Allt du fått lära dig om fundamentalismen är fel. Eller åtminstone missvisande på grund av sin ofullständighet, om du inte är väl påläst om de senaste 150 årens amerikanska kyrkohistoria. Detta till trots är ämnet relevant på många sätt och förtjänar en serie artiklar som reder ut begreppen. Ateisters missbruk av begreppet ateism måste upphöra. Kristna ledare som buntar ihop alla vars teologi de ogillar som fundamentalister måste upphöra med det. Bibeltroende kristna som försöker använda begreppet som ett honnörsord måste upphöra med det.

Men framför allt: Fundamentalistiska tendenser inom teologi och spiritualitet (vårt sätt att uppleva och uttrycka vårt andliga liv) behöver kunna diskuteras sakligt, så att den skada dessa tendenser faktiskt gör, och de möjliga lärdomar vi kan hämta från historien om de fundamentalistiska rörelserna, kan hanteras på rätt sätt. Pröva allt, förkasta det onda och behåll det goda.

Jag är bra på att starta serier på min blogg. Sämre på att avsluta dem. Men det jag gör är inte tänkt att vara dagsaktuellt, utan bli en resurs att återvända till. Och nu har det blivit dags också för denna serie om fundamentalism. Mina studier om amerikansk väckelsekristendom har gett mig en hel del kunskap om fenomenet och min egen andliga resa har gjort det nödvändigt att brottas med det goda och dåliga inom den kristna fundamentalistiska rörelsen.

Begreppet fundamentalism har nu också debatterats för ett litet tag sedan. Det dyker upp med jämna mellanrum, oftast som skällsord eller nedlåtande benämning på ”den andre” som man inte vill vara lik. Ett fåtal personer använder det som honnörsord och ser nedvärderingen som ett slags lidande för Kristi skull. Utmärkande för diskussionen är att ytterst få verkar begripa vad fundamentalism egentligen är. I ett par artiklar tänker jag därför analysera begreppet, rörelsens historia och hur den relaterar till och interagerar med två andra rörelser, evangelikalismen och pentekostalismen. Dessa tre är nämligen inte detsamma, vad än okunniga journalister skriver.

När jag studerat amerikanska väckelserörelser har jag också studerat den fundamentalistiska rörelsens förhistoria, tillkomst och fortsatta utveckling. Jag tror mig ha fått en hyfsat god bild av vad den lär, hur den fungerar och hur den relaterar till andra delar av kristenheten och det amerikanska samhället – och världen i övrigt. Det som försvårar detta studium är den otroliga mängd desinformation som sprids. Ämnet väcker känslor och mycket sägs och skrivs, men på tok för lite har substans eller täckning i verkligheten.

För att förstå något räcker det inte med en ordboksdefinition, än mindre att utgå från ordets ursprung (etymologi). Ord används i sammanhang (kontext). Deras betydelse ändras över tid. De vanligaste uppslagsverken på svenska, Wikipedia (WP), Nationalencyklopedin (NE), Svenska Akademins Ordlista (SAOL) och Svensk Ordbok (SO) är dessutom alla mer eller mindre dåliga på att beskriva begreppet. Wikipedias artikel är i sin nuvarande form rent av missvisande. NE är tendentiös, inkomplett och rörig.

Jag kommer främst att skriva om kristen fundamentalism, eftersom det är ett av ytterst få ställen där ordet kan användas med ett någorlunda väldefinierat sakinnehåll. Plus att kristen teologi, i synnerhet den som utvecklats inom amerikansk väckelsekristendom, är mitt främsta intresse.

Men låt mig först kommentera två andra sätt att använda ordet fundamentalism.

Fundamentalism som ”mindset”, mentalitet, sinnelag eller attityd

Med detta avses vanligtvis en dogmatisk rigiditet, en tvärsäkerhet eller ovilja att byta uppfattning oavsett vilka problem man än möter för den egna hållningen, i kombination med en stridbarhet mot andras uppfattning.

