Hur debatterar vi kristna ledare?

Idag besökte jag min gamla arbetsplats, en gymnasieskola i Trollhättan. Ett kärt återseende av kollegor inklusive några rejäla kramar. Jag lånade en arbetsplats där jag satt och jobbade under tiden min bil var på service och lagning. Under tiden fick jag höra hur två kollegor diskuterade ett par elever. En kille hade tydligen i något sammanhang burit klänning och det gjorde en kollega jätteglad. ”Jag uppmuntrar allt som är normbrytande”, sa hon.

Jag ställdes inför ett val: Att genast uttrycka min avvikande åsikt. Jag kan dessutom argumentera väldigt väl för den, tycker jag själv. Valet står nämligen inte mellan ”normer” och icke-normer, utan mellan en uppsättning normer och en annan uppsättning normer. En kurs i filosofi på medelavancerad nivå anbefalles den som inte kan se detta!

Nu valde jag dock inte att där och då ta debatten. Situationen tillät inte att det kunde ha lett till någon slags fruktbart resultat. Flera av mina gamla kollegor vet vad jag tror eftersom det aldrig varit något jag hymlat med och diskuterat när tillfälle givits.

Detta var dock inte ett sådant tillfälle. Jag lät alltså situationen bero. Däremot bjöd jag hem alla mina gamla kollegor till mitt nya boende och jag hoppas de ska se att jag uppskattar och bryr mig om dem.

Mitt beteende skulle kunna sägas vara en tillämpning av den predikan Niklas Piensoho höll på Nyhem i Juni, så som jag tolkar honom.

Kontrasten

Under dagen satt jag som sagt med min dator i ett hörn och arbetade. Det inkluderar att hålla mig uppdaterad om vad som sker i världen i stort, den webbtekniska världen, basketvärlden och den kristna församlingen.

På den sista platsen rådde det en smärre bloggstorm, åtminstone inom svensk pingströrelse. Piensohos predikan har väckt en del frågor och bemötts med skarp kritik. En snabb rekapitulation av debatten ser ut ungefär så här:

  1. Piensoho predikar, Dagen rapporterar.
  2. Det kommer en starkt kritisk debattartikel i Dagen.
  3. Piensoho svarar.

Jag citerar några rader ur svaret:

Jag tror att den linje som [min kritiker] förespråkar är problematisk. Jag har svårt att råda kristna föräldrar, vars barn ingår partnerskap, eller gifter om sig, att inte närvara på barnens högtidsdag med argumentet att Jesus inte skulle gjort det. Vi vet faktiskt inte hur Jesus skulle ha gjort. Jag tror inte heller att ett deltagande innebär ett bekräftande. Och jag tror inte att en bön om Guds välsignelse över ens egna barn, trots att de valt en annan väg än den man önskat som förälder, är det samma som ett välsignande av allt barnen gör.

När jag använder välsignelsebegreppet är det just för att det står för något genuint och ursprungligt. Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.

Jag noterar några glasklara meningar:

  • Deltagande är inte bekräftande…
  • En bön om välsignelse över ens egna barn… är [inte] det samma som ett välsignade av det barnen gör.
  • Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.

Så långt borde det inte vara några problem. Men nu har Niklas Piensoho också valt att inte bemöta varje enskild detalj som kritiken innehöll, utan håller sig till de stora dragen. Och då blir det rabalder.

(Rent formellt skrev Dahlman en reflektion allra först under rubriken ”Vimsig teologi” (borttaget från Världen Idags sida). Jag läste den när den var ny men satte den aldrig i samband med Piensohos predikan. Jag läster ofta bloggar så snabbt att det ännu inte kommit några kommentarer och det var bland dem som kopplingen klargjordes. Det är anmärkningsvärt att Tommy Dahlman som jag respekterar oerhört och jag kommer till så skilda slutsatser.)

Debatten tar fart

Nu höjs ett par kritiska röster ytterligare.

  • Tommy Dahlman skriver ett nytt blogginlägg och gör en helt annan bedömning än jag om kvalitén på Piensohos svar. Jag har svarat på hans inlägg i kommentarsfältet.
  • Mikael Karlendal kommenterar övergripande på sin blogg. Jag föredrar i likhet med honom diaspora-perspektivet framför Piensohos Abrahamsperspektiv, även om jag i likhet med Jonas Melin ser att de kan komplettera varandra. (Liksom Piensoho aldrig helt förkastade Exodus-perspektivet.) Karlendals andra halva handlar om att Abrahams välsignelse ska ses som begränsad till att vi får möjlighet att omvända oss från vår synd. Där är vi oense, men det ser jag som underordnat i den aktuella diskussionen.
  • I kommentarsfälten på dessa båda blogginlägg så förekommer det betydligt hårdare anklagelser. Piensoho blev enligt någon pastor i Filadelfia utan att ha några ”andliga kvalifikationer”. Och trots de ovan citerade orden så anses det vara fullt möjligt att tolka Piensoho som att han står för att vi ska fullt ut välsigna HBTQ-rörelsen och i princip anamma EKHO:s agenda. På Twitter sägs liknande saker och det faktum att någon försiktigt frågar om så är fallet med en positiv förhoppning om ett jakande svar tas till intäkt för att Piensoho är otydlig.

(Om det nu är så att Piensoho skulle börja höjas till skyarna av EKHO med flera så beror det inte på något han själv sagt eller gjort, utan på att hans kritiker överdrivit innebörden i hans ord!)

Nu kommer det en del inlägg till Piensohos försvar:

Nu uppmärksammas diskussionen också i Världen idag på nyhetsplats där man bland annat intervjuar Karlendal och på debattplats där han får en artikel publicerad. Den håller inte alls samma kvalité som Karlendals tidigare blogginlägg och utgör i mitt tycke debattens absoluta lågvattenmärke. Jag återkommer till den nedan.

