Ja men du då? Det är tonårssvaret framför andra. Det finns i en annan version: Ska du säga? Det har funnits med i debatter sedan antiken och avfärdats som icke-giltig logik ända sedan dess. Formellt kallas det tu quoque, du också, på latin. Eftersom det är ett favoritargument för Sverigedemokrater är det värt att granska närmare. Inte minst används det när partiets ursprung dyker upp. Inget annat riksdagsparti har grundats av nazister i akt och mening att bedriva nazistisk politik, men på olika sätt försöker partiet självt och dess sympatisörer få det att verka som att andra partier är lika goda kålsupare.

Argumentet är inte nytt. I min ungdom diskuterade jag med SSU:are som försvarade Sovjetunionen genom att peka på något fel med USA, som om ofriheten där var lika stor. I Sovjetunionen som sådant användes argumentet flitigt. Numera används det oftast av Donald Trump och hans anhängare. Igen och igen. På engelska kallas beteendet whataboutism.

I detta inlägg tänker jag visa att resonemanget inte håller, samt att Sverigedemokraternas försök att använda det i själva verket är ytterligare ett argument för deras uselhet som parti.

Åkessons lögn om Kristdemokraterna

Det första påståendet att granska är Åkessons lögn från oktober 2017 att Kristdemokraterna delvis grundats av nazister och därför utgör ett exempel på ett parti med nazistiska rötter. En ren lögn.

Den internationella kristdemokratin startade utifrån antifascistisk och antikommunistisk ideologi. Under 30-talet hade den sitt främsta uttryck i det tyska Centrumpartiet, och Konrad Adenauer. Adenauer trakasserades och tvingades under långa perioder leva gömd från nazisterna.

1949 blev Adenauer förbundskansler i Västtyskland. Det var undre hans ledarskap som konturerna till det moderna Tyskland och ett fredligt Europa växte fram.

Den internationella kristdemokratin har ogillats av extremister både till vänster och höger. Den har haft sin beskärda del av skandaler, men i sitt rotsystem är den motsatsen till nazism.

Svenska kristdemokraterna bildades 1964 av Lewi Pethrus som primus motor och Birger Ekstedt som första partiledare. Till en början var partiet ideologiskt ganska naivt och byggde mycket på sekulariseringsmotstånd. Under Alf Svenssons ledning gjordes partiet medvetet om till att bli ett europeiskt kristdemokratiskt parti.

En enstaka person med nazistiskt förflutet fick en plats högt på en riksdagslista 1964, men han var ingen grundare och hade inget som helst inflytande över partiets politik. Alf Svensson beskriver hur det gick till vid starten:

Jag var med när partiet bildades 1964. Jag känner varenda en som suttit i presidiet, partistyrelsen och i det verkställande utskottet. Att det fanns personer som försökte infiltrera partiet från det nazistiska hållet, det vet jag. Men vi tillsatte en kommitté som kastade ut de här medlemmarna.

Dagen, 2017-10-17

Sverigedemokraterna däremot bildades av nazister. Jag citerar ur boken Jesus var också flykting:

Sverigedemokraterna bildades den 6 februari 1988 i en lägenhet i Stockholm av ett gäng som tidigare varit aktiva i grupper som nazistiska Nordiska rikspartiet, Nysvenska rörelsen och Bevara Sverige Svenskt. Den före detta nazisten Anders Klarström valdes till ordförande. Fyra år tidigare hade han ringt till underhållaren Hagge Geigert och sagt ”Vi ska bränna dig ditt j*vla judesvin… vi ska komma och döda dig!”, något han dömdes till dagsböter för. Asatroende Leif Ericsson som hade varit kassör i Bevara Sverige Svenskt (BSS) och styrelseledamot i Sverigepartiet valdes till talesperson för det nybildade SD och grundade tidningen Sverigekuriren.

Två veckor senare bildades SD:s första lokalavdelning i Malmö av personer som varit aktiva i nazistiska grupper såsom Svensk socialistisk samling (SSS), Nordiska rikspartiet, Vitt ariskt motstånd och BSS. Gustav Ekström hade bevakats av Säpo redan 1940 då han betraktades som en av Sveriges farligaste nazister och potentiell landsförrädare. Han tjänstgjorde i SS under senare halvan av andra världskriget för att ”bekämpa världsjudendomen” och efter krigsslutet hade han kontakt med tyska nazister i flera år. Han var med på SD Malmös konstituerande årsmöte och valdes till revisor.

