Jag nyss läst två böcker parallellt — och de som känner mig kommer genast att säga ”bara två?”, eftersom jag vanligtvis läser ganska många böcker samtidigt. Men ibland stöter man på böcker som är så pass intressanta att de får prioritet. Den ena boken som nyss hade sådan prioritet är Arvet efter John Wimber — När Vineyard kom till Norden av Hans Sundberg och Jan Runesson. Samtidigt läste jag en nyutkommen bok av Ron Cantor, When Shepherds Prey: Confronting Abuse in Church Leadership—A Call for Reformation. Cantor har varit mitt inne i smeten i nutida karismatisk väckelse, i form av International House of Prayer i Kansas City (IHOPKC) under ledning av Mike Bickle, och i några andra sådana sammanhang. Dessa båda böcker berör varandra till innehållet. Jag fokuserar mest på boken om Wimber och återkommer till Cantors bok.

Låt mig först betona de positiva bitarna. Boken om Wimber är del två. Del ett var en renodlad biografi över John Wimber som person, med fokus på vad han sa och gjorde och betydde. Den här boken bygger vidare på det och behandlar specifikt hur Vineyard kom till Sverige, alla turer runt omkring det och det förtal som församlingen utsattes för. En del av det borde jag återkomma till, därför att jag vet en del kompletterande saker som skulle kunna ge ytterligare bredd och djup åt det som Sundberg framför allt har skrivit i sina kapitel. Inte minst har jag viss insyn i den orättfärdiga kritiken som svenska Vineyard mötte under sina första år.

Till min förvåning såg jag dessutom att jag är nämnd i två fotnoter, om saker som jag skrivit på itpastorn.nu (fotnot 317 på sidan 195 och fotnot 318 på sidan 197). Det känns hedrande.

Större delen av denna artikel, om man ser till volymen text, kommer att handla om några punkter där jag och Sundberg inte är överens. Att ordmängden växer är inte en värdering. Det är en nödvändighet för att mitt resonemang ska bli begripligt och inte bara tyckande.

Att jag dristar mig att ge ett korrigerande perspektiv på vissa delar av Sundbergs bok, trots att jag menar att han är den bättre experten på Wimber, beror på att just när det gäller de aspekter som jag går in på törs jag säga att jag är den mer insatte.

När herdarna beter sig som rovdjur mot sin flock

Cantor var aldrig med i själva ledningsteamet i IHOPKC men han fanns i dess närhet och stod på god fot med dem.

Han har däremot kommit att svänga om väldigt dramatiskt, därför att han började få kontakt med och bli talesperson för ett antal av alla de personer som Mike Bickle utnyttjade på ett fruktansvärt sätt, rent sexuellt — det vi kallar för clergy sexual abuse. Och han är väldigt tydlig: problemet är inte att Mike Bickle var otrogen i sitt äktenskap. Problemet är att han utnyttjade sin maktposition och begick övergrepp i mängd mot ett flertal kvinnor. Det var pågående serieövergrepp som egentligen har följt Mike Bickle genom hela hans liv.

Cantor går också ingående in på det som har att göra med Dr. Michael Brown och hans övergrepp[1] och han har många andra nutida exempel. Jag återkommer till Cantors bok, men det är mycket intressant att läsa de här två böckerna parallellt. För hur mycket jag än uppskattar många av de saker som står i Arvet efter John Wimber, så finns det ändå några saker som skaver.

Till Hans Sundbergs försvar

Hans är en vän. (Nu använde jag förnamnet – annars brukar jag använda efternamn som är mer formellt, men jag sa att han är min vän och i det sammanhanget blir det förnamn.) Innan denna artikel publicerats hade vi en dialog om innehållet. Det finns skäl till att boken är som den är och Hans är överens med mig om att annat kunde ha berättats och bör berättas.

Det som strax följer gäller alltså den färdiga produkten, boken, och är inte en personkritik. Det skulle egentligen inte behöva sägas, men tyvärr verkar många inte inse skillnaden.

