Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det har varit min tanke när jag skriver om liberalteologi. Eftersom jag själv är bibeltroende och antar att majoriteten av mina läsare är bibeltroende, så skriver jag för alla som likt mig har tänkt att liberalteologi och bibelkritik ska man inte ens ta i med tång. Resultatet blir att man missar goda upptäckter som liberalteologer gjort. Till slut leder beröringsskräcken till att man inte ens tar till sig goda tankar hos bibeltroende teologer på blotta misstanken att de skulle kompromissa någonstans.

Jag deltog en gång i en diskussion om skapelse och evolution. En av deltagarna hävdade tvärsäkert att bara liberalteologer accepterade den biologisk evolutionsteorin. När vi påpekade att C. S. Lewis accepterade evolutionen reagerade mannen med att säga att han skulle kasta ut alla sina C. S. Lewis-böcker. Böcker han fram tills nu uppskattat och tyckt bra om. Det mannen exemplifierade var fundamentalistisk beröringsskräck med liberalteologi i sin mest tragiska extremform.

Vad är liberalteologins barn och vad är dess badvatten? Vad finns i liberalteologin som vi behöver lära oss av? Mitt svar är att den gör oss medvetna om det historiska och kulturella avstånd som finns mellan oss idag och bibeltexternas författare och första mottagare. Vi behöver inte följa liberalteologernas olika sätt att hantera detta avstånd, men vi kan använda oss av deras historiska kunskaper när de som forskare beskriver bibeltexternas ursprungsmiljö.

Sedan jag börjat undersöka fundamentalismens historia gjorde jag en annan upptäckt, att också 1800-talets bibeltro formulerades som en anpassning till sin samtids mentalitet och filosofiska ideal, antingen medvetet (Hodge, Warfield) eller omedvetet (millenarianismen). Sanningen är inte så enkel att den ena sidan fallit offer för tidsandan och den andra stod emot. Båda interagerade med tidsandan, men på olika sätt. Jag behövde gräva djupare, och då fann jag till min egen förvåning att liberalteologins idé också var just detta, att inte kasta ut barnet med badvattnet, med den skillnaden att för liberalteologin var badvattnet allt övernaturligt.

Ett sätt att uttrycka likheten kontra skillnaden är att liberalteologin söker uttrycka en slags kristen tro anpassad till upplysningens ontologi (syn på varat), medan fundamentalismens anpassar den till upplysningens epistemologi (lära om kunskapen), speciellt i form av den baconska vetenskapssynen, dvs. den syn på vetenskap som fanns hos Francis Bacon (1561 – 1626), den skotska realismen och positivismen. (Mer om det i ett senare inlägg.)

För att förstå hur liberalteologin kunde stiga fram ur 1700-talets rationalism för att få sin guldålder under 1800-talet behöver vi titta närmare på upplysningens ontologi och mentalitet och hur den kom att utvecklas.

Liberalteologins idéhistoriska bakgrund, modernitet och upplysning

Liberalteologin växte fram och antog sin kanoniska form på 1800-talet. Den var medvetet och omedvetet präglad av sin samtids filosofi och mentalitet. Att upplysningen givit mänskligheten ett upphöjt utgångsläge att betrakta tidigare formuleringar av tron var alltså den första vägledande principen, maximal anpassning till moderniteten, som Roger E. Olson sammanfattar det.

Liberalteologins främsta idé är att det finns något av värde, en äkta och ursprunglig kristendom, dold bakom dogmer, supernaturalism och sekler av förvanskning. Liberalteologin är reformationen på steroider.

När vi tittade på den naturliga teologin i tidigare inlägg, såg vi hur upplysningstidens rationalism formade en teologi utan under, uppenbarelse eller andevarelser. En ironi är att upplysningens kanske främsta filosof, Immanuel Kant (1724 – 1804), blev den som gav denna teologi dess dödsstöt.

Från mitten av 1750-talet är Kant etablerad som en av sin samtids viktigaste intellektuella gestalter, som genom föreläsningar, samtal och korrespondens utövar ett stort inflytande långt innan hans böcker publiceras. När det gäller böckerna är två speciellt viktiga för Kants plats i teologihistorien: Kritik der reinen Vernunft (Kritik av det rena förnuftet, 1781) och Die Religion innerhalb der Grenzen der bloßen Vernunft (Religion inom det blotta förnuftets gränser, 1793).