Utifrån den här definitionen av fundamentalism är den inte bara ett fenomen inom teistisk religion. Exempelvis kan Richard Dawkins sägas vara en sådan här ateist. Han kvalificerar sig utmärkt genom sina bestämda åsikter om något han inte har tillräckligt goda kunskaper om, nämligen religion. Problemet med ateism av Dawkins typ är ur intellektuell synvinkel inte att han har en uppfattning som jag menar är fel, utan att han beskriver religionen som fenomen på ett sätt som rimmar illa med den vetenskap han säger sig omhulda. Religionsforskningen motsäger hans bild av religionen!

Det vanligaste svaret jag mött när detta har förts på tal är att fundamentalism per definition är ett religiöst fenomen och därför kan bara troende vara fundamentalister. Detta är ett nonsensargument, eftersom det inte tar hänsyn till kontexten. Utmärkande för fundamentalism är just att inte ta hänsyn till kontext, ironiskt nog! I detta sammanhang har ordet inte enbart en denotation på religiösa fenomen, utan på varje variant av detta sinnelag.

Problemet med att kalla Dawkins fundamentalist är att det inte leder någonvart. Det fungerar som en pejorativ (nedsättande) etikett och en psykologisering. I en öppen debatt bör man därför bemöta argument, genom att exempelvis påvisa när Dawkins säger saker som strider mot religionsforskningen. Så länge jag inte är en psykolog som Dawkins möter för behandling är det som sker i hans psyke i princip oväsentligt, annat än som förklaring på frågan hur det kunde bli som det är med nyateismen.

Ett annat problem är att ordet i denna mening står för en så stor mångfald av fenomen att det till sist saknar användbart innehåll. Det finns likheter mellan den religiösa fundamentalismen och nyateismen. Men att använda ordet fundamentalism för att beskriva vad de har gemensamt ser jag som olämpligt.

Fundamentalism som ett sätt att förhålla sig kring religiösa urkunder och religiös tradition

Betraktad ur denna aspekt är fundamentalister snarlika varandra oavsett om de är kristna, muslimer eller hinduer, eller har en annan tro.

Också detta sätt att använda ordet är problematiskt. Det blir lätt en etikett på alla religiösa företeelser man inte sympatiserar med. Det saknar därför fortfarande ofta substans.

Men om jag ska försöka mig på några kommentarer om detta sätt att använda ordet, när det har någon slags fog för sig, så är det utifrån den gemensamma nämnaren att detta är rörelser som bemöter det moderna genom att värna den egna trons sanning på ett sätt som kan accepteras av det moderna, samtidigt som den identifierar det moderna som trons stora fiende. Notera att här används ordet ”modern” som filosofisk term – det moderna projektet, upplysningens tro på rationalitet, absoluta verifierbara sanningar, tilltro till vetenskapen och ingenjörskonsten inom alla områden, inte minst för politiken, etc. – och inte i betydelsen ”nytt”, ”det senaste” eller ”nutida”.

Här följer min sammanfattning av hur jag uppfattar fundamentalismen i denna mening. Min analys bygger på ett par dussin böcker som berör detta helt eller delvis (exklusive böcker om kristen fundamentalism), samt uppemot ett par hundra artiklar från olika slags källor, vetenskapliga, journalistiska och personliga erfarenheter. (Jag är som synes varken expert på ämnet eller helt utan kunskaper.)

Kom ihåg att detta är allmänna drag i en mångfald rörelser. Dessa kännetecken förekommer mer eller mindre och det är högst godtyckligt vad som avses med en fundamentalistisk rörelse och inte, när man arbetar med denna definition.