Det som skaver

Om vi går tillbaka till skavet. Det som skildras handlar till stor del om den period i Vineyards historia när samarbetet med Mike Bickle och hans grupp av profetgestalter var som allra intensivast, mellan åren 1988 och 1992. Det var Paul Cain, det var John Paul Jackson, det var Bob Jones — där framför allt Bob Jones spelade en rätt stor roll för många svenskar, eftersom han i sin tur blev mycket nära vän med Brent Rue, som var pastor i Lancaster Vineyard och den av alla officiella Vineyardpastorer som hade tätast och djupast kontakter med Sverige. Många svenskar åkte över på lärjungaskolan på det vi kallar för ranchen utanför Lancaster, inklusive några av mina vänner. Och där fick de bland annat möta Bob Jones.

Paul Cain var den som aktades högst under profetåren i Vineyard, men Bob Jones är den som över tid kom att betyda mest. Också det är värt att skriva en artikel – eller hel serie med artiklar – om.

Ett antal av de här profetgestalterna kom över till Sverige i olika omgångar, och det inkluderar också Rick Joyner. Joyner har aldrig varit Vineyardpastor, men han hade ett likvärdigt budskap som gruppen i Kansas City, inklusive täta kontakter med Mike Bickle. Den församlingen hette Kansas City Christian Fellowship när kontakten med Vineyard inleddes. Den bytte namn till Metro Vineyard of Kansas City och den kom sedan att bli Metro Christian Fellowship. Mike Bickle kom i konflikt med det övriga ledarskapet i församlingen och lämnade över och startade då i stället IHOPKC, en organisation byggd kring dygnetruntbön.[2]

Jag menar dessutom att vi inte på ett ansvarigt sätt kan tala om den här fasen utan att på något vis nämna vad som har hänt sen, och vad vi missade när det begav sig. Under tiden Mike Bickle hade kontakten med Vineyard som allra intensivast och åren som följde därefter, ägnade han sig åt så kallad grooming, där han manipulerade och kontrollerade människor och sedan också utnyttjade dem sexuellt. Grooming är fel i sig, även när det avbryts innan det leder till kroppskontakt — men i somliga fall gick det betydligt längre än så.

Samtidigt utmålade han sig själv som arketypen för ett nytt slags kristen ledare som skulle vara höjd över allt det klander som kunde riktas mot 80-talets TV-evangelister eller 1950-talets helandeevangelister, där uppskattningsvis 90 % föll i grov synd. Budskapet som kom till John Wimber var att han hade varit för slapp och tolererat att hans hjälpledare hade ägnat sig åt omoral på ett sätt som han inte borde ha tillåtit. Det var vad de predikade – och gav sken av – samtidigt som de levde på ett helt annat sätt!

Bob Scott levde nära familjen Bickle i många år. Han var den som tog hand om Mikes bror, Pat, som var förlamad efter en olycka när han spelade amerikansk fotboll i ungdomen. (Mike tog ofta åt sig äran för att vara den som hade omsorg om Pat, men det stämmer inte.)[3] Han är Mikes svåger och fram till 1990 den som skötte det praktiska ledarskapet dag för dag i KCF/MVKC.

Hela den så kallade ”profetiska historien” skrevs om – det har gjorts många gånger – och alla löften som tidigare applicerats på KCF/MVKC/MCF kom i stället att sägas åsyfta IHOPKC och än mer Bickle som individ. Den inställningen hade Bickle hela tiden, men till en början var det inte lika tydligt när profetiska historien skrevs fram. I de senaste upplagorna är det mycket tydligt.[4] Bob Scott berättar dock om en replikväxling redan från början av 90-talet när han försökte försiktigt tala om för Mike att han borde tala mer om ”we” och mindre om ”me”.

But that day, I asked Michael to move so I could look face-to-face with Mike. I said to him “Mike, what’s really going on here is that you and I fundamentally disagreed on how God is at work with us as a community.” I was of the view that God had brought a great many gifted people to us to build a multifaceted expression of our faith. Each had their own spiritual experiences and callings. I believed that God wanted to display diversity in harmony and my role was to discover who they were and help guide them on their journey.