Också Sveriges mest läste kristne bloggare, Stefan Svärd, skriver ett längre inlägg. Respektfullt, men enligt min mening missvisande. Han utgår ifrån att Piensoho är en god missionspastor, som framför åsikter som är ”mainstream” inom SMF/SMK/Equmeniakyrkan. Jag bemöter denna felaktiga beskrivning av Piensoho i kommentarsfältet på Stefans blogg.

Stefan får dock många glada tillrop och enligt hans statistik får bloggen nytt besöksrekord.

Över till några reflektioner från mig.

Sociologi är inte etik

Det som förvirrar debatten mer än något annat är sammanblandningen mellan sociologi och etik. När Piensoho talade om att leva som Abraham bland främlingar som inte delade hans tro så är inte poängen att vi ska bli som omgivningen eller anamma dess åsikter. Piensohos fråga är hur man lever i en minoritetssituation.

Att som de flesta av hans kritiker dra in bibelord om helgelse är därför inte en relevant kritik. Han talar om interaktion mellan den som har en tro och andra människor. Det är faktiskt inte så svårt att uppfatta om man lyssnar till hans predikan och läser hans ord.

Förtroendets eller misstrons kontext

Alla rörelser utvecklas. Annars förvandlas de till pittoreska museiföremål över en svunnen tid. Utveckling är alltid en utmaning. Det somliga inom en rörelse ser som ett steg åt rätt håll kommer andra se som ett förfall.

Det är inte svårt att se att många röster åtminstone i de huvudsakliga debattörernas kölvatten uttrycker en stark misstro mot utvecklingen inom pingst i stort. Också Dahlman och Karlendal uttrycker nu och då skepsis kring det som sker, inte minst i frågor kring teologin. (I andra sammanhang har de däremot ofta kommit ner på var sin sida i debatten, speciellt kring frågan om teologin bör vara pentekostalt eller evangelikalt präglad.)

Jag säger inte på något vis att alla farhågor är obefogade eller att all utveckling inom pingst i Sverige är optimal. Det saknar jag kompetens att bedöma. Det som är intressant just nu är frågan om i vilken kontext man bedömer Piensohos predikan. Min ser väldigt annorlunda ut.

Själv är jag präglad av de diskussioner om HBT-frågor som vi förde i Missionskyrkan på 90-talet. (På den tiden fanns inte bokstaven Q med i förkortningen.) Vi hade ett nätverk av pastorer för att främja bibeltro, karismatik och radikalt lärjungaskap. Niklas Piensoho var en av de som tog ett ledaransvar inom nätverket.

Boken Motbilden och budskapet (Marcus förlag, 2001) togs fram av några av våra riksevangelister som en motpol till det material som framställdes från samfundet centralt eller förekom i tidskriften Tro och Liv. Piensoho medverkar med ett kapitel som har rubriken Kan vi välsigna. Svaret blir nej, vi kan inte välsigna ingåendet av partnerskap.

Från att på 90-talet ha utgjort ett av de ledande namnen för bibeltro och en tydlig hållning i sexualmoraliska frågor så har nu Piensoho kommit att anklagas för att driva en liberal agenda. Och detta enbart utifrån anklagelser om otydlighet.

Min reaktion kan inte bli någon annan än denna:

Motbilden och budskapet

Det kan vara på sin plats att reda ut exakt vad Piensoho skrev i sitt kapitel, åtminstone som en slags upplysningsservice!

Boken som helhet är tydligt skriven för Missionskyrkans kontext men är också läsvärd för andra. Den rekommenderas varmt. Den ger historiska, exegetiska och pastorala perspektiv på frågorna. Ett lysande litet kapitel på 5 sidor av Wolfhart Pannenberg och en detaljerad exegetisk genomgång över de ledande exegetiska nytolkningarna av Gunnar Samuelsson är i mitt tycke bokens stora behållning.

Piensoho fick på sin lott att skriva om den specifika stridsfrågan inom SMK vid bokens tillkomst; frågan om vi kan och bör välsigna ingåendet av ett homosexuellt partnerskap eller bör låta ordinera pastorer som lever i en homosexuell relation. (Sidorna 133ff.)

Han börjar med att konstatera att vi har olika åsikter och att det är orimligt att tänka sig att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att nå fram till en enad uppfattning. Det handlar alltså inte om åsiktsdiktatur. Men beslutet att välsigna eller inte kommer per definition innebära att endera falangen går förlorande ur meningsmotsättningen.

Piensoho fortsätter sedan med att adressera frågans stora falska dikotomi. Att man antingen accepterar och välsignar allt eller så är man kärlekslös och fördömer individer. Vid bokens tillkomst så är det uppenbart så att HBT-rörelsen och dess förgreningar inom kyrkan försöker hävda denna falska dikotomi. Den är deras viktigaste argument. Antingen går man med liv och lust med i Pride-paraden eller så stödjer man orättfärdiga lagar i Ryssland och Uganda, samt legitimerar våld och diskriminering i Sverige.

Det är och förblir en falsk dikotomi och argumentet blir inte bättre bara för att det upprepas med en propagandistisk frekvens.

Ironiskt nog tycks det mig som att en del av de anklagelser som nu inom pingst riktas mot Pienso utgår från samma falska dikotomi, fast från andra hållet. Om vi inte ständigt markerar vår åsikt i ord och handling, om vi inte uteblir från en festlighet typ en vigsel mellan två personer av samma kön, ja då finns inget annat alternativ än att man bejakar HBTQ-rörelsens agenda fullt ut. Men detta är en som sagt en falsk dikotomi också när argumentet framförs från andra hållet.

Åter till boken:

Piensoho menar att frågan om välsignelseakter enbart kan avgöras utifrån Bibelordet. Han argumenterar därvid på tre plan:

  1. Vad säger de texter som behandlar sakfrågan?
  2. Vad för kompletterande perspektiv får vi från andra texter?
  3. Vad för vägledning får vi från Bibelns allmänna förhållningssätt, främst exemplifierat i kärleksbudet?