För den översikt av liberalteologin som jag gör i dessa artiklar är följande punkter av intresse:

1. Kan kritiserar på ett idéhistoriskt förödande sätt de traditionella gudsbevisen. Flera teologer och idéhistoriker jag läst menar att de efter Kant inte längre har någon roll att spela. Kant dödade dem, punkt slut. Tittar man på protestantisk, tysk teologi, som spelat stor roll i Sverige, blev detta effekten. (De traditionella gudsbevisen, i uppdaterad form, spelar stor roll inom nutida apologetik, som hos William Lane Craig. Det är ett skäl till att teologer som accepterat tanken om Kants triumf menar att sådan apologetik är dödfödd och meningslös och kan avfärdas utan argument. Katolska teologer är på denna punkt sällan efterföljare av Kant.)
2. Utan en objektiv grund för att tala om Gud förflyttas teologins fokus från att systematisera uppenbarelse (naturlig eller övernaturlig) till att beskriva religionen som en mänsklig erfarenhet. Kants uppdelning av tillvaron mellan hurdan den är i sig (das Ding an Sich), vilket vi aldrig kan veta, och hurdan den ter sig för oss (das Ding für mich) tillämpas alltså konsekvent, också på teologin. Teologins fokus flyttas från ontologin, till fenomenologin och därmed det mer subjektiva, i betydelsen att det undersökande subjektet, människan, står i centrum. Idéhistoriskt innebär det att Descartes filosofi om kunskap nu också nått religionens område med kraft. (Se nedan om hur denna utveckling stämmer förstärks av pietismen.)
3. För Kant innebär inte detta att ateism är det naturliga steget. Moralen blir i stället religionens fundament. Enligt Kant var moralen absolut och lagbunden (deontologisk). Som en garant för att det goda i slutändan alltid skulle löna sig fanns hos Kant behovet av en dömande Gud. Deismens fokus på moral förstärks ännu mer av Kant. Idén lever vidare, om än i annan form. Mer än 200 år senare återfinns tanken på moralen som bärare av Guds närvaro (immanens) hos uppsalateologen och tidvis läraren på THS (EHS) Elena Namli, i hennes bok Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism.
4. Vilken roll finns då att spela för dogmatiken? Svaret är att den blir symbolisk och estetisk. Trons sanningar förflyttas till en annan kunskapskategori. Resultatet syns än idag. Detta utgör grunden för Hedeniusstriden. Teologerna som försvarade den kristna tron var till övervägande del kantianer. De och Hedenius talade förbi varandra, eller rättare sagt, Hedenius vägrade acceptera deras utgångspunkt. Jesusdebatten i SvD 2003 var också till stor del en diskussion mellan teologer med en syn på teologin som poetisk och symbolisk, kontra teologer som ansåg att trons sanningar korresponderade mot en yttre verklighet. (Den beskrevs tyvärr både av vissa debattörer och av kommentatorer som en debatt mellan ”flexibla” och ”rigida”, en psykologisering , eller som en debatt mellan ”liberalteologer” och ”fundamentalister”, vilket också är missvisande. Ingen fundamentalist deltog.)

En av Kant präglad teologi kommer i princip aldrig i konflikt med naturvetenskapliga rön eller historisk vetenskap. Sådan teologi är som klippt och skuren för NOMA (Non Overlapping Magisteria), där tro och vetenskap helt enkelt tar hand om skilda delar av vår existens.

Meliorism och pietism

Liberalteologin var inte bara ett uttryck för en naturalistisk världsbild. Andra faktorer kan också nämnas:

• Upplysningens meliorism. Meliorism är ett metafysiskt antagande att världen med nödvändighet utvecklas till det bättre över tid. Sådant som till synes verkar vara bakslag, som krig, ges rollen av nödvändiga stålbad som rensar bort ohållbara strukturer och förädlar människans natur. (Idén om kriget som en god erfarenhet bestod till första världskriget.) Meliorismen underbygger såväl liberalismen som socialismen som politiska idébyggen. Meliorismens framväxt och betydelse för teologin är så viktig att jag har börjat skriva på ett eget inlägg bara om den.
• Pietismens förflyttning av den sanna religionen från de objektiva dogmerna till människans upplevda och utlevda tro. En av de mest upplysande teologiska kurser jag läst var när Bengt Kristensson Uggla visade min pastorsklass hur i princip varenda liberalteolog hade vuxit upp i en pietistisk mylla. Pietismen menade att sann fromhet är innerlighet och kristuslikt leverne. Hjärtats tro. Som en reaktion mot ortodoxins ofta döda dogmatism var pietismen en nödvändig reaktion. Dessutom blev den grunden för västvärldens tolerans. Statsbildningar skulle inte ha någon bestämd troslära för dess invånare att hålla sig till och den ena staten skulle inte strida med den andra på grund av skilda trosuppfattningar. Pietismen uppvärderade de rörelser under kyrkohistorien som tidigare fördömts som kätterska.