“It’s about ‘we!’” I continued. “You, on the other hand, believe it’s all about you!” Almost instantaneously, He jumped off his chair, red-faced, seething with rage. He started screaming at me “It is all about me. I am the one the prophecies are all about! I am the one God called to lead this movement, and you are all here to serve me.””[5]

Paul Cain kämpade hela tiden med ett alkoholmissbruk och kunde exempelvis dölja det genom att säga att han hade mött Herrens ängel, som ursäkt för att komma för sent till sammanträden. Men det han egentligen hade gjort var att han hade sovit ruset av sig. Vi ska självklart inte se ner på människor som kämpar med ett alkoholmissbruk. Men om du ljuger om det och fabricerar historier om änglabesök för att dölja ditt missbruk och framställa dig själv som ännu andligare som profet än vad du faktiskt är, då är det ett gigantiskt problem. Och det finns många fler problem kring Paul Cain — med fabricerade profetiska budskap, med rent fusk, och med en anmärkningsvärd oförmåga att överhuvudtaget kunna verbalisera vad som är evangeliet.[6]

På samma sätt fanns det liknande problem runt Bob Jones. Och av de tre stora profetgestalterna i Kansas City under den här tiden är den enda som kan gå fri från den typen av förebråelser John Paul Jackson. Hans dåliga insatser låg på andra håll, där han gav mycket märkliga profetiska budskap, bland annat om kommande börskrascher och investeringsråd, som skadat människor när de tagit budskapen till sig.[7] Så John Paul Jacksons arv är inte heller entydigt positivt, även om det inte alls är på Bob Jones- eller Paul Cain-nivå.

Cantors bok korrigerar

Det Cantor skriver om är vad som hände både under hela Mike Bickles gärning som pastor och vad som hände sedan. Övergreppen, manipulationen, lögnerna. Och han beskriver hur ledarna för Bethel Church, Bill Johnson och Kris Vallotton och dessutom Rick Joyner (Morningstar), aktivt medverkat till att ge plattform till vargar som just Bickle, men också Bob Hartley, ett annat viktigt namn i Kansas City och ansvarig för att ”upprätta” Bob Jones efter hans sexuella övergrepp på kvinnor, och Shawn Bolz. Den som tagit del av skildringar från The Roys Report, från podden Heaven Bent, från Remnant Radio, Minor Prophets, Mike Winger, Wake up and Win och andra känner till detta sedan förut. Cantor sammanfattar mycket av det som kommit fram genom dessa kanaler. Det är en smärtsam, och mycket viktig, läsning.

I sitt kapitel om hur Wimber beskrev att man bör kritisera kristna ledare hänvisade han, återberättad av Sundberg, till Matteus 18. Där står att vi först ska gå till den felande personen i enrum, sedan komma med vittnen och först när det misslyckats tala offentligt (Matt 18:15ff). Jag är inte överens med John Wimber om att detta är en regel utan undantag. För det första ser vi undantag i Bibeln (Gal 2:11–14 och 1 Tim 5:19–20). För det andra har vi idag en lång rad rovdjur i Guds församling som använder den principen för att slå ifrån sig all kritik. Rovdjuren hänvisar till Matteus 18 för att slippa ta ansvar. Så att de kan fortsätta bete sig som rovdjur — they prey on the sheep. Därav boktiteln.

Vad hände med profetrörelsen?

Vi som var med under perioden 1988 till 1992 hade stora förväntningar på profetrörelsen. Mycket stora! Jag var på den tiden en ivrig apologet för rörelsen och somligt jag snappade upp från den tar jag med mig än idag. Men denna rörelse som helhet har utvecklats till en djupt osund hyperkarismatik. Den vanärar Gud. Den skadar människor. Det finns individer inom den som är ärliga och somligt som sägs är bra, men rörelsen som helhet är sjuk. Och just de personer som nämns i boken har varit några av de mest pådrivande för att skapa denna urspårning.