Piensoho argumenterar skickligt för att oavsett tolkningsnivå så är budskapet entydigt. Han jämför med andra frågor som eviga straff eller apokatastasis (”med mycket god vilja kan man hitta några texter som möjligen talar om allas slutliga frälsning”) eller skilsmässa och omgifte. Piensoho säger däremot om homosexuell samlevnad:

Det unika med denna debatt är det helt entydiga bibliska materialet. Jag känner inte till någon annan fråga där bibeltexterna är så samstämmiga… I frågan om homosexualiteten är Bibeln, både GT och NT, samstämmigt avvisande. (Sid 137f)

[Faktum kvarstår] att det enda Bibeln säger om sexuella handlingar mellan människor av samma kön, är nej. På lite olika sätt, nej. (Sid 136)

Utifrån denna bevekelsegrund så landar Piensoho i följande slutsats:

Finns det ingen positiv bibelbakgrund måste pastorala akter som på olika sätt sanktionerar homosexuellt samliv vara omöjliga. (Sid 138)

Efter att ha dragit denna slutsats så avslutar han sitt kapitel med den nödvändiga återfokuseringen på det egna livet:

För de allra flesta av oss kommer aldrig frågan om homosexualitet att bli en personlig utmaning. Brottningen med homosexualiteten är inte min brottning, det handlar om andra människor. Däremot finns det laster i listan som Paulus räknar upp [1 Kor 6:9f]  som berör mig och många andra i våra församlingar.

Den stora frågan blir för egen del hur jag låter Bibeln fungera som ett korrektiv till mitt eget liv. Orkar jag lyssna i de frågor där Bibeln stör mitt liv? (Min betoning av meningarna, Piensohos av ordet ”stör”.)

Piensoho avslutar med denna utmaning; att inte låta debatten stanna vid den andres problematik utan att låta Bibeln utmana allas vår bekvämlighet och ljumhet.

Så långt Piensoho.

I den aktuella diskussionen är det klart som korvspad att vi som har denna kunskap i våra bakhuvuden hör något helt annat när Piensoho förkunnar på Nyhem, än den som har en stor beredvillighet att tolka allt till det värsta på grund av en misstro mot det ledarskap som finns inom rörelsen.

Det är också denna bakgrund som gör att jag menar att Stefan Svärds blogginlägg faller helt platt till marken.

Karlendals debattartikel

Karlendal är utan tvekan en skärpt teolog och många gånger läser jag kloka och väsentliga ord som han skriver. Att jag på denna nystartade blogg råkat hamna i opposition till honom är mest ett resultat av att vi intresserat oss för samma frågor. Jag har tyvärr inte träffat honom AFK (away from keyboard) men ett sådant samtal skulle troligen bli mycket spännande.

I den aktuella debatten tycker jag att han blandar och ger med olika kvalitet. Jag berömde ovan stora delar av hans första inlägg. Jag tycker att hans svar till mig på Stefan Svärds blogg i kommentarsfältet var respektfullt och klargörande. Men jag har mycket svårt för det debattinlägg han hade i Världen Idag.

Artikeln ifråga har som premiss att Piensohos predikan ska tolkas som ett linjetal om pingströrelsens syn på HBTQ-frågorna. Jag menar att redan där blir det fel. Innehållet i Piensohos predikan handlar som jag skrev ovan nämligen inte om den moraliska värderingen av sexuella handlingar, utan om den sociologiska orienteringen av församlingen i förhållande till den grupp av människor som berörs.

Här möts också två skilda syner på evangelisation; något som jag berör avslutningsvis i detta inlägg.

Från sin felaktiga premiss fortsätter Karlendal över till ännu en falsk dikotomi. Han hävdar att det finns ”olika” sätt att tolka Piensoho på grund av predikans otydlighet, men han fortsätter genast med att reducera antalet till endast två. Piensoho vill med små steg införa en ny teologi (ny för pingst och som jag visat ovan också helt ny för honom själv!) eller så vill han bara att vi ska sluta tala om synden och inte längre ställa människor inför det som i Missionsförbundets tradition kallas omvändelsens nödvändighet. (Också det något som Piensoho ägnat stora delar av sitt liv åt att göra.)

Det första alternativet är helt igenom ett uttryck för falskspel och kan inte ses som något annat än att Karlendal kan tänka sig att Piensoho är en ond människa, en ulv i fårakläder! Det är kontentan av Karlendals ord, även om han själv väljer försiktigare formuleringar, typ att Piensoho är en god ”strateg”.

Nu väljer inte Karlendal den tolkningen. Det är ett retoriskt grepp som innebär att vi ska se det som sedan följer som om det vore en generös tolkning, en vilja att se det sagda i positivast möjliga ljus. Det är också den naturliga kontentan om man först köpt den falska dikotomin!

Den andra tolkningen Karlendal gör är alltså att Piensoho håller fast vid tidigare värderingar men väljer bort att tala om dem, att han inte ”i kärlek” vill förkunna ”hela läran”. Detta är också ett svek, att ”tystna” och ”lämna slagfältet”.

Karlendal avslutar med frågan:

Hur kan vi låta bli att säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?

Jag gör nu en tredje tolkning av Piensohos predikan och debattsvar. Jag menar att den fråga Niklas ställer, och som vi alla som har en konservativ syn i sakfrågan borde ställa oss är denna:

Hur ska vi säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?

Läs gärna de två frågorna en gång till. Den ena fokuserar på att, den andra på hur. Den ena på att vi ska ha fullgjort ett åtagande så att våra samveten förblir rena, den andra på att de vi möter ska bli respektfullt bemötta. Den ena frågan handlar om att vi ska höras, den andra om att vi ska bli hörda.

Piensoho tycker jag mycket riktigt ha dragit slutsatsen att vi inte blir hörda för att vi talar sanning på avstånd, från predikstolar, demonstrationsbanderoller och i media. Han drar slutsatsen att vi måste närma oss människorna först och det kan kräva att vi ofta börjar med att vara tysta.