Katolsk, luthersk och reformert ortodoxi som utvecklades under 1500- och 1600-talen byggde på skolastiken. För den handlade dogmatiken om att systematiskt presentera given uppenbarelse (Bibeln och traditionen eller bara Bibeln, sola scriptura). Pietismen byter ut den modellen till att i stället handla om att uttrycka upplevelser av Gud. Paradigmet erfara-uttrycka blir genom pietismen helt centralt. Och bärarna av kyrkans tro är i förlängningen inte främst teologerna, utan mystikerna, där denna idé dras till sin spets.

Pietismen är ett utmärkt exempel på hur en från början nydanande och omdiskuterad idé blir senare generationers självklarheter. Så fort religiösa seder och bruk kommer på tal dröjer det inte länge innan någon svensk skriver att ”religion sitter i hjärtat” och det därför inte är något problem på riktigt att avstå kläder och symboler, upphöra med eller ändra på riter, etc. Det pietistiska sättet att se på tron är numera så utbrett att det tas för givet. De som fäller dessa kommentarer förstår inte att det kan finnas religiositet av ett annat slag. De förstår inte att de faktiskt gör inskränkningar i religionsfriheten.

Meliorismen som filosofisk idé och dess konsekvens, en mentalitet av utvecklingsoptimism, hämtade naturligtvis sin främsta näring i alla de tekniska och vetenskapliga framsteg som gjordes i allt snabbare tempo. Det var inte svårt att tänka sig att framsteg skulle prägla också andra områden av livet, gärna baserade på samma ingenjörsmässiga grund. Liksom 1800-talets järnvägar transporterade människor och varor både i större volym och fortare än tidigare generationers häst och vagn, antogs upplysningstänkandet med automatik vara överlägset tidigare generationers vidskepelser, myter och legender.

Liberalteologin i sig motiveras ofta utifrån det melioristiska antagandet. Liberalteologin anses vara utvecklad ur tidigare ”primitiv” teologi. Därför skulle den vara att föredra. Meliorismen gör detta argumentum ad novitatem (appeal to novelty) rimligt.

Upplysningens människors stora misstag var att de antog att tidigare generationer genom sina myter försökt svara på samma typ av frågor som de själva sökte besvara. Man antog att Bibelns urhistoria och de omgivande folkens motsvarigheter var försök att besvara hur-frågan. Hur gick det till? Allteftersom nya upptäckter kom att göras inom geologin, kosmologin och biologin, kom detta antagande att mynna ut i spänningar mellan bibeltolkning och vetenskap. Liberalteologin förkastade då inte bara underverken, utan dess standardsvar på sådana utmaningar var att Bibelns författare hade fel. Något förenklat kan det uttryckas så här:

• Reformatorerna menade att kyrkan tolkat Bibeln fel på avgörande sätt, och att dessa feltolkningar behövde skalas bort för att hitta äkta, biblisk kristen tro. Reformatorerna byggde kärnan i sin teologi på Paulus.
• Liberalteologerna menade att Bibeln på avgörande sätt tolkat Jesus och de gammaltestamentliga profeterna fel. De (flera av dem) menade att Paulus lärde något annat än Jesus.

Hur hittar man då denna ursprungliga tro, bakom det Bibeln vid en första anblick verkar säga? För att förstå det behöver vi hålla reda på de båda variablerna metod och mentalitet.

Liberalteologins romantiska mentalitet

Liberalteologin förändras drastiskt när den går in i sin huvudålder. Jämfört med deismens torra rationalism har den en annan ton. Den tonen bygger på romantiken.

Romantiken beskrivs ibland som en motreaktion på upplysningens torftiga förnuftstro. Det vore ett missförstånd att tänka sig att dess betoning på känsla innebar att denna förnuftstro helt upphörde, det vill säga att filosofi, vetenskap och annan kultur nu fick vara helt irrationell. Rationalitet och romantiska idéer kom snarare att utgöra en kreativ spänning, inte minst för teologin. Dess starka prägling av romantiken innebar alltså inte att underverk och uppenbarelse accepterades. Påverkan låg på ett annat plan.