Sundberg har med en fotnot (216 på sidan 158) med två länkar som berör Bickles och Cains skuggsidor. Den som läser fotnoterna får en liten vink om att allt inte blev bra. Poängen som Sundberg främst vill göra är dock att Wimber inte visste något om detta och att det därför inte kan läggas honom till last. På den punkten är vi överens, men det som fattas är att Wimber kom att omvärdera profetrörelsen och till sist be Vineyardrörelsen om förlåtelse för att han gav den så stort spelrum. ”I turned my brain off”, sa han. Citatet återfinns i artikeln God’s Wonder Worker från tidningen Christianity Today:

[The Kansas City profeternas] inträde i Vineyard var helt och hållet mitt fel, och jag tar fullt ansvar för det. Jag stängde av min hjärna i ett par år. Min son Sean gick igenom år av alkohol- och drogmissbruk. Några profetiska personer kom och sade: ”Gud erbjuder dig ett paket av nåd. Om du gör si och så kommer Gud att befria din son.” Den här mannen profeterade när och hur. Och det gick i uppfyllelse precis som han hade sagt.

[…] Och min ledarskapsmodell svek mig. Jag styrde för hårt. Jag lyssnade inte på mina närmaste medarbetare.

Jag älskade de gåvor som profeterna utövade; jag gillade inte paketet. Paketet byggde på förutsättningen att en gåva i sig själv legitimerar dig. Jag bryr mig inte om du är den främste kommunikatören, den främste utläggaren, den mest briljante teologen — om du inte kan underordna dig församlingen, om du inte kan överlåta dig till en styrelse, om du inte kan överlåta dig till andras ledarskap, om du inte kan överlåta dig till kollegialitet och relation, om du inte kan låta dig granskas likaväl som undervisa, då vill jag inte vara med.[8]

Det som blev ett första uppvaknande för Wimber var den uteblivna väckelsen efter hans besök i Storbritannien hösten 1990. Paul Cain hade profeterat att detta skulle bli inledningen för en nationell väckelse i landet. Wimber tog med sig hela familjen och gjorde en storsatsning. Det som följde var bra. Mycket bra. Men inte extraordinärt, med dåtida vineyardmått. Till en början försvarade Wimber ändå profetiorna. Vissa artiklar som han skrev som en del av detta försvar översattes till svenska och Sundberg skriver om det på sidan 47. Det går dock inte att tolka Wimbers senare agerande på något annat sätt än att verkligheten kom i kapp honom och att han till slut insåg att det som inträffat inte motsvarade vad som utlovats.

Hur brytningen mellan Wimber och Bickle gick till är en svårutredd härva. Tyvärr förlitar sig Connie Dawson (som har skrivit den mest genomarbetade Wimberbiografin i övrigt) nästan helt på Mike Bickle när hon beskriver den.[9] Bickle är fullständigt opålitlig och han betedde sig riktigt illa mot John Wimber under åren som följde brytningen.[10] Sundberg motsäger Dawsons skildring av brytningen mellan John Wimber och John Arnott (Toronto).[11] Det gör han rätt i, men när det gäller profetrörelsen så nämns hennes verk kort och gott som en källa.[12]

Sundberg säger A, men inte B. Det blir missvisande.

Intrycket som gavs kring profeterna var att de hade en makalös profetisk precision. Men verkligheten är en annan. Flera andra viktiga förutsägelser slog inte in och det började märkas redan kring 1991–92. Låt mig ge tre exempel:[13]

• Mellan 1989 och 1995, på 5 år, skulle Vineyardrörelsen växa så att den femfaldigades. I själva verket avtog evangelisationen under profetåren.
• En miljard själar ska bli frälsta inom loppet av några få år. Bob Jones ökända ”billion soul harvest” har utlovats inträffa så många gånger att jag tappat räkningen. I samband med Torontovälsignelsen. Strax efter millennieskiftet. När Mike Bickles bror Pat blev helad från sin förlamning – han dog utan att ha blivit helad. När Kansas City Chiefs vinner Superbowl (en högoddsare på 1980-talet som nu hänt flera gånger – men väckelsen har inte kommit.)
• Alla framträdande ”ministries” som bar på synd skulle vara förstörda innan år 1989 var slut. Så blev det inte. Skandalerna har fortsatt. Och tre som borde ha drabbats var Paul Cain, Mike Bickle och Bob Jones! Jag upprepar, under tiden som detta pågick manipulerade Bickle kvinnor att ha sex med honom, bland annat genom påstådda profetiska budskap.

