Jag predikar helst i jeans och tröja. Oftast har jag en skjorta, för att inte min klädsel ska bli en onödig anledning till att mina åhörare skulle sluta lyssna på mig. Min klädsel är missionell, anpassad för att mitt budskap ska nå fram. Men den är också en del av mitt budskap. Jag vill så lite som möjligt signalera att det är en artskillnad på min tjänst i församlingen och andra tjänster. Jag kan ta seden dit jag kommer, så därför har jag ibland pastorsskjorta med frimärke och när jag predikade i katolska kyrkan i Trollhättan lät jag mig iklädas en lång fotsid vit dräkt med tillhörande rep som skulle knytas enligt förebild från det gamla förbundets präster. Jag vägleds av Paulus ord:
Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. 23Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)
Ett av pastorslivets stora ironier är att dessa ord egentligen var avsedda för att beskriva relationen till dem som saknar tron på Jesus, men sällan har jag behövt tänka på min klädsel för deras skull. Inom församlingsgemenskapen däremot kan det finnas tydliga förväntningar på pastorns klädsel, som gör att budskapet inte når fram om dräkten avviker.
Inom det spektrum av kläder som skulle vara acceptabla i det sammanhang jag finns, så lägger jag mig alltid i den minst liturgiska
änden, eller vad vi nu ska kalla den. Så lågkyrkligt som möjligt, så vardagligt som möjligt. Över tid försöker jag sedan vrida utvecklingen än mer åt det hållet. Det är en medveten hållning, förankrad i noggrant uttänkt teologi.
Equmeniakyrkans gudstjänstklädsel
Idag annonseras att Equmeniakyrkans nya gudstjänstklädsel är färdig. En blå robe med vit stola. Jag kommer inte att använda den. Jag kommer till och med att plädera mot dess användning i vanliga gudstjänster. Det nämns att alla som ordineras i år kommer att ordineras kommer att bruka dräkten. Själv ordinerades jag i en mörk kostym, trots massiva påtryckningar att det skulle vara kaftan. Jag och mina likasinnade sågs som besvärliga. Jag undrar hur det ser ut för årets kull av pastorer och diakoner?
Historisk bakgrund
Det nytestamentliga idealet beskriver en inför Gud jämställd församlingsgemenskap, med olika slags ledare (apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, presbyteros/eposkopos, församlingstjänare (diakonos), sådana som leder (proistamenos, Rom 12) eller styr (kubernesis, 1 Kor 12). Det beskriver vidare att dessa ledare ska sätta de heliga i stånd att tjäna. (Efesierbrevet 4:12 är sorgligt felöversatt i Bibel 2000, troligen tack vare att Harald Riesenfeldt fick läsa in en katolsk ämbetssyn på detta och andra ställen under översättningsarbetet.) Ledarskapet i församlingen ska alltså inte att göra något annat än vad andra medlemmar gör, utan det ska göra vad alla borde göra, fast på ett föredömligt sätt, så att de andra kan lära sig från ledarna.
Ett sådant ledarskap behöver inga markörer för sin särskilda tjänst
. Det har ju ingen annan typ av tjänst än vad de andra har.
Under Guds församlings första 200 år klädde sig dess ledare likadant som andra medlemmar, såväl till vardags som under gudstjänster. Det fanns inte ens i de sammanhang som anammade den ämbetssyn som Ignatios av Antiochia förde fram, med dess starka betoning på att varje nattvard måste ledas av en episkopos. (Ignatios syn på det andliga ledarskapet har av den katolske teologen Edward Schillebeeckx beskrivits som en plötslig och påtaglig förändring av synen på ledarskapet jämför med tidigare generationers.) Men som sagt, inte ens denna syn föranledde att fornkyrkan införde liturgisk dräkt.