Romantiken betonade:

• Individen, inte minst den heroiske hjälten. Detta gick igen på liberalteologins bild av Jesus. Han var inte slutstationen i en uppenbarelsetradition, utan nydanare, en religiös revolutionär. Detsamma gällde gamla testamentets profeter, de var underdogs vars ord ständigt hotades bli tystade av prästerskapet.
• Känslan, inlevelsen. Detta gick naturligtvis perfekt att förena med arvet från pietismen som jag beskrev ovan.
• Folket och dess historia. När bröderna Grimm publicerade sin första bok (1812) var det självklart att samla tyska sagor, och genom boken bidrog de till att skapa en tysk identitet, för att ta ett exempel. Vissamlingen Des Knaben Wunderhorn (1805, 1808) är ett annat. Nationalromantiken, med dess berättelser om folk som hålls samman av sin gemensamma historia om ”fornstora dar” och den egna nationens ödesgivna roll, växte fram och kunde uttryckas som hos Johann Gottfried Herders (1744 – 1803) folksjäl, i USA:s Manifest Destiny, eller Storbritanniens upplevelse av mandat att lägga världen under sig. Dessa nationella kallelser kläddes samtidigt i upplysningens språkdräkt, upplysta folk hjälper barbarerna genom att kuva dem, de är underlägsna, och i kristen språkdräkt. Gud ansågs ha gett nationen ett speciellt uppdrag.
• En återbesjälning av tiden, folken och världen. Återigen är det Herder som var idémässig pionjär. Han talade om Zeitgeist och Volkgeist, tidsandan och folksjälen. Herder och hans efterföljare trodde inte på andliga varelser, såsom vi karismatiker uppfattar ordet ande, men båda orden rymmer något mer än det snarlika begreppet mentalitet. En ”Geist” i denna mening har inget självmedvetande och ingen andlig substans, men den har något av ett eget liv och personliga drag. (Med våra dagars språkbruk skulle den möjligen kunna beskrivas som ett emergent fenomen.)

Den som drev tanken på besjälning längst var romantikens kanske främste filosof, Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770 – 1831), som beskrev hela världshistorien som att världssjälen (Weltseele), i senare skrifter hellre kallad världsanden (Weltgeist), sökte sin egen fullkomning genom en dialektisk process (tes, antites, syntes). Om Hegel såg världsanden som en metafysisk entitet eller inte är omstritt, men teologer har i Hegels efterföljd gång efter annan gjort kopplingar mellan denna världsande och Gud, eller Guds helige Ande. Det är möjligt att Hegel gjorde den kopplingen själv. Hegel är kryptisk och jag är ingen expert på honom.

Självmedveten historieskrivning

Med romantiken utvecklades alltså idén om att historien har en riktning. Det i sin tur ledde till att nationers och idéers historia började skrivas för att förmedla denna tanke. Under 1800-talet blomstrar därför en historieskrivning som uttrycker två saker, nationalromantisk identitetsskapande mytologi och melioristisk utvecklingsoptimism. Den egna nationen är född av hjältar. Läs Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, som ett exempel på var detta slutade efter 100 år. Att kungar och andra makthavare bakåt i tiden haft behov av att framställa sig själva så glansfullt som möjligt gav denna historieskrivning rikligt med material.

Här föds den mytologi som idag är så utbredd. Washington Irving (1783 – 1859) skrev om Columbus för att ge USA en nationell identitet formad av upplysningen. Columbus blev hos Irving upplysningsmannen som insåg att jorden inte var platt. Irving fick sådant genomslag att än idag får skolbarn världen över höra denna lögn av sina lärare!

Vid 1700-talets slut har vetenskapen fått sin definierande idéhistoriska gestalt, nämligen tanken att vetenskapen uppstått som en ”revolution” under den tidigmoderna tiden, ett brott från allt som var innan, inte en gradvis utveckling. (Denna syn på vetenskapens utveckling lever kvar som en del av västvärldens självbild, trots att nutida historieforskning på punkt efter punkt visat hur felaktig den är.)

För första gången skrivs under 1800-talet filosofihistoria. Även där blir poängen det mänskliga tänkandets uppstigande till klarhet och ljus ur mörker och förvirring. De grekiska begreppen mythos och logos dammades av för att bära denna tanke. Mytologier ersätts successivt av rationalism. Utvecklingen går framåt!

Syntes: Guds rike kommer i historien

Hegel själv förkroppsligar på ett sätt sin egen lära. Den är en syntes av rationalism och romantik, men den stora poängen i sammanhanget är att med Hegel får historiska skeenden både en riktning och en andlig innebörd. Meliorismen uttrycker inte bara förbättring i största allmänhet. Den blir gudsrikets triumf i världen.

