Podcast med Lars Gunther, publicerad 08 juli 2008.
”Jag vill tänka på Gud och klaga.” Detta är den första av fyra predikningar om att klaga på Gud. Jag ger en översikt av Bibelns klagopsalmer och skissar upp deras grundteman och hur de kan hjälpa oss till ett rikare och ärligare liv i bön.
OBS! Mina utkast följer inte alltid exakt vad jag sagt, och ibland innehåller de extramaterial
.
Det finns en sorts bön också för dessa tillfällen: Klagomålsbönen!
Jag vill tänka på Gud och klaga, jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar.
Psalt 77:4
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
Psalt 22:2
Hör på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga.
Psalt 55:3
Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och Han skall höra min röst.
Psalt 55:18
Fräls mig, Gud, ty vatten tränger mig inpå livet. Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är, jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad, mina ögon försmäktar av väntan efter min Gud.
Psalt 69:2-4
Dessa psalmer är skrivna av lidande människor för att användas av oss när vi lider. Så här presenteras en av dem:
Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför Herren.
Psalt 102:1
Det verkar som om vi har svårt för dessa. Av 150 psaltarpsalmer är mer än var femte en klagopsalm. Av 784 sånger i vår psalmbok hittade jag ingen klagopsalm! (Vet ni om någon?)
Vad vi har i vår psalmbok är några "tvivelspsalmer". Skillnaden är den att dessa ifrågasätter relationen till Gud. Bibelns klagopsalmer tar den för given. Det är Guds handlande man klagar på. Man klagar på Gud, men man lämnar Honom aldrig!
En typisk klagopsalm innehåller följande moment:
Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor har fallit över mig. Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.
Psalt 55:5-6
Men jag är en mask, och inte en människa, till vanära bland män, föraktad av folket. Alla som ser mig smädar mig. De spärrar upp munnen, de skakar huvudet: ”Befall dig åt Herren! Han må befria honom, han må rädda honom, ty han har ju behag till honom.”
Psalt 22:7-9
Hur länge, Herre, skall du så alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?
Psalt 13:2
Vakna upp! Varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss inte för alltid.
Psalt 44:24
(Jämför denna känsla med Luk 11:5-8.)
Lyssna till mina ord, Herre, hör min suckan. Ge akt på mitt klagorop, du min konung och min Gud, ty till dig vill jag ställa min bön. (Psalt 5:2-3)
Överge mig inte, Herre, min Gud, var inte långt ifrån mig. (Psalt 38:22).
Låt inte vattensvallet dränka mig eller djupet uppsluka mig, och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig. Svara mig, Herre, ty god är din nåd. Vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet. (Psalt 69:17-18).
Dessa böner pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just därför har så många lidande kristna kunnat använda dem.
Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Dra den fram ur din barm och förgör dem.
Psalt 74:11).
Gud, krossa tänderna i deras mun, bryt ut, O Herre, de unga lejonens kindtänder. Låt dem bli till intet, liksom vatten som rinner bort. När någon skjuter sina pilar, må de bli som utan udd. Må han vara lik snigeln, som upplöses och förgås, lik en kvinnas foster, som ej fick skåda solen.
Psalt 58:7-9).
Inte en särskilt ”from” bön. Mannen efter Guds hjärta - David - ber Gud slå fienderna på käften! Hebreiskan är kraftfull.
Detta är ett av de inslag som gett mig problem. Det andra problematiska momentet är:
Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn. Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig... Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen, mina löften får jag infria inför dem som fruktar honom.
Psalt 22:22-23,27
Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det. Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet. Bergen blev betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor. Det utbredde sina revor ända till havet och sina rotskott intill floden. Varför har du då brutit ned dess stängsel så att alla vägfarande river till sig av det? Vildsvinet från skogen frossar på det, och djuren på marken äter av det.
Psalt 80:9-14
Man lägger fram sin sak inför Gud och pläderar för den med varje till buds stående argument - både goda och dåliga.
Man klagar inte bara inför Gud - man klagar på Gud!
Men nu har Du förkastat och förskjutit din smorde och handlat i vrede mot honom. Du har upplöst förbundet med din tjänare, Du har orenat hans krona och kastat den ned till jorden. Du har brutit ned alla hans murar, Du har gjort hans fästen till spillror. Alla som går vägen fram plundrar honom, han har blivit till vanära för sina grannar. Du har upphöjt hans ovänners högra hand och berett alla hans fiender glädje. Ja, Du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka och inte hållit honom uppe i striden. Du har gjort slut på hans glans och slagit hans tron till jorden. Du har förkortat hans ungdoms dagar, Du har höljt honom med skam. Sela. Hur länge, O Herre, skall Du så alldeles fördölja dig? Hur länge skall din vrede brinna som eld?
Psalt 89:39-47, betoning tillagd
Mina favoritböner:
(a) Gud vad sysslar Du med! (Utropstecken)
(b) Gud vad sysslar Du med? (Frågetecken)
Hur reagerar Gud på dessa böner? Vad tycker Han om dem?
Hur skall vi se på löftena om lydnad och lovsång om man blir hjälpt? Köpslående? Nej. Ännu ett argument för Gud att gripa in. NU kan ingen lovsång komma, nu kan inget gott göras, men om Du hjälper mig...
Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, med Herrens hjälp skall jag få prisa hans ord.
Psalt 56:11
Varför ger Gud kraft till dessa böner? Varför är de så bra?
Låt mig ge fyra exempel på klagomålsbönens välsignelser. (Fler kommer längre fram i denna predikoserie.)
Dessa böner verkar inte ”fromma”. Om ”fromhet” är en slags andlig ”duktighet” så är de inte fromma.