Det var detta menar jag som var poängen när Piensoho i sin predikan berättade att han uppmuntrade den man vars dotter stod i begrepp att ingå ett samkönat äktenskap att gå på bröllopet, välsigna sin dotter som person (inte hennes handling), visa henne kärlek och ”inte ha en åsikt om allt”. Den sista formuleringen var måhända olycklig. Det som Piensoho talade om var beteende, att (inte) ständigt behöva uttrycka sin åsikt, snarare än övertygelse; att hysa en åsikt.

Piensohos otydlighet och tystnad

Den respons jag mött från Dahlman och Karlendahl när jag kommenterat deras inlägg är att även om jag har rätt i sak så är det Piensohos ansvar att se till att han inte blir missförstådd. Jag ska inte förvänta mig att andra lyssnar med samma förförståelse som jag. Och det är en rimlig invändning.

Men låt oss då sedan detta klargjorts byta sakfråga att debattera. Då handlar det inte längre om dolda agendor och förändrad syn i sakfrågan. Då handlar det om ledarstil.

Om Piensoho varit otydlig och gjort det möjligt att misstolka honom så är det naturligtvis ett stort avbräck för en rörelse som är van vid att ledare pekar med hela handen. Såväl Dahlman som Karlendal efterlyser tydlighet.

Men jag ber dem och alla deras åsiktsfränder för ett ögonblick stanna upp och fundera över om detta skulle vara bättre. Pingströrelsen är inte längre lika homogen som förr och den kommer inte med nödvändighet bli det bara för att ledarskapet blir ”tydligare”. Tyvärr finns det inte tid att påbörja denna relaterade diskussion här och nu. Jag vill bara påpeka att här finns det också möjlighet till skilda synsätt.

Men varför kommer inte Piensoho ut och klargör var han står? Det är ju många fler än Dahlman och Karlendal som vill ha besked. På den frågan saknar jag svar. Jag är inte Piensoho och inte en tankeläsare. Däremot har jag förståelse för att han inte låter sig invecklas i en debatt med personer som inte vill tro att han har goda avsikter, som anklagar honom för att vara en förvillare eller i vart fall insinuerar att det finns en försåtligt dold agenda.

Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte besvara den sortens debattinlägg!

Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte inveckla sig i en debatt med människor som kräver svar på sina villkor.

På samma sätt har jag i detta inlägg låtit bli att gå i polemik med några andra av Piensohos kritiker. Jag ser inte vitsen. Deras beteende gör dialog omöjlig. (Dahlman, Karlendal och Svärd får alltså svar för att jag respekterar deras dialogvilja.)

Jag har redigerat en hel del artiklar på Wikipedia och på nära håll bevittnat när det uppstår redigeringskrig. En av de regler som håller detta stora projekt igång är Assume good faithFörutsätt att den andre har goda avsikter. Där finns följande råd:

Om någon säger något som du tolkar negativt, utgå då direkt från att du missuppfattat situationen. Det är nämligen med största sannolikhet just vad du gjort!

Tänk om hela den här debatten hade börjat med ett sådant antagande. Då hade den blivit betydligt mer konstruktiv och då hade säkerligen stora delar av den olust som nu blivit synlig på båda sidor kunnat undvikas.

Evangelisation, sanning och kärlek

Jag skrev ovan att mellan Karlendal och några därtill och Piensoho så finns det en skillnad i betoning. Jag utgår fullt och fast ifrån att båda parter vill tala sanning i kärlek. Men frågan är vad som kommer först?

  • Ska vi börja med att visa kärlek så att vi får en möjlighet att tala också om den sanning som är bister och besvärande utan att den vi talar med ”stänger av”?
  • Ska vi visa kärlek genom att redan från början tala om sanningen; också den som är bister och besvärlig?

Jag ser att det finns två motpoler i både pentekostal och evangelikal kristenhet mellan dessa två poler. Så att evangelisterna kan uppfattas som kompromissande av genom att evangelisterna. Någon gång kanske det är en korrekt värdering, men den kan inte förutsättas vara sann.  Genom att evangelisterna kan uppfattas som dömande och kärlekslösa av så att evangelisterna. Någon gång kanske det också är en korrekt värdering, men den kan inte heller förutsättas vara sann.

Jag är otvetydigt en så att evangelist. Jag är beredd för att argumentera om att det är en bättre approach. Samtidigt ser jag att mellan dessa två poler finns det en glidande skala och att göra en annan bedömning om var på skalan man bör befinna sig borde inte vara detsamma som att tillskriva någon dåliga mänskliga egenskaper.

Om vi går tillbaka till mina lärarkollegor. Också som nyanställd hade jag en del diskussioner om tron med några av dem. Speciellt en mest för att han verkligen ville markera sitt avståndstagande efter allt han sett i sitt gamla hemland på Balkan. Jag låg lågt i ett par år men sedan började frågorna komma och helt plötsligt hade vi samtal med en helt annan kvalitet och ett helt annat djup. Jag ser fram emot nya diskussioner om tron när de kommer på besök i veckan, men om de hellre vill prata om annat så är de lika välkomna! (Vem vet, någon av dem kanske läser detta.)

(Det kändes som en bra slutkläm. Jag slutar där, även om jag också velat skriva om konstantinsk kristendomsuppfattning kontra nutida ifrågasättanden av den, vilket är en annan väsentlig bakgrund till den här diskussionen… Liksom om offentlig debatt kontra det livsnära mötet och om det första kan slå undan benen för det andra… Och om skillnaden mellan generationer, såväl i Sverige som inom evangelikalismen.)

Uppdatering 2017-03-08

En av debattörerna har bett att alla omnämnanden av personen i fråga stryks. Jag har gjort det, samt tagit bort döda länkar.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

25 svar på ”Hur debatterar vi kristna ledare?

  1. Hej Lars!

    Jag kritiserar inte i första hand det NP säger eller inte säger men i vilken kontext detta händer. Jag har har meddelat Nyhemsledningen att de enligt min mening, bär lika stort ansvar som NP.