1. Den egna rörelsens tolkning av de religiösa urkunderna ses som den enda sanna. Man går direkt från nutid till urkund, och tar inte någon reell hänsyn till den mellanliggande tolkningstraditionen. På så vis kan en militant islamist utropa militär jihad, trots att den muslimska traditionen har ställt upp ett antal kriterier för när det anses vara befogat. Kriterier som Daesh och al-Qaida inte är i närheten av att följa.
2. Denna ignorerade mellanliggande tradition ses inom fundamentalismen som en serie av avsteg från den ”sanna” religionen. I en verklig – eller än hellre starkt idealiserad – begynnelse av den egna religionen fanns det ett rent urtillstånd att återvända till. Fundamentalism är en rekonstruktionism, driven till sin spets. Det är ur denna aspekt inte alls konstigt att kristna med fundamentalistiska drag i sin tolkning av den egna tron tvärsäkert kan fastslå att de jihadistiska muslimerna visar islams ”sanna” väsen. De lever i samma typ av tolkningstradition.
3. Starka (men inte nödvändigtvis auktoritära) ledare i nutiden har definierat vad det förlorade idealet var för något och vilken tolkning av den egna urkunden som är den sanna. Denna egna tolkning anses vara självklar och det är ingen skillnad på att ifrågasätta den och att ifrågasätta den religiösa urkunden som sådan. Att problematisera rörelsens tolkning, till exempel genom att påvisa att den inte alls är så värst ursprunglig, ses som en farlig syssla, att befinna sig på ett sluttande plan (”slippery slope”) på väg mot avfall.Man använder inte historisk vetenskap och noggranna metoder för att undersöka hur urtillståndet egentligen såg ut.
4. En omedveten acceptans av modernitetens kunskapssyn. Den egna rörelsens urkunder anses främst eller enbart förmedla propositionella sanningar, rationellt tillgängliga utsagor av sanning. Filosofiskt uttryckt, epistemologin baseras på den positivism som företräddes av August Comte, trots att den övergivits av alla moderna vetenskapsfilosofer värda namnet. Fundamentalism är därför en rörelse som riktas mot moderniteten, men på modernitetens egen grund. Ironin går inte förlorad för dess kritiker.
   

   Charles Hodge målad av Rembrandt Peale

   För kristen fundamentalisms räkning bygger detta främst på hur Charles Hodge (1797 – 1878) gjorde teologi vid Princeton. Bibeln var för honom som en gruva ur vilken atomära enheter av sanning grävdes fram, på ett sätt som liknade hur geologer grävde fram fakta om jorden. Detta kommer jag att skriva om i ett eget inlägg. Nyateismens vetenskapsideal är också starkt påverkat av positivismen, vilket utgör en likhet!

5. En stor misstänksamhet mot det moderna projektets idéer och värderingar, samtidigt som man mer än gärna utnyttjar modernitetens teknik och landvinningar. Fundamentalister är snabba att använda teknik för att sprida sina idéer. De har lagt ut tusentals klipp på YouTube innan andra grupperingar ens har uppfattat att YouTube finns. Men de vägrar acceptera att evolutionsläran skulle kunna utgöra en god förklaring till den biologiska mångfalden.
6. Sanningen är evig, absolut och universell, och eftersom den egna tolkningen anses vara ett uttryck för sådan sanning kan den inte ändras. När samhällsordningar, familjeliv (barn-föräldrar, man-kvinna), församlingsliv och liknande har härletts från den egna tron (se nästa punkt) så får alla fixerade roller. Det är kring dessa roller som större delen av den dagliga brytningen sker mellan fundamentalister och det omgivande samhället, men det innebär inte nödvändigtvis att det är den viktigaste punkten. (Tron att den egna åsikten aldrig ändrats, utan är ursprunglig kan i värsta fall påminna om Orwells 1984. Vi har alltid varit i krig med Eurasien.)
7. Den egna trostolkningen anses vägleda en allomfattande världsbild. Varje aspekt av livet vägleds av tron. Detta utmärker inte bara fundamentalismen, men det som särskiljer den är dess omedelbara koppling mellan den religiösa urkunden och vardagen. Tillämpningen ska vara så enkel och bokstavlig som möjlig.
8. Alla mänskliga gemenskaper har en gräns, annars är de inte gemenskap. Fundamentalismens gemenskaper har extra tydliga och snäva gränser. Livet utanför den egna gemenskapen är en utmaning, eller rent av något farligt. Separatism är vanligt, sekterism förekommer.
9. Fundamentalismen används ofta som beteckning på religiösa grupper som har en tydlig politisk agenda: ”Kristen höger” (också ett dåligt definierat begrepp), islamism eller hinduisk nationalism. Det som skiljer fundamentalisterna från andra som på icke-fundamentalistiska sätt låter religionen inspirera politiken är på nytt den direkta kopplingen mellan trosideal och hur man anser att samhället ska organiseras. Det finns inget mellansteg av analys och problematisering och därför heller inget utrymme för kompromisser. Samhällets uppgift anses vara att främja den sanna religionen. I värsta fall att stoppa annan religion.