Framtidens utopi blir i denna tankevärld en kulmen på historiens normala förlopp, inte något som kommer genom Jesu återkomst. Att bibeltroende kristna sprang ner i andra diket och mot slutet av 1800-talet utformade en utpräglad livbåtsteologi gjorde kontrasten mellan dem och liberalteologerna riktigt tydlig. Väckelsens folk började lära ut att denna värld var dömd att gå under och ersättas med en ny, men individer kunde kliva av det sjunkande skeppet och räddas till himlen, som i sin tur placerades någon annanstans.

Kombinera modernitetens syn på historien med Hegels tanke om att det är världsanden, rent av Gud själv, som ligger bakom historiens framsteg, vilka mest av allt syns i nationernas liv, vad får du? Svar: Nationalismen blir intimt förknippad med Guds rike. Guds rike blir en moraliskt omdanad ”kristen” nation. Det är ingen slump att ledande liberalteologer kunde vara storvulna nationalister. Det är ingen slump att just de teologer som ansåg att Gud verkade i historien för att forma den tyska nationens kultur och att detta var innebörden i gudsrikestanken, var de som kom att stödja Hitler. Hans tredje rike passade in i den teologiska modellen.

Jag har skrivit om detta förut, men det är värt att upprepa. Den syn på att nationen ska vara kristen som bär upp Sverigedemokraternas politik, Orban i Ungern med flera är liberalteologisk till sitt väsen, inte evangelikal eller fundamentalistisk. Därmed inte sagt att 1800-talets och det tidiga 1900-talets väckelsekristna inte var nationalister. Det var de oftast. Det låg i tiden, som mentalitet, Zeitgeist. Men deras nationalism var inte på samma sätt ett naturligt utflöde av deras teologi.

När fundamentalister ska motivera nationalism utifrån Bibeln så utelämnas de båda stegen exeges (vad betydde texterna för sina ursprungliga mottagare) och hermeneutik (hur kan vi tillämpa dem idag). I stället används ”proof-texting”, en variant av quote mining. När jag återvänder till att beskriva fundamentalismens framväxt kommer jag att beröra hur den metoden kom att bli så vanlig inom fundamentalistiska kretsar.

Liberalteologins stora misstag

Nu är vi äntligen framme vid punkten där vi kan diskutera liberalteologin som sådan. För att inte göra mitt inlägg längre får det dock vänta till senare inlägg. Här vill jag bara avsluta med en grundläggande kritik av den i dess helhet.

Liberalteologin identifierar helt korrekt att det finns ett kulturellt avstånd mellan den egna samtiden och de bibliska texterna och kyrkans tidigare historia. Dels behöver vi därför läsa Bibelns texter med ett öga på vad den historiska vetenskapen säger om de ursprungliga mottagarnas förförståelse, vad orden hade för valörer i deras värld. Vi behöver göra exegetik.

Ett exempel på hur detta används av en evangelikal teolog finner vi på Svenska Evangeliska Alliansens sida, där Olof Edsinger använder just sådan historisk kunskap för att tolka Bibelns texter om äktenskap och skilsmässa.

Den andra sidan av myntet är att den egna samtidens mentalitet, kultur, världsbilder och ideologier behöver analyseras för att se hur Bibelns ord kan tala till oss idag. Vi behöver hermeneutik. Ordet hermeneutik uppfanns av den förste och främste liberalteologen, Friedrich Scheiermacher (1768–1834) just för denna process.

Så långt är allt väl, men sedan kommer misstaget. Meliorismen resulterade i att liberalteologerna inte förstod att deras samtids föreställningsvärld behövde utmanas av de bibliska texterna. De var ju ”utvecklade” och ”upplysta”. I stället anpassades Bibeln för att passa in i 1800-talets salonger. Kristen tro reducerades till värderingar och dess udd gick förlorad. Liberalteologins hermeneutik kom därför att bli ett program för urvattning av det kristna evangeliet.

Än idag ser vi hur ett sådant budskap, anpassat för att skava så lite som möjligt mot den moderna världsbilden, resulterar i tömda kyrkor. Strategin att inte stöta sig med omgivningens världsbild fungerar inte. Frågan är när vi stöter oss med vår samtids världsbilder i onödan, och när det är nödvändigt.

Det har ibland sagts att en fundamentalist är någon som inte tror sig ha en hermeneutik. I vart fall är den goda motsatsen till usel hermeneutik inte att vi upphör att göra hermeneutik helt och hållet, d.v.s. låter den vara omedveten, utan att vi gör så god hermeneutik som möjligt.