Mot slutet av 1980-talet mötte jag och många med mig vad som en ny och inspirerande undervisning om det profetiska som en nyckel till vad Gud vill göra i ändens tid^ps. (PS = det populära sättet att använda ett begrepp även om det inte är helt korrekt. Förklaras tidigare i boken.) Det var främst en krets av profetiska gestalter i Kansas City Christian Fellowship (KCF), med Mike Bickle som pastor, eller med anknytning till dem: Paul Cain, Bob Jones, John Paul Jackson, Larry Randolph, Rick Joyner, James Goll, med flera. Deras idé om en gigantisk skörd i ändens tid^ps var dock inte ny, utan den går att spåra längre tillbaka, men under 1980-talet fick den tydligare konturer och mot slutet av årtiondet sitt publika genombrott. Det blev vanligt att tala om profetrörelsen. Dess tillkomst, varierande uttryck och historia är ett ämne för flera tjocka böcker och den bör absolut inte ses som en enhetlig rörelse.

För mig blev profetrörelsen en stor välsignelse. Jag har tagit emot inre helande, uppmuntran, tröst och inte minst nödvändig tillrättavisning genom den. Jag har vänner som gjort liknande upplevelser och jag bevittnade märkliga helanden och profetiska budskap. Jag blev en ivrig försvarare av rörelsen och är än idag tacksam för vad den medfört i mitt liv. Men tyvärr är det inte allt som finns att säga om denna rörelse och jag tror att en bok som denna kan vara platsen för en skiss på en hur rörelsen bör utvärderas, så att vi kan lära för framtiden. Jag behöver också beskriva de rörelser som den nutida profetrörelsen påverkats av. Vi profeterar ju som sagt starkt beroende av vår teologi och vår övriga förståelse av världen. Och den har sannerligen förändrats, drastiskt. Och därmed profetrörelsen.

Lyssna till detta budskap från Larry Randolph, från januari 1997:[1]

I maj förra året [1996] sa jag, ”Gud, kommer Bill Clinton att bli omvald igen i år?”

Gud sa, ”ja”.

Jag sa, ”Du skojar, Du ger honom en chans till!”

Gud sa, ”nej, jag ger församlingen en chans till”

Jag sa, ”att göra vadå?” Gud sa, ”att göra vad de inte gjorde under hans första mandatperiod.”

Jag sa, ”vad då?”. Gud sa, ”Be för era ledare och sluta att förbanna dem.”

Ett kvarts sekel senare beskrivs en politisk president som nyckeln till väckelse och framgång för Guds folk, som Guds avgörande nyckelgestalt på jorden. På 1990-talet var grundantagandet att presidenten behövde församlingen, idag är det tvärtom. Och det politiska motståndet anklagas för att vara satansdyrkande pedofiler! Skillnaden är som natt och dag. Vad hände egentligen?

Att utvärdera rörelser (1)

Detta kapitel handlar primärt om det som kallas profetrörelsen. Som sagt kan den inte begripas utan att vi också tittar på andra rörelser som profetrörelsen har kommit ur, växelverkat med och övergått till. Profetrörelsen var som mest omtalad i Sverige när den introducerades genom Vineyard och det perspektivet kommer att dominera min framställning. För många har nog kontakten med rörelsen upphört när Vineyard gick över till en annan fas. Idag är det mer befogat att tala om den apostolisk-profetiska rörelsen, men jag väljer den kända benämningen den Nya Apostoliska Reformationen (NAR).

Jag strävar efter att känna de rörelser som jag studerar så väl att jag kan urskilja fyra nivåer av aktörer.

1. Ideologerna är de som är upphovet till det som sägs.
2. Ledarna är centralgestalterna inom en rörelse. Deras böcker sprids i massupplagor, deras konferenser är välbesökta, deras organisationer blir stora.
3. Multiplicerarna är de som skriver artiklar, publicerar filmer på Internet, driver mindre organisationer och liknande, där de främst vidareförmedlar ledarnas läror. De kan göra små ändringar och tillägg, men bara inom vissa gränser. Ledarna får gärna skriva förord eller på annat sätt stödja multiplicerarnas förkunnelse.
4. Fotfolket är de som läser böcker, tittar på uppladdade filmer, åker på konferenser och liknande. Deras åsikter uttrycks i samtal, insändare, inlägg och kommentarer på sociala media och liknande.

