Liturgisk dräkt, nej tack

Jag predikar helst i jeans och tröja. Oftast har jag en skjorta, för att inte min klädsel ska bli en onödig anledning till att mina åhörare skulle sluta lyssna på mig. Min klädsel är missionell, anpassad för att mitt budskap ska nå fram. Men den är också en del av mitt budskap. Jag vill så lite som möjligt signalera att det är en artskillnad på min tjänst i församlingen och andra tjänster. Jag kan ta seden dit jag kommer, så därför har jag ibland pastorsskjorta med frimärke och när jag predikade i katolska kyrkan i Trollhättan lät jag mig iklädas en lång fotsid vit dräkt med tillhörande rep som skulle knytas enligt förebild från det gamla förbundets präster. Jag vägleds av Paulus ord:

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. 23Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)

Ett av pastorslivets stora ironier är att dessa ord egentligen var avsedda för att beskriva relationen till dem som saknar tron på Jesus, men sällan har jag behövt tänka på min klädsel för deras skull. Inom församlingsgemenskapen däremot kan det finnas tydliga förväntningar på pastorns klädsel, som gör att budskapet inte når fram om dräkten avviker.

Inom det spektrum av kläder som skulle vara acceptabla i det sammanhang jag finns, så lägger jag mig alltid i den minst liturgiska änden, eller vad vi nu ska kalla den. Så lågkyrkligt som möjligt, så vardagligt som möjligt. Över tid försöker jag sedan vrida utvecklingen än mer åt det hållet. Det är en medveten hållning, förankrad i noggrant uttänkt teologi.

Greg Boyd predikar i T-shirt

Greg Boyd predikar utmärkt i T-shirt.

Equmeniakyrkans gudstjänstklädsel

Idag annonseras att Equmeniakyrkans nya gudstjänstklädsel är färdig. En blå robe med vit stola. Jag kommer inte att använda den. Jag kommer till och med att plädera mot dess användning i vanliga gudstjänster. Det nämns att alla som ordineras i år kommer att ordineras kommer att bruka dräkten. Själv ordinerades jag i en mörk kostym, trots massiva påtryckningar att det skulle vara kaftan. Jag och mina likasinnade sågs som besvärliga. Jag undrar hur det ser ut för årets kull av pastorer och diakoner?

Equmeniakyrkans föreslagna blå robe och vit stola

Bild på den föreslagna dräkten från Sändaren

Historisk bakgrund

Det nytestamentliga idealet beskriver en inför Gud jämställd församlingsgemenskap, med olika slags ledare (apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, presbyteros/eposkopos, församlingstjänare (diakonos), sådana som leder (proistamenos, Rom 12) eller styr (kubernesis, 1 Kor 12). Det beskriver vidare att dessa ledare ska sätta de heliga i stånd att tjäna. (Efesierbrevet 4:12 är sorgligt felöversatt i Bibel 2000, troligen tack vare att Harald Riesenfeldt fick läsa in en katolsk ämbetssyn på detta och andra ställen under översättningsarbetet.) Ledarskapet i församlingen ska alltså inte att göra något annat än vad andra medlemmar gör, utan det ska göra vad alla borde göra, fast på ett föredömligt sätt, så att de andra kan lära sig från ledarna.

Ett sådant ledarskap behöver inga markörer för sin särskilda tjänst. Det har ju ingen annan typ av tjänst än vad de andra har.

Under Guds församlings första 200 år klädde sig dess ledare likadant som andra medlemmar, såväl till vardags som under gudstjänster. Det fanns inte ens i de sammanhang som anammade den ämbetssyn som Ignatios av Antiochia förde fram, med dess starka betoning på att varje nattvard måste ledas av en episkopos. (Ignatios syn på det andliga ledarskapet har av den katolske teologen Edward Schillebeeckx beskrivits som en plötslig och påtaglig förändring av synen på ledarskapet jämför med tidigare generationers.) Men som sagt, inte ens denna syn föranledde att fornkyrkan införde liturgisk dräkt.