   Men all fundamentalism är inte politisk. Muslimsk neofundamentalism ser islamismens politiska agenda som något som tar bort fokus från muslimens sanna strävan att följa Gud. Det är alltså en fundamentalism som menar att muslimer genom att engagera sig på en politisk nivå gör sin egen och andras tro en otjänst. Den kristna fundamentalismen i USA har under perioden 1930–1975 till största delen varit politiskt ointresserad (främsta undantaget var McIntire) och än idag finns det sådana grupper som vänder sig mot andra fundamentalisters politiska engagemang.

   Icke-politisk fundamentalism kan bygga på eskatologiska idéer om världen som en fördärvad plats, bortom räddning, och att den egna rörelsen är som en livbåt, en säker plats att invänta undergången. Sådan eskatologi är dock inte nödvändig, och den förekommer i större eller mindre utsträckning när den finns. På den här punkten får absolut inte alla dras över en kam.

10. Fundamentalism kan bli våldsam och förtryckande. Listan är lång och välbekant: Mullornas Iran, Wahhabismen i Saudi-Arabien, al-Qaida, talibanerna, Daesh, militanta hinduiska nationalister, de som spränger abortkliniker i Jesu namn – jag har läst insändare i kristna amerikanska tidningar där de försvaras! Det är den här punkten som gör att fundamentalismen sätts på agendan i nyheterna och på sociala media. Samtidigt är det den här punkten som har flest missförstånd, flest överdrivna förenklingar och som av naturliga skäl väcker starkast känslor. Det som görs är ju avskyvärt! Starka känslor leder dock sällan till genomtänkta analyser.

    Helt klart spelar fundamentalistisk religion en offentlig roll i mycket av det våld som sker idag, dvs. såväl förövare som åskådare ser att den som utför våldet säger sig göra det i Guds namn. Vilken reell roll tron spelar, och hur den ska vägas i förhållande till andra faktorer är inte en enkel fråga. Den saknar uppenbara svar. Det enda man kan se som säkert är att både den som på ett svepande sätt förklarar allt med religionen eller den som vägrar se den som en viktig delkomponent, har fel.

    Här behöver ett självklart tillägg göras. Genom historien har sekulära ideologier betydligt oftare varit de som stått för förtryck och försök att utrota oliktänkande. I det svenska samhället idag sker finns det en intolerans för oliktänkande som tar sig ordentligt hatiska uttryck, ofta i upplysningens namn.

Hur ska denna slags fundamentalism värderas?

Fundamentalism av denna modell är en begriplig fiende för den vars tilltro till det moderna projektet är intakt. Om man tror att gemenskapen av oss människor kan beskrivas som en befrielse från ett medeltida mörker till en fantastisk framtid i kraft av upplysningens rationalitet, sekularism och vetenskapens och ingenjörskonstens framsteg, så är fundamentalism den främsta fienden. Fundamentalismens kunskapssyn (epistemologi) är begriplig för modernitetsförespråkarna, men dess slutsatser så helt på tvären från deras att den blir deras perfekta fiende – samtidigt farlig och begriplig. Men den blir också lätt missförstådd. När någon – i det här fallet religion i allmänhet och fundamentalism i synnerhet – tilldelas rollen av ”den andre”, den jag använder som hävstång för att identifiera och legitimera mig själv, så är risken överhängande att det den andre anses stå för är det jag själv projicerat på honom.

