Jag fick det stora förtroendet att skriva gästkolumner på ledarsidan i tidningen Dagen. Till min förvåning förlängdes det efter första året och blev därför både 2023 och 2024. Jag tänkte att ett sätt att tacka för mig när detta uppdrag nu tagit slut är att presentera mina krönikor samlat och dessutom komplettera med en del länkar som är relevanta. Jag sorterar artiklarna ämnesvis, inte kronologiskt, även om det inte alltid är enkelt att hitta klara kategorier. (Dilemmat löses med card sorting inom informationsarkitekturen, säger jag för att göra skäl för smeknamnet itpastorn.)
Jag både började och slutade med inlägg om offentliga debatter inom kristenheten. Jag uppskattar skarpa diskussioner och vill ogärna släta över faktiska skillnader i synsätt, men hur kan vi föra den sortens samtal så att de över tid befrämjar vår andliga mognad?
Jag är plågsamt medveten om att det finns skadliga avarter inom Guds församling
Publicerad 2023-02-01
Rubriken skjuter lite vid sidan av mitt huvudsakliga ärende, som handlade om självkritik och den totala bristen på sådan som finns inom vissa kristna sammanhang. Min rubrik var Att städa framför egen kyrkdörr, om jag minns rätt. Dagen hade den först men deras A/B-testning gjorde att de ändrade, gissar jag, av webbadressen att döma. Nyckelcitat:
Nu undrar jag: Finns motsvarande samtal även i andra rörelser? Finns det avarter, överbetoningar eller rent av inslag av ren villolära som behöver identifieras och städas ut? Kan det samtalet föras utan att det ses som en attack på hela rörelsen?
Utan att jag visste om det hölls strax efter denna krönikas publicering ett symposium på Enskilda Högskolan Stockholm. Det handlade om teologen Rosemary Radford Ruether. Ingen som deltog i symposiet levde upp till denna kritik som jag levererade:
Låt mig ta ett exempel. Feministteologen Rosemary Radford Ruether förnekade den centrala tanken att Gud skapat världen ur intet. I stället sa hon att den har en egen existens av evighet, vid sidan av Gud, och hon kallade den Gaia, för att höja dess status till mer jämlik med Gud. Jag kan förstå det vällovliga syftet, att undvika hänsynslös exploatering, men ser inget skäl till detta avsteg från vad som rimligen kan sägas vara en kristen skapelselära eftersom respekten kan uppbådas med en annan uppsättning goda argument.
Vågar jag tro att det var Guds Andes ledning att jag träffade så exakt med mitt exempel?
Illasinnade kritiker kan vara den bästa sorten
Publicerad 2023-03-15
Nyckelcitat:
Vi gör oss själva en otjänst om vi avfärdar även illasinnad kritik. För det brukar oftast också finnas saklig kritik, gömt bland den osakliga, en kritik som det är mycket svårare att värja sig ifrån. Kritik ställer mig inför ett val: kommer mitt främsta fokus vara att vinna eller att växa? Är jag så ärlig mot mig själv och min omgivning att jag ser det som ett tillfälle att justera min kurs? En mognande människa och en mognande rörelse väljer att ta vara på den konstruktiva kritiken och inta bara slå ifrån sig.
Jag tog två exempel, liberalteologers tendens att avfärda alla som kritiserar dem som ”fundamentalister” och Per Ewerts kritik av svensk socialdemokrati. Veckorna som följde såg jag hur mycket attacker som helst mot Ewerts påståenden. Alla tänkbara fel och överdrifter i hans böcker lyftes fram, men ingen berörd stannade upp och ställde sig frågan om det fanns åtminstone ett uns av sanning i det som sagts. Det inkluderar kretsen runt tidskriften Nod, som tappade förtroende rejält hos mig (även om jag fortsatt prenumerera).
Ett andra nyckelcitat ur artikeln:
Ett — svårare steg är att kunna ta till sig kritik även om den är framförd kärlekslöst och uppblandad med osakligheter.
Jag kan sammanfatta dessa två inledande artiklar så här: Den som vill vinna mitt förtroende bör vara beredd att visa sin självkritik och att man lyssnar in det som andra säger, även den som inte tänker som jag.
Detta är det svåraste av alla uppdrag som pastor
Publicerad 2024-02-08
Jag bestämde mig tidigt att inte använda mina krönikor för polemik mot andra krönikörer, även om jag ibland haft några små kommentarer om dem i förbifarten, oftast gillande. Detta är nog det exempel där jag kom närmast och det handlade just om debatter. Ida-Maria Brengesjö hade ett inlägg på temat sluta tjafsa, världen behöver inte våra debatter (mina ord). Jag hade redan bestämt mitt ämne, så hennes artikel var inte den utlösande faktorn till att jag skrev min.
Det som Ida-Maria inledde med, hatiska kommentarer i sociala media, är vi helt överens om. Men vilken plats har det ordnade, sakliga teologiska samtalet? I det närmaste ingen alls, skulle man kunna tolka Ida-Marias text som, även om jag vet att det inte menar det. Det som mer än något annat går i dagen (ordvits!) är nog våra skilda gåvor. Hon är mer evangelist och jag är mer lärare. Och jag har svårt att frigöra mig från att Bibeln uppmanar oss att vaka över vad som förkunnas. (Mer om det fanns i andra krönikor som jag återkommer till.) Nyckelcitat:
Som förkunnare ska jag framlägga den sunda tron (som jag ständigt behöver lära känna mer och mer), men sedan är det Guds sak att överbevisa någon i hjärtat. Det är när jag tappar tron på att Gud gör sin del av jobbet – den viktiga delen – som tonläget kan urarta eller som jag frestas att hjälpa Gud på traven. Då kan jag bidra till dumma dispyter. Det är inte främst den starka trons människor som tänder kättarbål, utan de vars tro på Gud är så svag att de inte låter Gud vara Gud!