Det finns vissa indikationer på att liturgisk dräkt började användas i några församlingar i östra delen av romarriket under 200-talet, men det stora genombrottet för liturgisk dräkt kom på 300-talet, sedan kristendomen fått en gynnad ställning av kejsar Konstantin. Tidigare hade adliga romerska familjer dominerat prästerskapet inom den romerska religionen. I och med det konstantinska skiftet så började dessa adliga familjer låta sina söner bli kristna ledare, presbyteros = äldste. Med sig tog de sina gamla titlar, de blev präster, pontifex på latin, hiereus på grekiska. En sammanblandning av hednisk pontifex-prästtjänst, gammaltestamentlig aronitisk prästtjänst och nytestamentligt presbyteros-ledarskap blev resultatet.

När 200-talets viktigaste teolog i Rom, Hippolytus förklarade varför handpåläggning användes när ledare insattes i sin tjänst, så hänvisade han till att de nu behövde gåvan att bota sjuka. Om de redan hade denna gåva så var handpåläggningen onödig och kunde hoppas över. Begreppet apostolisk succession var alltså helt främmande för det andliga ledarskapet i staden Rom på 200-talet! Något behov av en dräkt som markerade att någon blivit ordinerad fanns därför inte.

På 300-talet, när det blivit etablerad praxis att biskopen av Rom kallar sig papa, hade bruket med liturgisk dräkt ännu inte kommit till Italien i någon nämnvärd utsträckning. Damasius var påve mellan 366 och 384, alltså när kristendomen inte bara var gynnad, utan när den också blev i det närmaste obligatorisk. När han blir varse att präster i södra Italien använder en annan dräkt än övriga flrsamlingsmedlemmar så tillrättavisar han dem.

Genombrottet för prästerlig dräkt kommer under 400-talet. Romarriket är på nedgång och vanligt folk börjar klä sig i andra och mer praktiska kläder än tunika med toga. De som stretar emot är de adliga familjerna, vars togor inte var helvita. Eftersom prästerskapet i församlingen kom från dessa familjer i stor utsträckning, så blev deras adliga klädsel en slags de-facto ämbetsdräkt. När till sist också de adliga slutade klä sig i dessa dräkter, efter att andra folk intagit Rom, så fortsatte prästerna, eftersom dräkten hade börjat motiveras med teologiska skäl.

Dräkt signalerar en teologisk hållning, praxis skapar teologi

En första lärdom ifrån detta är att dräkten skapat teologi, snarare än tvärtom. Det är därför naivt när företrädare för Equmeniakyrkan säger följande:

— Men gudstjänstkläder förutsätter inte en hierarkisk ämbetssyn, de påminner oss bara om att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag och hjälper oss att reflektera över den, säger Sofia Camnerin.

— Jag vill verkligen understryka att vi inte gått in i en annan ämbetssyn. Detta är ett arbetsplagg. Det är oerhört viktigt att förstå.

Equmeniakyrkans officiella hållning är att det finns en särskild tjänst, men att undvika ordet ämbete. Jag menar att detta är illa nog. Det görs en åtskillnad mellan ordinerade och andra, och i och med uppmuntrandet av en liturgisk dräkt, så kommer denna åtskillnad bli markerad närhelst dräkten används.

Nu tror jag att många pastorer främst kommer att använda dräkten vid vigsel och begravning i första hand, men det är inte så dräkten nu presenteras. Den presenteras som om den skulle användas vid vanliga gudstjänster också. Och på vilket vis kommer bruket av robe och stola hjälpa oss reflektera över att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag som bruket av en vanlig klädsel inte skulle göra?

Nej, detta står för ett skifte i teologin, för denna klädsel är inte neutral. Ju större skillnad mellan ledarskapets klädsel och vanliga medlemmars, desto tydligare markeras avståndet. Även om vi lyckas hålla tanken på rang borta från våra sammanhang, så står detta för ett tänkande kring art. Där NT är tydligt med att det inte finns någon artskillnad mellan ledare och andra medlemmar, där uppmuntras vi bära en dräkt som gör denna skillnad påtaglig.