En sådan varning för missförstånd är inte att ge upp och säga att vi inte kan förstå något alls, men den påminner om vikten av att vara noggrann och att rikta sökarljuset mot sig själv med jämna mellanrum. Vad i mig får mig att dra de slutsatser jag gör? Vilka glasögon har jag på mig när jag studerar ämnet? Vilka känslor väcks inom mig som gör att vissa slutsatser framstår som mer tillfredsställande än andra?

Det är just detta som lockar mig mest. För mig är detta inte en torr akademisk exercis, utan en del av min egen personliga utveckling – eller uttryckt med kristet språkbruk, en del av det som fostrar och formar mig till större kristuslikhet.

Jag har fyra punkter som jag tror måste sägas, innan jag går över till den kristna fundamentalismen i nästa artikel.

1. Fundamentalism är inte religionens sanna ansikte

Det finns en märklig missuppfattning som jag möter främst hos nyateister och kristna (och rasistiska) islamkritiker. Det är att fundamentalismen i allmänhet (för nyateisterna) eller den jihadistiska islamismen (för islamkritikerna) är religionens ”sanna ansikte”. I båda fallen ses alla andra sätt att tolka den egna tron som en slags ljumhet, att man inte tar tron på allvar eller rätt förstått dess ”egentliga” innebörd.

I båda fallen är inställningen demonstrabelt falsk!

Dessutom tillkommer följande ironi. När islamkritiker läser koranen och ett urval hadither, så läser de oftast dessa med precis samma slags tolkning som islamisterna själva (se punkt 1 och 2 ovan), som om de muslimer vars lära man förkastar ändå har tolkningsföreträde!

Innan du gör samma misstag kan du ställa följande kontrollfrågor till dig själv:

Vilka är de ledande tolkningsskolorna inom Islam och när är det enligt var och en av dessa befogat att använda våld eller att utropa väpnad jihad?

Vilka resolutioner och deklarationer om väpnad jihad har gjorts av majoriteten av muslimska lärde under det senaste halvseklet? När och var har de träffats? Vad exakt har de sagt? Vilka representerar de? Och om du väljer att säga att dessa har fel, vilka argument använder du – förutom den fundamentalistiska kunskaps­inhämtande kortslutningen (punkt 1 och 2 ovan?)

Men om du alltså menar att athari är en mer genuin form av islam än fiqh, gör du samma värdering när det gäller karaiterna kontra rabbinsk judendom? Om inte, varför?

Den som vill argumentera mot mig i kommentarfältet nedan får gärna svara på de frågorna först – utan att googla. Eller förresten, googla på, det krävs nämligen en hel del förkunskaper för att få fram svaret. Det är ju inte direkt så att webben kryllar av nyanserade och insiktsfulla artiklar i ämnet.

2. Fundamentalism är inte religionens givna slutmål

Det finns en nyateistisk vanföreställning att religion i någon form alltid är farlig, eftersom den också i sina goda former är ett steg ut på det lutande plan (”slippery slope”) som förr eller senare alltid resulterar i fundamentalism. Detta är en konsekvens av den föregående punkten. Religion ses då som en slags smitta som kanske inte verkar så farlig under inkubationstiden, men förr eller senare bryter böldpesten fram i sin fulla destruktiva kraft.

Jag tolkar Krister Sturmarks ånger över att ha medverkat i en film om vetenskap och tro, producerad av Svenska Kyrkan, som att han har denna tankemodell.

Samma tankemodell finns också bland kristna. Att sluta vara kreationist och tro på teistisk evolution (BioLogos) ses ibland som ett steg ut på det lutande planet och förr eller senare kan det bara leda till totalt avfall. Sedan jag offentliggjorde min hållning i den frågan på webben har jag flera gånger fått frågan ”varför bryter du ner vår tro?” ”Varför hjälper du ateisterna?”