    Att så många homosexuella människor nu tar NP´s föredrag som en inteckning för att Pingst har bytt åsikt i sexualetiska läror samtidigt som teologer från Lycksele till Ängelholm samtalar i olika debattforum vad NP egentligen menade eller inte menade är avslöjande nog att det den här dagen begicks ett pedagogiskt fel. Enkel slutsats för min del.

    Att dessutom, Frida Sandahl Ohlsson, som representerade hbtq folket den här dagen efteråt meddelar att hon inga besked fick huruvida Bibeln är relevant i sexualmoraliska frågor måste väl också stärka de som kritiserar NP och själva arrangemanget denna måndag. Eller?

    Tommy

    • Du vidgar nu resonemanget till att handla om hela dagen och inte bara Niklas Piensohos predikan. Den inledande kritiska artikeln och större delen av den övriga debatten har däremot handlat om just Piensohos predikan. Som du kanske noterat uttalar jag mig inte om arrangemanget som helhet. Ska vi diskutera det i stället får nog en hel del av det hittills sagda läggas åt sidan från båda håll.

      Jag hoppas att vi därmed är överens om att det inte finns någon dold agenda hos Piensoho om att ändra några läror, utan att din kritik handlar uteslutande om pedagogik och ledarstil – precis som jag skrev i inlägget i det markerade stycket under rubriken Piensohos otydlighet och tystnad?

      Om Frida Sandahl Ohlssons reaktion är befogad eller inte kan jag inte uttala mig om utan att ha sett paneldebatten. När jag har sökt efter reaktioner från HBTQ-håll så har jag inte hittat några inlägg vaken på Twitter eller bland bloggare som stödjer tesen att ”många homosexuella människor nu tar NP´s föredrag som en inteckning för att Pingst har bytt åsikt”. Jag ser en del försiktiga trevare, typ ”kan vi hoppas på” eller ”innebär det att”, men inga klara konstateranden. (Jag tar gärna emot källhänvisningar som motsäger detta.) För människor som lever med den falska dikotomi som Piensoho kritiserar i boken Motbilden och budskapet så kan det naturligtvis tänkas att varje förändring innebär ett fullständigt anammande av den egna åsikten.

      Men bästa sättet att bemöta HBTQ-rörelsens falska dikotomier är inte att bejaka den genom att kräva att alla uttalanden och ageranden ska entydigt falla i det andra lägret.

  2. Jag kommer nog att skriva något längre svar och/eller utvärdering av debatten någon gång nästa vecka, tror jag. Och då inkluderar jag svar till dig. Men jag vill gärna ge några synpunkter här och jag missar säkert någon detalj:

    Du tillskriver mig nog större retorisk förmåga än vad jag har. Jag har ingen tanke på att utmåla Piensoho som ”ond”. Jag utmålar en teoretisk möjlighet av att han är någon sorts ”liberalteolog” i de frågor som diskuteras och att han då kunde tänkas driva en sådan agenda. Det är inte samma sak som att säga att någon är ”ond”. Och jag menar att det är en ”teoretisk” möjlighet, eftersom jag mer tror på den andra tolkningen att han inte är det. Men jag tog med det alternativet, eftersom det har florerat i debatten. Många har tolkat Piensoho på det viset, oavsett om det är rätt eller fel.

    Det kan vara så att du har rätt i din ovan skrivna analys av vad han tror nu och vad han avser. Men då skulle jag vilja diskutera metodtänkandet. Jag skulle t.ex. inte vilja ställa frågan du ställer om vilket som kommer först, det kärleksfulla bemötandet eller sanningssägandet. Jag anser att det är en falsk dikotomi. Jag är övertygad om att varken jag , Tommy Dahlman eller Stefan Swärd, ifrågasätter att vi måste bemöta människor på ett kärleksfullt och respektfullt sätt. Men vi är också övertygade om att man som kyrka i mötet med omvärlden måste stå för hela sanningen. Det är sanningen som ska sägas i kärlek. Men vi blir bemötta och beskyllda i debatten för att vara i diket som inte vill ha kärlek! Och naturligtvis är det skillnad på vad jag predikar över ett år i min församling, och vad jag kan säga i varje enskilt samtal med en icke troende vän. Det är ju bara rent teoretisk som man kan framföra hela den bibliska frälsningshistorien och den systematiska teologin inklusive etiken i varje enskilt samtal. Men det saken gäller är, när ämnet homosex-förhållanden kommer upp, när det blir en frågeställning i samtalet, då måste vi vara beredda att i kärlek försöka förklara vad kyrkan lär. Och just därför bör kyrkan vara tydlig, så att man alltid kan hänvisa dit, hämta argument där, osv.

    Jag anser fortfarande att NP är otydlig och att det i första hand är hans ansvar att vara tydlig. Och jag håller helt med Tommy att hela dagen bör tas med i diskussionen, som kontext. Det är alldeles uppenbart att dagen var ämnad åt Pingströrelsen och synen på sex. NP talade både före och efter paneldiskussion. Han omramade den. Att då inte kunna göra en så självklar sak som att slå fast vad läran säger, och säga att den ligger fast- MEN, nu vill jag tala om hur vi framför den… Det tycker jag är obegripligt! Med hans sätt att uttrycka sig, och med allt det han inte sade, så har han bäddat för denna diskussion om vad han egentligen menade. Därför är det egentligen obegripligt varför han inte på ett ännu tidigare stadium gick ut och förklarade sig.

    Och detta är ett av de stora mysterierna, något som kanske förtjänar andra artiklar och blogginlägg – varför har så många pastorer i större församlingar så svårt för att ta den offentliga debatten, dvs varför är de i regel tysta? Här tycker jag att de kunde ta Stefan Swärd som föredöme.

    Sedan när det gäller ”Abrahams välsignelse”. Det var inte jag som var reduktionistisk, det var NP. Det jag gjorde i mitt blogginlägg var endast att visa på att det uttrycket som Piensoho använde, i Bibeln snarast säger raka motsatsen till vad han ville använda det till. Jag avsåg inte att ge en heltäckande exegetisk eller teologisk utläggning av begreppet, och det skrev jag också i mitt inlägg.

