Om frälsning utanför tron på evangeliet

Det finns en vattendelare i tron på Jesus Kristus som världens frälsare. Den handlar inte om att Gud belönar de kristna för att de tror rätt. Men den gör det tydligt att ingen blir räddad (frikänd från synden och förd in i en relation till Gud) i kraft av att följa den judiska lagen eller Korans budskap.

Jag har deltagit i ett par diskussioner på nätet om denna fråga. Tyvärr maskeras frågan ofta under den betydligt mer komplexa formuleringen att kristna, judar och muslimer har samma Gud. Jag återpostar därför några av mina inlägg här.

Mattias Irvings extrema postmodernism

Diskussion med Mattias Irving (Seglora Smedja) på Micael Grenholms Facebook med anledning av hans artikel med rubriken Muslimerna tillber en gud som inte finns.

Doktrinen att just din syn på Gud är 100% rätt och andras 100% fel, slår mig inte som särskilt fredlig. Dessutom representerar du inte min egen syn särskilt väl. Jag säger inte att allt är sant, jag säger att det inte går att fullständigt veta.

Aristotelisk logik är alltså upphävd. X och icke-X kan samtidigt båda vara sanna? Om vi för ett ögonblick antar att det inte finns några goda skäl att tro på Jesu uppståndelse (som om Gary Habermas inte vore en god forskare i ämnet) utan att sannolikheten för uppståndelsen är 50% påverkar det då kompatibiliteten mellan de två lärorna? Det är möjligt att påstå att det inte går att veta vilken källa som är korrekt på den här punkten, Nya Testamentet eller Koranen, dvs. att inta en slags agnostisk hållning, men att påstå att båda skulle vara potentiellt lika sanna, samtidigt, det är likvärdigt med att hävda att en kvadrat betraktad i ett tvådimensionellt plan är cirkulär, det är likvärdigt med att hävda att Karl XII både blev skjuten 1718 och att han regerade vidare som kung till hög ålder, det är likvärdigt med att påstå att jag just nu sitter fullt vaken vid min dator i mitt hem och skriver och samtidigt ligger i koma på sjukhuset 10 mil härifrån.

Två motstridiga påståenden kan inte båda vara sanna, samtidigt. Att underkänna basal logik för att den inte tycks dig ”fredlig”, det är att traska ner i postmodernitetens värsta avarter.

För övrigt har ingen här hävdat att den egna synen på Gud är 100 % rätt. Tvärtom har Micael påvisat både likheter och skillnader mellan Koranens tal om Jesus och Nya Testamentets. Han (och jag) har heller inte diskuterat nyanser eller detaljer, utan enkla och ganska okontroversiella grundbultar i den kristna tron: Att Jesus är Guds son, att han dog för våra synder och att han uppstod från de döda.

Aristotelisk logik är, för att använda Wittgenstein, bara en grammatik – ett språk utan ord. Varje logisk sats är med nödvändighet en tautologi. Du kan fylla denna grammatik med de mest vansinniga kombinationer av ord, och de kommer alla att vara lika ”sanna”, förutsatt att de följer grammatikens regler. Så ”postmodern” (i din användning av begreppet) kan logiken vara. Den säger med andra ord ingenting om världens faktiska beskaffenhet, utan sätter bara ett ramverk för hur dessa för oss ännu inte kunskapsmässigt uttömda komponenter borde hänga samman.

Den postmodernism som du avfärdar som kunskapsrelativism utforskar hur form och innehåll samspelar. Det är en hållning som vågar befinna sig i den ovisshet som alltid föregår nya insikter. Kanske ligger den i just det avseendet närmare Platon än Aristoteles?

Du citerar Wittgenstein som att din tolkning av honom vore en absolut sanning, att logik ”bara är grammatik”. Det är knappast en filosofiskt bevisad sanning! Därtill talar vi nu inte om ”vansinniga kombinationer av ord”, utan om begripliga satser. Om både X och icke-X samtidigt kan vara sanna och det aldrig finns någon koppling till ”världens faktiska beskaffenhet”, vad är då mer lika sant som något annat? Då är det lika sant att månlandningen var en bluff som att den inträffat, då är det lika sant att förintelsen är påhittad som att den var en realitet, då är det lika sant att Gulagsystemet var ett belöningssystem med ljuvliga semesterresor för de partitrogna som att det var helveten på jorden.

Så den extrema form av postmodernitet du hävdar bör ur varje aspekt avfärdas – och det kan jag säga som en absolut utsaga utan att göra ett självmotsägande påstående!

