Att skilja sund lära från villolära har varit viktigt för Guds församling sedan dess första dagar. Ett uttryck för hur denna uppgift tagits på allvar är att man formulerat trosbekännelser. Några av dem är resultatet av så omfattande processer, antogs med så stor enighet och har blivit så allmänt erkända att de inte kan ignoreras när vi talar om vad som är just sund lära och inte. I detta inlägg tänker jag tillämpa dessa trosbekännelser på frågan om Gud skapat världen ur intet och påvisa att det inte är möjligt att tänka sig att Gud endast format världen ur något som redan existerade om man vill vara trogen dessa bekännelser. (Och så testar jag en ny AI-bot, Midjourney, för att skapa illustrationer.)
Låt mig citera nyckelformuleringarna i de viktigaste trosbekännelserna:
- Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. (Apostolicum)
- Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt. (Niceanum)
- Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena – icke gjord eller skapad – utan född. Den Helige Ande är av Fadern – icke gjord eller skapad eller född – utan utgående. (Den Athanasianska trosbekännelsen)
När dessa trosbekännelser mejslades fram hade de alltså som syfte att skilja ut den goda tron från olika villoläror. I sällan citerade tillägg finns det därför också med fördömanden (anatema) av felaktiga läror. I den första versionen av den nicenska trosbekännelsen, från år 325, fanns detta tillägg med:
Den som säger ”det fanns en tid då han inte fanns” och
Texten frän Carl Henrik Martling, Kyrkligt dokumentarium, sid.73.
”innan han var född, fanns han inte” och att
”Han blev till från intet”,
eller de som hävdar, att Guds son är
”av annat väsen och varande”,
eller ”skapad”
eller ”föränderlig”
eller ”möjlig att förvandla”
dem fördömer (anatema) den Katolska och Apostoliska kyrkan.
Tjocka böcker i mängd har skrivits om trosbekännelserna, men precis inget i dem blir begripligt om man inte ser hur det görs en knivskarp distinktion mellan att vara evigt existerande, som Gud å ena sidan och att ha kommit till genom skapelse å den andra. Är någon eller något blivit skapat, så har denne någon eller detta något tidigare saknat existens. Om världen enbart vore formad av Gud utifrån ett vid sidan av Gud existerande råmaterial i någon form, så är det inte att betrakta som att vara skapad, enligt dessa samstämmiga dokument.
Om det händelsevis inte framgått av formuleringarna ovan ensamma kan tilläggas att speciellt den nicenska trosbekännelsen utformades för att göra en distinktion mellan kristen tro och arianismen. Det enklaste sättet att förstå den är genom en strof från en sång som sjöngs av arianer på 300-talet: ”Det fanns en tid då Sonen inte fanns”. Utan att gå in på samtidens filosofiska system och hur de påverkade kyrkofäderna och debattens alla nyanser kan vi i vart fall med enkelhet fastslå detta: Skillnaden mellan att vara Gud och att vara skapad handlar om tillblivelse. Det som är skapat har kommit till i tiden och har inte alltid funnits. För att vara skapelse måste den ha kommit till. Den kontexten vägleder exegesen av trosbekännelserna.
Detta utesluter inte att skapelse kan ske som en tvåstegsprocess: Först har råämnet skapats och sedan i ett andra steg har det formats. Så tänkte många av de kyrkofäder som direkt deltog i processerna att ta fram dessa bekännelser eller som med sina ord inspirerade dem. Att skapelse också kan vara formande av något som redan finns är alltså inte tvistefrågan just nu. Men att reducera Guds skapelse till att enbart forma något redan existerande, det är alltså inte en sann kristen lära, enligt trosbekännelserna. Jag återkommer till denna dubbla möjlighet när jag kommer till bibeltexterna.
Något om trosbekännelsernas räckvidd
I det avslutande inslaget i denna serie ska jag tala om hur skapelse ur intet hänger samman med det centrala budskapet som Jesus förkunnade: Guds rike. För oss som följer Jesus kan inget vara viktigare än att förstå så mycket som möjligt i ett gudsrikesperspektiv, men här hjälper oss inte trosbekännelserna mer än bara en aning. De formulerades för att utgöra gränser mot villolära, men en gräns är inte detsamma som ett helt land. Det finns många saker som trosbekännelserna utelämnar:
- Hela den gammaltestamentliga historien och dess betydelse!
- Jesu jordeliv, undervisningen om Guds rike och undren som visar oss på Guds rike.
- Andens roll och närvaro i skapelsen, historien och de troendes liv, kollektivt och individuellt. (Den nicenska trosbekännelsen i sin nu använda utformning, från år 381, har med en kort rad om Andens roll, att Anden har ”talat genom profeterna”.
Problemet med kyrkans idéhistoria är att så många gånger riktas fokuset på gränserna för tron att trakten intill dem blir synonymt med hela landet. Resten försummas och glöms bort. Trosbekännelserna är goda instrument för att identifiera återkommande villoläror, men de är usla underlag för att ge en heltäckande och balanserad bild av vad den kristna tron är och hur livet som efterföljare till Jesus ska levas. De kan lära oss vad som är villolära, men säger inte ensamma varför så är fallet.
Ett andra problem är naturligtvis att de kommit till i en specifik miljö, mötesplatsen mellan biblisk-hebreisk uppenbarelse och judiskt tänkande och den hellenistiska miljön i romarriket, med dess filosofier och den metafysik som de beskriver. Kyrkofäderna förde ett samtal med varandra under en period av några hundra år för att få tankemässig ordning på hur detta möte skulle se ut. Det ställer frågor till oss idag när vi möter fraser som ”född men icke-skapad” och ”evig födelse”. Trosbekännelserna är också tidstypiska dokument och jag menar att vi idag inte behöver förpliktiga oss att tro på denna ”eviga födelse”, eftersom den kräver en nyplatonskt metafysik för att vara begriplig. Min poäng med detta inlägg är alltså inte att trosbekännelserna ska följas utifrån strikt literalism, om någon nu trodde det.
Kyrkofädernas utgångspunkt, det som band ris åt deras rygg, var att de såg beskrivningen av Jesus som ”född”, som något mer än bara syftande på hans tillblivelse som människa. Det gör den nicenska trosbekännelsen och turerna kring dem så oerhört mycket mer komplicerade än den apostoliska trosbekännelsens ord ”född av jungfru Maria”. Att Jesus var ”född” är trosbekännelsernas ingångsvärde, inte deras stridsfråga. Men när detta ingångsvärde skapade falska föreställningar behövdes distinktioner göras. Jag vägleds i min tolkning just av dessa distinktioner. Och det visar oss att idén om skillnaden mellan att vara skapare och att vara skapad inkluderar tillblivelse i tiden ur intet.