Det finns vissa indikationer på att liturgisk dräkt började användas i några församlingar i östra delen av romarriket under 200-talet, men det stora genombrottet för liturgisk dräkt kom på 300-talet, sedan kristendomen fått en gynnad ställning av kejsar Konstantin. Tidigare hade adliga romerska familjer dominerat prästerskapet inom den romerska religionen. I och med det konstantinska skiftet så började dessa adliga familjer låta sina söner bli kristna ledare, presbyteros = äldste. Med sig tog de sina gamla titlar, de blev präster, pontifex på latin, hiereus på grekiska. En sammanblandning av hednisk pontifex-prästtjänst, gammaltestamentlig aronitisk prästtjänst och nytestamentligt presbyteros-ledarskap blev resultatet.
När 200-talets viktigaste teolog i Rom, Hippolytus förklarade varför handpåläggning användes när ledare insattes i sin tjänst, så hänvisade han till att de nu behövde gåvan att bota sjuka. Om de redan hade denna gåva så var handpåläggningen onödig och kunde hoppas över. Begreppet apostolisk succession
var alltså helt främmande för det andliga ledarskapet i staden Rom på 200-talet! Något behov av en dräkt som markerade att någon blivit ordinerad
fanns därför inte.
På 300-talet, när det blivit etablerad praxis att biskopen av Rom kallar sig papa
, hade bruket med liturgisk dräkt ännu inte kommit till Italien i någon nämnvärd utsträckning. Damasius var påve mellan 366 och 384, alltså när kristendomen inte bara var gynnad, utan när den också blev i det närmaste obligatorisk. När han blir varse att präster i södra Italien använder en annan dräkt än övriga flrsamlingsmedlemmar så tillrättavisar han dem.
Genombrottet för prästerlig dräkt kommer under 400-talet. Romarriket är på nedgång och vanligt folk börjar klä sig i andra och mer praktiska kläder än tunika med toga. De som stretar emot är de adliga familjerna, vars togor inte var helvita. Eftersom prästerskapet i församlingen kom från dessa familjer i stor utsträckning, så blev deras adliga klädsel en slags de-facto ämbetsdräkt. När till sist också de adliga slutade klä sig i dessa dräkter, efter att andra folk intagit Rom, så fortsatte prästerna, eftersom dräkten hade börjat motiveras med teologiska skäl.
Dräkt signalerar en teologisk hållning, praxis skapar teologi
En första lärdom ifrån detta är att dräkten skapat teologi, snarare än tvärtom. Det är därför naivt när företrädare för Equmeniakyrkan säger följande:
— Men gudstjänstkläder förutsätter inte en hierarkisk ämbetssyn, de påminner oss bara om att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag och hjälper oss att reflektera över den, säger Sofia Camnerin.
— Jag vill verkligen understryka att vi inte gått in i en annan ämbetssyn. Detta är ett arbetsplagg. Det är oerhört viktigt att förstå.
Equmeniakyrkans officiella hållning är att det finns en särskild tjänst
, men att undvika ordet ämbete
. Jag menar att detta är illa nog. Det görs en åtskillnad mellan ordinerade och andra, och i och med uppmuntrandet av en liturgisk dräkt, så kommer denna åtskillnad bli markerad närhelst dräkten används.
Nu tror jag att många pastorer främst kommer att använda dräkten vid vigsel och begravning i första hand, men det är inte så dräkten nu presenteras. Den presenteras som om den skulle användas vid vanliga gudstjänster också. Och på vilket vis kommer bruket av robe och stola hjälpa oss reflektera över att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag som bruket av en vanlig klädsel inte skulle göra?
Nej, detta står för ett skifte i teologin, för denna klädsel är inte neutral. Ju större skillnad mellan ledarskapets klädsel och vanliga medlemmars, desto tydligare markeras avståndet. Även om vi lyckas hålla tanken på rang borta från våra sammanhang, så står detta för ett tänkande kring art. Där NT är tydligt med att det inte finns någon artskillnad mellan ledare och andra medlemmar, där uppmuntras vi bära en dräkt som gör denna skillnad påtaglig.