John Wimbers dotter, Stephanie Wimber Ruppe, har berättat att Bickle och hans medarbetare uppträdde på ett horribelt sätt under Johns sista år. Hot och manipulation blandades med rent tjat. Jack Deere deltog i detta, men har i efterhand ångrat sig och bett om förlåtelse. Den förlåtelsebönen fungerar samtidigt som bekräftelse av Stephanies ord.[14]

Här kan också tilläggas att Bob Scott beskriver närmandet mellan Kansas City-profeterna och Vineyard som ett medvetet dubbelspel från Mike Bickle från början till slut.[15] Han menar att Bickle är en manipulativ person med klara narcissiska och sociopatiska personlighetsdrag.[16]

Rick Joyner

På samma sätt nämns besöken i Sverige av Rick Joyner enbart i positiva ordalag. Jag gillade Joyner på den tiden och ignorerade en inre varningssignal som jag hade. Idag tolkar jag den som en av mina första tydliga upplevelser av *urskiljande av andar* (1 Kor 12:10). Jag prenumererade på Joyners tidning, The Morningstar, och hans profetiska nyhetsbrev. Därigenom fick jag till sist underlag för att pröva hans budskap såväl vad gäller det profetiska som det teologiska. Och jag insåg att han inte höll måttet.

När jag de senaste åren återvänt till att läsa Joyner som en del av min akademiska undersökning av profetrörelsen är jag oerhört tacksam att jag släppte kontakten när jag såg hans brister. Vem vet vilken ände med förskräckelse det kunde ha tagit om jag fortsatt på det spåret?

Det största problemet med Joyner är att han trodde sig ha profetiska syner över saker som han egentligen själv fantiserade ihop. Hans många böcker som utger sig för att vara, som han kallar dem, open visions (där han har skådat hur framtiden ska bli och vad som händer i himlen) menar jag är regelrätta fabrikat till största delen, där hans oerhört livliga fantasi kombineras med hans redan uppgjorda teologi och hans förutfattade meningar utifrån vad han lärt sig av de personer som var formade av den så kallade Särlaregnrörelsen (The New Order of the Latter Rain).[17]

Men Rick Joyner är idag också i blåsväder av annat slag. Dels för att han är en ihärdig verklighetsförnekande Trumpist. Men framför allt för att han ständigt och jämt tar de mest diskvalificerade ledarna, som absolut aldrig någonsin bör komma i närheten av en talarstol igen — personer som Mike Bickle, Chris Reed och Todd Bentley — och fördömer alla försök att hålla dem ansvariga för sina grova synder och säger att de ska återupprättas och återfå sin tjänst. Det här är ett ständigt pågående problem runt Joyner, som visar sig också i hur han agerade runt Paul Cain och Bob Jones.

Listan med diskvalificerade ledare som Joyner försökt upprätta är lång. Cantor ger än fler exempel. Joyners urskillningsförmåga tycks helt enkelt inte bara vara obefintlig, utan fungera som en inverterad kompass. Norr är söder och söder är norr. Hans försök att välja efterträdare är en tydlig indikation. Cantor skriver om de två främsta försöken, Jeremiah Johnson och Chris Reed och drar den lakoniska slutsatsen:

Om Rick Joyner ber dig bli hans efterträdare så lär oss historien att du borde bli mycket försiktig.[18]

Joyner gör oerhört stor skada idag i Kristi kropp och har gjort det under lång tid.

Sundberg däremot förklarar Joyner med en not (114 på sidan 58) så här:

Rick Joyner (1949-) är en amerikansk pastor som författat över 50 böcker, de flesta handlar om den profetiska gåvan och dess tillämpning i kristnas liv. En del har kritiserat Joyner för att fokusera för mycket på sina personliga och visioner. (Källa: Wikipedia, Rick Joyner.)