Vi måste bort från varje duktighetsideal. De skapar bara präktighet (fariseism) alternativt misslyckanden.
Bönen är inte en fråga om duktighet utan om ärlighet.
Bön är att jag ger Honom vad som ligger på mitt hjärta - och lyssnar på vad Han har på sitt.
Är jag glad - lovprisning. Är jag vördnadsfull - tillbedjan. Är jag bekymrad - önskemål. Är jag intresserad av någon väns bästa - förbön. Osv. Är jag i nöd och lidande - klagomålsbön.
Bön är öppenhjärtlighet inför Gud - och klagopsalmen lär oss att vi inte kan gå för långt i den.
Den första reaktionen på lidande i Psaltaren är inte lovsång utan klagopsalm.
Jag har mött sådana som inte tror att de orkar be. Det är inte sant. De orkar inte be sina ”duktiga” böner. De orkar kanske inte sjunga lovsång. Men de orkar be.
Kan du inte be med förväntan - be med förtvivlan.
Kan du inte be med tacksägelse - be med klagomål och suckar.
Kan du inte be med ord - be med gråt:
Jag är så trött av suckande. Varje natt fuktar jag min säng och väter min bädd med mina tårar. Av sorg är mitt öga förmörkat, det har åldrats för alla mina ovänners skull. Vik bort från mig, alla ni ogärningsmän, ty Herren har hört min högljudda gråt.
Psalt 6:7-9
Kan du inte be med gråt - be med tystnad:
Herre, i nöden har de nu sökt dig, de har utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem.
Jes 26:16
Du orkar alltid vara ärlig att utgjuta ditt hjärta just som det är. Alltid.
Varför? För att Gud ger dig kraft till just detta! Du får kraft att vara ärlig, men inte till att vara duktig.
Gud vill ha vårt hjärtas hela innehåll. Det goda innehållet för att förmera det. Det onda och dåliga - det vi kanske skäms över - för att befria oss från det.
Gud vet om vårt hjärtas sämsta innehåll. Vi behöver inte informera Honom om det, men vi behöver utgjuta det för att släppa taget om det. Därför är det bra att jag ber, även när det jag ber om är dåligt. Jag behöver inte krångla med någon slags ”bönecensur”. Det gör bönen enklare och uppriktigare.
En balanserande sanning: Du kanske behöver ”censurera” din bön när du ber med andra - för deras skull. Gud tål allt, men din broder eller syster gör det kanske inte.
Detta gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till Herren hela den natten.
1 Sam 15:11b
Gud lär man känna i närkamp - inte genom distanserat studium. Att "känna” och att ha faktamässig kunskap om är inte samma sak!
Jag får bli upprörd, jag får bli besviken, jag får bli fundersam, jag får bli arg... om jag tar det till Gud och brottas med Honom.
Jag kanske inte får något tydligt svar på frågan ”vad sysslar Du med?”, men kan ändå fördjupas i min levande kunskap om Gud.
Jag kom till tro genom trovärdiga förståndiga argument. Böcker om utvecklingsläran, argument för att Jesus faktiskt uppstod, redogörelser för hur Bibeltro och vetenskap fungerade ihop etc. Det var vad som gav mig det underlag jag behövde för att bli en kristen, i samband med en kritisk situation i mitt privata liv.
Jag kom med i denna församling. Till mycket glädje - men det fanns ett avstånd mellan mig och Gud. Han grep inte in i mitt liv. Han gjorde inte många under (vad jag såg). Han behärskade inte mitt liv med sin kraft. Jag fick göra det goda åt Honom. Och det verkade vara det normala kristna livet.
Sedan kom jag i kontakt med böcker om Anden. När jag slutligen snubblade över John Wimbers ”Power Evangelism” (”Övernaturligt”) inledde det en ny fas. Han visade mig att det naturliga och normala kristna livet är fyllt av Guds närvaro, Guds kraft, under och tecken osv. Och att det var möjligt att leva så idag.
Den utveckling som följde har gjort Gud verklig. Jag har sett gudsingripanden av många olika slag och jag har levt med andra som berättat om ännu mer.
Men genom att detta har hänt har jag också kommit att klaga mer i min bön - faktiskt. När Gud har blivit verklig för mig har det gjort det meningsfullt och t.o.m. nödvändigt att börja utgjuta klagan i min bön.
Den teoretiska teologin skapar inga klagomålsböner. Ingen som resonerar teologiskt skulle få för sig att i sin bön säga ”den Högstes högra hand är inte som förr” (men hur många som var med om väckelser för många år sedan har inte haft den känslan?)
Denna slags bön är utan mening för den som inte lever nära Gud. Kanske du rent teologiskt hade det svårt idag. Din teologi kanske behöver ändras (?) Men detta är inte ett teologiskt dilemma. Den som lever med en fjärran inaktiv Gud som bara startade världen klagar inte på Honom. Men den som lever med en Gud som varje sekund ”ger alla liv och anda och allt” (Apg 17:25), som ger ny nåd varje morgon (Klag 3:23), som låter frälsningens dag vara idag (2 Kor 6:2), som idag låter Anden framträda så att den blir till nytta (1 Kor 12:7) osv. För honom eller henne blir klagomålsbönen naturlig.
Slutsumman: För den som lever nära Gud blir det meningsfullt och ibland t.o.m. nödvändigt att klaga och sucka och gråta och gräla och stöna i bönen.
Denna bön medför välsignelser - att vi får be den är en välsignelse - och den skapar andra. Därför får vi räkna med att Gud både vill denna bön och hjälper oss be den.
Dessa välsignelser skall vi se mer på framöver.
Om du undrar över något, vill kommentera eller bara komma med ett glatt tillrop, använd kontaktformuläret på Keryx webbplats.