Den enda teologi som uppmuntras av en praxis att bruka liturgisk dräkt är den teologi som gör en poäng av att det är skillnad på ordinerade och andra.
Men pastorskjortan då?
1500-talets reformation innebar för svenska kristna att en mängd liturgiska bruk försvann, inklusive dräkter. Reformatorerna skulle förfasats åt dagens bruk av alba, röklin, stola, och mässhake. Men i svenska kyrkan har det under 1900-talet skett en återgång till en förreformatorisk klädsel.
Protestantisk kristenhet i stort verkar just nu se på reformationen utifrån tre olika hållningar, grovt tillyxat:
- Vi har kastat ut barnet med badvattnet. Låt oss anamma de
historiska kyrkornas
goda sidor. - Vilket badvatten? Vi borde aldrig lämnat (eller accepterat att vi uteslöts) den katolska kyrkan.
- Vi gick inte nog långt. Vi gjorde inte nog kraftfullt upp med det konstantinska arvet, tudelningen mellan ordinerade och vanliga medlemmar, bristen på karismatiskt liv, etc. I själva verket är frikyrkan historisk i sig och vi har mer att lära från dess historia än de förtryckande segrarnas perspektiv!
Allt är inte ömsesidigt uteslutande. Visst kan lärdomar hämtas från alla traditioner, men det är inte möjligt att samtidigt röra sig i låg- och högkyrklig riktning.
Reformations- och väckelserörelser i historien har oftast inneburit avskaffning, eller minskning av användandet av olika slags liturgiska kläder. Dock inte alltid. Vissa väckelserörelser har sprungit fram med präster inom de etablerade kyrkorna som förgrundsfigurer, och de har då ofta fortsatt använda liknande klädsel som förut. Equmeniakyrkans tre historiska väckelseursprung står här för var sin betoning. Metodismen är mest högkyrklig, baptismen mest lågkyrklig och Missionsförbundet rymde hela bredden.
Jag har redan hunnit höra argumentet att vi redan har en ämbetsdräkt i form av frimärksskjortan. Då bör vi underförstått acceptera också robe och stola. Jag menar att det inte är så enkelt. Ju mer markant den liturgiska dräkten är, desto tydligare markeringar innebär den. Den nya dräkten står för en högkyrklig inriktning och stärker en sådan profil.
Kort sagt, den nya dräkten står för hållning 1 och 2 ovan, inte för den tredje, och som jag menar bäst förankrade både i Bibeln och väckelsetraditionerna. Den är därför ett steg åt fel håll.
Länkar
Bakgrund, diskussion och kommentarer:
Equmeniakyrkan på Facebook: En gudstjänstdräkt för gemenskap! och Nyheten om gudstjänstklädseln har väckt många frågor och tankar. Här försöker vi ge svar och förklarar ytterligare hur vi tänker och har tänkt i processen.
Equmeniakyrkan på webben: Ny gudstjänstklädsel med fördjupande text.
Dagen: Equmeniapastorer i ny dräkt.
Källor
- Pagan Christianity av Frank Viola och George Barna.
- The Early Church av Henry Chadwick.
Intressant och viktig diskussion. Jag tänker som du, men personligen kan jag inte tänka mig att ta på mig en pastorskjorta. Det skulle gå emot min övertygelse och mitt samvete, så det kan jag inte. Jag funderade mycket på detta när jag ordinerades till pastor i SAM härom året. Jag tog inte på pastorsskjortan trots att det hörde till ordningen. Jag har skrivit ett blogginlägg där jag berättar hur jag tänkte och hur det gick. Det känns aktuellt med tanke på dagens nyhet från Equmeniakyrkan.
Kyrkoledare Lasse Svensson skriver om detta och vill tona ner betydelsen av att dessa kläder erbjuds. Han säger bland annat:
Och
Så långt kanske inte så anmärkningsvärt. Har jag kanske gjort en höna av en fjäder. Längre ner ser jag dock två illavarslande tankar.