Biskop Bonniers dimridåer

Åke Bonnier

Fotograf Carla Karlsson / Skara stift – CC BY 3.0

Biskop Åke Bonnier talar sig varm för en Gud bortom religionerna och försöker sig på ett anmärkningsvärt försök att både bekänna sig till den kristna tron, samtidigt som han tömmer den på alla relevanta anspråk.

Biskopens kardinalfel är att han tror att den hållning han kritiserar lär att gudsrelation upprättas i kraft av renlärighet. Detta gör att hans argument till sin kärna är en halmgubbe. Vem lär att någon blir frälst i kraft av att ha en korrekt utformad dogmatik? Ingen nämnvärd teolog, förkunnare eller debattör alls, vad jag vet.

Om det nu finns allvarliga konsekvenser bortom döden på våra liv, och att det vore fruktansvärt att andra än kristna kommer drabbas av den dubbla utgångens negativa sida, vad säger att gränsen ska dras vid monoteism eller någon slags religiositet ö h t? Kort sagt, om biskop Bonnier vill lova himmel till så många som möjligt, varför göra det i kraft av människans religiositet?

Den premiss som resonemanget bygger på är alltså inte korrekt.

Den springande punkten är att ett mottagande i tro av förkunnelsen av evangeliet inte är frälsande därför att tron då blir ”korrekt”, utan för att det är detsamma som att acceptera nåden. För att acceptera nåden behöver vi avstå från det egna frälsningsprojektet, ”laggärningarna”. Denna fundamentala skillnad mellan evangeliet och de falska religionerna är det som avgör frågan hur vi bör se på annan tro som potentiella frälsningsvägar.

Argumenten bär inte

Vad biskop Bonnier sedan gör är att han presenterar en rad understödjande teser, som har det gemensamt att de kan ifrågasättas på goda grunder var för sig eller som inte alls behöver leda fram till hans konklusion. Det är exempelvis fruktbart att se hur den tidiga församlingen levde i en utsatt situation i förhållande till synagogorna och att det lämnat avtryck i Nya Testamentet, men att gå därifrån till att hävda att de första kristna inte alls menade att Jesus var enda vägen till frälsning, det är en non sequitur, slutsatsen följer inte av tanken. Det är naturligtvis minst lika fruktbart att hävda att konflikten i själva verket uppstod tack vare att de första kristna förkunnade Jesus som enda vägen till Gud och uppmanade sin omgivning att omvända sig.

Vissa av de påstådda argumenten är rena plattheter: Att vi inte ska jämföra det bästa hos oss själva med det sämsta hos någon annan. Återigen är det en halmgubbe som Bonnier använder sig av.

Den ständigt utelämnade frågan hos Bonnier och andra som resonerar som han är hur Gud kan tänkas vara verksam som givare av uppenbarelse i skilda religiösa traditioner också när de gör helt inkompatibla anspråk. Jesus dog på korset och han uppstod igen, ”de facto”, säger Bonnier, men hur kan då en religiös tradition som förnekar detta vara lika mycket ingiven av Gud? X och icke-X kan inte båda vara sanna samtidigt. Logik är mer än språkspel, liksom matematiken. Den motsvarar en verklighet. Annars skulle biskopen inte kunna skriva sin artikel på sin dator, människan kunna flyga till månen eller klimatforskare kunna göra några som helst relevanta kalkyler av hur havsytan höjs när medeltemperaturen på jorden stiger.

Därför faller Stendahls ofta citerade liknelse om mannen som älskar sin fru, men inte talar illa om andras fruar. Anspråket att Jesus dog för våra synder (en detalj Bonnier symptomatiskt nog utelämnar!) och uppstod från de döda är mer än en kärleksdeklaration. Det är ju något som skett ”de facto” – med Biskopens egna ord. Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta upp den. Antingen skedde detta ”de facto”, eller så är det enbart en slags poesi, men det kan inte vara båda, samtidigt.

Att anspråket Jesus uppstod från de döda är en faktisk historisk händelse är uppenbart vid en enkel genomläsning av Nya Testamentet. Den bilden förstärks, snarare än motsägs, av sund vetenskaplig exeges. (Läs mer om detta hos Gary Habermas.) Det är ett oomtvistat anspråk genom hela kyrkans historia och det är en uppfattning som delas av en överväldigande majoritet av alla nu levande kristna.

Avslutningsvis så återkommer det självklara att vi bör fördjupa oss i tron – vem säger emot det? I debattsammanhanget tjänar uppmaningen snarare till att svartmåla andras vilja att följa och älska sin Herre och frälsare, eftersom de underförstått vill göra något annat.