    Sen bör vi ta fasta på att vi båda föredrar diasporamotivet – konstigt att inte det kommer fram mer i debatten. Det slår undan grunden för dikotomin förkonstantinsk-efterkonstantinsk, eller hur vi nu ska uttrycka oss.

    • Jag ser fram emot ett nytt svar från dig och tackar för klargörandet om den ”teoretiska möjligheten”. På den punkten tyckte jag att du var oklar, vilket är olyckligt då det i kölvattnet på en sådan här diskussion finns ett antal personer som tycker det är mer än en teoretisk möjlighet.

      Det tycks nu som att du, jag och Tommy blir alltmer tydliga i att det som bör diskuteras är just ledarskapet och hur saker sägs och att vi därmed kan lägga spekulationerna om Piensoho är någon slags ”liberalteolog” åt sidan.

  3. Hej Lars! Jag brukar så långt det är möjligt undvika att gå in i inomkristna debatter, men har följt denna som jag tror är viktig. Tack för ett välformulerat blogginlägg, samt för att du återger NP:s hållning som – åtminstone vid den aktuella bokens publicering – tycks mycket klokt formulerad. Det gav nödvändigt perspektiv åt den här diskussionen.

    Men jag är också böjd att hålla med Tommy. Det kan knappast beskrivas som annat än en stor pedagogisk fadäs att inte inleda ett undervisningspass om denna av en sekulariserad samtid så extremt påträngande fråga med den typ av statement i sakfrågan som du citerar. Frånvaron av en sådan tydlighet medför ju just en risk för olyckliga spekulationer om avsikt etc som vi sett, och – troligen än viktigare – en risk för att åhörare tolkar otydligheten som en indirekt uppmaning att överge den etiska hållning som varit självklar genom hela den kristna historien. En läxa att lära för oss alla, kanske.

    • Jag noterar att också du därmed ansluter dig till att detta i grund och botten är en pedagogisk fråga.
      Om detta blir en utbredd konsensus så har vi kanske rent utav kommit någonvart.

      • Hej igen!

        Ingen blir lyckligare än jag om hela denna diskussion ”bara” handlar om ett pedagogiskt problem Lars. Men då tycker jag att du precis som Jonas Melin, bör kunna hålla med om att NP måste komma ut och föklara helt frankt var han står, eller hur?

        Det finnns inte en chans att de cirka 1000 människorna som lyssnade på NP i Nyhemshallen har läst vad han har skrivit i ärendet för många år sedan. Han är fortfarande ganska så ny för många i Pingst. Vad han för många år sedan sa och skrev är ju inget argument idag för de som nyss kom med i debatten.

        Låt mig bli konkret: Tillåter NP medlemskap för homosexuella par i Fialdelfia idag? Om svaret är ja, är bara den saken helt unik i Pingst. Han är liksom ”först ute” med denna praxis och det blev således inte i vilken församling som helst i så fall.

        Slutord:
        Jag har från dag 1 kritiserat, i första hand, otydlligheten hos NP i den kontext som han framträdde och inte innehållet. Hans tolkningar om olika textsammanhang tycker jag att han kan få tänka högt om, men inte där och då.

        Även det andra studiet bör uppmärksammas. Där använder NP nämligen begreppet ”kunskapsteoretisk” bas om studerandet av Guds Ord. Vår tradition är att benämna Bibeln som ”uppenbarelsen” ” den allmänna” och den ”den speciella” vidare ”logos” och ”rhema”. Pingst sa tidigt att Ordet ”lever”, Anden ”lyser” på Ordet etcetera.

        Jag tolkar NP syn på Ordet som att man kan plugga in den som en mattetabell ungefär. ”Kunskapsteoretisk bas”. Inte en helt enkel formulering. Det finns de teologer som t.o.m anser att begreppet är en intellektuell kullerbytta. Nåväl, det var lite från hjärtat broder Lars.

        Nu väntar en fullsatt Karlstorpskyrka snart med kristna företagare. Dessa event brukar kännetecknas av rakhet och tydlighet 🙂

        • Tommy, du sa att du satt streck i debatten och därför svarar jag dig nu mest för tredje parts skull.

          Du kräver att NP ”frankt” ska förklara var han står. Men jag menar att nu har diskussionen eskalerat förbi sakfrågan. Det är nämligen precis vad han gjort i sina uppföljande artiklar. Han säger att han inte har ändrat uppfattning. Som tillrättaläggande är det därför helt ärligt att hänvisa till bland annat Motbilden och budskapet. Den helt franka deklarationen du vill ha, ja den har du därmed fått.

          Sedan ställer du en fråga om vad ”NP” tillåter för medlemmar i församlingen. Där gör du mig besviken då detta är en ren spekulation. Till dess att det finns konkreta exempel på något så saknar spekulationer värde i dialogen.

          Slutligen vidgar du nu diskussionen också till det andra studiet. Ta ett djup andetag och fråga dig själv om din jämförelse med en ”mattetabell” är relevant. Den sortens formulering tyder på att man letar fel och vill tolka till det värsta. Kort sagt är de ett symptom på konflikters eskalering.

          Men framför allt bör en diskussion behandla ett ämne i taget. Annars slutar all dialog att fungera.

          Hoppas att ni hade ett gott möte!

  4. Pingback: Modlöshet | Gunnels plats i rymden

  5. Kommenterar själv för att få med länkar i den fortsatta debatten:

    Piensoho svarar på nytt i Dagen med rubriken ”Ska vi välsigna eller markera avstånd?”. Det är tydligt att han vill diskutera sitt ärende.

    I mitt bibelstudium försökte jag beskriva hur vi ska förhålla oss i en omvärld där ganska få delar vår tro. Det var alltså inte, som en del hävdar, ett bibelstudium om att vi ska ändra vår lära. Inte heller gick jag igenom vad Bibeln säger i olika etiska frågor och jag föreslog inte, som en del vill göra gällande, nya tolkningar. För den som vill veta vilken ståndpunkt jag har i olika teologiska frågor går det att hitta det mesta i böcker jag skrivit eller artiklar jag författat.