Det är en alltför klen kritik!

Inspiration kommer inte av att uppvisa perfektion

När boken nu skildrar besöken från Joyner och kontakterna med de övriga profetgestalterna utan att beskriva hur det har blivit och vad det var som vi inte såg när det begav sig — att tala om det här som någonting enbart positivt och gott — det blir en väldigt konstig upplevelse i mig. Jag känner inte till författarnas skäl att välja bort skuggsidorna som fanns under tiden samt efterspelet. Jag gissar att det beror på viljan att skriva fram styrkorna hos Wimber så att fler kan upptäcka honom. En ambition som jag i så fall uppskattar. Men jag menar ändå att boken absolut inte hade förlorat något på att ta med dessa andra aspekter.

Dessutom tog ju Wimber själv avstånd från profetrörelsen under sina sista år. Jag menar att också på den punkten var han ett föredöme!

En ärlig utvärdering, eller åtminstone ett ärligt ställande av frågor, mer än bara en fotnot, hade gjort bokens budskap ännu starkare. Jag tror inte att det hade varit att inbjuda den osakliga kritik som boken också skildrar — och det fanns verkligen en hel del osaklig kritik mot Wimber och Vineyard. Men de rösterna kommer alltid att finnas, och dem stoppar man inte genom att ignorera de problem som faktiskt fanns eller som har uppstått i ett senare skede. En slags rannsakan på de här punkterna hade gjort boken ännu bättre, ännu viktigare och ännu mer lärorik — och jag tror att det går att skriva historien så utan att inspirationen från allt det goda som skedde i Vineyard behöver förnekas eller förringas. Det kan tvärtom tjäna som ännu en påminnelse om att skatten finns i lerkärl.

---

[1] Cantor nämner Brown på flera ställen, men den huvudsakliga redogörelsen finns i kapitel 5–8. Det finns ett stort antal artiklar som dokumenterar detta på The Roys Report. https://roysreport.com/?s=michael%20brown

[2] Se avsnittet ”MCF and Mike Separate” i Robert J (Bob) Scott, Some Said They Blundered: Breaking My Decades Of Silence On Mike Bickle, The Kansas City Prophets and International House of Prayer- Kansas City. (Joseph Company Global, 2024).

[3] Pats historia berättas utförligt i: Daniel Falls, Life and Legacy of Pat Bickle and a History of the Kansas City Prophets (Independently published, 2019). Den boken skrevs innan alla vidrigheter runt Mike Bickle, Bob Hartley och andra kom i ljuset och Falls kämpar tappert i boken att tro på profetiorna trots att de så tydligt inte uppfyllts.

[4] Jag har ett par varianter av ”Den profetiska historien” sparade hos mig. Den här tendensen var det inte heller jag som såg först, utan den är väl omvittnad.

[5] Scott, Some Said They Blundered: Breaking My Decades Of Silence On Mike Bickle, The Kansas City Prophets and International House of Prayer- Kansas City. Sid. 117.

[6] Jack Deere, “From Support to Scrutiny: Jack Deere Reevaluates #IHOPKC Founder and Kansas City Prophets’ Legacy,” Substack newsletter, Divine Detours, 11 March 2024, https://stephendeere.substack.com/p/from-support-to-scrutiny-jack-deere; Jack Deere, “My Desire for Power Enabled Paul Cain’s Manipulation,” Substack newsletter, Divine Detours, 13 March 2024, https://stephendeere.substack.com/p/jack-deere-my-desire-for-power-enabled; Stephen Deere, “IHOPKC Figure Aided Other Abusers, Sought to Buy ‘Forgiveness,’” Substack newsletter, Divine Detours, 17 May 2024, https://stephendeere.substack.com/p/ihopkc-figure-aided-abusers-sought; Stephen Deere, “A New Sanctuary or the Same Old Deception?,” Substack newsletter, Divine Detours, 2 July 2024, https://stephendeere.substack.com/p/a-new-sanctuary-or-the-same-old-deception?triedRedirect=true; Christy Wimber, “Paul Cain Was a Gifted Prophet and a Broken Man. We Were Wrong to Put Him on a Pedestal,” Premier Christianity, 18 February 2019, https://www.premierchristianity.com/obituaries/paul-cain-was-a-gifted-prophet-and-a-broken-man-we-were-wrong-to-put-him-on-a-pedestal/1187.article.