Det vanligaste sättet att bli våldsbejakande islamist är inte att gå från att vara välinsatt i den muslimska tron och ha en fromhet baserad på den som integrerats på djupet i den egna personligheten, för att en dag inleda en resa till högre grad av radikalisering – att ”ta sin tro på allvar”. Även om detta förekommer i undantagsfall, är det vanligaste att de som låter sig rekryteras till grupper som Daesh går ifrån att vara tämligen ointresserade av sin religion, direkt över till fundamentalismen – utan mellansteg. Åtskilliga vittnesbörd inifrån Daesh bekräftar den bilden. De som deltar i striden på Daesh sida är oftast väldigt okunniga om Islam. (De som haft ledande roller kring enskilda terrordåd är däremot ofta välutbildade. Mer om det nedan.)

De muslimer som är väl förankrade i den egna tron är mindre våldsbenägna än de som bara har en ytlig förankring i tron. Fundamentalism är inte det givna slutmålet när man tar sin tro på allvar.

Exkurs: Islam och frälsningsfrågan

Detta försvar av islam gör somliga av mina kristna trossyskon nervösa. Är inte tanken att jag som kristen förkunnare ska säga att Islam är dåligt och kristen tro något bra? Har jag inte med detta försvar tagit steget över kanten, in på det lutande planet?

Om det är din reaktion så vill jag uppmana dig att läsa den här artikeln och följande uppmärksamt. Då är det extra viktigt att du förstår vad jag har att säga. Ett sådant här försvar av islam är absolut inte detsamma som att kompromissa med tron på evangeliet. Visst finns det de som slirar mer än betänkligt på frälsningsfrågan, men den kopplingen är inte nödvändig. Jag tror att Jesu korsdöd och uppståndelse utgör den enda grunden på vilken vi människor kan nalkas Gud.

Ingen kommer in i Guds rike genom laggärningar, inte ens om lagen stipulerats av Gud själv, inte heller om den är ett eko av Guds – vilket Islam kan sägas vara.

Men om jag vill vinna muslimer för evangeliet – vilket jag vill – så är det en dålig utgångspunkt att visa dem en sådan bristande respekt att jag förvanskar deras nuvarande hållning och överdriver alla deras fel.

Varför lutande planet-argumentet är felaktigt

Mina trosvänners rädsla för avfall och nyateismens beskrivning av fundamentalismen som religionens nödvändiga slutmål belyser det stora problemet med deras religionssyn – den är endimensionell. Samtliga frågor om religiositet i allmänhet och trons sakinnehåll i synnerhet sorteras utmed en enda linje. I ena änden finns det otäcka (avfallet eller fundamentalismen), i den andra änden finns det goda och sunda (den sanna tron eller det sekulära tänkandet). Varje steg man tar går antingen åt det ena eller det andra hållet utmed denna enda axel. Man är antingen ”mer” eller ”mindre”.

Tänkandet är med andra ord endimensionellt. Vilket ironiskt nog är ett fundamentalistiskt drag som gäller både nyateister och troende fundamentalister i samma utsträckning. De är så lika varandra att det inte är konstigt att jämförelsen ofta görs, hur mycket den än ogillas inom respektive gruppering!

Nyateism och fundamentalism är varandras spegelbilder. De liknar varandra, men allt är spegelvänt.

3. Fundamentalism är inte de lågutbildades (och ointelligentas) religion

När fundamentalister andrafieras – görs till ”den andre” – så beskrivs de gärna som okunniga, outbildade och ointelligenta. Bilden uppstod vid ”aprättegången” i Dayton, Tennessee, 1925. (Mer om den i nästa inlägg.) Fundamentalisten och evolutionsmotståndaren, William Jennings Bryan, förhördes av evolutions­förespråkaren Clarence Darrow och han kom till korta på ett förödmjukande sätt. Detta kablades ut via tidningar och radio, blev en teaterpjäs och film. Den publika bilden av fundamentalismen skapades där. Och det händer gång efter annan att andra fundamentalister säger sådant som bekräftar denna bild.