    Alla som efterlyst ett förtydligande i de teologiska sakfrågorna borde därmed vara nöjda. Låt oss se om de blir det. Om inte fruktar jag att det är något annat som står på spel och rekommenderar denna artikel om konflikters eskalering.

    Peller Hörnmark bloggar med rubriken ”Vart är Pingströrelsen på väg?”. Ett relevant citat som belyser att detta är en fråga om förtroende, snarare än innehåll i vad som sagts:

    Jag känner pingstpastorerna i Sverige ganska väl. Jag kan inte se att NÅGON står för eller förkunnar ett främmande evangelium. Trohet till skriften, Andens inspiration och vägledning, Jesus som världens frälsare och varje människas behov av frälsning, lärjungaskap och en process av helgelse är centralt och oersättligt.

    Däremot har tonläget förändrats. Jag uppfattar att man i sin missions och evangelisationsiver söker ett språk, attityd och förhållningssätt som gör att människor lyssnar.

    Dessa två inlägg gör dock Tommy Dahlman beklämd. Han ser ingen självkritik och låter sig inte nöja med att de i vart fall innehåller förtydliganden.

    Jag är därför uppriktigt ledsen att behöva skriva att båda Niklas och Pelle inte har förstått den omfattande kritik som framkommit på olika dialektala sätt. Detta är min slutsats efter att ha läst ett debattinlägg av Niclas på dagen.se idag och även Pelles bloggpost på pingst.se. Det finns nämligen inte ett korn av självkritik i deras texter, vilket jag hade hoppats på.

    Tommy understryker dock med emfas att det handlar om en diskussion om strategier och inte om personligt avståndstagande. Han avslutar med att säga att debatten är över för hans del nu. (Han vädjar om att vi inte ska kommentera på hans blogg.)

    Stefan Svärd aviserar att ett nytt blogginlägg är på gång. Av förhandsinformationen att döma lär jag få mothugg.

    Alla som har en åsikt kommer få medhåll och mothugg. Sådan är världen. Jag tackar för alla goda kommentarer som kommit på Twitter, via mejl och som kommentarer här på bloggen. (Jag fortsätter dock refusera kommentarer av typen ”glada tillrop”.)

  6. Kompletterar också med Stefan Svärds färdiga blogginlägg nummer två.

    Jag fick inga egentliga mothugg, utan en del beröm – men sedan ignorerar Svärd det mesta jag skrivit och går på utmed sin linje, vilken är att (enligt Svärd) står Piensoho för en ny hållning. Svärd tillåter sig att väga in vad Piensoho har sagt i ”andra sammanhang” (men dessa specifceras aldrig), men ignorerar fullständigt hans kapitel i boken Motbilden och budskapet trots att Piensoho själv hänvisar till sina tidigare uttalanden och trots helt entydiga uttalanden från honom om inte bytt åsikt. Häpnadsväckande!

    Kommentarfältet på Svärds blogg illustrerar med sorglig tydlighet att nu har för många allt vad dialog och samtal heter upphört. Konflikten har eskalerat och handlar inte längre om sakfrågan. Flera av de som kommenterar tillåter sig att väga in vilka kontexter som helst, vidga diskussionen till andra frågor eller helt ignorera Piensohos egna ord.

    Piensoho gör en glasklar och tydlig distinktion mellan att välsigna människor och att välsigna handlingar. En störtflod av kommentarer skrivs som att han vill välsigna de felaktiga handlingarna.

    Dahlman efterlyser tydlighet från Piensoho och tar det faktum att människor missförstår hans ord som intäkt för att den saknas. Nu undrar jag om alla kommentarer hos Svärd, av människor som fått vatten på sin misstros kvarn och därför tillåter sig säga vad som helst, om de kommentarerna ska tas till intäkt för att Piensohos kritiker är otydliga?

    Själv vill jag aldrig använda det argumentet mot någon. Man ska stå till svars för vad man säger, inte för vad någon annan anser att man sagt eller inte. Har man en annan hållning så ska den gälla åt båda håll. Svärds inlägg uppmuntrar oseriös Piensoho-kritik och då är han med denna logik skyldig att förklara sig och vederlägga den!

  7. Jag fortsätter att kommentera själv för att få en mer komplett länksamling till den efterföljande debatten.

    Stefan Svärd förtydligar sig ännu en gång.

    Det mest relevanta citatet i detta inlägg tycker jag är:

    Niklas flyttar fokus från att tala om hur vi ska leva som kristna i Jesu efterföljd, till att göra frågan om hur vi bemöter människor som huvudfrågan.

    Detta kallar jag åter en falsk dikotomi. Frågan om hur vi bemöter människor är bland det mest centrala som finns just för att vara en Jesu efterföljare! Det är mer än strategi eller att finna en framkomlig väg. Att bemöta andra människor med kärlek, omtanke och respekt är att vara Jesus trogen.

    Jag tror inte någon av Piensohos kritiker säger emot detta, men helt klart handlar diskussionen i botten om var betoningen ska ligga.

    I ett svar till mig i kommentarsfältet förtydligar Svärd också att han tycker att det är OK att ignorera boken Motbilden och budskapet eftersom det är ett decennium sedan den skrevs. Jag väntar på svar om varför han också ignorerar Piensohos uttryckliga hänvisningar till just tidigare artiklar.

  8. Stefan Svärd påminner om ett gammalt inlägg han skrev i ämnet. I det redogör han för tre möjliga hållningar, lite grovt tillyxat kan vi kalla dem konservativ syn där homosexualitet ses som en exceptionellt svår synd, en tydlig men mjuk konservativ syn utan alarmism och med betoning på det kärleksfulla bemötande samt en liberal hållning dör samkönade förhållanden bejakas. Både jag och Stefan Svärd vill med emfas hävda mellanpositionen. Tänk att vi kan ha en sådan samsyn men ändå bedöma den aktuella situationen så olika!