[7] Ett antal av Jacksons påstådda profetior samlades på Webbplatsen The Perfect Storm. Den är i skrivande stund enbart tillgänglig genom The Wayback Machine. Det var inte en granskning, utan den som samlade detta menade att vi behöver förbereda oss. https://web.archive.org/web/20250707202206/https://preparingfortheperfectstorm.com/ Bob Scott skriver också om Jacksons misslyckade profetior och de negativa konsekvenser som de fick (passim). Bland annat skriver han ” [John Paul Jackson] got himself in trouble when he told people he had secret knowledge that oil prices were going to drop and they made investment decisions. He was wrong and they lost lots of money.” Scott, Some Said They Blundered: Breaking My Decades Of Silence On Mike Bickle, The Kansas City Prophets and International House of Prayer- Kansas City. Sid. 84.

[8] Tim Stafford and James Beverley, “God’s Wonder Worker,” Christianity Today, 14 July 1997, https://www.christianitytoday.com/1997/07/gods-wonder-worker/. Min översättning.

[9] För kapitlet ”The Prophetic Years” är 25 av 95 fotnoter hänvisningar till Mike Bickle. De flesta hänvisar till en intervju Dawson gjort med Bickle. Hennes skildring av Bickles karaktär och beslut genom hela kapitlet är helt och hållet lovordande.

[10] En utförligare utvärdering och beskrivning av Mike Bickles usla uppträdande mot John Wimber finns i denna intervju med John Wimbers dotter Stephanie och hennes man: John Wimber’s Daughter: Early Vineyard, Mike Bickle, Kansas City Prophets & Alan Scott, 2025.

[11] Sidorna 125–131.

[12] Hennes bok nämns på det sättet på sidan 162. Kapitlet som sådant handlar om Wimbers sätt att möta kritik, vilket han gjorde som allra mest just under profetåren.

[13] Charlton W (The Hope), “‘Bob Jones Follow-Up’ (John McClure on What the Kansas City Prophets Are Saying in April 1989),” 5 August 2012, https://www.youtube.com/watch?v=BLDmDIR8ffQ. Detta är en komplett predikan av Wimbers nära medarbetare, John McClure, från april 1989. I den återger han flera testbara profetiska utsagor av Bob Jones och Paul Cain. Ingen av dem slog in. Andra förutsägelser som framfördes är omöjliga att testa. Dessutom gick McClure i godo för karaktären hos de tre profeterna. Han sa att “[they have an] abhorrence of sin, pride, and worldliness,” och visade inget intresse för pengar, sex eller ära. För två av tre var det precis tvärtom! Men McClure sa att deras karaktär är ett viktigt kriterium för att vi skulle ta till oss av deras budskap. Jag lastar inte McClure för detta. Han blev förd bakom ljuset av mästerliga manipulatörer.

[14] Minor Prophets, “John Wimber’s Daughter: Early Vineyard, Mike Bickle, Kansas City Prophets & Alan Scott,” 10 April 2025, https://www.youtube.com/watch?v=0lXpHsP3Jpw.

[15] Scott, Some Said They Blundered: Breaking My Decades Of Silence On Mike Bickle, The Kansas City Prophets and International House of Prayer- Kansas City. Kapitel 9: To Be or Not to Be a Vineyard.

[16] Scott, Some Said They Blundered: Breaking My Decades Of Silence On Mike Bickle, The Kansas City Prophets and International House of Prayer- Kansas City. Sid. 31.

[17] Detta finns det mer om i mitt bokmanus, del 2.

[18] Ron Cantor, When Shepherds Prey: Confronting Abuse in Church Leadership—A Call for Reformation (Self published, 2026). Sid. 348. “If Rick Joyner asks you to be his successor, history suggests you should proceed with caution.”