Gösta Bergqvist hade varit aktiv i SSS, som först hette Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, under 40-talet och hade även han kontinuerlig kontakt med tyska nazister under decennierna som följde. Han valdes till sekreterare på mötet och blev sedermera föreningskonsult för SD Malmö. Bosse Schön som gett ut boken Hitlers svenska SS-soldater berättar att han året efter Malmömötet, 1989, träffade Bergquist på en hemlig SS-träff i Tyskland, där han skröt över att han var en av de sista i Sverige som bar nazistuniform offentligt i maj 1945 när han sålde en nationalsocialistisk tidning på Stureplan i Stockholm.

Sidan 122.

När Sverigedemokraterna bildades var det vanligt med nazistiska uniformer och hitlerhälsningar på partimötena.

Vem som helst kan se att här råder inte minsta lilla uns av moralisk ekvivalens. Skillnaderna mellan partiernas ursprung kunde inte vara större. Låt mig illustrera detta med en bild.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att Sverigedemokraterna attraherade nazister i mängd för att de var nazister. Kristdemokraterna attraherade några få nazister för att dessa ville utnyttja dem.

När Åkesson kallade Kristdemokraterna för ett bra exempel på ett parti med nazistiska rötter ljög han grovt. Han rentvådde inte sig sitt eget parti. Han solkade ner det ytterligare.

Sverigedemokraternas lögner om Socialdemokraterna

I sommar har Sverigedemokraterna släppt vad de kallar en dokumentär om ”historien om Socialdemokraterna så som den aldrig har berättats förut”. Just filmer är utmärkta propagandaverktyg. Man kan säga mycket på kort tid som tar timmar att vederlägga. Att kombinera bilder med budskapet gör också att det landar snarare i magen än i förståndet. Bilder ger en emotionell effekt.

Många som överväger att stödja Sverigedemokraterna har sedan tidigare fått sig till livs en övergripande berättelse (ett narrativ) som skapar en beredvillighet att ta till sig ett budskap som det i filmen. Som Runar Sögaard. Han skrev på Facebook ”att det var så illa hade jag inte trott”. En källkritisk hållning inkluderar att pröva också sådana budskap som går i linje med det man redan tänker. Hade Runar för en sekund stannat upp och i stället tänkt tanken ”kan det verkligen vara så illa ” hade han kanske sett det som alla seriösa historiker påpekar, filmen är avsiktlig historieförfalskning.

I filmen används vad som stod i Aftonbladet för att svärta ner socialdemokraterna. Problemet är LO köpte tidningen först 1956 och under 30-talets andra hälft och krigsåren var tidningen snarast inofficiellt folkpartistisk. Det som stod i tidningen, när den stödde Hitlers Tyskland, gav uttryck för vad många i samtiden tyckte. Men det är fullständigt uppåt väggarna att säga att den talade för socialdemokratin. Detta uppenbara och enkla faktafel borde vilken seriös dokumentärfilmare som helst undvikit. Men så är det heller ingen seriös dokumentär som Sverigedemokraterna gjort.

Detta misstag är så grovt att det bevisar den tesen. Det finns ingen rimlig comeback från det, oavsett vad som sägs i filmen i övrigt, så har detta misstag visat att den inte får tas som en sanningsenlig skildring. Resten av filmen behöver ses i ljuset av den insikten. Filmen är propaganda, inte folkbildning.

Så här beskriver Jan Kjellin filmen:

Att Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraterna inte ger en korrekt bild av vare sig Socialdemokraternas eller Sveriges politiska historia under 1900-talet började konstateras nästan omedelbart av samhällsvetare och historiker. Filmen förvränger fakta, utelämnar motstridiga uppgifter och innehåller även rena felaktigheter. Men den berättar också en hel del sanningar. Sanningar som är långt ifrån smickrande; för Socialdemokraterna och för Sverige som nation.

Motargument, 2018-08-13.

