som är född på nytt. Denna teologiska tradition är cessationistisk, dvs. den menar att Andens ”teckengåvor” – helande, tungotal, profetia (utom som predikan), underverk – hörde till den första tiden enbart. Det man ska leta efter är andra aspekter av Andens verk: Anden formar oss till Kristi likhet, Anden ger frid, tröstar och inspirerar och Anden leder oss in i hela sanningen (Joh 16:3).

Det kan tilläggas att några av de nutida neokalvinisterna öppnar upp för en försiktig karismatik och i något undantagsfall för en frimodig karismatik. När det kommer till frågan om frälsningsvisshet spelar dock denna karismatik ingen roll. Och för att vara extra tydlig, det är inte heller så att jag menar att bruket av andliga gåvor är ett tecken på frälsning utifrån min arminska karismatiska tradition.

Inom rörelsen är traditionen stark att man bör ha en korrekt teologi. Läran är viktig, viktigare än inom några andra sammanhang jag känner till. Och nu kommer vi fram till pudelns kärna: Om någon är utvald av Gud och ett av de viktigaste tecknen på att vara utvald är att bli vägledd till sanningen av Guds Ande, hur troligt är det då att någon som verkligen är utvald har missat en av de viktigaste ingredienserna i den kristna trosläran?

På samma sätt som den utvalde responderar med omvändelse och tro när evangeliet förkunnas torde hon eller han också ge rätt respons när ytterligare undervisning ges. Kom ihåg att varje tanke vi tänker enligt denna teologi är bestämd av Gud själv före världens skapelse. Varför skulle Gud vilja ge sina utvalda, de som är utvalda på riktigt, och inte bara till synes, falska tankar? Det måste väl ändå tillhöra undantagsfallen?

Visst har kalvinismen ett svar här. (Den har, inom sin logik, svar på allt…) Gud låter några av sina utvalda tänka felaktiga tankar för att förhindra oss bli alltför självsäkra. Det blir en drivkraft att studera mer. Det är ett yttre medel som Gud använder för att åstadkomma sitt suveräna rådslut. Men hur troligt är det att många av de utvalda skulle ingå i denna grupp vars syfte är att skapa ödmjukhet?

Det sägs igen och igen av kalvinistiska förkunnare att när vi tar till oss den rätta läran på frälsningen så ger det oss frid i hjärtat och ärar Gud. Varför skulle Gud vilja att ett stort antal av sina älskade barn inte fick den friden? Varför skulle Gud vilja att ett stort antal av de utvalda inte ärade sin frälsare också genom att tro rätt om frälsningen? Det var en sak att tänka sig några undantag i 1600-talets Nederländerna eller de relativt isolerade miljöer som puritanerna tenderade att skapa i England och de kolonier som skulle komma att bli USA. Det är en annan sak att hävda detta i miljöer där strikta kalvinister är i minoritet.

Slutsumman blir denna: För en kalvinist av detta slag, en anhängare av tydlig och ursprunglig, bokstavlig kalvinism, ligger det nära till hands att misstänka att alla vi icke-kalvinister inte är frälsta. Detta är inbyggt i det teologiska systemet och det systemet skapar en kultur som i slutändan leder fram till att andras frälsning ifrågasätts av dem som befinner sig inuti denna kultur.

Lägg märke till att det som skapats snarare är reflexer, intuitioner, attityder, än för individen ett medvetet resonemang enligt ovan. Det är sällan så att de kalvinister som ifrågasätter andras frälsning alltid förstår denna underliggande logik. Den är rörelseburen snarare än individuell.

En följdsats

Jag känner inte till om det någonsin gjorts undersökningar om detta, men jag själv och många andra med mig kan berätta att det finns ett problem när man för teologiska samtal med neokalvinister, oavsett ämne, och det är att de oftare än de flesta andra uppvisar en lätt överlägsen attityd. Det är liksom otänkbart att de skulle ha fel. Återigen tror jag att rörelsekulturen formats av kopplingen mellan att vara utvald och att Guds Ande hjälper de utvalda att komma till insikt om sanningen, men de här gångerna ifrågasätts inte själva frälsningen hos oss andra, utan (bara) vårt teologiska omdöme.

Alla rörelser och grupper kan självklart ha ett väsentligt inslag i sin självbild att man bär på viktiga sanningar som inte de andra har sett. Annars vore man knappast en identifierbar rörelse eller grupp. Hos neokalvinisterna blir det dock ofta förstärkt och jag misstänker att det beror på just detta. De som är utvalda på riktigt tänks ha Guds Andes hälp att finna sanningen på ett tydligare sätt än alla andra. Då är det osannolikt att man har fel och någon annan rätt.

Efterord: Tre förtydliganden

(1) Rubriken för detta inlägg innehåller ordet somliga. Jag har tyckt mig se en trend, att detta beteende är vanligare hos neokalvinster än andra, men det innebär ju självklart inte att det gäller alla eller ens flertalet.

(2) Detta inlägg är inte ett exegetiskt försvar av dem arminska synen. Mitt syfte med detta inlägg är inte att övertyga neokalvinisterna om att deras synsätt är felaktigt. Den som vill debattera den frågan har kommit fel. Mitt syfte är att hjälpa mina ifrågasatta vänner, varav somliga är pastorskollegor, hur det kunnat bli så.

(3) Ett tredje tillägg rör, trots det jag just skrev, de bibelord jag hänvisat till som handlar om frågorna vad man ska göra för att bli frälst (Apg 16:30f) eller att arbeta på att befästa sin ställning som kallad och utvald (2 Pet 1:10-11). Min poäng är att dess båda texter har formen av en enkel uppmaning. När jag använder dem för att påpeka var skillnaden är mellan min arminska syn och kalvinismen brukar två frågor uppstå. Den som är kalvinist vill naturligtvis påpeka att de absolut inte ignorerar formuleringarna, och undrar varför jag ignorera det. Den som är obekant med strikt kalvinism frågar sig å sin sida hur kalvinisterna tycks ignorera den uppenbara meningen i texter som dessa.

Till dessa sistnämnda vill jag säga att det finns förklaringar. Det handlar inte om att ignorera texterna. I korthet handlar förklaringen just om att dessa uppmaningar utgör de yttre medel som Gud använder tillsammans med sin inre nåd för att åstadkomma det Gud förutbestämt. De utvalda behöver dessa yttre medel och Gud ser i sin allkausalitet till att de kommer att få dem, som komplement till den inre nåden. Hyllmetrar har skrivits om hur Gud både kan bestämma allt suveränt och människan vara ansvarig för sitt liv och den respons vi ger på evangeliet.

Till de förstnämnda vill jag säga att ju mer jag sett av dessa förklaringar, desto mindre övertygad har jag blivit av dem. Inte minst för att de ytterst sett handlar om att bibelord som dessa tolkas på ett sätt som kortsluter språkets normala funktion. Gud verkar tala till vår vilja, men trots alla filosofiska utläggningar om kompatibilism förblir uppmaningarna ett slags lurendrejeri, som jag ser det, så länge som Gud själv anses vara den som avgör om uppmaningarna följs eller inte.