Det jag ville säga var att det återigen hänger på attityden. Om jag i debatter framlägger min sak i förlitan på att Gud vakar över sitt ord och leder människor till sanningen, så kan jag vara skarp i argumenten, men ödmjuk inför uppgiften.
Omtolkningar används för att tysta konservativa kristna
Publicerad 2024-09-11.
Några decennier av frustration gick in i denna krönika. Krönikan innan, som jag skriver om i ett kommande inlägg, gjorde avgränsningar mot fundamentalism och bemötte den värsta debattmetoden som används från det hållet, beskyllningen att ”kompromiss”. Det kan vara värt att veta när man läser denna krönika, som handlar om den sämsta debattmetoden från liberalteologiskt håll, nämligen att använda sig av tvetydiga begrepp.
Detta återkommer hela tiden. Att vara ”inkluderande” kan både vara en attityd och en teknisk term för en specifik teologi kring samlevnadsfrågor. Frasen ”mångfald, inte enfald” är likadan. ”mångfald” är i sammanhanget en teknisk term för den egna uppfattningen. De som inte delar den är dumma i huvudet. Frasen använder sig av värdeglidningar som gör den till ett ogiltigt argument.
Det finns tre begrepp, vars missbruk jag stött på oftare än alla andra, och de är:
- Dialog
- Att vara ”färdig”
- Att välkomna ”bredd”
Det är de begreppen jag förklarar missbruket av i artikeln, som jag avslutar så här:
Orden är laddade med positiva känslor. Men dessa känslor kommer helt och hållet från deras normala innebörd. Sedan används känslodaddningen för att legitimera begreppens glidning och ibland för att stoppa vidare samtal. “Anamma det jag säger eller var en motståndare till dialog. Håll med mig eller bekräfta att du inte vill tänka vidare. Tyck som jag eller så står du för något trångt och ogint.” Nej, det är dumt och en dålig ordning att diskutera på ett sådant sätt.
Strax efter publiceringen hade Equmeniakyrkan sin kyrkokonferens. Vissa av dessa som i vanliga fall vurmar för ”dialog” och ”bredd”, så till den milda grad att de vill inkludera ”teologiska tolkningar” av Jesu uppståndelse som förnekar att den faktiskt hänt, ville inte alls ha någon bredd, om den ens luktade en anings aning av pingströrelsen. Det uppenbara hyckleriet var enkelt att se och när flera av dessa fraser kastades tillbaka på dem blev det ganska underhållande.
Jag vill inte ha en ”bredd” som inkluderar att kristna förkunnare förnekar centrala kristna läror, som uppståndelsen och Jesu gudomlighet. Det kommer jag tillbaka till i krönikor jag presenterar längre fram. Men jag säger det öppet och undviker pådyvla andra min åsikt genom dubbeltydiga ord.
Det kommande inlägget kommer handla om de krönikor som jag skrev med kyrkans inre sekularisering som röd tråd. Denna krönika kunde lika gärna ha sorterats in i den gruppen.
Vissa teologer är både briljanta och helt ute och cyklar
Publicerad 2024-12-13
I min allra sista krönika återvände jag som sagt till ämnet. Ytterligare en grundläggande attityd som jag tror är helt nödvändig är att förena lyssnande till en annan och att ge samma person nödvändiga invändningar mot det som blivit fel. Nyckelcitat:
Jag brukar tala om tre nödvändiga gränsdragningar för att hålla tron sund: Mot liberalteologin, mot fundamentalismen och mot hyperkarismatiken. Men jag håller de gränserna porösa. Det finns saker att lära sig också på andra sidan gränsen och det bör jag låta sippra igenom.
Den gemensamma nämnaren för alla dessa artiklar är att debatter ska tjäna mognaden, inte makten. De är inte till för att vinnas i enkel mening, utan för att vi ska växa. Därmed inte sagt att det inte finns bra och dåliga hållningar. Det jag pläderar för är långt ifrån relativism. Det jag säger är att en debatt kan förmedla insikter som får oss att mogna, och när vi tillsammans strävar just efter att mogna mer än något annat, då bär de god frukt.
När jag delar upp min omvärld i två läger, de som har rätt och de som har fel, och slukar allt från den ena gruppen och ratar allt från den andra, så blir jag möjligen informerad om bra saker. Men jag blir inte formerad som lärjunge.
Den svartvita uppdelningen av världen kräver inte någon urskillning av mig när jag lyssnar. Urskillning är vad som gör att vi kan lära av alla andra utan att för den sakens skull hamna i förnekande av det finns äkta sanning.
Mer kommer, som sagt
Detta var en första samling krönikor. Min bön är att de ska vara till nytta inte bara de dagar då de publicerats, utan att man ska kunna gå tillbaka till dem i framtiden. Därför presenterar jag dem nu så här. Det kommer mera!