En kommentar till Micael Grenholm

Jag skrev också denna kommentar till Micael Grenholm:

Det finns flera aspekter på avguderi i Bibeln. Den ena linjen är tydlig i profettexterna, nämligen att avgudarna är påhittade och inte motsvarar faktiska gudomligheter. En annan aspekt är att avguderiet kan förknippas med demoniska makter. Den tredje är att Gud själv, himmelens och jordens skapare, helig treenig Gud, uppenbarad i Jesus Kristus, aldrig är långt borta från någon enda av oss.

Så vad denoterar ordet ”Allah” när kontexten är att ordet används av någon som underordnar sig Muhammeds lära? En föreställning i den troendes inre, utan ontologisk anknytning? En ond andemakt? Gud själv?

(Denotationen av ordet i andra sammanhang, som när en arabisktalande kristen ber, behöver inte vara densamma.)

Mitt svar är motsägelsefullt, men jag menar att alla tre dessa är sanna samtidigt! I så måtto att Allah har en mängd andra konnotationer inom Islam än vad Gud har inom biblisk kristendom, är det tydligt att de är koncept som skiljer skiljer sig på avgörande punkter, som du mycket riktigt påtalar. När konnotationerna kring ett ord skiljer sig tillräckligt tydligt åt menar jag att det är rimligt att också denotationen bör anses som att den skiljer sig.

Men än så länge talar jag om semantik. Den avgörande frågan är om den fromhet och tillbedjan som utövas på grundval av Muhammeds lära ger en rättfärdighet inför Gud? Det är en rimligare formulering än om tillbedjan vänder sig till samma Gud.

Den tredje aspekten ovan, att Guds närhet till alla, är avgörande för min omformulering av frågan. När exempelvis Kores kallas messias (smord av Gud) och utfärdar sitt edikt (Jes 45:1) så finns det inskriptioner från det antika Persien som visar att han själv tillskrev sina avgudar inspirationen till denna idé. Den avgud som Jesaja på andra ställen tar avstånd från tillskrivs av Kores en inspiration som Jesaja menar kommer från Gud själv. På ett liknade sätt är orden vi har vårt ursprung i honom i Apg 17 ursprungligen uttalade om Zeus (som vid det här laget var ett betydligt mer utvecklat gudskoncept än i de gamla myterna från 400-talet f.kr.) och inte till den okände guden. Men, som jag skrev ovan, så ålägger Gud atenarna att omvända sig. Där går skiljelinjen.

Läs mer

Huvudpunkterna i mitt tänkande, med fördjupat resonemang om bibeltexterna och fler aspekter, skrev jag om i en uppsats 1994 (PDF, 137 kB). Uppsatsen bör ses som ett utkast till hur jag tänker idag. Sedan den skrevs har jag knappast stått stilla i mitt tänkande.

Framför allt har jag studerat och bearbetat flera av de teologer som jag misstänker att Irving och Bonnier bygger sin hållning på, men att gå igenom och korrigera misstagen hos teologer som George Lindbeck, Werner G. Jeanrond (som bland annat handledde Antje Jackelén) med flera låter sig inte göras i ett blogginlägg. Jag nämner detta för att göra två poänger:

  1. Jag känner till de fördjupade resonemangen och skriver inte utifrån en slags naiv ”jag tror på Bibeln”-hållning. Om den som sympatiserar med Irving och Bonnier vill avfärda mig utifrån en sådan karikatyr, så gå inte på det.
  2. En evangelikal/pentekostal hållningen behöver inte vara simplistisk. Jag avfärdar inte Irving och Bonnier genom att etikettera dem som liberalteologer. Tvärtom har jag stor respekt för att det finns signifikanta skillnader mellan liberalteologi och exempelvis Lindbecks postliberala teologi. Att evangelikala debattörer jobbar med en tudelning av teologin som antingen liberal eller konservativ tror jag är en olycka. Vår nyanslösa kritik av meningsmotståndare bekräftar deras fördomar om oss och gör att våra argument biter sämre.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

9 svar på ”Om frälsning utanför tron på evangeliet

  1. Pingback: Tre problem med Åke Bonniers liberalteologi | Hela Pingsten

  2. Pingback: Frågan om Jesus Kristus är enda vägen till Gud kräver teologisk fördjupning | Bengts Blogg

  3. Lästips: Alla behöver Jesus, Bonnier! Åke Bonniers debattartikel, där han bland annat suddar ut alla människors behov av frälsning genom tron på Jesus, förvånar mig. Det skriver missionsdirektor Daniel Norburg i Dagen 2016-03-22.

    Norburg har flera goda och välgrundade invändningar mot Bonniers resonemang.