Den enda teologi som uppmuntras av en praxis att bruka liturgisk dräkt är den teologi som gör en poäng av att det är skillnad på ordinerade och andra.

Men pastorskjortan då?

1500-talets reformation innebar för svenska kristna att en mängd liturgiska bruk försvann, inklusive dräkter. Reformatorerna skulle förfasats åt dagens bruk av alba, röklin, stola, och mässhake. Men i svenska kyrkan har det under 1900-talet skett en återgång till en förreformatorisk klädsel.

Protestantisk kristenhet i stort verkar just nu se på reformationen utifrån tre olika hållningar, grovt tillyxat:

  1. Vi har kastat ut barnet med badvattnet. Låt oss anamma de historiska kyrkornas goda sidor.
  2. Vilket badvatten? Vi borde aldrig lämnat (eller accepterat att vi uteslöts) den katolska kyrkan.
  3. Vi gick inte nog långt. Vi gjorde inte nog kraftfullt upp med det konstantinska arvet, tudelningen mellan ordinerade och vanliga medlemmar, bristen på karismatiskt liv, etc. I själva verket är frikyrkan historisk i sig och vi har mer att lära från dess historia än de förtryckande segrarnas perspektiv!

Allt är inte ömsesidigt uteslutande. Visst kan lärdomar hämtas från alla traditioner, men det är inte möjligt att samtidigt röra sig i låg- och högkyrklig riktning.

Reformations- och väckelserörelser i historien har oftast inneburit avskaffning, eller minskning av användandet av olika slags liturgiska kläder. Dock inte alltid. Vissa väckelserörelser har sprungit fram med präster inom de etablerade kyrkorna som förgrundsfigurer, och de har då ofta fortsatt använda liknande klädsel som förut. Equmeniakyrkans tre historiska väckelseursprung står här för var sin betoning. Metodismen är mest högkyrklig, baptismen mest lågkyrklig och Missionsförbundet rymde hela bredden.

Jag har redan hunnit höra argumentet att vi redan har en ämbetsdräkt i form av frimärksskjortan. Då bör vi underförstått acceptera också robe och stola. Jag menar att det inte är så enkelt. Ju mer markant den liturgiska dräkten är, desto tydligare markeringar innebär den. Den nya dräkten står för en högkyrklig inriktning och stärker en sådan profil.

Kort sagt, den nya dräkten står för hållning 1 och 2 ovan, inte för den tredje, och som jag menar bäst förankrade både i Bibeln och väckelsetraditionerna. Den är därför ett steg åt fel håll.

Länkar

Bakgrund, diskussion och kommentarer:

Equmeniakyrkan på Facebook: En gudstjänstdräkt för gemenskap! och Nyheten om gudstjänstklädseln har väckt många frågor och tankar. Här försöker vi ge svar och förklarar ytterligare hur vi tänker och har tänkt i processen.

Equmeniakyrkan på webben: Ny gudstjänstklädsel med fördjupande text.

Dagen: Equmeniapastorer i ny dräkt.

Källor

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

6 svar på ”Liturgisk dräkt, nej tack

  1. Intressant och viktig diskussion. Jag tänker som du, men personligen kan jag inte tänka mig att ta på mig en pastorskjorta. Det skulle gå emot min övertygelse och mitt samvete, så det kan jag inte. Jag funderade mycket på detta när jag ordinerades till pastor i SAM härom året. Jag tog inte på pastorsskjortan trots att det hörde till ordningen. Jag har skrivit ett blogginlägg där jag berättar hur jag tänkte och hur det gick. Det känns aktuellt med tanke på dagens nyhet från Equmeniakyrkan.

  2. Kyrkoledare Lasse Svensson skriver om detta och vill tona ner betydelsen av att dessa kläder erbjuds. Han säger bland annat:

    Från min horisont handlar det faktum att Equmeniakyrkan tagit fram egna gudstjänstkläder om att tillgodose att behov som tydligt finns. Det är alltså inte alls så att jag eller någon annan ämnar driva att alla pastorer och diakoner skall klä sig i dessa kläder alla gudstjänster och det är heller på intet sätt en klädnad inspirerad från Svenska kyrkan.
    Och

    Kläder och vad vi har på oss är på inget sätt avgörande. Man skall använda det man är bekväm med och det man känner sig lyssnad på i. (Dubbla prepositioner på slutet av en mening!)

