Det är lika bra att släppa alla illusioner med en gång när vi närmar oss det profetiska. Det är rörigt. För det första kommer vi i direktkontakt med den Gud som inte låter sig kontrolleras av oss. Det profetiska syftar till det motsatta, att Gud ska styra oss.

Det går inte att söka det profetiska utan att överlåta kontroll över sitt liv eller sin församlingsgemenskap till Gud.

För det andra kommer vi att se den här boken igenom att i det profetiska blandas gudomlig inspiration med mänsklighet, inklusive synd och svaghet. Hur ren källan än är när vi får ett tilltal kommer det alltid att passera människor som påverkar tilltalets utformning. Och ibland blandar samman sina egna impulser med Guds Ande. Och i värsta fall är oärliga.

I Första Kungaboken finns det ett kapitel som jag numera oftast kommer till ganska tidigt när jag undervisar om det profetiska. (Det har jag aldrig sett någon annan göra.) Kapitlet är … konstigt. Men upplysande. Det handlar om två profeter som inte namnges och båda beter sig både bra och dåligt. Det kostar den ene livet. Känns det igen? Om inte, pausa din läsning av den här boken och läs kapitlet i sin helhet. Gör det gärna annars också för att fräscha upp minnet.

Tillbaka? Då fortsätter vi!

Den ene kallas alltså ”gudsmannen” och han inleder berättelsen med en stark profetia. Det budskap som han förmedlar utgör i själva verket tolkningsnyckeln till hela den återstående berättelsen om kungarna i Nordriket. Ett exceptionellt viktigt budskap, alltså! Det följs upp av ett par imponerande mirakel. Ett av dem, altaret som rämnar, är ett direkt tecken på att budskapet är sant.

Detta mönster finns på flera ställen i GT. Ett övergripande budskap kompletteras med en enklare förutsägelse som uppfylls i närtid och ger det andra budskapet legitimitet. Det är en lärdom som vi kan ta med oss.

När sedan kungen i Nordriket, Jerobeam, försöker bjuda honom på mat tackar han nej. Min spekulativa tolkning är att kungen försökte värva gudsmannen till ett bli en hovprofet som han sedan kunde dra nytta av. Men gudsmannen har en instruktion från Gud att inte stanna hos någon på vägen. Och han följer den.

Därefter dyker den ”gamla profeten” upp. Hans drivkraft förklaras aldrig när han ljuger ihop sitt budskap som får profeten att bli olydig. Jag har dock sett flera exempel genom historien och i nutid där etablerade profeter känner sig hotade eller blir avundsjuka på nya personer som verkar ha imponerande tjänster. De vill få dem under kontroll eller rent av stoppa dem.

Mentorskap är bra. Att hjälpa andra är bra. Men det är inte vad jag syftar på just nu. Profetgestalter som tuppfäktar med varandra om att vara mest imponerande kommer ofta att komplettera Andens inspiration med egna påhitt. Om man har sin inkomst och sin prestige i att vara den mest imponerande profeten blir det en frestelse som inte kan stås emot.

Vad som fick den gamle profeten att ljuga vet vi alltså inte, men situationer som dessa uppstår. Gudsmannen trodde på honom. Han borde ha prövat budskapet! Men när det sades av någon som troligen hade ett rykte av att vara en äkta Herrens profet ignorerade han sin egen övertygelse och lät sig imponeras av anspråken, ”jag är profet”, ”en Herrens ängel talade till mig”. Vi kan dra två slutsatser:

1. Du ska aldrig bli så imponerad av andras rykte eller anspråk så att du inte prövar deras ord, inte ens om de hänvisar till änglabesök.
2. Den huvudsakliga vägledningen till ditt liv är vad Gud sagt till dig. Det andra säger, hur imponerande profetiskt CV de än har, bör som regel komma som en bekräftelse.

Av erfarenhet vågar jag rent av säga att ju mer en profetgestalt gör anspråk på exceptionell ”smörjelse”, speciella ”uppenbarelser” eller dramatiska upplevelser som grund för att bli trodd, desto hårdare prövar jag budskapet, Den som har ett äkta budskap från Gud behöver sällan något sådant för att få auktoritet.

Sedan kommer det märkliga att den profet som nyss ljög får ett äkta budskap från Gud (vers 20). Det verkar inte ha varit planerat från början utan hände spontant under deras måltid. Trots att den gamle profeten missbrukat Herrens namn och ljugit kan han alltså ändå få ett äkta ord från Gud!

Det finns helt enkelt inga profeter som man alltid kan lita på. Det kan finnas de som man aldrig bör lita på, men också de som oftast profeterar uselt men ibland får till det rätt. Vi behöver alltid pröva!

Det som sedan hände övergår vad jag vågar mig på att tolka. Profetens domsord över gudsmannen går i uppfyllelse. Men själv går den lögnaktige profeten fri från straff. Jag lämnar de svåra aspekterna av det som till synes är orättvist och onödigt hårt. Jag har ingen bra förklaring. Men det innebär inte att vi inte kan dra fler slutsatser från texten.

Den olydige gudsmannen blir i slutändan hedrad. Hans sämsta sida utgör inte summan av hans insats. Profeten som ljög har insikt nog att bekräfta att gudsmannens ord var giltigt, olydnaden till trots. Och han såg det som en ära att få ligga i samma grav efter sin egen död.

Jag kommer längre fram att tala om felande, fallna, fejkade och falska profeter. I denna berättelse ser vi en som föll och en som fejkade. Men ingen som var falsk.

Berättelsen illustrerar hur rörigt det profetiska kan vara, men också hur viktigt det är att tilltal prövas. Eftersom det är en röra fungerar inte statiska metoder för urskillning. Vilket vi ska se mer på i nästa avsnitt [i boken].