Så här långt kan jag höra motargumentet inom mig, ”ni erkänner att somligt är sant, är inte det illa nog?” Och svaret för mig som kristen och efterföljare till Honom som kallar sig Sanningen är naturligtvis att det inte duger att somligt är sant, ambitionen måste för en dokumentärfilm vara att ge en rättvis övergripande bild, inte bara ha rätt i några detaljer. Som en övergripande skildring av socialdemokratins ideologi är filmen helt fel.

Dåtidens rasistiska samhällsanda

Rasism är inget nytt. Nazisterna var inte de enda rasisterna i sin samtid. Och de var inte de enda antisemiterna heller. Joel Halldorf och Patrik Hagman har spelat in ett mycket viktigt avsnitt av Läsarpodden där de diskuterar boken Europa mot judarna, av Götz Aly. Det rekommenderas varmt som en introduktion till den utbredda antisemitismen, som kulminerade i nazismen.

Den svenska socialdemokratin var inget undantag. Den påverkades av tidsandan. Rasbiologi och social ingenjörskonst sågs som okontroversiellt av många. Gunnar och Alva Myrdal menar jag hade ett förödande inflytande och deras syn på familjen var vidrig, liksom deras stöd för rasbiologi.

Problemet med Sverigedemokraternas propagandafilm är att de inte sätter detta i sin kontext. Låt mig på nytt illustrera med en bild. Före 1945 genomsyrades samhället av en utbredd rasism. Det markeras som rosa nedan. På många håll fick det sitt yttersta uttryck i nazism, de röda prickarna nedan. Andra världskriget blev för världen ett uppvaknande. Rasismen avslöjades och minskade. Bara några få nazister blev kvar.

Socialdemokratin var på 30-talet ett barn av sin tid. Rasism och vissa nazistsympatier lyser därför igenom den cirkel som representerar partiet på den tiden. När tiden var inne för Sverigedemokraterna att bildas, till höger i bilden, finns det lite rasism kvar i samhället. I någon mån lyser det igenom Socialdemokraternas cirkel också där, liksom övriga partier. Minnesgoda läsare minns kanske valstugereportaget 2002.

Sverigedemokraterna däremot är vid sitt bildande inte ett barn av sin tid. Deras stora cirkel har jag gjort naziströd i sin kärna. I en tid när världen i stort har lärt sig läxan från andra världskriget och sitter inne på ovedersägliga kunskaper om nazismens avskyvärdhet, då bildas Sverigedemokraterna av nazister, för att bedriva nazistiskt präglad politik.

De inslag som fanns av rasbiologi och andra nazistliknande avskyvärdheter inom hela det svenska samhället, inklusive socialdemokratin, kan inte ursäktas, men i någon mån måste den moraliska domen över dem lindras utifrån principen att de inte förstod vad de gjorde. Sverigedemokraterna hade vid sitt bildande ingen ursäkt. Deras nazism är därför extra avskyvärd.

När Sverigedemokraterna ljuger om Socialdemokraterna rentvår de inte sitt eget parti. De solkar ner det ytterligare.

Tu quoque är ett argumentationsfel som svärtar ner alla samtal

Tu quoque, whataboutism, är inte argument som på ett logiskt plan rentvår någon, inte ens om det vore sant. Två fel blir inte ett rätt. Taktiken handlar om att flytta diskussionen från den egna sidans brister till något annat. Detta andra är i själva verket ett personangrepp. Eftersom andra beskrivs, rätt eller fel (i det här fallet fel), som lika goda kålsupare, är det hyckleri att peka ut den egna parten som dålig.

Det argument som återkommer oftare än något annat när man diskuterar med SD-sympatisörer är just detta, att partiet pekas ut på ett ojuste sätt. ”Inget parti är felfritt ” , sägs. Och det stämmer. Men alla partier har inte lika djupgående fel. Det är skillnad på att ha böldpest och att vara snuvig, även om man i båda fallen kan nysa.

Att tu quoque-argumentet fungerar så bra för Sverigedemokraternas sympatisörer kan antagligen bara förklaras med bilden av den egna sidan som utsatt för attacker från ett förmodat etablissemang. Allt som framställer detta etablissemang som hycklare anses vara bra argument. Det handlar inte om logik, det handlar om att skapa den emotionella effekten.