    Så långt kanske inte så anmärkningsvärt. Har jag kanske gjort en höna av en fjäder. Längre ner ser jag dock två illavarslande tankar.

    Full frihet råder men vid ordination talar vi ändå om att denna klädnad är påbjuden. Ordinationen är en högtid och kan för många vara en lika stor upplevelse som det var för mig. Ordinationen sker i den samlade gemenskapen i en ordning som tas fram av kyrkoledare och andra berörda inom den nationella kyrkans ledning. Den gäller alla och är inte att betrakta som förslag eller smörgåsbord att välja från. Det är en helhet. Sen kan och skall man ha synpunkter på den och vi som jobbar med saken bör lyssna och ta till oss. När det gäller de som ordineras i år har hela den gruppen varit en referensgrupp i framtagandet av den nu presenterade gudstjänstklädnaden och ingen har i de ordinationssamtal som hållits med en kyrkoledare lyft denna klädnad som ett avgörande problem eller ens en fråga.

    Det innebär att jag inte hade kunnat ordineras i år! Argumenteringen är också något försåtlig. Ord som smörgåsbord för tanken fel. Det här är absolut inte en fråga om tycke och smak för mig och andra som delar min syn. Med ordvalet underkänner Lasse de facto min teologiska kompetens.

    Det faktum att inga ordinander har lyft frågan kan ha fler skäl. På annat håll har jag fått denna kommentar:
    Det finns nog några som kanske skulle föredra att inte bära, framförallt stolan. Majoriteten tror jag inte köper egen ämbetsdräkt utan bara lånar till ordinationsakten. Även om de delar den lågkyrkliga ämbetssynen är de för pragmatiska för att ta striden nu (och trötta efter otaliga strider kring vägledningsårets utformning). Dessutom är det i dagsläget uttryckligen inte något alternativ att avstå.
    Kort sagt, det finns olika strider att ta. Ingen valde denna, men under andra omständigheter kanske det hade varit annorlunda.

    Vidare skriver Lasse Svensson:

    I kritiken som har hörts har en del varit orolig att Equmeniakyrkans syn på tex pastorn skall i detta glida åt en mer ämbetsmässig syn. Vi är en kyrka som tydligt betonar det allmänna prästadömet men som också praktiserar ordination och ser det som viktigt att detta sker i samfundets hägn. Vi har en kyrkosyn som beskriver relationen mellan församling och samfund med termen ”ömsesidigt beroende” och vi utöver inom ramen för det omsorg och tillsyn över varandra. Det innebär sammantaget att våra pastorer använder pastorsskjorta och avskiljs för tjänst. Det är analogt med detta synsätt som klädnaden för gudstjänst tagits fram.

    Detta ser jag som naivt av flera skäl. För det första är det inte så att pastorsskjortan legitimerar exempelvis stolan. Det skrev jag om ovan.

    För det andra, dessa kläder kommer att brukas vid gemensamma samlingar och av våra representanter i ekumeniska sammanhang. Ledarskap utövas också genom exempel. (Och, ja, jag hade föredragit att våra samfundsledare hade samma slags kläder som pingströrelsens ledare vid ekumeniska samlingar.) Därför är detta en glidning till ett mer högkyrkligt synsätt. Därför att:

    För det tredje: Kläder är inte neutrala. De är inte bara ett hölje för kroppen. Liturgi har en kroppslig gestalt. Hur du klär dig kommunicerar ett budskap.

  3. I Sändaren skriver två blivande pastorer, Marcus Johansson och David Wedegård, under rubriken Det är inte roben som är problemet.