Det är möjligt att vara både ideolog och ledare. Exempel på ledare som kombinerar dessa båda roller är John Wimber, C. Peter Wagner och Bill Hamon. Under profetrörelsens år i Vineyard bör man dock betrakta Wimber snarare som enbart ledare och KCF-profeterna som ideologer.

Det är först när jag ser hur enskilda idéer inom en rörelse föds (1), får en plattform (2), sprids (3) och leder till varierande effekter (4) som jag anser mig förstå dess ideologi. Ofta kan man se en eftersläpning, så att det som tänks och sägs av fotfolket återspeglar sådant som ideologerna och ledarna slutat att säga. John Wimber (nivå 2) tog ett beslut om att tona ned det profetiska 1991, som vi ska se nedan, men den som tillsammans med mig besökte Stockholm Vineyard (nivå 3) något år senare märkte knappast det.

Nu kommer jag att följa olika aktörer och delrörelser var för sig för att slutligen knyta allt samman. Kronologin kommer därför att gå fram och tillbaka.

Att utvärdera rörelser (2)

Det jag försöker göra i nästa kapitel är att utvärdera profetiska rörelser ur Guds perspektiv. Det är en krävande uppgift. Låt mig därför systematiskt förklara vad jag menar med de olika perspektiven. Jag tänker att det finns fem principiella utvärderingsnivåer av alla historiska skeenden.

Den historiska rekonstruktionen av det som faktiskt skedde

Det första som måste bli rätt är att alla relevanta fakta görs synliga, Vad hände? Vem sa vad? Vem gjorde vad och när? Detta är inte en utvärdering, utan underlag för de utvärderingar som följer. På den här nivån vägleds vi av den inställning som formulerades av den moderna historievetenskapens fader, Leopold von Ranke: Källkritik och strävan efter objektivitet.

Målet är att klarlägga alla relevanta händelser och personer som behöver förklaras. Det går att göra tendentiösa faktaurval som gör att man till synes kan förklara skeenden och det är inte ovanligt, så detta steg är svårare än man kan tro. Det utmanar mig personligen att lägga min ideologi åt sidan och lyssna på så många som jag behöver. Det behöver göras med en intention.

Till största delen domineras tyvärr den vardagliga diskussionen om pingstkarismatiska rörelser av de personliga erfarenheterna och generaliseringar utifrån dem. Sådant vi man naturligtvis aldrig ignorera, men samtidigt behöver vi påminna oss om den begränsande förklaringsräckvidden av anekdotisk evidens.

Den inställning som Hans Rosling lärde oss, factfulness, har vi nytta av också när vi talar om kyrkohistoriska skeenden och rörelser. Identifiera och kontrollera dina dramatiska instinkter!

För att alla ska vara med på vad det är jag talar om kommer jag i detta kapitel att behöva vara ganska utförlig, men jag kan naturligtvis inte ta med allt. Jag redovisar därför det urval fakta som jag anser vara av värde för mina vidare bedömningar.

Den sociologiska-materiella utvärderingen av påverkansfaktorer

I Domarboken 1:19 finns en vers som jag haft mycket huvudbry över sedan jag läste den som tonåring:

Herren var med judéerna, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort folket på slätten, som hade järnbeslagna stridsvagnar.

Den är så märklig, om man ser till hela den kamp som beskrivs i Josua och Domarboken. Tidigare hade det intygats att sådana järnbeklädda stridsvagnar inte skulle vara något problem, men helt plötsligt står denna vers där, utan någon vidare förklaring. Jag har ingen riktigt bra förklaring idag heller, men tycker att den på ett annat sätt är befriande. En teknologisk omständighet spelade roll och det kunde författaren erkänna utan att det teologiska bygget som finns i Domarboken därför raserades.

Det finns orsaker och verkan i Guds skapade värld. Det finns påverkansfaktorer inom den fysiska skapelsen. Konstigt vore annars. Men det glöms lätt bort av oss som tror på Guds makt.