Samma slags känslor uppväcks av Kellyanne Conway när hon försvarar Trump, genom att göra allt annat än att svara på frågan.

Personangreppen är intentionella. Livsluften är  att svärta ner. Att det är ett ogiltigt argument struntar man i. Den effekt man vill uppnå och som uppskattas av supportrarna är inte logiskt frikännande, utan att legitimera avsky mot de befintliga partierna. Den uteslutande emotionella effekten är vad supportrarna vill ha. Gillanden och instämmanden följer i mängd varje gång de hör ett tu quoque-uttalande.

Användningen av tu quoque-taktiken rentvår inte Sverigedemokraterna på någon punkt. Som argument betraktat är det ogiltigt. Som taktik solkar partiet ytterligare.

”Men dom andra då?”

Väl kommen så här långt i samtal går det ofta över på en meta-nivå. Andra använder tu quoque-taktiken, varför ska inte jag få använda den? Whataboutism om whataboutism!

Andras argumentationsfel ursäktar inte dina argumentationsfel.

Det är också en himmelsvid skillnad mellan att erkänna den egna sidans brister och med den utgångspunkten diskutera andras motsvarande brister, och att diskutera andras brister för att slippa diskutera de egna. Jag har till denna dag inte mött en enda SD-företrädare eller sympatisör som utan omsvep erkänt partiets solkiga förflutna för att sedan på ett konstruktivt sätt leda i bevis att det skulle ha ändrat sig. Om de erkände skulle de vara trovärdiga, nu blir det en flykt undan problemen.

Jag skulle kunna sluta här. Min argumentation menar jag är oantastlig. Därmed inte sagt att jag i sedvanlig ordning kommer att drabbas av personangrepp och kommentarer som inte bemöter mitt sakinnehåll. Som jag inte publicerar, för på min blogg råder tydliga regler om hur samtal ska föras. Men jag vet att frågan kommer. De andra, har inte de liknande problem.

Bland våra riksdagspartier finns det ett som har en liknande vurm för diktatur och förtryck i sitt rotsystem. Vänsterpartiet. Så sent som 1989 skickade det partiet officiella hälsningar till diktatorer i öst. Vurmen för Castro och en märklig tolerans för extremvänstern smickrar inte heller bilden av partiet.

Som sagt, tu quoque är inte ett argument med bärighet. Det som på sin höjd kan sägas är att det finns två partier som har så vidriga rötter att man inte bör rösta på något av dem. Inte ens om det vore lika fel att stödja Vänsterpartiet blir det rätt att stödja Sverigedemokraterna. Och den principen håller även om jag skulle ha fel i det som nu följer.

Låt mig skjuta in, även om det är ovidkommande för mitt resonemang, att jag inte är vänsterpartist. Jag vet av erfarenhet att några sluta lyssna på mig om jag inte säger det, trots att det inte har något med mina argument att göra.

Jag menar att det ändå finns en skillnad mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna och den skillnaden är att partiet tog viss lärdom av Berlinmurens fall och östblockets sammanbrott. Partiet skrev om sitt partiprogram i grunden. Partiet har skrivit en vitbok om sin historia. Det skulle kunna göras mer. Mycket mer borde göras! Men något är ändå gjort.

Sverigedemokraterna har utlovat en vitbok. Den har aldrig kommit.

Åkesson gör allt för att slippa svara på frågor om det egna partiets förflutna. Han ljuger om att han inte såg några nazister när han gick med i partiet.

Jonas Sjöstedt erkänner utan omsvep att hans parti har grova synder i sin historia. Han ljuger inte om det egna partiets förflutna. Han verkar för en förändring. Mer kan göras. Mer borde göras. Men det är en tydlig skillnad mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på den här punkten.

Det finns helt enkelt inga andra som Sverigedemokraterna kan använda som en hävstång för att rentvå sin egen historia. Partiet startades av nazister i syfte att bedriva nazistisk politik. Så länge som partiet inte tar detta ursprung på djupaste allvar förblir de ett ovärdigt parti att stödja och rösta på. För en kristen borde det vara otänkbart.