    Inläggets kommentarfält är fullt av märkligheter i vanlig ordning. Några kritiserar där Tommy Dahlman som en värre förrädare än Piensoho; röster som idag hyllar Dahlman! Tempora mutantur, nos et mutamur in illis!

  9. Fler fortsatta debattinlägg:

    Piensoho skriver i Dagen under rubriken Ska vi välsigna eller markera avstånd?.

    Piensoho sammanfattar sin åsikt med dessa ord:

    Jag menar att det finns goda grunder i Bibeln att välja ett välsignande förhållningssätt i mötet med människor istället för att markera vårt avståndstagande. Jag menar också att ett sådant välsignande förhållningssätt är fullt möjlig att kombinera med en önskan om att stå fast vid Guds ord.

    Lägg märke till ordet markera. Ska vi markera vårt avstånd? Helt klart vill många av Piensohos kritiker göra just detta. Till den skaran räknar jag den inledande kritiken (nu anonymiserad) och många av de som blivit uppmuntrade av Svärd, Karlendal och Dahlman, men inte de tre själva. Jag noterar dock att de aldrig går i svaromål mot de som vill markera sitt avstånd. Kanske för att inte utkämpa ett ”tvåfrontskrig” i debatten. Tyvärr bidrar detta till att ge ett helhetsintryck mellan två ganska låsta positioner och det är som sagt märkligt eftersom speciellt Dahlman använder det faktum att personer uppmuntras av någon som ett argument.

    Svärd, Karlendal och Dahlman har flera gånger använt kontexten som ett argument. Dagen på Nyhem hade ett övergripande tema och Piensohos tal ska ses som en del av detta har de sagt och gjort till en bäramde del av sin argumentation. Carl-Henrik Jaktlund har dock gjort en faktakoll och menar att så inte är fallet. Han levererar följande slutsats:

    Så det bibelstudium som nu analyserats och kommenterats i detalj för vad det sa – och kanske framförallt för vad det inte sa utifrån det påstådda temat – hade alltså inte den huvudrubrik som det refererats till och tolkats utifrån.

    Det som gör denna debatt så märklig är att i princip ingen säger emot Piensohos faktiska ord. Exempelvis skulle denna mening kunna varit skriven av nästan vem som helst som deltar:

    Jag menar också att ett sådant välsignande förhållningssätt är fullt möjlig att kombinera med en önskan om att stå fast vid Guds ord.

    Debatten utgår i stället från vad som inte sagts och ifrån spekuationer att Piensoho faktiskt inte menar vad han säger med formuleringar som att stå fast vid Guds ord eller med sina hänvisningar till tidigare artiklar.

    Kort sagt: Debatten utgår nu ifrån halmgubbar, inte från något med äkta substans.

  10. Världen idag refererar till Piensohos artikel i Dagen. I artikeln lyckas journalisten samuel Björk återge relevanta delar och den känns därför klargörande. Mikael Karlendal intervjuas också på nytt. Han säger bland annat följande:

    Jag bejakar att han inte tänkt ändra läran och det litar jag på.

    Sedan fortsätter han sin kritik om att det lämnats oklara besked och uttrycker fortsatta farhågor för att ledare i guds församling ska vara onödigt försiktiga med att uttrycka vad vi står för. Det för oss tillbaka till diskussionen om hur ledarskap utövas, men lämnar inget utrymme längre för tvivel om Piensohos ståndpunkt i den etiska frågan.

    (Jag noterar också med viss förtjusning att begreppet ”falsk dikotomi” som jag nämnde först (i den här debatten) också återkommer i Karlendals mun.)

  11. Pingback: Varför jag som pingstpastor väljer att inte uttala mig i debatten | Christian Mölk

  12. Debatten här är alltså strypt. Jag måste gå vidare. Däremot dokumenterar jag inför framtiden fortsatta händelser. Det verkar överlag nu mest som att skiljelinjer har dragits och debatten har gått in i en ny fas, en efterdebatt där det mest gäller att fastslå vad som vunnits eller bara att upprepa redan sagda argument.

    Stefan Svärd är mest aktiv i denna efterdebatt. Enligt honom i en ledare i Världen Idag så talar vi inte nog tydligt om kristna ideal. Svärd rekapitulerar sin egen historia omkring ämnet sexualitet och säger att han idag skulle vara mer nyanserad i vissa formuleringar. Därpå kallar han Piensohos uttalanden blasfemiska. Så drar han inte bara ett streck i sanden utan påbörjar bygget av en hög mur.

    Världen Idag gör också en intervju med Sten-Gunnar Hedin där han tyvärr talar mer nostalgiskt än insiktsfullt men den klargör vilka knappar Piensoho tryckt på och som gör att han nu kritiseras. Dessutom har tidningen en artikel av Anders Gerdmar som mest hänger upp sig på ordvalet underlivsteologi och i stället föreslår att vi ska tala om kroppsteologi. I övrigt upprepas bara sådant som redan sagts.

    Gustaf Henriksson, pastor i Västkustkyrkan, skriver ett inlägg i Dagen som alla ignorerat, eftersom det säger det självklara. Svårt att säga emot. Vill man få mothugg eller medhåll så behöver man sticka ut hakan. Själv gläds jag åt detta inlägg som inte polariserar.

  13. Debatten dör visst inte. Ulf Sundkvist beskriver i Dagen två läger med en uppenbar risk för pajkastning som bara är improduktiv. Som slutsats skriver han bland annat:

    Piensoho ville visa att det faktiskt är möjligt att möta enskilda människor och vårt samhälle med respekt och värme, utan att ge upp vår egen tro och övertygelse. Han väljer en smal väg. Risken att bli missförstådd och vantolkad av sina egna är stor. Han äter och dricker med syndare. Risken är också att ärendet blir otydligt.

  14. Pingback: ”Vem är jag att döma homosexuella människor?” | Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Lämna ett svar till itpastorn Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.