Det innebär att jag inte hade kunnat ordineras i år! Argumenteringen är också något försåtlig. Ord som
för tanken fel. Det här är absolut inte en fråga om tycke och smak för mig och andra som delar min syn. Med ordvalet underkänner Lasse de facto min teologiska kompetens.Det faktum att inga ordinander har lyft frågan kan ha fler skäl. På annat håll har jag fått denna kommentar:
Det finns nog några som kanske skulle föredra att inte bära, framförallt stolan. Majoriteten tror jag inte köper egen ämbetsdräkt utan bara lånar till ordinationsakten. Även om de delar den lågkyrkliga ämbetssynen är de för pragmatiska för att ta striden nu (och trötta efter otaliga strider kring vägledningsårets utformning). Dessutom är det i dagsläget uttryckligen inte något alternativ att avstå.
Kort sagt, det finns olika strider att ta. Ingen valde denna, men under andra omständigheter kanske det hade varit annorlunda.
Vidare skriver Lasse Svensson:
Detta ser jag som naivt av flera skäl. För det första är det inte så att pastorsskjortan legitimerar exempelvis stolan. Det skrev jag om ovan.
För det andra, dessa kläder kommer att brukas vid gemensamma samlingar och av våra representanter i ekumeniska sammanhang. Ledarskap utövas också genom exempel. (Och, ja, jag hade föredragit att våra samfundsledare hade samma slags kläder som pingströrelsens ledare vid ekumeniska samlingar.) Därför är detta en glidning till ett mer högkyrkligt synsätt. Därför att:
För det tredje: Kläder är inte neutrala. De är inte bara ett hölje för kroppen. Liturgi har en kroppslig gestalt. Hur du klär dig kommunicerar ett budskap.
I Sändaren skriver två blivande pastorer, Marcus Johansson och David Wedegård, under rubriken Det är inte roben som är problemet.
Jag citerar två stycken, och lägger till egna betoningar:
Fler kommentarer i sändaren: Pea Karlsson, Sune Fahgren, Britta Bolmenäs, m.fl.
Det går nu att tydligt se tre debattlinjer.
1. Med mitt inlägg här som utförligast argumentation (vad jag vet), så diskuteras det teologiska innehållet i den föreslagna dräkten. Annicka Ahlefeldt önskar koncentration på de viktiga frågorna i Sändaren, men har samtidigt några formuleringar som är synnerligen problematiska. (Jag har lämnat en kommentar.)
2. Det finns en debatt om process och förankring. Hans Andreasson skriver om olika beslutsmodeller och tänker att det är den viktigaste lärdomen för stunden att vi når fram till samtalsmodellen.
Pea Karlsson skrivit ett läsvärt inlägg som berör både punkt 2 och 3.
3. Det finns en diskussion av cykelställsfrågan, nämligen hur dräkten ser ut. Färgen, användning av logga på stolan, etc. Det är ironiskt nog den frågan som tidigare och nuvarande lärare (se kommentarfältet) på THS, Egon Onerup och Sune Fahlgren kommenterar, under rubriken Nej till blått och samfundsmärkt.
Sune Fahlgren har i andra sammanhang kritiserat bruket av lovsångsband för att de skapar en prästerlig förmedlande nivå och hierarki mellan lovsångare och Gud. (En något överdriven kritik, men värd att beakta!) Att han då inte ser det principiella problemet med liturgisk dräkt är anmärkningsvärt.
På debattplats i Sändaren är det mest positiva inlägget skrivet av Anders Jonåker, en av få i debatten som gläds åt det aktuella förslaget till liturgisk dräkt.
I hans inlägg framkommer inget som jag inte redan tydligt har vederlagt i mitt inlägg och i de efterföljande kommentarerna. Att detta kontroversiella förslag skulle vara teologiskt neutralt och verka enande är mer än måttligt naivt.
Enkel klädsel fungerar utmärkt ur missionellt perspektiv. Från Dagen: Pastor Fredrik predikar ofta barfota
Och