Voice of Healing-rörelsen hade som sagt över 500 evangelister i gång när den var som störst. Att nio av tio av dess föll i synd kan inte förklaras bara med individernas bristande karaktär. Det fanns problem på en systematisk nivå. Och jag har aldrig sett ett enda allvarligt menat försök att reda ut de problemen i historieskrivningen bland oss pingstkarismatiker.

Ett återkommande problem är modellen med ”ministries” vid sidan av den reguljära församlingen. Jag förstår att det kan behöva finnas former för de vars tjänst inkluderar resor till olika platser eller att man sprider sin undervisning via Internet, men när dessa former tar bort insyn och ansvarighet samt gör den vars ”ministry” det är omöjlig att tillrättavisa eller att avsätta, när det gått riktigt illa, då har vi ett institutionellt problem.

Underskatta inte värdet av revision och att ge ledarna ansvarsfrihet på ett årsmöte!

Den ideologiska utvärderingen av aktörernas drivkraft

Den tredje nivån handlar om aktörernas motivation. Vad är det för idéer, vad är det för mentalitet som får dem att agera som de gör? På denna nivå trivs vi teologer. Hur människor ser på Gud, världen, sig själva och Bibeln skapar attityder, handlingsberedskap och känslor. Detta är teologernas hemmaplan![2]

Bestående förändringar av samhället kräver genomgripande förändringar i människors tänkesätt. När Jesus fick sina fötter tvättade av en kvinnas tårar hemma hos en farisé gav han sin omgivning en konkret läxa i det förändrade synsättets makt (Luk 7:36–50). De så i henne bara en synderska, men Jesus såg någon som blivit förlåten och blivit hjälpt genom sin tro. Detta är en viktig nivå att reflektera över!

I det här kapitlet kommer jag främst att utvärdera profetrörelsen på denna nivå.

Samtidigt finns det en risk att denna nivå blir en avgud. Om Gud själv reduceras till att enbart kunna verka på denna nivå eller låses fast av hur vi tänker på denna nivå, då är det inte universums skapare som vi tänker på.

Gud som enbart verksam på denna nivå är vad vi möter inom liberalteologin. I värsta fall sägs Gud rent ut vara ett slags kollektivt medvetande, som utvecklas och förändras med oss. Men även där man inte går så långt ses Gud som verksam genom att påverka människors tankar och attityder, och inte något annat.

Här är det viktigt att komma ihåg Roger E. Olsons kritik av liberalteologin. Den har inte så mycket fel i vad den bejakar, som i vad den förnekar. Självklart tror vi att Gud verkar i oss så att våra sinnen förnyas (Rom 12:2) och vår vilja påverkas (Fil 2:13), men det är inte allt som Gud gör.

På ett märkligt sätt hamnar hyperkarismatiken i samma fälla. Den förnekar inte Guds undergörande kraft eller den andliga striden, men den gör Gud beroende av oss människor för att kunna verka. Det är vi som ska aktivera änglar med våra deklarationer. Det är vi som förlöser helande och mirakler genom att använda vår tro. Som om den vore ett objekt vi bär med oss.

Hyperkarismatiken vänder på Jesu ord, ”utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5) till att i stället i praktiken säga ”utan oss kan Gud inget göra”.

Orimliga ideal om vad det innebär att leva ”i seger” leder till att man söker ”nycklar” och ”uppenbarelse” som ska förlösa denna seger. Och när den ständigt gäckar drivs den utvecklingen ett varv till – och ett till – och ett till. Där har vi stora delar av den karismatiska rörelsens sämsta historia de senaste årtiondena.

Anspråken är att man fått uppenbarelse från Gud och mer tro. Jag ser en ökad köttslig frustration, maskerad med karismatisk jargong.

Och det är i sig en utvärdering på denna tredje nivå! (Jag utvecklar den mer i detalj längre fram.)

Den dualistiska utvärderingen av den andliga striden

En annan förbryllande men på ett sätt befriande vers är Första Thessalonikerbrevet 1:18:

Vi har verkligen försökt komma till er — jag, Paulus, mer än en gång — men Satan har hindrat oss.