    Jag citerar två stycken, och lägger till egna betoningar:

    Att ordinationen innebär ett sorts underordnande till Kristus och kyrkan är en god teologisk poäng. Att ordineras handlar om att inta en särskild tjänande roll. Detta är möjligt även i den icke-episkopala tradition vi står i och ryms i ordination till särskild tjänst. Att den tjänande aspekten aktualiseras och symboliseras ser vi som positivt. Dock får detta inte ske på bekostnad av den frihet och bredd vi bör hålla högt i kyrkan. Om roben som plagg är helt frivillig borde det vara tillåtet att avstå vid ordination för de som har den övertygelsen. Vid årets ordination är risken nu dessutom stor att den kommer att handla mer om kläder än om själva ordinationen.

    Genom hela kyrkans historia har praktiken format läran. Vi tror inte att kyrkoledarna har en medveten strategi att införa praktik av liturgiska kläder för att så småningom införa ett ämbete. Det är dock den rädslan som nu syns hos många och det är inte konstigt. Genom att tillsätta en arbetsgrupp och driva denna fråga påminner kyrkoledarnas handlande om utövandet av just det mandat som kommer av ett ämbete. Påbudet kommer ovanifrån utan att ha förankrats på varken församlingsnivå eller hos medarbetare. Att det som påbjuds dessutom är en praktik som kan leda till något ämbetsliknande gör det än mer skrämmande. Att kyrkoledarna och arbetsgruppen inte kunnat förutse och undvika detta scenario är ett mysterium.

  4. Det går nu att tydligt se tre debattlinjer.

    1. Med mitt inlägg här som utförligast argumentation (vad jag vet), så diskuteras det teologiska innehållet i den föreslagna dräkten. Annicka Ahlefeldt önskar koncentration på de viktiga frågorna i Sändaren, men har samtidigt några formuleringar som är synnerligen problematiska. (Jag har lämnat en kommentar.)

    2. Det finns en debatt om process och förankring. Hans Andreasson skriver om olika beslutsmodeller och tänker att det är den viktigaste lärdomen för stunden att vi når fram till samtalsmodellen.

    Pea Karlsson skrivit ett läsvärt inlägg som berör både punkt 2 och 3.

    3. Det finns en diskussion av cykelställsfrågan, nämligen hur dräkten ser ut. Färgen, användning av logga på stolan, etc. Det är ironiskt nog den frågan som tidigare och nuvarande lärare (se kommentarfältet) på THS, Egon Onerup och Sune Fahlgren kommenterar, under rubriken Nej till blått och samfundsmärkt.

    Sune Fahlgren har i andra sammanhang kritiserat bruket av lovsångsband för att de skapar en prästerlig förmedlande nivå och hierarki mellan lovsångare och Gud. (En något överdriven kritik, men värd att beakta!) Att han då inte ser det principiella problemet med liturgisk dräkt är anmärkningsvärt.

    På debattplats i Sändaren är det mest positiva inlägget skrivet av Anders Jonåker, en av få i debatten som gläds åt det aktuella förslaget till liturgisk dräkt. Med samfundets bredd av traditioner och andliga influenser kan vi möta olika människor med evangelium. Men flertydighet behöver också symboler som förenar och en gemensam högtidsklädsel möter detta behov… När det gäller robe och stola läggs dogmerna åt sidan. Vad som då framträder är att ordinationen är uttryck för församlingarnas gemenskap och att en gemensam klädsel har betydelse…

    I hans inlägg framkommer inget som jag inte redan tydligt har vederlagt i mitt inlägg och i de efterföljande kommentarerna. Att detta kontroversiella förslag skulle vara teologiskt neutralt och verka enande är mer än måttligt naivt.

  5. Enkel klädsel fungerar utmärkt ur missionellt perspektiv. Från Dagen: Pastor Fredrik predikar ofta barfota

    Strängnäs. Fredrik Olsson är pingstpastorn som lägger mycket vikt vid sin klädsel. Men inte för att folk ska tycka att han är fin, utan tvärtom – för att ingen ska känna sig underklädd.

    Och

    När jag jobbade i en kyrka på Gotland kom ibland småbarnsföräldrar fram och uttryckte sin tacksamhet över att jag inte var så fin, för då kunde de åka till kyrkan även om barnen råkade spilla på sig precis innan de skulle gå.

Lämna ett svar till itpastorn Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.