Men okunskap finns överallt. Liksom kunskap. En person som många skulle kalla fundamentalist – även om han inte stämmer med alla punkter ovan – var Robert Dick Wilson (1856 – 1930). Han var synnerligen aktiv att bemöta den historisk-kritiska bibelforskningen i sin samtid. Han hävdade att det bara fanns en enda Jesaja, att Daniels bok var skriven innan de händelser som skildras i bokens apokalyptiska syner inträffade, att Moseböckerna hade en enda författare (kontra Wellhausens fyrkällshypotes), etc.

Wilsons bildning var enorm. Han lärde sig samtliga språk som förekom i mellanöstern under biblisk tid och alla de språk som Bibeln översatts fram till ca år 500 e kr. Sammanlagt kunde han läsa 45 olika språk. Han läste alla ANE-texter (Ancient Near East) som fanns tillgängliga i hans samtid, på originalspråken, för att jämföra med Bibeln.

Det krävs mer för att avfärda en sådan person än att bara sätta etiketten ”fundamentalist” på honom!

På punkt efter punkt har 1800-talets bibelkritiker dessutom motbevisats. Exempelvis har fynd av manuskript gjort att dateringen av många bibliska böcker har behövt ändras, på ett sätt som liberalteologins företrädare inte räknat med. Deras misstag påvisar att också de hade en agenda – en vilja att komma fram till specifika resultat som passade deras åsiktsuppsättning.

Ytterst få seriösa bibelforskare menar idag att berättelserna om Jesu under är en legendbildning som uppstod ett par generationer efter hans död – som David Friedrich Strauss skrev i boken Das Leben Jesu kritisch bearbeitet (Jesu liv i kritisk bearbetning), 1835. Tvärtom anses berättelserna om helanden, naturunder och befrielse från orena andar vara en del av den ursprungliga uppfattningen om Jesus. Han såg sig själv och han sågs av alla i sin samtid som en helare och exorcist. Detta säger också majoriteten av de nutida forskare som inte har en kristen tro.

För 1800-talets liberalteologer var en sådan självbild hos Jesus omöjlig att hävda. Det hade gjort det omöjligt att hylla Jesus som en god lärare och ett gott föredöme i det framväxande borgerskapets finrum.

Ingen är utan agenda, även om somliga maskerar sin hållning bakom stora ord om ”vetenskap”.

4. Fundamentalism kommer inte att försvinna

Det för mig över till min fjärde och sista punkt i hur jag tror att fundamentalismen ska värderas. Trots sin djupa förankring i moderniteten, både i frågeställningar och sin kunskapssyn, så är fundamentalismen synnerligen väl anpassad för att leva kvar också i en tid som kan kallas postmodern eller kan beskrivas som en fragmenterad modernitet. Man kan inte blunda och räkna till tio och hoppas att den ska försvinna. Den kan inte bekämpas genom förlöjligande och social utstötning. Tvärtom bekräftar det bara fundamentalisternas världsbild.

Fundamentalism är inget farthinder att passera på väg mot upplysningens förlovade framtid, oavsett om den antas vara helt sekulär eller ha en slags liberalteologisk karaktär.

Den klassiska liberalteologin, som gått det moderna projektet till mötet i nästan allt, har däremot en dålig överlevnadsförmåga. Kyrkor präglade av den traditionen krymper samman i hög hastighet. De hålls vid liv genom tillgång på pengar och stödstrukturer av olika slag. Men de är döende.

Som väl är finns det fler alternativ än dessa båda att välja mellan!

Att fundamentalismen är så livskraftig i det nutida samhället har det gjorts många olika analyser kring. Jag vågar inte säga att det finns enskilda förklaringar som står ut som bättre än andra. Jag konstaterar bara att detta är verkligheten. Vi måste leva med den.

Och det bästa sättet att hantera den är att bemöta alla vi möter – också fundamentalister – med respekt och omtanke. Det är alltid rätt och riktigt, men i det här fallet också det enda som möjligen kan hjälpa den som kommit in i en osund tro att komma ur den.