Paulus brydde sig inte om att förklara varför Satan kunde vinna den ronden. Han verkade inte bekymra sig över någon specifik synd som de inte har bekänt som skulle ha orsakat ett andligt nederlag. Han bara konstaterade, utan att det på minst vis rubbade tron på Jesu seger på korset.

Att kunna säga att något var ett nederlag utan att skuldbelägga sig själv där ingen synd finns, det är befriande. Ville Gud det? Nej. Var det mitt fel? Nej? Det blev så. Den andliga verklighetens alla aspekter är för många för att vi ska kunna förstå allt. Det händer – och vi går vidare.

Och ur nederlaget kan det komma något gott. Om Paulus hade kunnat återvända till Thessalonike hade han kanske aldrig skrivit brevet, som kommit att hjälpa miljarder människor!

Samtidigt finns det saker som vi kan göra för att påverka vad som sker i den andliga striden. Det finns en vapenrustning att ikläda sig. Det finns makt i bönen, lydnaden och förlåtelsen.

När jag skrev till er var det just för att se om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allt. Den som ni förlåter, honom förlåter också jag. Och när jag har förlåtit, om jag nu har haft något att förlåta, har jag gjort det för er skull och inför Kristus, för att inte Satan skulle få övertaget över oss. Vad han har för avsikter vet vi ju. (2 kor 2:0–11)

Jag kommer längre fram att kritisera osund läror om andlig krigföring, men det innebär inte att jag inte tror att den är på riktigt eller att den är viktig. Men en del av taktiken i krig är att använda sig av skenmål. Det kan se ut som att man får in en spektakulär träff när de attackeras, men det enda som egentligen hänt är att man har slösat ammunition och dragit i väg åt fel håll.

Detta är vad jag menar händer inom den nutida profetiska rörelsen. Ständigt fler skenmål dyker upp och attackeras. Självbilden inom rörelsen är att man lever i seger. I själva verket är det ett slöseri med tid, energi, pengar och uppmärksamhet.

Den profetiska utvärderingen av Guds suveräna rådande

De händelser som Gamla testamentets profeter varnade för kan till stor del studeras och förklaras av vanlig historievetenskap. Babylonierna besegrade judarna och deporterade många av dem bort från sitt land. Där skedde inget övernaturligt, men det var ett tillrättavisande straff från Gud. Profeterna varnade innan och förklarade i efterhand för utvecklingen, som de menade var orkestrerad av Gud själv. (Jag återkommer till detta i nästa kapitel.) På ett motsvarande sätt kan tider av förnyelse och väckelse ses som Guds suveräna verk, även om de också kan förklaras på de andra nivåerna.

Det är värt att upprepa att Gud verkar både i det naturliga genom sin försyn och i det övernaturliga med sin Andes mirakelgörande kraft.

I nästa kapitel kommer jag alltså att försöka mig på en utvärdering av profetrörelsen på denna nivå. Jag vill påpeka att jag inte gör det utifrån någon speciell profetisk uppenbarelse. Jag hoppas i stället att jag exemplifierar vägledningsmodellen och ger en påtagligt relevant bibelutläggning. (Begreppen förklaras på andra platser i boken.) Jag har däremot sett exempel på andra som också menar sig ha profetiska budskap som är i stort sett samstämmiga med de slutsatser som jag drar. Man kan säga att detta är min prövning av dessa budskap, bortsett från att de också kan innehålla mer specifika förutsägelser.

Kapitlets övriga avsnitt

• Vineyard före profeterna
• Vineyard och profeterna
• Mina personliga erfarenheter
• Profetrörelsens förhistoria
• C. Peter Wagners olika faser (vägen fram till NAR)
• Torontovälsignelsen
• Profetrörelsen utanför och efter Vineyard (hur den blev NAR och vad NAR är)
• Mitt förhållningssätt idag

---

[1] Larry Randolph, ”A Word Concerning Clinton”, The Elijah List, 13 november 1997, https://www.elijahlist.com/words/display_word.html?ID=647.

[2] Det är enbart på denna nivå som Pekka Mellergård försöker analysera kristnas stöd för Donald Trump. Pekka Mellergård, Hur kunde det gå så här långt? En essä om trumpismen och den nya högerkristendomen (Spricka förlag, 2022).