  4. Lästips 2: Bloggen Kyrkliga ting skriver om likheterna mellan biskop Bonnier och Arius.

    Biskop Åke Bonnier verkar med sin artikel i Dagen den 18/3 vilja återuppliva presbyter Arius teologi från 300-talet. Arius startade arianerstriden när han relativiserade vem Jesus var och faktiskt är på liknande sätt som biskop Bonnier gör i sin artikel – ”han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet”. Resultatet blev och blir att teologin om Guds treeniga väsen kollapsar. Vilket i sin tur resulterar i en total relativisering av vem Gud egentligen är – ”Gud är Gud bortom alla religioner.” Det är inte svårt att känna igen det biskop Åke skriver i beskrivningar av Arius teologi.

  5. Så vitt jag kan förstå pratar den ena om objektiva sanningar och den andre om subjektiva sanningar. När Åke Bonniers prästvigdes så lovade han att alltid undervisa i enlighet med bibeln. I bibeln står exempelvis ” 14Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng; … 19 Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.” (1 kor 15:14,19). Det är med andra ord avgörande om Kristus uppståndelse är en objektiv sanning eller inte. Om nu Åke lär något annat så är det en objektiv sanning att han bryter sitt prästlöfte.

    Muslimen är i sitt hjärta övertygad om att Jesus inte har uppstått från det döda och handlar därefter, med andra ord det är för muslimen en subjektiv sanning att Jesus inte uppstått från det döda. Den kristne är i sitt hjärta övertygad om att Jesus har uppstått från det döda och handlar därefter, det är alltså för varje (äkta) kristen en subjektiv sanning att bibelns Jesus Kristus har uppstått från det döda. Om Åke inte handlar utifrån övertygelsen att Kristus har uppstått från det döda så följer det (enligt Aristotelisk logik) att han inte är en kristen.
    Har jag förstått saken rätt?

    • Hej Anders

      Jag skulle nog vilja påstå att du rört till begreppen. Åke Bonniers postmoderna syn på trossatser är inte detsamma som att de är subjektiva, utan att de är ett språkspel och att det är ett gap mellan våra ord och det som de betecknar. Detta är en syn som inte utgår från det sanningssökande subjektet (Descartes) och det blir därför förvillande om vi kallar den för subjektiv. Det är en egen kategori.

      Däremot är jag överens med dig om att Bonniers syn på uppståndelsen är väsensskild från det Paulus skriver i 1 Kor 15.

      Eftersom jag ogillar när begrepp blir diffusa använder jag personligen aldrig termen subjektiv sanning. Övertygelser är inte detsamma som sanningar. En person kan vara övertygad om att Jesus uppstått, eller inte. Endera personen har fel och övertygelsen är då osann.

      Till sist: Aristotelisk logik kan inte avgöra vem som är kristen och inte. Visst skulle det gå att konstruera en syllogism enligt hans modell:
      Premiss 1. Alla kristna tror att uppståndelsen är ett objektivt faktum.
      Premiss 2. Åke Bonnier tror inte att uppståndelsen är ett objektivt faktum.
      Konklusion: Åke Bonnier är inte kristen.

      Problemet här är att vi flyttar fokus från Bonniers förkunnelse, som vi har säker kunskap om i form av hans ord, till Bonniers hjärta. Om du i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt [Jesus] från de döda. (Rom 10:9-10). Det är inte min sak att i offentlig debatt uttala mig om det som finns i någons hjärta. Det överlåter jag till Gud. Såväl premiss 1 som premiss 2 faller därför. Den första ska utformas till att tala om hjärtats tro, den andra är bortom mänsklig förmåga att exakt bedöma. Däremot fungerar följande syllogism:

      1. En kristen förkunnelse lär att Jesus de facto uppstått från de döda.
      2. Begreppet de facto uttrycker ett anspråk på en objektiv historisk realitet.
      3. Åke Bonnier använder inte begreppet de facto på ett sådant sätt, utan på ett sätt som motsäger den tolkningen.
      Slutsats: Åke Bonniers förkunnelse är inte en kristen förkunnelse.

      Jag hoppas detta klargör hur jag ser på saken.

      • Problemet är att Åke Bonniers å ena sidan varje gång han leder en högmässa så deltar han i trosbekännelsen och hävdar att Jesus Kristus har uppstått från det döda, medan han ibland tycks hävda motsatsen. Detta skapar förvirring och är inte alls bra, samtidigt måste man ju fråga sig ”Vad menar karln egentligen?”

        • Det är just den frågan jag försökt reda ut i detta och efterföljande blogginlägg. För den som är obekant med tankarna om språkspel blir det naturligtvis förvirrande.

  6. Pingback: Hur jag slutade vara kreationist, del 1 | itpastorn.nu

Lämna ett svar till itpastorn Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.